SELMA LAGERLÖF

TROLL OCH MÄNNISKOR




Bokutgåva


Albert Bonniers förlag, Stockholm 1915.



Det finns ett sakfel i boken som ej har rättats: på sid. 247 under rubriken till talet ”Hem och stat” står det att talet skulle ha hållits vid rösträttskongressen i Stockholm, juni 1915. Rätt årtal är 1911.






MONARKMÖTET


Det var i början av åttitalet vid en järnvägsstation i Värmland, där kungen skulle resa förbi. Man hade klätt med grönt och med blommor, det svajade fanor i luften, och allt folk, som fanns i hela trakten, hade strömmat dit.

Och medan människorna väntade på att kungatåget skulle komma, var de både glada och lyckliga. De stod och gjorde upp för sig hur de skulle ta emot majestätet. De skulle ropa hurra, och de skulle ge honom blommor, och de skulle sjunga. Ja, här vid Kils station skulle han bli så mottagen, att han aldrig skulle förglömma det.

Men när tåget brusade in på stationen, blev det en stor oro strax i början, därför att alla ville tränga sig fram, så att de skulle komma i närheten av kungens vagn. Det var ju nu, som de skulle ha ropat hurra, men det glömde de rent bort, av ängslan för att de inte skulle kunna armbåga sig fram till någon bra plats.

Men en var det, som varken sprang eller trängdes, utan bara stod stilla och höjde käppen med den stora silverknappen för att slå takt, och som hurrade så, att det genljöd i alla väggar. Det var en liten karl, som hade en hög, grön kaskett på huvudet och hela bröstet fullsatt med stjärnor av både guld- och silverpapper.

Och det kan nog hända, att kungen och de, som var med honom, lade märke till att det fanns en karl i hela hopen, som var lugn och bar sig rätt åt, när alla de andra var som stolliga.

Inte blev det något av med sången, för se, skolbarnen, som skulle sjunga, de hade i trängseln blivit förskingrade åt alla håll, och inte heller fick kungen några blommor. De, som stod med buketter i händerna, hade blivit så förstenade av blyghet, att de inte kom sig för att gå fram till honom.

Det var bara en karl, som inte förlorade besinningen, och just i detsamma som kungen kom ut ur järnvägsvagnen och steg ner på träbron framför stationshuset och stod där och såg både bekymrad och ledsen ut, därför att han hade fått ett så dåligt mottagande, så banade sig den karlen väg fram till honom.

«Go’dag, min snälla Oskar den andre!« sa karlen, och därmed tog han av sig kasketten och sträckte fram handen.

Kungen såg riktigt belåten ut. Han blev nog glad över att här vid Kils station fanns någon, som inte var blyg och inte hade blivit yr i mössan, utan visste hur han skulle bete sig.

«Go’dag, du!« sa kungen tillbaka. «Vad är du för en?«

Då svarade karlen, som sanningen var: «Jag är kejsar Johannes av Portugallien.« Men han sade det med en så mild och len röst, som det var honom möjligt, för det kunde ju hända, att kungen var van att alltid vara den första här i landet, och att han inte skulle tycka om, att det fanns en, som stod lika högt som han.

Det var nog flera, som var rädda för att det kunde förhålla sig så, för de, som stod närmast, ryckte honom i rocken och ville ha bort honom, liksom om de inte var säkra på hur detta mötet skulle sluta. Men kungen var inte av det slaget, som inte kan tåla sin like. Han bara vinkade åt dem, att de skulle hålla sig stilla.

«Kors i alla mina dar!« sa han och lät riktigt glad i rösten. «Är det en ämbetsbroder, som jag har råkat ut för?«

«Ja, vi har väl ungefär samma börda te å bära,« sa då han, som var kejsare, så ödmjukt, så. För se, att skryta över att han hade ett högre ämbete, han, än den andre, det skulle han aldrig ha kunnat förmå sig till att göra.

«Jag hör, att du har den rätta uppfattningen av saken,« sa kungen. «De, som inte har prövat på vad det vill säga, de tror, att vi kungar inte har något annat att göra än att sitta på en tron med krona på huvudet och spira i handen. Men bli kung bara, så får man se på annat. Tänk, att det ska kännas tungt också till att vara kejsare av Portugallien!« lade han till med en suck.

«Det har ju inte var’t så värst tungt hittills,« sa då kejsarn, för han ville förstås inte skämma ut det egna landet. «Vi har ju fått behålla freden, och det är ändå det förnämsta goda.«

Det syntes allt, att kungen blev storbelåten. «Det är inte fritt, att inte du förstår dej på regeringskonsten,« sa han. «För se, att hålla fred, det är både det första å det sista. Freden är för riket detsamma, som hälsan är för kroppen.«

Kejsarn fick allt lov att vända sig om och se sig omkring, när kungen sade detta. Folk stod molstilla i en vid krets, och inte en enda tordes röra sig ur fläcken bara för att inte mista ett ord av det, som han och kungen sade till varandra. Det hade allt varit bra, om han hade tänkt på att ta Kattrinna med sig. Åtminstone skulle han ha önskat, att någon enda Svartsjöbo, och helst någon av herrkarlarna, hade varit tillstädes.

Men på samma gång hörde han noga efter vad kungen sade och var strax färdig att svara honom.

«Ja, nog är freden e god sak,« sa han. «Men en kan inte veta hur länge vi får behålla honom, för i söndags, när jag skulle gå hem från gudstjänsten i Svartsjö kyrka, kom jag i sällskap med två främmande karlar. Å den ena åv dom var Kriget, å den andra var Döden.«

Det var så vanligt för honom, som var kejsare av Portugallien, att råka alla slags konstigheter och besynnerligheter, så att inte hade han trott på att det, som han berättade om mötet på kyrkvägen, skulle bli betraktat som något försök att förhäva sig. Men det måtte det ändå ha blivit, för nu började de på att rycka honom i rocken igen, de, som stod bakom, och ville ha honom att tiga. Men kungen förstod nog, att ett sådant där möte, det var som ingenting att räkna för en sådan som han, och han vinkade åt folket, att de skulle hålla sig stilla.

«Vad är det du säjer?« sa han. «Har du varit ute å gått i sällskap med Döden å Kriget? Jag kan just undra hur de två såg ut.«

«Di var väl mest lika ett par fattiga vedhuggare,« sa kejsarn, «för di gick med stora timmeryxor på axeln. När jag hade fått veta vilka di var, så fråga’ jag dom förstås vad di var ute i för ett ärende, å då sa di, att di gick omkring å drog ihop bränsle te stora bål. Di vandra’ från land te land, sa di, å bara di blev färdiga, så skulle di sätta eld på hela världen.«

«De kunde väl aldrig tänka på att lägga opp något bål i det här landet heller,« sa kungen, och alltjämt smålog han och såg glad ut.

«Di trodde allt, att det skulle bli klent med förtjänsten här i landet,« sa kejsarn. «Men di skulle ändå göra ett försök på västkanten. För där trodde di att det var möjligt, att di kunde samla ihop bränsle te ett ordentligt bål.«

Men tänk, att med detsamma som kejsarn hade talat om västkanten, så rätade kungen upp sig och blev allvarsam. «Nej,« sa han helt tvärt och höjde rösten, så att det han sade kunde höras till varenda människa på Kils station, «det kommer inte att lyckas för dem. Det kommer inte att bli något arbete för Krig å Död åt det hållet, så länge jag lever. För tror du, att jag vill vara kung över folk, som jag skulle vara tvungen att underlägga mej med makt å våld? Jag vet väl, att det är svårt att hålla fred, men hellre vill jag offra kronan, än att jag skulle släppa lös eld å plundring över fredliga städer å byar å se åkrar nedtrampade å se människor döda å lemlästade. Jag har sett hur det har gått framåt i mina två länder under min regering,« sa han och kastade en stor, ljus blick omkring sig, «å aldrig ska jag vara med om att förstöra det, som det har varit min största glädje att se växa.«

När kungen hade sagt detta, hade han fått glans över ansiktet, och rösten skälvde till så vackert, att man hörde, att han menade vad han sade. Men kejsarn hade ju aldrig väntat mindre av honom, och nu lade han handen på armen på honom. «Min snälla kung Oskar! Min snälla kung Oskar!« sa han för att lugna honom.

«Ja, sätt mej på prov bara!« sa kungen och såg än stoltare ut än förut.

Men folket runt omkring tyckte, att kungen talade så vackert, att de fick tårar i ögonen, och rätt som det var, var det en, som gav sig till att ropa hurra.

Med detsamma tog de upp ropet över hela Kils station, och nu viftade de åt honom med hattar och näsdukar, och nu sjöng de, och nu kom de med blommor, för se, nu var de inte rädda för honom mer, nu hade han värmt dem. Nu fick han allt det, som de inte hade kommit sig för med att ge honom, då de först såg honom.

Men medan kungen av Sverige blev hyllad och firad, stod kejsarn av Portugallien alldeles stilla en stund och såg på med stora ögon. Sedan smög han sig så stilla och tyst bort genom folkhopen.

Inte för att han kände sig på minsta sätt missbelåten med att han hade fått göra bekantskap med en riktig kung, men nog tycktes det, att han såg bra fattig och liten och avsigkommen ut, när han gav sig i väg hem till Svartsjösocknen.

*

Det var mången, som gladde sig åt kungens ord vid Kils station, men just ingen trodde då, att man fick ta dem alldeles efter bokstaven.

Sedan, flera år efteråt, då man såg hur det gick, var det flera, som påminde sig samtalet, och då förstod de, att kungen hade sagt sant, och att han hade bestått provet.

Och att det var sant med dem, som gick omkring och samlade ihop bränsle till världskriget, det har vi också sett.

Men när visar sig för oss den store fridsfurste, som inte kan se människor lida och byar brännas och åkrar nedtrampas? När kommer han, som vill offra kronans ära och glans för att ge den förtvivlade världen fred?





BORTBYTINGEN


Det var en trollkäring, som kom gående genom skogen med ungen hängande i en näverkont, som hon bar på ryggen. Han var stor och ful med hår som borst, sylvassa tänder och klo på lillfingret, men trollkäringen tyckte förstås, att det inte kunde finnas ett vackrare barn.

Om en stund kom hon till ett ställe, där skogen glesnade en smula. Det var en väg, som gick fram där, gropig och slipprig av trädrötter, och på vägen kom en bonde och hans hustru ridande.

I detsamma som trollkäringen fick syn på dem, ville hon smyga sig tillbaka in i skogen för att inte bli sedd av människorna, men så märkte hon, att bondhustrun höll ett barn på armen, och då ändrade hon tankar. «Jag vill allt se om människobarnet kan vara likaså vackert som mitt,« tänkte hon och kröp ihop bakom en stor hasselbuske, som stod tätt invid vägkanten.

Men när de ridande for förbi henne, sträckte hon sig för långt fram i sin iver, så att hästarna fick syn på det stora, svarta trollhuvudet. De stegrade sig och satte av i fullt sken. Både bonden och hans hustru höll på att bli kastade ur sadeln. De gav till ett rop i förskräckelsen, sen böjde de sig framåt för att fatta tag i tyglarna, och i nästa ögonblick var de försvunna.

Trollkäringen grinade till av förargelse, för hon hade knappast hunnit kasta en blick på människobarnet. Men strax därpå blev hon helt belåten igen. Där låg ju barnet på marken mitt framför hennes fötter.

Det hade fallit ur moderns armar, då hästarna stegrade sig, men till all lycka hade det störtat ner i en hög torra löv och var alldeles oskadat. Det skrek högt av skrämsel över fallet, men då trollkäringen lutade sig över det, blev det så förvånat och roat, att det tvärtystnade och sträckte upp händerna för att rycka henne i hennes svarta skägg.

Trollkäringen stod där helt förbluffad och betraktade människobarnet. Hon såg på de smala fingrarna med de rosenröda naglarna, de klara, blå ögonen och den lilla, röda munnen. Hon kände på det mjuka håret, strök med handen över kinden och blev allt mer och mer förvånad. Hon kunde rakt inte fatta, att ett barn kunde vara så rosigt och mjukt och fint.

På en gång ryckte trollkäringen näverkonten från ryggen, hämtade fram sin egen unge och satte ner den bredvid människobarnet. Och när hon nu såg vilken skillnad det var på dem, så kunde hon inte styra sig, utan började stortjuta. Under tiden hade bonden och hans hustru fått makt med hästarna, och de vände nu tillbaka för att söka sitt barn. Trollkvinnan hörde, att de närmade sig, men hon hade inte sett sig mätt på människobarnet, utan blev sittande bredvid det, ända tills de ridande nästan var inom synhåll. Då fattade hon ett raskt beslut. Hon lät sin egen unge ligga kvar vid vägkanten, men människobarnet stoppade hon i näverkonten, slängde den på ryggen och löpte till skogs.

Hon var knappt försvunnen, förrän de ridande kom till synes. Det var ett präktigt bondfolk, rikt och aktat och ägare till en stor gård i den fruktbara dalen nedanför berget. De hade redan varit gifta i flera år, men de hade bara detta enda barnet, så att man kan förstå, att de var ivriga att få det tillbaka.

Bondhustrun kom ett par hästlängder före mannen och fick först syn på barnet, som låg vid vägkanten. Det skrek av alla krafter för att kalla sin mor tillbaka, och hustrun borde redan av det förskräckliga tjutet ha förstått vad det var för ett barn, men hon hade varit i sådan ångest för att den lille skulle ha slagit ihjäl sig i fallet, att hon bara tänkte: «Gud vare lov, att han är i livet!« – «Här ligger barnet!« ropade hon till mannen, och med detsamma gled hon ur sadeln och skyndade fram till trollungen.

Då bonden kom fram till platsen, satt hustrun på marken och såg ut som en, som inte kan tro sina sinnen. «Inte hade mitt barn tänder som sylar,« sa hon, under det att hon vände barnet fram och tillbaka. «Inte hade mitt barn hår som svinborst,« klagade hon, och hennes stämma uttryckte en allt större och större förskräckelse. «Inte hade mitt barn klo på lillfingret.«

Bonden kunde inte tro annat, än att hans hustru hade blivit tokig, och sprang raskt av hästen. «Titta på barnet, och säg om du kan begripa varför det ser så underligt ut!« sa hustrun och räckte det till honom. Han tog emot det ur hennes händer, men knappt hade han gett det en blick, förrän han spottade tre gånger och slängde det ifrån sig. «Det är ju en trollunge!« sa han. «Det är inte vårt barn.« Hustrun satt alltjämt kvar vid vägkanten. Hon var inte snabbtänkt och kunde rakt inte förklara för sig vad som hade hänt. – «Men vad gör du med barnet?« utbrast hon. – «Märker du inte, att det är en bortbyting?« frågade mannen. «Trollena har passat på, då våra hästar skenade. De har stulit vårt barn och lagt hit ett av sina egna.« – «Men var är då mitt barn nu?« frågade hustrun. – «Det är borta hos trollena, det,« sa mannen.

Nu fattade hustrun hela olyckan. Hon bleknade bort som en döende, och mannen trodde, att hon skulle ge upp andan på fläcken.

«Vårt barn kan ju inte vara långt borta,« sa han och försökte lugna henne. «Vi ska gå in i skogen och söka.«

Därmed band han sin häst vid ett träd och begav sig in i snåren. Hustrun reste sig för att följa honom, men då märkte hon, att trollungen låg så, att han när som helst kunde bli sparkad av hästarna, som var oroliga över att ha honom i sin närhet. Hon ryste bara vid tanken på att röra bortbytingen, men hon flyttade honom ändå ett stycke åt sidan, så att hästarna inte skulle komma åt honom.

«Här ligger skramlan, som vår pojke höll i handen, när du tappade honom,« ropade bonden inifrån skogen, «nu vet jag, att jag är på rätt spår.« Hustrun skyndade efter honom, och de gick sedan länge inne i skogen och sökte. Men de fann varken barn eller troll, och då skymningen bröt in, måste de vända tillbaka till hästarna.

Hustrun grät och vred sina händer. Mannen gick med tänderna sammanbitna och sade inte ett ord för att trösta henne. Han var av en gammal och god släkt, som skulle ha slocknat ut, om han inte hade fått en son. Nu gick han där och var ond på hustrun, därför att hon hade låtit barnet falla till marken. «Barnet borde hon ha hållit fast framför allt annat,« tänkte han. Men då han såg hur bedrövad hon var, så hade han inte hjärta att göra henne några förebråelser.

Han hade redan hjälpt henne upp i sadeln, då hon kom att tänka på bortbytingen. «Vad ska vi ta oss till med trollungen?« sa hon. – «Ja, vart har den tagit vägen?« undrade mannen. – «Han ligger därborta under busken.« – «Där ligger han ju bra,« sa mannen och skrattade bittert. – «Vi får väl ändå lov att ta den med oss. Vi kan inte låta den ligga kvar i vildmarken.« – «Jo, det måtte vi väl kunna,« sa bonden och satte foten i stigbygeln.

Hustrun tyckte, att mannen egentligen hade rätt. Inte behövde de ta sig an trollets barn. Hon lät också hästen ta ett par steg, men så på en gång blev det omöjligt för henne att rida vidare. «Det är ju i alla fall ett barn,« sa hon. «Jag kan inte låta det ligga här till mat för vargarna. Du måste ge mig ungen.« – «Det gör jag visst inte,« svarade mannen. «Den ligger bra, där den ligger.« – «Om du inte ger mig honom nu, så vet jag, att jag måste gå tillbaka hit i kväll och hämta honom,« sa hustrun. – «Jag tror, att det inte är nog med att trollena har stulit mitt barn. De har visst också förvridit huvudet på min hustru,« mumlade bonden. Men han lyfte ändå upp barnet och lämnade det till hustrun, för han hade en stor kärlek till henne och var van att göra henne till viljes i allting.

Nästa dag var olyckan känd i hela socknen, och alla, som var erfarna och kloka, skyndade till bondgården för att ge visa råd och förmaningar. «Den, som har fått en bortbyting i huset, ska slå honom med en grov käpp,« sa en gumma. – «Varför ska man vara så svår mot honom?« frågade bondkvinnan. «Nog är han ful, men han har ju ändå inte något ont gjort.« – «Jo, om man piskar trollbarnet så länge, att blodet rinner, så kommer trollkäringen farande, kastar till en ens eget barn och tar sitt med sig. Jag vet många, som på det sättet har fått igen sina barn.« – «Ja, men de barnen har inte länge blivit vid liv,« inföll en annan av de gamla, och hustrun tänkte för sig själv, att det medlet kunde hon inte använda.

Mot kvällen, då hon en stund satt ensam i stugan med bortbytingen, började hon längta så häftigt efter sitt eget barn, att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. «Kanske att jag ändå borde göra så, som jag har blivit tillrådd,« tänkte hon, men hon kunde inte komma sig för med det.

I samma ögonblick steg bonden in i stugan. Han höll en käpp i handen och frågade efter bortbytingen. Hustrun förstod, att han ville följa de kloka kvinnornas råd och slå trollbarnet för att få igen sitt eget. «Det är bra väl, att han gör det,« tänkte hon. «Jag är så dum. Jag skulle aldrig kunna slå ett oskyldigt barn.«

Men knappt hade mannen gett trollungen ett slag, förrän hustrun rusade fram och grep honom i armen. «Nej, slå inte, slå inte!« bad hon.

– «Du vill visst inte ha igen ditt barn, du,« sa mannen och försökte göra sig lös. – «Visst vill jag ha det tillbaka,« sa hustrun, «men inte på det här sättet.« Bonden höjde armen till ett nytt slag, men innan det hade fallit, hade hustrun kastat sig över barnet, så att slaget träffade henne.

– «Gud i himlen!« sa mannen. «Nu förstår jag, att du ämnar ställa det så, att vårt barn ska få stanna hos trollen i hela sitt liv.« Han stod stilla och väntade, men hustrun låg kvar framför honom och skyddade barnet. Då kastade mannen käppen ifrån sig och gick harmsen och bedrövad ut ur stugan. Han undrade sedan över att han inte hade fört igenom sin vilja trots hustruns motstånd, men det fanns något hos henne, som betvang honom. Han kunde inte göra henne emot.

Det gick återigen ett par dagar under sorg och bedrövelse. Det kan vara svårt nog för en mor att ha mistat sitt barn, men värre än allt annat är det att ha fått det ersatt av en bortbyting. Det håller hennes längtan ständigt vid liv och låter den aldrig komma till ro.

«Jag vet inte vad jag ska ge bortbytingen till mat,« sa hustrun en morgon till mannen. «Han vill inte äta det, som jag sätter fram för honom.« – «Det är nog inte underligt,« sa mannen. «Har du inte hört, att trollena inte vill äta annat än grodor och möss?« – «Men du kan väl inte begära, att jag ska gå ut i groddammen och hämta föda åt honom,« sa hustrun. – «Nej, jag begär det visst inte,« sa mannen. «Jag tycker, att det bästa vore, att han finge svälta ihjäl.«

Hela veckan förgick, utan att bondhustrun var i stånd att förmå trollungen att äta något. Runt omkring honom ställde hon upp alla möjliga goda saker, men trollungen bara grinade och spottade, då hon ville förmå honom att smaka på läckerheterna.

En kväll, då det såg ut, som om han höll på att dö av hunger, kom katten springande in i rummet med en råtta i munnen. Då ryckte bondkvinnan råttan från katten, kastade den till bortbytingen och gick hastigt ut ur rummet för att slippa se hur trollbarnet åt.

Men då bonden märkte, att hustrun verkligen hade börjat samla in grodor och spindlar åt bortbytingen, fattade han en sådan avsky för henne, att han inte längre kunde dölja den. Det var honom omöjligt att säga ett vänligt ord till henne. Ännu hade hon dock kvar så mycket av sin gamla makt över honom, att han stannade i hemmet.

Men det var inte nog med detta. Också tjänstfolket började visa husmodern olydnad och vanvördnad. Husbonden låtsade inte om, att han märkte det, och hustrun förstod nu, att om hon fortfore att ta bortbytingen i försvar, skulle hon få det svårt och tungt varenda dag, som Gud gav. Men hon var nu en gång sådan, att då det fanns någon, som alla hatade, så måste hon uppbjuda sina yttersta krafter för att komma en sådan stackare till hjälp. Och ju mer hon fick lida för bortbytingens skull, dess mer trofast vakade hon över att intet ont skulle vederfaras honom.

Ett par år senare satt bondhustrun en förmiddag ensam i stugan och sydde lapp på lapp på en barnklänning. «Ack ja!« tänkte hon, medan hon sydde. «Den har inga goda dagar, som ska hålla på och sörja för ett främmande barn.«

Hon sydde och sydde, men hålen var så stora och många, att hon fick tårarna i ögonen, då hon såg dem. «Men så mycket vet jag,« tänkte hon, «att om jag finge laga kolten åt min egen son, då skulle jag inte räkna hålena.«

«Jag har det allt bra svårt med bortbytingen,« tänkte bondhustrun, då hon fick syn på ett hål till. «Det bästa vore, att jag toge honom med mig så långt in i skogen, att han inte kunde hitta hem, och lämnade honom där.

«Det är då sant, att jag inte behövde göra mig så mycken möda för att slippa honom,« fortsatte hon om en stund. «Om jag bara lämnade honom ur sikte ett ögonblick, så skulle han dränka sig i brunnen eller brinna opp i spisen eller bli biten av hunden eller sparkad av hästarna. Ja, det vore en lätt sak att bli av med honom, så elak och oförvägen som han är. Det finns ingen på gården, som inte hatar honom, och om jag inte ständigt hade honom omkring mig, så skulle strax någon begagna tillfället att skaffa honom ur vägen.«

Hon gick bort och tittade på barnet, som låg och sov i en vrå av stugan. Det hade vuxit och var ännu fulare, än då hon såg det första gången. Munnen hade dragits ut till ett tryne, ögonbrynen var som två styva borstar, och skinnet var alldeles brunt.

«Att laga dina kläder och att vaka över dig ginge väl ändå an,« tänkte hon. «Det är det minsta jag får utstå för din skull. Men min man har blivit led åt mig, drängarna föraktar mig, pigorna skrattar åt mig, katten fräser, då han får se mig, hunden morrar och visar tänderna, och du är skuld till alltsammans.

«Men att djur och människor hatar mig, kunde jag väl ändå bära,« brast hon ut. «Det värsta är, att var gång jag ser dig, längtar jag mer än förut efter mitt eget barn. Ack, mitt gullebarn, var är du? Ligger du och sover på mossa och ris borta hos trollkäringen?«

Dörren gick upp, och hustrun skyndade sig tillbaka till sin sömnad. Det var hennes man, som kom in. Han såg glad ut och talade vänligare till henne, än han hade gjort på länge.

«Det är marknad i dag borta i kyrkbyn,« sa han. «Vad säger du, om vi skulle ta och gå dit?«

Hustrun blev glad över förslaget och sade, att det ville hon gärna vara med om. «Gör dig då färdig, så fort du kan!« sa mannen. «Vi får lov att gå till fots, för hästarna är ute på åkern. Men om vi tar vägen över berget, så kommer vi nog fram i rätt tid.«

En liten stund efteråt stod bondhustrun på tröskeln, fin och pyntad i sina bästa kläder. Detta var det gladaste, som hade hänt henne på många år, och hon hade alldeles glömt bort trollungen. «Men,« tänkte hon plötsligt, «kanske min man bara vill locka bort mig, för att drängarna ska kunna slå ihjäl bortbytingen, medan jag är ur vägen.« Hon gick hastigt in i stugan och kom tillbaka med den stora trollungen på armen.

«Kan du inte lämna den där hemma?« sa mannen, men han lät inte förargad, utan talade med mild röst. – «Nej, jag vågar inte gå ifrån honom,« svarade hon. – «Ja, det är din ensak,« sa bonden, «men nog blir det tungt för dig att släpa en sådan börda över berget.«

De började nu sin vandring, men den blev mödosam, för det bar brant uppför. De måste klättra ända upp till toppen av bergkullen, innan vägen tog av mot kyrkbyn.

Hustrun blev slutligen så trött, att hon knappt kunde flytta en fot. Gång på gång sökte hon övertala den stora pojken att gå själv, men han ville inte.

Mannen var helt förnöjd och så vänlig, som han inte hade varit, sedan de hade förlorat sitt eget barn. «Nu får du ge mig bytingen,« sa han, «så ska jag bära den en stund.« – «Ånej, jag orkar nog,« sa hustrun, «jag vill inte, att du ska ha besvär med trolltyget.« – «Varför ska du vara ensam om att sträva med det?« sa han och tog ungen ifrån henne.

Just där bonden tog barnet, var vägen som allra svårast. Hal och slipprig löpte den fram vid kanten av en brant klyfta och var så smal, att det knappt fanns plats på den för att sätta ner foten. Hustrun gick efter, och helt hastigt blev hon rädd för att det skulle hända mannen något, medan han gick och släpade på barnet. «Gå sakta här!« ropade hon, för hon tyckte, att han vandrade fram alldeles för fort och oförsiktigt. Strax därpå snavade han också och hade så när tappat barnet ner i avgrunden.

«Om barnet nu verkligen hade fallit, då hade vi varit av med det för alltid,« tänkte hon. Men i samma ögonblick begrep hon, att det var mannens avsikt att kasta barnet ner i klyftan och sedan låtsa, att det hade skett av våda. «Ja, ja,« tänkte hon, «så är det. Han har ställt till allt det här för att skaffa bortbytingen ur världen, utan att jag skulle märka, att det var gjort med flit. Ja, det bästa vore ju också, om jag läte honom göra, som han vill.«

Återigen snavade mannen mot en sten, och återigen höll bortbytingen på att glida ur hans armar. «Ge mig barnet! Du faller med det,« sa hustrun. – «Nej,« sa mannen, «jag ska nog vara försiktig.«

I samma ögonblick snavade han för tredje gången. Han sträckte ut armarna för att gripa tag i en trädgren, och barnet föll. Hustrun gick tätt bakom honom, och fastän hon nyss förut hade sagt till sig själv, att det vore bra gott att slippa bortbytingen, så störtade hon nu fram, fick fatt i en flik av trollungens kläder och drog upp honom på vägen.

Då vände sig mannen till henne. Hans ansikte var nu fult och alldeles förvandlat. «Du var inte så fortfärdig, när du lät vårt barn falla i skogen,« sa han vredgad.

Hustrun svarade ingenting. Hon hade blivit så bedrövad över att mannens vänlighet bara var låtsad, att hon hade börjat gråta. «Varför gråter du?« sa han hårt. «Det hade väl inte varit en så stor olycka, om jag hade låtit bytingen falla. Kom nu, annars blir det för sent.« – «Jag tror inte, att jag har någon lust att gå på marknan,« sa hon. – «Nåja, jag har allt förlorat lusten, jag med,« sa mannen och var enig med henne.

På hemvägen gick han och frågade sig själv hur länge han ännu skulle kunna hålla ut med hustrun. Om han nu gjorde bruk av sin styrka och ryckte barnet ifrån henne, så kunde ju allt bli bra igen mellan dem, menade han. Han var just färdig att börja en strid med henne om barnet, men då mötte han hennes blick, som vilade på honom svårmodig och ängslig. Han lade band på sig ännu en gång för hennes skull, och allt blev, som det hade varit.

Återigen gick ett par år, men då hände det en sommarnatt, att bondgården råkade i brand. Då folket vaknade, var stuga och kammare fulla av rök, och hela vinden var ett enda eldhav. Man kunde varken tänka på att släcka eller rädda, man måste bara rusa ut för att inte bli innebränd.

Bonden hade kommit ut på gården och stod där och såg på sitt brinnande hus. «Ett ville jag gärna veta,« sa han, «och det är vem som har vållat mig den här olyckan.« – «Nå, vem annan skulle det väl vara än bortbytingen?« sa en dräng. «Han har ju i långliga tider hållit på med att samla ihop stickor och strå och tänt på dem både ute och inne.« – «I går hade han burit ihop en hög torra kvistar på vinden,« sa en piga, «och höll just på att sätta eld på den, när jag fick se honom.« – «Han har nog tänt på dem sent i kväll i stället,« sa drängen. «Ni kan vara säker på att ni har honom att tacka för hela olyckan.«

«Om han åtminstone ville brinna inne,« sa bonden, «då skulle jag inte klaga över att min gamla stuga har gått opp i lågor.« Just som han sade detta, kom hustrun ut ur huset och släpade barnet efter sig. Då rusade bonden mot henne, ryckte bortbytingen ifrån henne, lyfte honom högt på sina armar och kastade honom tillbaka in i huset.

Elden slog just då ut genom tak och fönster, och hettan var förfärlig. Ett ögonblick stirrade hustrun på mannen, likblek av förskräckelse. Sedan vände hon och skyndade in i huset efter barnet.

«Du kan gärna brinna opp, du med!« ropade mannen efter henne. Hon kom tillbaka ut i alla fall, och bortbytingen hade hon med sig. Händerna hade hon fått svårt brända, och hennes hår var nästan avsvett. Ingen sade ett ord till henne, då hon kom ut. Hon gick bort till brunnen, släckte ett par gnistor, som glödde på hennes kjortelfåll, och satte sig sedan med ryggen mot brunnskaret. Trollbarnet låg i hennes knä och somnade snart, men hon satt kvar, upprätt och vaken, och stirrade sorgset framför sig. En hel mängd människor skyndade förbi henne fram mot det brinnande huset, men ingen talade till henne. Alla tycktes finna henne så hemsk och avskräckande, att de inte tordes komma i hennes närhet.

Vid dagbräckningen, då stugan var nerbrunnen till grunden, kom mannen fram till henne. «Jag härdar inte längre ut med detta,« sa han. «Du vet nog, att jag ogärna lämnar dig, men jag kan inte längre stå ut att leva samman med ett troll. Nu går jag min väg och kommer aldrig tillbaka.«

Då hustrun hörde orden och såg hur mannen vände sig bort och gick, tyckte hon, att det ryckte och slet i henne. Hon ville skynda efter honom, men trollbarnet låg tungt på hennes knä. Hon kände sig inte ha kraft nog att skaka det ifrån sig, utan blev sittande.

Bonden begav sig rätt uppåt skogen och tänkte därvid för sig själv, att nu gick han väl den här vägen för sista gången. Men knappt hade han hunnit ett stycke uppåt höjden, förrän en liten pilt kom springande emot honom. Han var skön och smärt som ett ungträd. Håret var silkesmjukt, och ögonen lyste som stål. «Ack, sådan skulle min son ha sett ut, om jag hade fått behålla honom!« sa bonden. «En sådan arvinge skulle jag ha haft. Det skulle ha varit något annat än det svarta otyget, som min hustru har dragit hem till gården.«

«Goddag i skogen!« hälsade bonden. «Vart skall du ta vägen?« – «Goddag igen!« sa barnet. «Om du kan gissa vem jag är, så ska du få veta vart jag går.«

Men då bonden hörde rösten, blev han alldeles blek.

«Du talar, som folk av min släkt brukar tala,« sa han. «Och om inte min son vore hos trollena, så skulle jag säga, att det är du.« – «Ja, nu har ni gissat rätt, far,« sa gossen och skrattade. «Och eftersom ni har gissat rätt, så ska ni få veta, att jag är på väg till mor.« – «Du ska inte gå till mor,« sa bonden. «Hon frågar inte efter varken dig eller mig. Hon har inte hjärta för någon annan än en stor, svart trollunge.« – «Menar ni det, far?« sa gossen och såg fadern djupt in i ögonen. «Då är det kanske bäst, att jag stannar hos er nu för det första.«

Bonden kände en sådan glädje över barnet, att tårarna ville tränga fram. «Ja, stanna du bara hos mig!« sa han, tog gossen i sina armar och lyfte honom högt i luften. Han var så rädd för att förlora honom en gång till, att han vandrade vidare med barnet i famnen.

Då de hade gått ett par steg, begynte gossen prata med honom. «Det är väl, att ni inte bär mig så illa, som ni bar bortbytingen,« sa han. – «Vad menar du?« frågade bonden. – «Jo, trollkäringen gick på andra sidan klyftan med mig på armen, och var gång, som ni snavade och höll på att tappa bortbytingen, höll hon också på att falla med mig.« – «Vad säger du? Gick ni på andra sidan klyftan?« sa bonden och blev rätt betänksam. – «Jag har aldrig varit så rädd förr,« sa gossen. «Då ni kastade trollbarnet ner i klyftan, ville trollkäringen kasta mig efter. Om inte mor då hade varit ...«

Bonden började gå långsammare, under det att han försökte fråga ut gossen. «Du får lov att tala om för mig hur du har haft det hos trollena.« – «Det kunde vara svårt ibland,« sa den lille, «men bara mor var snäll mot trollungen, så var också trollkäringen snäll mot mig.«

«Brukade hon ge dig stryk?« frågade bonden. – «Hon slog inte mig oftare, än ni slog hennes barn.« – «Vad fick du att äta?« frågade fadern vidare. – «Var gång, som mor gav trollungen grodor och möss, fick jag smör och bröd. Men när ni satte fram bröd och kött för trollungen, bjöd trollkäringen mig på ormar och tistlar. Den första veckan höll jag på att svälta ihjäl. Om inte mor då hade varit ...«

Då barnet sade detta, gjorde bonden helt om och började gå raskt neråt dalen. «Jag vet inte hur det kommer sig,« sa han, «men jag tycker, att det luktar brandrök av dig.« – «Ja, det är inte så underligt,« sa barnet. «Jag blev ju kastad i elden förra natten, då ni slängde in trollbarnet i den brinnande stugan. Hade inte mor då varit ...«

Bonden fick nu så brått, att han nästan sprang, men plötsligt blev han stående. «Nu ska du säga mig hur det kommer sig, att trollena har gett dig fri,« sa han. – «Då mor offrade det, som var henne mer värt än livet, så hade inte trollena någon makt över mig mer, utan lät mig gå,« sa pojken. – «Har hon offrat det, som var henne mer värt än livet?« frågade bonden. – «Ja, det har hon väl, när hon lät er gå, för att hon skulle kunna behålla trollungen,« sa barnet. – – –

Bondhustrun satt alltjämt kvar på sin plats vid brunnen. Hon sov inte, men hon kände sig som en förstenad. Hon förmådde inte röra sig, och det, som skedde omkring henne, såg hon lika litet, som om hon hade varit riktigt död. Då hörde hon mannens stämma ropa hennes namn långt borta ifrån, och hennes hjärta började åter klappa. Livet vände tillbaka till henne. Hon slog upp sina ögon och såg sig omkring som en sömndrucken. Det var ljus dag, solen sken, lärkan drillade, och det tycktes omöjligt, att hon också denna vackra dag skulle behöva släpa på sin olycka. Men strax därpå såg hon de förkolnade bjälkarna, som låg runt omkring henne, och en mängd människor med svärtade händer och upphettade ansikten. Då visste hon ju, att hon vaknade upp till ett ännu sorgligare liv, än det gamla hade varit, men i alla fall hade hon kvar känslan, att hennes lidande nu hade kommit till ett slut. Hon såg sig om efter bortbytingen. Han låg inte i hennes knä, och han fanns ingenstans i närheten. Hade nu allt varit som förr, så skulle hon ha sprungit upp och börjat söka efter honom, men nu kände hon på något sätt, att det var onödigt.

Hon hörde återigen hur hennes man ropade på henne ifrån skogshållet. Han kom på den smala stigen ner mot gården, och alla de främmande, som hade hjälpt till vid släckningen, sprang emot honom och omringade honom, så att hon inte kunde se honom. Hon hörde bara hur han gång på gång ropade hennes namn, liksom för att hon skulle skynda till hans möte, hon som de andra.

Och stämman bar budskap om en stor glädje, men hon blev ändå sittande stilla. Hon vågade inte röra sig. Äntligen stod hela människohopen runt omkring henne, och mannen skilde sig från de andra och gick fram och lade ett skönt barn i hennes armar.

«Här är vår son. Han har vänt tillbaka till oss,« sa mannen, «och det är du och ingen annan, som har räddat honom.«





EN HISTORIA FRÅN HALLAND


För omkring hundra år sedan fanns i södra Halland en gammal gård, som låg på en enslig plats nära kusten. Den var bebyggd med små låga och ålderdomliga hus med gråsvarta halmtak, och själva storstugan var så urgammal, att den hade takfönster.

Gården hette Bredane. Den hade stora ägor, men det var endast trakten närmast omkring husen, som kunde odlas. Det övriga bestod av ofruktbara flygsandsfält.

Gammalt folk visste att berätta, att runt omkring den ensamma gården skulle det förr i världen ha legat en hel by. Det hade varit på den tiden, då det fanns gott om träd i Halland, då det växte väldiga skogar av ek och bok ifrån havskusten ända upp till Smålandsgränsen. Då hade byn med sina ägor legat som på en uthuggning, och träden hade stått runt om och skyddat den. Men så hade skogen blivit borthuggen, inte bara den skogen, som stod närmast, utan all skog i hela trakten, ja, all skog i hela Halland.

Det sades, att bönderna i Bredane först skulle ha varit glada över att de hade lyckats göra sig av med skogen. De kunde nu lägga ut sina åkrar allt vidare, och de fick släppa ut boskapen på öppna vidder, där den lätt kunde vaktas. Det var en och annan, som klagade över att det aldrig var lugnväder, sedan träden inte längre tog emot blåsten, och andra jämrade sig över att de måste fara ända till Småland för att hämta ved. Men det fanns ingen, som var missnöjd på allvar. Ingen trodde, att det kunde ligga en fara i detta, att skogen var borta.

Men byn Bredane låg, som sagt, alldeles vid havet, och de stora åkrarna sträckte sig ända ner till vattnet. Och nu sägs det, att några år efter att skogen var borthuggen, hände det en höst, att stormen rev upp ett par vissnade grästuvor nere i strandbrädden. Under grästuvorna låg fin, lätt sjösand. Den bestod nästan inte av annat än skal av musslor och snäckor, som hade blivit malda till finaste mjöl på havets stora kvarn, och den lyftes upp med vinden och började yra omkring. Sedan var det, som om vinden inte kunde lämna stranden i ro. Gräset var snustorrt, sedan skogen inte mer höll kvar fuktigheten, och det rycktes bort av blåsten utan minsta svårighet. På så sätt kom allt mer och mer sand upp i dagsljuset. Den for upp i luften, dansade omkring en stund och föll ner igen i hårda, vita drivor, ungefär som yrsnö.

Då bönderna i Bredane såg den där leken första gången, tänkte de intet ont om den. Men nästa vår märkte de, att åkrarna, som låg närmast havet, var nersandade.

Det var bara ett tunt sandlager, och det tycktes inte vara till stort men för växtligheten. Men hela den sommarn blev ofantligt torr och blåsig. Säden kunde inte växa, den vissnade bort, krympte ihop till ingenting. Under den låg matjorden torr som fnöske, och varje dag rev blåsten upp hela skyar av den och förde bort dem. Men under det tunna jordlagret återigen låg den lätta sjösanden, finmalen som mjöl och redo att dansa om med vinden. Det gick så, att då sommarn var slut, hade stormen hela stora fält att leka med. Uppe i byn Bredane satt bönderna och såg hur den lyfte upp sandmassorna, vräkte dem mot skyn, valsade runt med dem och kastade ner dem i drivor och småkullar, som den nästa dag flyttade och omformade.

År efter år sandade vinden ner allt flera fält, och bönderna fick allt mindre jord att odla. De förde nog kamp mot sanden, reste stängsel och grävde diken, men ingenting tycktes hjälpa. Om de plöjde och harvade, var det, som om de hjälpte vinden att riva upp sanden, och om de lät jorden ligga i fred, blev den snart så översandad, att inte ett grönt strå kunde sticka upp.

Det var inte nog med att flygsanden förstörde åkrarna: det var ingen ände på den otrevnad den medförde. Den låg i drivor på dörrtröskeln, då man om mornarna öppnade stugdörren, den piskade en i ansiktet, då man gick ute, den rusade ner genom skorstenen och blandade sig i maten, och på vägar och stigar lade den sig i så djupa lager, att allt gående och åkande blev oändligt mödosamt.

Snart kunde invånarna i byn inte härda ut längre. Om några år rev ett par av dem ner sina hus och satte upp dem längre inåt landet. Varje vår flyttade någon, och till sist fanns det bara en enda gård kvar av hela byn.

Nu väntade man ju, att inte heller den gården skulle bli länge stående mitt ibland flygsandsfälten. Men det blev den likafullt. Bonden, som ägde den, var av sådant slags folk, som inte vill låta sig drivas bort. Det var inte därför, att han var så kär i trakten, att han inte kunde trivas någon annanstans, som han inte ville byta om boplats. Men han kunde inte tåla att bli tvingad att flytta mot sin vilja. Han ville hellre stanna, där han var, och kämpa med sanden.

Sedan föll det sig så, att hans son och alla de, som efter honom kom till gården, var av samma sinnelag. De ville inte höra talas om att sanden skulle tvinga dem att flytta gården, så länge som de kunde lyfta en spade för att mota bort den. Och det var ingen lätt kamp, som de hade att föra, framför allt av den orsaken, att ingen lärde dem hur den borde föras. Ingen sade dem hur de skulle binda sanden för att förmå den att hålla sig stilla. De nöjde sig med att resa upp täta stängsel kring de åkrar, som låg närmast boningshuset, för att åtminstone kunna bevara dessa.

De där människorna frågade inte efter, att de måste leva i fattigdom för sin envishets skull. De satte detta, att inte låta sig drivas bort, högre än allt annat. I stället för de stora boskapshjordar, som de förut hade ägt, hade de nu bara några få kor och en enda häst. Men så länge som de kunde föda dessa, var de ändå i stånd att hålla sig kvar.

Något, som styrkte dem, var nog det, att det följde anseende med att föra en sådan strid. Folk tyckte om att se, att de inte lät sig fördrivas, och när bonden från Bredane gick fram i en folksamling, var det alltid någon, som vände sig om för att se efter den, som hade kraft att hålla ut bland flygsanden.

Men för hundra år sedan, då kampen mellan människan och sanden pågick som ivrigast, såg det på en gång ut, som om sanden skulle få övertaget. Bonden i Bredane dog plötsligt i sina bästa år, och sonen, som han lämnade efter sig, var inte mera än femton år gammal, så att han kom under sin mors förmynderskap. Det var således hon, som nu skulle föra striden mot sanden, och fastän hon dittills hade skött sig väl, var det ingen, som trodde, att hon hade nog uthållighet för att övervinna en sådan fiende. Sonen hette Sigurd. Till utseendet bråddes han på modern, som var ljus och vacker. Han tycktes ha ett lätt lynne av naturen, men så länge som fadern levde, hade denne givit honom del av alla sina bekymmer, så att han hade blivit väl mycket nedtryckt och var alltför allvarlig för sin ålder. Han och modern var goda vänner. De var ense om att de skulle försöka att hålla sig kvar på Bredane och inte visa sig sämre än de förra ägarna.

Då bonden på Bredane hade varit död ett år, kom en ny dräng till gården. Sigurd hade inte sett drängen, förrän han kom vid höstflyttningen. Matmodern hade råkat honom på ett bröllop sommarn förut och hade genast statt honom utan att fråga sonen till råds. Drängen hette Jan. Han var lång och smärt, hade hår, som var starkt rött, blek hy och svarta ögon. Modern tog synnerligen väl emot honom. När han kom in, var stort flyttkalas anordnat: grynkaka, färskt bröd, nykärnat smör, ost, korv och brännvin. Det låg duk på bordet som på en helgdagskväll. Drängen åt ohyggligt mycket, och Sigurd fann det underligt, att han ville visa, att han kom svulten till gårds. Både under måltiden och efteråt språkade han oupphörligt, munnen stod inte ett ögonblick stilla på honom. Han var mycket skämtsam, och både modern och tjänstefolket hade så roligt, att de ibland var som upplösta av skratt. Sigurd lämnade honom inte med ögonen på hela kvällen, men han skrattade inte.

Drängen gick ut i stallet ett ögonblick för att sköta om hästen, och då passade modern på att fråga Sigurd vad han tyckte om den nykomne. Sigurd visste, att modern skulle ha blivit mycket glad, om han hade svarat, att han var nöjd med honom, men det kunde han inte förmå sig till. «Är han inte en tattare?« frågade han i stället. – «Han!« sa modern. «Varför skulle han vara en tattare? Vet du inte, att alla tattare är mörklagda? Och den här har ju rött hår.« – «Ja, men han har silverknappar i västen.« – «Det måtte han väl kunna få ha utan att vara en tattare,« sa modern och lät harmsen.

Under de följande dagarna gjorde Sigurd jämt sällskap med den nya drängen, och vad han än tänkte om hans ätt, så kunde han inte neka till att han var duktig att arbeta. Han var så flink, att han hann med mer på en dag än den förra drängen på fyra. Han var därtill så villig, att han företog sig mer arbete, än man väntade av honom. Det var inte nog med att han högg sönder veden i vedskjulet, han bar också in den i stugan. Det fanns en lucka på lagården, som i mångfaldiga år hade hängt snett på ett gångjärn, utan att någon hade lagt märke till det, men nu blev detta äntligen lagat. Han smorde gamla rostiga lås, satte gjordar på bryggkaren och stoppade noga igen hålen i gärdesgårdarna. Och allt arbete gick under skämt och glam. Det kunde inte nekas, att det hade blivit en mycket större trevnad i hemmet, sedan han hade kommit.

Det stod en gammal kaffekittel på en hylla i storstugan på Bredane, som inte på många år hade kunnat begagnas. En dag vände sig Sigurd till Jan och frågade om han inte kunde sätta den i stånd. «Det kan jag nog, om jag bara får se på den,« sa Jan. Husmodern tog då ner den från hyllan och räckte den till Jan, men med detsamma gjorde hon ett litet tecken till honom. Jan tog av locket och tittade ner i kitteln, men satte den genast ifrån sig. «Den här ska vi passa på att få lagad, när det kommer några tattare dragande förbi,« sa han. «Det är inget fel med den, bara den blir förtennad.« Sigurd kände en stor lättnad vid dessa Jans ord. Han visste, att alla tattare kunde förtenna, och om Jan inte förstod sig på den konsten, så hörde han väl inte till deras stam. Det var nog så, att gossen inte hade kunnat undgå att fästa sig vid drängen, och han var glad, att Jan inte var någon tattare, så att han kunde få stanna kvar på gården.

Men om ett par dagar blev Sigurd återigen orolig. Matmodern hade talat om hur mycket präktigt fiolspel hon hade hört i sin ungdom, och då hade Jan tagit fram en fiol och börjat spela. Först hade han spelat trögt och osäkert, som om han inte skulle vara mycket hemma i konsten, men med ens kastade han huvudet tillbaka, ögonen började glänsa, och stråken for med fart och kraft över strängarna. Det visade sig, att han var en mästerspelman. När han kom rätt i tagen, kunde inte kvinnfolken hålla sig stilla, utan började dansa. Sigurd däremot satt orörlig och bara lyssnade. Han hade knappt hört någon god spelman förut, och han blev så glad åt musiken, att han bara ville hålla sig stilla och suga in tonerna i öronen. Men medan han satt och lyddes som bäst, hände honom något besynnerligt. Det var ett svårt minne, som dök upp i hans tankar och störde honom i njutningen. Han såg för sig ett sådant där tattarfölje, som brukade draga fram genom landet. Det kom inkörande på deras gård: ett par stora vagnar, som bara tycktes vara lastade med trasbylten, och som drogs av eländiga, utsvultna hästar. Med vagnarna följde långa, magra karlar med ansikten fulla av skråmor och ärr, fula, gulhyade kvinnor och en oändlighet av svartögda ungar, som sprang omkring överallt och tiggde allt, vad de såg. Fadern hade inte varit hemma, då de kom, och modern hade de skrämt och tvungit att ge dem allt, vad de begärde. Hon hade måst ge dem mat, brännvin, hö, ull och kläder, så att när de äntligen drog sin väg, hade huset varit som utplundrat. Och allt detta kom han ihåg nu, då Jan spelade. Han sökte komma ifrån det, men det var något i spelet, som påminde honom om de gälla, skrikiga skojarrösterna.

Några dagar efteråt kom Sigurd hastigt in i storstugan, där modern satt och spann. «Nu ska jag säga dig, att Jan ändå är en tattare,« sa han. – Modern lutade sig litet framåt, men hon upphörde inte att spinna. «Nej, vad du säger!« svarade hon. «Det var en märklig nyhet.« Det var något i hennes ton, som om hon gjorde narr av honom. «Det kom en vagn, full av tattare, körande förbi just nu, då Jan och jag stod på gården. De ropade till Jan, och han svarade dem.« – «Det är då väl inte förbjudet att tala med tattare,« sa modern och lät ganska ointresserad. – «Nej, men de ropade till honom på tattarspråket, och han svarade. Jag kunde inte förstå ett ord.« – «Och nu menar du väl, att eftersom Jan förstår tattarspråket, så är han själv en tattare,« sa modern med den sorglösaste ton i världen och utan att upphöra med arbetet. – «Tror du inte det också?« sa gossen.

Han blev förundrad över att modern tog detta så lugnt. «Blir du inte tvungen att skicka honom bort från gården?« frågade han, för han hade alltid hört, att det var omöjligt att ha en tattare i sin tjänst. Han kom ihåg faderns förtvivlan den där gången, då tattarna hade varit där och han fann huset utplundrat vid hemkomsten. «Jag trodde, att den här gården var nog hemsökt redan förut,« hade han sagt. «Jag trodde, att det var nog med sanden, ska nu tattarna också komma över oss?«

Längre fram på kvällen hade fadern ropat Sigurd till sig. Han hade ställt honom mellan sina knän och börjat tala med honom om tattarna. «Kom ihåg vad jag säger dig,« hade han sagt, «och glöm det aldrig! Du ska akta dig för att ha något att göra med tattare, för de är inte som vi andra, och de blir aldrig som vi. De har något vilt i sig, så att de inte kan förmå sig att bli boende under tak, utan jämt ska de stryka omkring på landsvägen. De kan inte bli så pass tama, att de kan göra ordentligt arbete, utan de vill leva av hästbyte och kortspel, när de inte tigger eller småstjäl. Och kommer en tattare så långt, att han arbetar, så ska du aldrig se, att han gör något nytt, utan han vill bara flicka och lappa på det, som är gammalt.«

Sigurd såg fadern tydligt för sig, såsom han var, då han sade detta. Han hade varit högtidlig, och orden hade fallit tunga och hotfulla. «Kom ihåg detta, att du ska aldrig lita på en tattare, för de är inte av vår stam, och de vill alltid svika oss. De är mer i släkt med troll och strömkarlar än med oss. Det är därför, som de är bättre spåmän och spelmän än vi andra, men det är också därför, som de aldrig kan bli ärliga, kristna människor. De är lika trollena också i det, att de gärna smyger ner till bygden och smiskar och ställer sig in, så att de får tjänst hos oss bönder och blir gifta med våra döttrar och kommer åt våra gårdar. Men olycklig den, som får en sådan i huset, för alltid tar trollet hos dem ut sin rätt. De må sträva emot aldrig så mycket, så slutar de med att förstöra och förskingra och bringa elände över alla, som har trott på dem.«

Sigurd stod stilla bredvid modern och tänkte på detta. Hon var också tyst och dröjde med att svara honom. «Det är väl bäst, att ni låter Jan flytta, så snart som det går an,« påminde han en gång till. – Nu upphörde modern med arbetet, lyfte huvudet och såg Sigurd in i ögonen. «Det gör detsamma, vad Jan är av för ätt,« sa hon. «Jag ska gifta mig med honom. Nästa fredag far vi till prästen och tar ut lysning.« – Sigurd blev som is, men vad som nu närmast sårade honom, var, att han hade blivit hållen utanför, att modern hade bestämt allt utan att fråga honom om hans tycke. «Om ni redan har allt klart er emellan, så är det inte värt, att jag säger något mer,« utbrast han och vände sig för att gå ut.

Men då han slog upp dörren, stod han ansikte mot ansikte med drängen. Jan kom in i rummet med något förfärligt mörkt och dystert över sig. Den hopplösaste smärta låg utbredd över hans ansikte.

«Jag hör, att Sigurd vill, att jag ska bort härifrån, därför att jag är en tattare,« sa han och gick fram till matmodern med utsträckt hand liksom för att bjuda farväl. «Det blir väl inte annat för mig än att ta till landsvägen igen.« – «Du behöver inte bry dig om Sigurd,« sa matmodern. «Jag har sagt honom, att vi ämnar oss till prästen för att ta ut lysning.«

«Det är inte att tänka på,« sa drängen. Han sjönk ner på en bänk, som om han inte hade kraft att hålla sig uppe, fäste ögonen envist på golvet och satt och slog luvan mot handen. «Det tjänar ingenting till att söka komma lös ur det,« sa han. «En må göra det bästa en förmår, en må arbeta till blods, så blir en ändå alltid stött tillbaka. Den, som är av bondeätt kommen, han kan aldrig förstå vad det vill säga att inte ha något annat arv än skojarvagnen. Det finns ingen räddning för mig, utan jag får omigen börja leva av att byta hästar och förtenna.«

Nu gick matmodern fram till drängen. «Jag har sett hur du har bjudit till,« sa hon. «Jag tror, att Sigurd också har sett det. Jag tänker, att han är så storsinnad, att han litar på dig.« – «Nej, det är inte att begära,« sa drängen. – «Men i alla fall är det jag, som har att befalla här än så länge,« fortfor matmodern. – «Det kan aldrig hända, att jag stannar här en dag mot Sigurds vilja,« svarade Jan. «Gården är ändå hans, och det skulle bara bli söndring mellan er och honom, om jag bleve kvar.«

Det uppstod en rätt lång tystnad, sedan Jan hade sagt detta. Sigurd förstod, att modern nu väntade av honom, att han skulle be Jan stanna, och han var själv så rörd över hans ord, att han var mycket benägen för att göra detta. Men så kom han ihåg faderns tal om tattarna, och det uppstod sådan strid och oro inom honom, att han ingenting förmådde säga. Han skulle vilja veta om det inte kunde finnas en ärlig och duglig karl också bland tattarna, och om inte Jan var en helt annan man än alla de andra.

Jan höll sig alldeles stilla. Han hade upphört att slå med mössan och satt och stirrade framför sig med dystra blickar, som om han såge ut över ändlösa vidder av olycka.

Det blev modern, som bröt tystnaden. «Jag vet vad det skulle ha blivit för en man av dig, om du hade fått stanna här hos oss,« sa hon. «Och jag vill inte, att du ska ner i eländet igen. Därför vill jag följa dig, om du går.« – «Det får ni aldrig!« ropade drängen raskt. «Skulle ni dra omkring som skojarkäring, ni, som har varit bondhustru!« – «Det får jag finna mig i, om du inte tycker, att du kan stanna här.« – «Nej, detta går jag aldrig in på!« utbrast drängen. «Tack för att ni vill det! Men inte ska jag dra er med mig i olyckan.«

Sigurd teg alltjämt. Men nu var det inte utan, att han började blygas över sig själv. De andra två var färdiga till allt, vad som vackert och ädelt var, medan han stod och var hård och misstrogen!

Äntligen steg tattarn upp, gick fram till Sigurd och bjöd honom handen. «Farväl, Sigurd!« sa han. «Du ska inte tro, att jag är ond på dig. Du har nog hört så mycke dåligt om oss tattare, att jag förstår, att du inte kan tro gott om någon av oss.«

Sigurd räckte honom inte handen, inte heller sade han något. Han var nu så överväldigad av de andras ädelmod och så skamsen över sin hårdhet, att han kände, att han i nästa ögonblick skulle brista i gråt. Men det ville han inte att någon skulle se, utan han sprang på dörren. Redan ute i förstun kom gråten över honom, så att han stortjöt.

Nästa dag var Sigurd mycket stilla och tyst. Han satt på ekbrädan framför förstudörren utan att ta sig något före. Jan gick och sysslade på gården, och gossen följde honom med ögonen, men gick inte fram till honom. Jan ropade honom till sig och talade vänligt och skämtsamt till honom, som han brukade. Sigurd blev glad, och sedan följde han med honom hela dagen. Modern var också god mot Sigurd, men han tycktes inte sätta så mycket pris på det. Han var en av dem, som inte kan älska mer än en i sänder, och all kärlek, som han förut hade hyst för modern, hade han överflyttat på Jan.

Det var givet, att Sigurd inte mer satte sig emot giftermålet, utan lysning blev uttagen och bröllop hållet, som bestämt var. Det blev ett stillsamt bröllop. Endast de närboende var inbjudna och ingen enda av Jans släkt. Jan själv var mycket allvarlig, var inte tillsammans med ungdomen, utan satt och talade förstånd med de äldre karlarna. Folk började tro gott om honom, och på vägen från bröllopsgården sade några, att det kanske ändå vore möjligt, att en tattare kunde bli en ordentlig och skötsam man.

När Jan hade varit gift ett par veckor, började han och Sigurd en dag att gräva en ny brunn. Då de arbetade sig ner i marken, träffade de på flera olika jordlager, överst låg en tunn skorpa av matjord, därunder låg ett lager sjösand och under detta grovt grus och lera. Ibland stötte de på gamla knivblad och nycklar, som hade blivit nerbäddade i jorden för många år sedan. Alltsom arbetet fortgick, blev de allt gladare åt det. De grävde ivrigt för att få se vad de härnäst skulle finna och skämtade med varandra om att de nog torde kunna råka på både guld och silver. När de hade kommit ett par alnar djupt, stötte de omigen på sjösanden, och under denna fann de en ny sorts lera. Så fort Jan såg den, gav han till ett utrop, böjde sig ner och tog upp litet, som han klämde mellan fingrarna. Till sist smakade han också på den. «Var det inte det jag sa, att vi skulle finna guld!« utbrast han. – «Vad är det då, som du har funnit?« frågade Sigurd. – «Jag ska ingenting säga, förrän jag har blivit säker på min sak,« svarade tattaren.

I detsamma kom hustrun och ropade på Jan. «Du får komma opp och hjälpa mig, Jan!« sa hon. Jan och Sigurd tittade på samma gång upp över brunnskanten och såg, att ett par skojarvagnar av det vanliga slaget hade kört in på gården. De mörklagda karlarna med ansiktena märkta av många ärr och skråmor, de fula kvinnorna och de skrikande, påflugna barnen var också med. Sigurd blev ängslig vid synen, och han tyckte, att också Jans ansikte förmörkades.

«Kan du inte köra bort dem, Jan?« frågade hustrun med bekymrad röst. – «Det kan jag väl inte,« sa Jan och skrattade. «Det är ju far och mor och syskona mina, som är komna för att se hur jag har det.«

Han hoppade upp ur gropen och gick fram till de nykomna. Det var ännu en viss tveksamhet över hans hållning, men ju närmare han kom de sina, desto fortare gick han, och när han stod mitt ibland dem, slog han ut med armarna och ropade högt som en, som har kommit ut ur ett fängelse. Han blev så yr av glädje, att han företog sig alla möjliga galenskaper. Han sprang med ett hopp upp på den ena hästen, stod och balanserade på hästryggen en sekund och for så ner igen. Han började brottas med den äldsta av sina bröder, och ögonblicket därefter var han inne i barnflocken, kastade sig på marken och tumlade om med alla de vilda ungarna.

Sedan blev det kalas hela dagen. Jan gjorde nästan ingenting annat än spelade fiol. Det var stort dryckeslag, men Jan drack inte mycket själv, utan han spelade. På kvällen blev det dans, och Jan dansade med, men spelade likafullt.

Sigurd satt med i stugan. Han tyckte lika illa om de andra tattarna som förr, men han kunde inte stå emot lusten att se på Jan och höra honom spela. Och ju längre han lyssnade, desto lättare och bekymmerslösare kände han sig. För allra första gången i sitt liv började han förstå, att det kunde vara roligt att leva. Alltid hade det legat och tyngt ner honom, det där, att han skulle kämpa med flygsanden, han liksom förfäderna, att han skulle hålla gården vid makt, han som de. Men det var ju inte att glömma gården, att man någon gång kände sig glad.

Det föll sig sedan så besynnerligt, att TattarJan aldrig kom att fortsätta med grävningen av brunnen. Nästa dag, sedan släktingarna var resta, lade han sig att sova, och då han vaknade fram på eftermiddagen, stod ett bud där från den rikaste bonden i socknen med en bön till Jan, att han skulle komma och hjälpa honom. Han höll på att fira bröllop åt sin dotter, men den spelmannen, som han hade bådat, hade blivit sjuk, och nu hade han huset fullt med folk, som bara längtade att få dansa, men ingen spelman. Jan följde med och Sigurd också. De var borta i tre dagar. Då de kom hem igen, var de trötta och håglösa och hade inte lust att börja något arbete. Sigurd hade dansat och druckit, lekt och skämtat. Han gick omkring alldeles yrvaken och kunde inte komma ifrån sin förvåning över att livet hade sådana härligheter att bjuda på.

Det såg ut att vara förutbestämt, att var gång, som de talade om att börja gräva brunnen, skulle det komma främmande. Som oftast var det någon av Jans anhöriga. Han tycktes vara släkt med alla tattare, som fanns i Halland, och alla gav han ett så gott mottagande, som det var honom möjligt. Det tog hårt på förråden i visthus och kornbod, och då Jan var ensam med Sigurd och hustrun, klagade han över att hans eget folk bragte honom till tiggarstaven. Men då de kom, tvekade han aldrig att på bästa sätt undfägna dem. Ibland lockade de honom att spela kort, och en gång lyckades det en tattare att spela av honom en ko. Till hustrun och Sigurd sade han, att han hade sålt kon, men de fick veta av andra hur saken förhöll sig.

Kon var ju Sigurds, liksom hela egendomen, och när han fick veta, att Jan hade spelat bort den, blev han mycket uppretad. Denna händelse tycktes med ens ha öppnat hans ögon, så att han såg hur det stod till på gården.

Bredane var ju redan förut så fattigt, att det fordrades den största sparsamhet för att kunna leva där. Men än fattigare hade det blivit under Tattar-Jans regemente. Sigurd tyckte, att han hela sista året hade gått i en dröm. Nu såg han hur nersandade fälten hade blivit. Det fanns knappt en åker kvar, som dugde att odlas. På våren hade Jan sått i nakna sanden, och bara några enstaka strån var uppkomna. Hela Sigurds fädernearv höll på att gå till spillo.

Sigurd gick in i storstugan för att tala med Jan, men Jan stod och spelade, och Sigurd kom sig inte för att avbryta honom, utan satt med tungt hjärta och lyssnade. Som alltid blev han så småningom lugnare till sinnet, då han hörde Jan spela. Han tänkte på det stränga, tunga liv, som de hade fört, innan tattarn kom i huset, och han undrade om han nu själv ville börja om det på nytt.

Helt hastigt avbröt sig Jan mitt i spelet «Säg mig nu en sak, Sigurd!« sa han med ovanligt mild röst. «Vill du, att jag ska gå min väg och lämna dig och det, som ditt är, i fred?« Sigurd blev alldeles häpen, för han hade just nyss tänkt på hur han skulle bära sig åt för att få bort honom. Han kunde ingenting svara. «Säg bara ett ord, om du vill bli av med mig!« sa Jan. – Då kände Sigurd, att hjärtat drog sig samman vid tanken på att Jan och han skulle skiljas. «Nej, jag vill nog, att du ska bli kvar,« sa han. – «Ställ då inte mig till svars för hur det kommer att gå med din arvedel«, sa Jan, «för detta, som jag nu erbjöd mig att göra, var ärligt menat.«

Det dröjde inte heller så länge, innan den dagen kom, då Sigurd måste draga ut med tattarvagnen. Det fanns inte en matbit kvar i visthuset, intet tjänstefolk i stugan, ingen ko i lagården. Det fanns ingenting mer än en arbetsvagn och en häst, för dem hade Jan inte velat göra sig av med. Den dagen, då de inte hade något mer att leva av, spände Jan hästen för vagnen och lastade den med grytor och pannor, gamla täcken och kuddar och med sina förtennarverktyg. Till sist ropade han på hustrun. Hon kom ut med ett litet barn på armen och satte sig på lasset.

Sigurd hade inte tagit någon del i alla förberedelserna. Han satt och såg på, hur de andra gjorde sig i ordning att fara, utan att röra sig ur stället. «Hur det blir, ska jag inte vika från gården,« tänkte han. «Om jag än ska svälta ihjäl här, så nog ska jag bli kvar till det sista.«

Jan och modern tycktes också taga för avgjort, att han skulle stanna. Ingen av dem sade ett ord om att han skulle följa med. Men alltsom stunden för deras avresa nalkades, blev hjärtat sjukare på Sigurd. Han lät dem ändå säga farväl och fara från gården, utan att han rörde sig. När vagnen körde ut genom gårdsledet, kom ensamhetens fasa med all styrka över Sigurd, och han grep med händerna om bänken för att hålla sig kvar och inte skynda efter. I detsamma vände sig Jan om än en gång och såg på Sigurd. Sigurd reste sig upp, och då Jan märkte detta, började han vinka åt honom. Och med ett par långa språng var Sigurd framme vid vagnen och uppe i den.

Efter detta följde Sigurd Jan under ett par år på hans resor genom landet. De färdades vanligen så, att Jan och Sigurd vandrade bredvid lasset, men hustrun och barnet åkte. Då de kom i närheten av en gård, höll de stilla vid vägkanten. Sigurds mor gick då fram till gården för att tigga mat och säd och för att fråga om det fanns några kopparkittlar, som behövde förtennas, men karlarna stannade kvar vid lasset. Svårast var det för dem att få tak över huvudet till natten. Ofta blev de tvungna att sova under bar himmel, men snart nog vande de sig också vid detta. Varhelst det hölls en marknad, om det så var djupt inne i Småland eller längst nere i Skåne, passade de på att vara med om den. Där träffade de samman med hela skaror av det övriga vandringsfolket, och i deras sällskap levde de om i sus och dus flera dagar. Jan drack mycket under sådana marknadsdagar, och Sigurd kom också i vana att dricka. Vid jultiden, då det blev kallt på allvar, brukade de upphöra med kringströvandet och vände om till Bredane. Där stannade de, så länge som det fanns något kvar av de matvaror, som de hade tiggt samman under resorna. Sedan drog de ut igen.

Detta levnadssätt hade tattarfolket fört, alltsedan det hade kommit in i Sverige, och Jan begärde inte bättre än att få fortsätta därmed. Han sade nu gång på gång, att det hade varit en dårskap av honom att försöka bli bofast. Han måste vara fri, han måste när som helst kunna draga vart han behagade.

Det kunde se ut, som om också Sigurd skulle ha varit nöjd, och som om vänskapen mellan honom och Jan alltjämt vore lika stor. Det fanns dock tecken, som tydde på att Sigurd tärdes av en inre oro. Han drack mycket, men inte som den, som är glad åt att dricka, utan likt en, som bara dricker för att döva en sorg. Han hade också blivit retlig, och den minsta anledning kunde försätta honom i häftig vrede.

Medan de drog fram och tillbaka genom Halland, träffade de ofta på stora flygsandsfält, och då kom Sigurd alltid i tungt lynne. En dag, då de färdades över ett sådant där ofantligt sandfält, sade Jan: «Här fanns det skog förr i världen. Det har jag hört min far berätta. Det är märkvärdigt, att allt har kunnat bli så ödelagt.« – «De har väl gått sin väg och lämnat allt vind för våg, de, som borde ha kämpat mot sanden,« svarade Sigurd bittert. – «Menar du det?« sa Jan raskt. «Då vill jag säga dig, att du kan gå hem och ösa bort sanden från dina åkrar, när du vill. Det är ingen, som håller dig kvar här.« – «Du vet nog, att jag inte kan gå hem och arbeta,« genmälde då Sigurd. «Jag är snart lika god tattare, jag, som du. Jag tycker om brännvin och kortspel, och jag vill ingenting göra. Jag är alldeles sådan, som du har velat ha mig.«

En annan dag hade de kommit att följa en väg, som löpte fram i randen av ett stort sandfält. Här hade man gjort försök att binda sanden, och en mängd tallplantor hade blivit utsatta. En av dessa växte tätt vid vägkanten, och då Jan gick förbi den, sparkade han upp den med foten. «Vad är det du gör?« sa Sigurd med skarp röst. Han rynkade pannan och såg ut, som om han hade lust att kasta sig över tattarn. – «Jag sparkar omkull den här plantan, och jag skulle ha lust att sparka omkull alla de andra också,« svarade Jan. – «Vad kan det göra dig för en glädje?« frågade Sigurd. – «Jag kan inte säga dig vad det beror på,« sa Jan, «men i de länder, där det finns stora, nakna fält och stora, öppna hedar, där trivs tattarna. Men där bonden går fram och sår och sätter, där kan vi inte härda ut i längden.« – «Det kan så vara,« sa Sigurd, «men nu ska du ändå sätta ner den där tallplantan i jorden igen.« Jan tycktes knappt förstå hans mening. Han stod bara och stirrade. «Sätt ner den! Eljest ska det bli en annan dans för dig den dag, då jag blir myndig,« skrek Sigurd. Jan böjde sig och satte ner plantan. Då han reste sig, såg han på Sigurd med en lömsk blick, men han sade ingenting.

Det var mycken undran bland Sigurds grannar över att han, som var av så god ätt, kunde hålla ut bland tattarna, och många väntade, att han skulle skilja sig från dem, då han äntligen bleve myndig. Men om detta hade varit meningen, kom det aldrig till utförande, för på själva myndighetsdagen blev han häktad för stöld. Han och Jan och modern var ute på de vanliga strövtågen, och på morgonen hade Jan väckt Sigurd och bett honom, att han skulle köra vagnen den dagen, därför att Jan skulle spela till dans på ett gille. «Om du inte kör alltför fort, ska jag nog hinna opp er i morgon bittida,« hade han sagt.

Sigurd gick och tänkte på mångahanda den dagen, medan han drog framåt vägen. Förut hade han sökt inbilla sig, att han skulle vända om hem och ta upp sin fars gärning, bara han bleve myndig, men nu kände han, att han inte hade kraft till det. Hela egendomen var nu nersandad, inte en fotsbredd jord var bar, och omkring boningshuset låg sanddrivorna långt uppåt väggarna. Han förstod knappt vad han skulle uträtta därhemma. Vad tjänade det till att kasta bort arbete på det, som var lönlöst?

Knappt hade Sigurd beslutat att lämna gården åt sitt öde, förrän han blev anropad av ett par främmande karlar. Han höll stilla, och de gick fram och betraktade hans häst. Det var en ny häst. Jan hade kommit med den förra kvällen och sagt till Sigurd, att han hade köpt den av en bonde i Frillesås. Nu visade det sig, att hästen var stulen, och Sigurd, som gick och körde den, blev häktad som hästtjuv.

Sigurd blev inte synnerligen orolig för anklagelsen. Han kunde kalla fram en hel mängd folk till vittne på att han inte hade varit i Frillesås dagen förut. Han följde med i häktet utan motstånd och var viss om att han skulle bli frikänd, så snart målet kom före på tinget.

Den förste Sigurd såg, då han trädde in i tingssalen, var Jan, som satt där mitt ibland en hel skara tattare. «Jan har kommit hit med dem för att hjälpa mig,« tänkte han, för han visste, att alla dessa karlar hade reda på var han hade varit hela den dagen, då stölden hade skett. Men då sedermera vittnena ropades upp och började avlägga vittnesmål, visade det sig, att den ene efter den andre hade sett honom på vägen till Frillesås, ja, till och med framme vid byn. En del hade mött honom mitt i natten, då han hade kommit farande med den stulna hästen.

Jan själv fick inte vittna, men Sigurd väntade hela tiden, att han på ett eller annat sätt skulle gripa in och göra slut på osanningarna. Men Jan gjorde ingenting för att bistå honom, och alltsom saken ställde sig sämre för Sigurd, fick Jans ansikte ett uttryck av den djupaste grämelse. En gång möttes deras ögon, och då såg Jan på Sigurd så, som en god far ser på en vanartig son, som har kommit på villovägar.

Då Sigurd mötte den blicken, blev han först som förstenad, men snart började ett småleende leka på hans läppar. Han hade sett, att allt, som stod att läsa i Jans ansikte, var lögn. Han hade sett, att Jan var glad, att det var Jan, som hade satt in honom, och att det var Jan, som styrde om, att han blev dömd.

Men det märkvärdiga var, att när Sigurd fick allt detta klart för sig, spred sig en glädjekänsla genom hela hans varelse. Han förvånade sig över sig själv, som kunde känna det så. Han förstod, att han skulle bli dömd till flera års straffarbete, men han kände sig som en, som återfår friheten.

Då Sigurd fördes tillbaka till häktet och blev ensam där, visste han, att han helt plötsligt hade blivit en annan människa. I det ögonblicket, då han hade sett Tattar-Jan in i själen och uppdagat, att han innerst inne var falsk och hård, blev han löst från många års förtrollning. Han hade varit under en annans välde, och det var glädje i hans själ över att den nu fick bli fri igen. Men på samma gång, som han på detta sätt vaknade upp, såg han också sig själv sådan, som han hade blivit, och en stor förfäran grep honom därvid.

Då Sigurd nästa gång fördes inför rätta, sökte han knappast att försvara sig. Sak samma, om han var oskyldig till häststölden! Han kände sig ändå som en stor brottsling. Han var i den sinnesstämningen, att han tyckte om att lida. Och han var också nöjd med att han på detta sätt blev skild från allt det gamla, från allt, som hade lockat och frestat.

När domen föll, tänkte han knappt på vad den innebar. Han stod i samma ögonblick och dömde sig själv till livstids straffarbete. Det var förfädernas kamp, som han ville ta upp, så hopplöst det än kunde synas.

Det kom också verkligen en dag, då Sigurd vände om till hemmet och började arbetet. Han inrättade sig så, att han på vintrarna drog ner till Skåne som tröskare, och på våren vände han om hem med så mycket livsmedel, att han kunde stanna på Bredane till nästa höst.

Han sökte att plantera strandråg och tall för att binda sanden, hade ingen stor framgång, men arbetade oförtrutet, såsom han hade ådömt sig att göra.

En dag kom han att tänka på att det skulle vara gott att ha en brunn i närheten, och han började gräva en sådan ungefär på samma ställe, där han och Jan en gång hade arbetat. Då han hade kommit ett par alnar djupt, träffade han på ett märgellager. Han hade lärt sig nere i Skåne vad märgel duger till, och fastän han numera var en mycket stillsam man, blev han yr av glädje.

Nu visste han inte bara hur han skulle få makt med sanden, utan också hur han skulle göra den fruktbärande. Nu var det slut med straffarbetet, nu vidtog ett arbete i hopp och glädje. Han såg sig redan i tankarna som ägare till en stor, rik gård.

Med ens mindes han nu hur han och Jan hade arbetat för att gräva en brunn, och att Jan då hade tagit upp en klimp lera och sagt, att han hade funnit guld.

«Han visste detta med märgeln, han visste det hela tiden!« tänkte Sigurd. «Och han valde att dra omkring som en tiggare framför att stanna hemma och arbeta och göra oss alla rika!«

Men denna tanke väckte inte hat eller bitterhet hos honom, utan bara ett stort medlidande. Han förstod, att tattarn inte hade kunnat tänka eller handla, som han borde ha handlat. Han var av en annan art, och han måste leva så, som hans art bjöd honom. Om det lände till lycka eller olycka för honom själv och för andra, så måste han dock vara sådan, som naturen hade danat honom.

________





GAMMAL FÄBODSÄGEN


Det var en valljänta, som stod i en fäbod och höll på att göra ost. Hon hade båda händerna nere i ostkaret och klämde till, allt vad hon förmådde, för att få vasslan ur osten.

Bredvid henne på spisen stod en stor gryta, som var full av vassla. Den puttrade och porlade, och flickan tyckte, att den var som ett sällskap i den djupa ensamheten. Vallpojken var borta i skogen med korna, och jäntan, som hon hade haft till hjälp i fäboden under sommarn, hade för ett par dar sen dragit hem med en del av boskapen. Med rätta skulle hon ha varit nerflyttad till bygden, hon också. Hösten var redan kommen, och alla andra fäbodar var utrymda, men så hade hon blivit tvungen att stanna kvar i skogen, därför att den bästa kon hade fördröjt sig med kalvningen.

Medan hon stod och lyssnade på grytan, tyckte hon, att den helt plötsligt bytte om ton. Från att ha porlat vänligt och lugnt lät den orolig och klagande. Det var alldeles, som om den skulle vara missnöjd med något.

«Vad är det åt dig?« sa hon, som stod och klämde på osten. «Står du inte stadigt på dina ben, eller har du inte nog bränsle under dig?«

Hon böjde sig ner och såg efter, men grytan tycktes ha det riktigt bra på spisen. Ja, någon spis var det nu inte, utan bara en stor häll, som vilade på några mindre stenar, men hon brukade i alla fall kalla den så.

Det är ett långsamt arbete att klämma ihop en ost. Och som flickan just inte hade något annat att tänka på, kom hon återigen att stå och lyssna på grytan. Alltjämt lät det, som om den hade det svårt. Den stod riktigt och jämrade sig.

«Kära då, en så’n låt har det inte varit i dig på hela sommarn,« sa flickan och skrattade. «Det är visst inte till lags åt dig att vara lämnad kvar i skogen, sen det mesta av det andra fäbodstället, både folk och redskap, har flyttat ner till bygden.«

Grytan lät inte alls tala med sig. Den gick på och sorlade ettrigt och argt, och med ens kom fäbodjäntan på den tanken, att den var lik gammalmora hemma vid gården, som jämt gick och varnade och rättade och förargade sig över att ingen frågade efter vad hon sade.

Hon brast i skratt på nytt.

«Du får väl ändå ge mig rätt i att det inte var annat att göra, när bjällerkoa inte hade burit och en kunde vänta’na i var stund,« sa hon. «Men nu är det ju överståndet, och bara kalven blir så pass, att den kan stå på sina ben, så ska vi ge oss av.«

Men grytan kom inte i bättre humör fördenskull. Den höll på och gnällde om de långa, mörka kvällarna, om det evinnerliga regnandet, om höstblöta stigar och om kor, som villade bort sig i dimman eller sjönk i kärren.

«Jag tycker inte, att ni borde vara så missbelåten,« sa jäntan till sist och var nu så inne i detta, att det var den gamla matmodern, som hon talade till, att hon inte längre duade grytan. «Ni vet nog, att jag inte var så värst glad åt att stanna ensam i skogen, och ni vet också för vems skull det är, som jag försöker visa er, att ni kan lita mer på mig än på det andra tjänstefolket.«

Men från grytan kom bara dån och oväsen.

«Nu har hon gått igenom allt det andra,« sa fäbodjäntan, «nu talar hon om trollena. Det kan jag höra på låten.«

Jäntan hade ju hört, hon som andra, att trollen brukade passa på att flytta in i fäbodstugorna, så snart som folket hade rymt ut dem om hösten. Det var ju inte att undra på. Där hade de det bättre på alla sätt än i stenrös och rishögar, där de annars brukade hålla till. Men hon hade ingen rätt ängslan för trollen. De fick väl ha så mycket vett, att de höll sig borta, så länge som människor och boskap ännu fanns kvar på fäbodvallen.

Men grytan gav sig inte. Det var sannerligen gammalmoras egen röst, som ville pränta in hos henne hur farliga troll det fanns i den här skogen. För hon, gammalmora, hade en gång i ungdomen stannat kvar efter de andra på fäbodvallen för att vänta på en ko, alldeles som hon själv nu. Men en aftonstund, då hon var ute i inhägnaden för att mjölka, hade hon hört ett högt rytande från ett berg, som låg ett stycke i norr om betesmarken. Det kom tillbaka gång på gång, och till sist hade hon uppfattat följande fråga:





«Du, Trillibacken,

när får du flytte ’tur stacken?«





Gammalmora förstod strax, att det var trollet i Norrfjället, som frågade ett annat troll, som bodde i en myrstack, när det skulle flytta in i någon av stugorna. Och hon lyddes noga efter svaret för att få veta vilken av fäbodarna det gällde. Och ganska rätt! Hon hörde hur Trillibacken svarade liksom ur en djup grop. Det var inte lätt att förstå honom heller, för trollen ha sådana rytande och skrovliga röster, så en har svårt att få tag i orden mellan alla de andra ljuden. Men hon kom underfund med att han sade så mycket som så:





«Koa ha int’ bure,

Sigrid ha int’ fure.«





Sigrid, det var just hon själv, det, gammalmora. Nu lyddes hon ännu ivrigare efter nästa rop. Då fick hon höra hur det första trollet undervisade det andra:





«Riv’a med klör’a,

stek’a på glör’a!

Sjutton års jänte, frisk å fet,

smaker bättre än fjolårs get.«





Härav förstod gammalmora, att det var trollens mening att steka och äta henne, och den, som inte stannade längre ensam i fäboden, det var hon, det. Hon hade gett sig av hemåt med boskapen redan samma natt.

Därhemma på gården hade alltid tjänstefolket svårt att hålla sig allvarsamma, när gammalmora talade om trollen, som ville steka henne. Men nu, då fäbodjäntan stod i ensamheten och tänkte på äventyret, gick det en rysning genom henne.

«Gud tröste oss!« sa hon till grytan. «Jag tror, att ni står och skrämmer opp mig.«

Hon spratt till i detsamma som fisk i sjö, för hon hörde steg utanför på fäbodtunet.

Det fanns inte en människa i skogen mer än hon och vallpojken, och han var långt borta. Nu var det väl ändå ett troll, som kom.

Men ett troll var det inte, som ryckte upp dörren och klev över tröskeln, utan nog var det en människa, om nu detta skulle vara bättre. Det var en stor, lång karl med orett hår och vilt skägg. Inte ett vävt stycke tyg hade han på sig, utan skogen hade släppt till hela utstyrseln. Björnen hade gett honom jackan, älgen hosorna, ekorren luvan och björken näversockorna.

Han hade ett långt spjut i handen, och det släpade han med sig in i stugan. Inte färre än tre knivar satt instuckna i björnpälsen.

Flickan såg strax, att detta var en av de illgärningsmän, som levde fridlösa i skogen. Någon farligare kunde hon inte ha råkat ut för. Detta var annat slag än den där Trillibacken, som hade velat äta upp gammalmora.

Där stod hon i den trånga boden, som bara hade en enda liten glugg och inte mer än en enda dörr, och kunde inte komma undan. Tankarna flög hit och dit, och det föll henne in, att rövarn kanske hade lust, han som trollen, att bo under tak om vintern, och att han hade kommit dit för att se efter om fäboden var utrymd. Men han kunde nog också ha ett farligare ärende. Det enda, som jäntan hade klart för sig, var, att hon inte fick ropa eller be om förbarmande eller visa sig rädd, för då blev sådant där folk rent oregerliga.

Hon böjde sig därför över osten och arbetade av alla krafter som förut utan att se upp. Men hon hörde hur karlen kom tassande fram till henne, och rätt som det var, stack han fram en stor, ful, hårig hand, som höll hårt om skaftet på en lång kniv.

«Har du sett vassare kniv?« frågade han i detsamma med en sådan där skämtsamhet, som en katt brukar visa mot en råtta, som han vet att han har helt och hållet i sitt våld.

Hittills hade fäbodjäntan bara varit rädd, men nu blev hon ond också, och det var visst detta, som gjorde, att hon med ens fann på ett sätt att försvara sig. Hon grep efter öskaret, som hon hade använt för att hämta upp osten ur grytan.

«Har du känt hetare vassla?« ropade hon tillbaka och slängde en hel skopa kokande vätska rätt i ansiktet på skogsströvarn.

Kniv och spjut föll ur händerna på honom, och han raglade baklänges, tills han fick stöd mot väggen. Där blev han stående med båda handbakarna tryckta mot ögonen och uppgav vilda tjut.

Jäntan tog hastigt upp kniven och stack den innanför kjortellinningen. Hon stannade kvar bredvid grytan, eftersom hon insåg, att den var hennes bästa värn och försvar.

Hon hörde tyst på hans tjutande en stund, men då det inte tycktes ta någon ända, sade hon helt lågt:

«Om du inte tiger och går din väg, så ger jag dig en skopa till.«

«Hjälp, hjälp, hjälp!« skrek då karlen i högsta förfäran. «Hjälp, Toste! Hjälp, Björn-Henrik, hjälp mig, Luder och Broms! Hjälp! Hjälp!«

Med detsamma tyckte jäntan, att tramp av tunga fötter skakade marken, och nu var hon inte i stånd att stå stilla vid grytan längre, utan hon skyndade fram till gluggen.

Där såg hon, att en fem, sex karlar av samma slag som den hon hade inne i stugan lade i väg i fullt språng utför gräsbacken ner mot skogen. Hon kunde förstå, att det var ett helt rövarband, och att en av dem hade gått före de andra in i stugan för att se efter om den var tom. Nu, när denne skrek och ropade på hjälp, trodde de andra, att han hade råkat en farlig fiende, och i stället för att komma honom till hjälp sprang de till skogs.

«De, som du kallar på, springer bara fortare, ju mer du ropar,« sa flickan till rövarn.

Han tvärtystnade och störtade mot henne med armarna utsträckta för att fånga in henne och krama henne sönder och samman.

Anfallet kom så hastigt, att hon inte hann att ta emot honom med en ny skopa vassla. Det enda hon kunde göra var att böja sig ner och försöka att smyga under hans arm ungefär så, som man smiter undan en blindbock i leken.

Han rusade ända fram till väggen och stod där och famlade i stället för att följa efter henne. Men hon var inte den, som blev stående stilla för att fundera över att han bar sig besynnerligt åt. Hon bara tänkte på detta enda, att vägen till dörren var fri, och sprang genast ut. Väl utkommen, sköt hon hastigt till dörren, stängde den med hasp och slå, så gott hon kunde, och flydde sedan i flygande fläng neråt bygden.

Hon kunde inte tro annat, än att hon hade rövarn efter sig i hack och häl, för den där haspen, som hon hade lagt på dörren, den kunde nog inte hålla en stor, stark karl instängd längre, än han själv ville. Det var ju självklart, att han skulle försöka att hinna upp henne och inte låta henne komma ner till bygden och tala om, att det fanns ett rövarband i skogen.

Hon tordes inte ge sig tid att stanna och se sig tillbaka, utan hon bara löpte åstad. Och hela tiden tyckte hon, att hon hörde hur han kom tassande på de mjuka näverskorna. Hon väntade, att han skulle gripa tag i håret, som fladdrade bakom henne, rycka henne bakåt och sätta kniven på strupen på henne. När hon hade boskap till att driva, tog det mer än en halv dag att komma ner till bygden, men nu, när hon var ensam, gick det förstås mycket fortare. Nu snodde hon fram genom snåren som en orm och tog skutt över myren som en groda och flängde framåt vägen som en hare. Nu trodde hon, att hon skulle hinna dit ner före middagstiden.

Men med detsamma hon tänkte på detta, att hon skulle komma dit ner, så tvärstannade hon. För hon visste, att så snart som de därhemma fick se henne, skulle de fråga henne var hon hade gjort av vallpojken och korna.

Hon bet ihop tänderna och drog samman ögonbrynen. Hon stod en stund och funderade, men så vände hon om. Gammalmora hade inte kommit ner utan boskapen, hon, när hon hade flytt för trollen.

Aldrig mer skulle hon bli betrodd med viktigare sysslor än det andra tjänstefolket, om hon inte tänkte på korna framför allt annat.

Hon gick omigen uppåt backarna, som hon nyss hade störtat utför med sådan fart. Hon tordes inte gå på stigen, utan hon smög fram i vilda skogsmarken, och detta gjorde inte färden lättare. Det var inte gott att veta var i skogen heller, som vallgossen höll till med boskapen.

Hon fann honom emellertid. Korna gick lugnt betande, och ingen rövare hade visat sig i närheten. Så var det att börja färden neråt bygden en gång till. Det var förfärligt att driva boskap genom tät skog, när man ville komma fort framåt. Den ena kon efter den andra villade bort sig, så att hon måste springa efter dem och ropa och locka. Den lilla kalven orkade inte gå den långa vägen, utan den måste hon och vallpojken tura om att bära.

Hon var blek och uppgiven av trötthet, när hon till sist kom in i stugan därhemma. Det hade redan blivit mörkt, och folket satt vid kvällsbordet i god ro. Hon hade helst velat kasta sig om halsen på någon och gråta, när hon nu stod bland dessa, som kunde ta henne i försvar. Men det var inte tid att tänka på sådant, nu måste hon skynda sig att tala om hur allt stod till, för att de skulle hjälpa henne att binda upp korna i lagården.

Allt stugfolket sprang upp från bänken, när hon kom instörtande. De behövde ju bara kasta en blick på henne, som kom farande med håret upplöst och en lyftad kniv i handen, för att förstå, att det stod illa till i skogen. Till en början var det ingen, som tordes fråga henne vad hon hade råkat ut för, utan de väntade på att hon skulle tala först, men hon var så andfådd, att hon bara stod och flämtade utan att kunna få ord för sig.

«Är det en ko, som har gått ner sig i Svartkärret?« sa då gammalmora. Hon var den enda, som kom sig för med att göra frågor.

Jäntan kunde alltjämt inte svara. Hon bara skakade på huvudet och slog ifrån sig med handen.

«Du ser så ut som dotter min, när hon hade sett vår bästa häst komma farande över fäbodvallen med en björn på ryggen,« sa gammalmora.

Nej, jäntan visade med tydliga tecken, att det inte heller var något i den vägen.

Då tog gammalmora till med det värsta hon visste.

«Är det trollena, som har varit åt dig?«

Men detta sade hon med en sådan uppsyn, att jäntan höll på att råka i skratt, och därmed kom hon tillbaka till sig själv, så att hon kunde tala om vad det var, som hade skrämt henne.

«Det är allt det, som är värre än troll,« sa hon. «Det finns ett helt rövarfölje oppe vid fäboden.«

Sen berättade hon hur rövarn hade kommit in till henne och hur underbart hon hade sluppit undan.

De blev så häpna allihop och så ängsliga för hennes del. De glömde alldeles att fråga efter boskapen. De var bara glada, att hon inte hade kommit till skada i en sådan allvarsstund, som hon hade upplevat.

Men plötsligen såg hon, att gammalmoras son, som var husbonde på gården, tog ner sin yxa från väggen. «Vi får väl allt ge oss opp i skogen nu, vi andra, och hämta hem boskapen och vallpojken,« sa han.

«Boskapen!« sa valljäntan, och nu var hon så glad, att hon kunde ha skrattat. «Den står härute vid grinden. Jag skulle bara be, att ni ställer om, att den kommer in i lagårn. För jag tror jag orkar inte någe mer i dag.«

Nu såg de på henne med stora ögon allihop. De kom fram till henne och tog henne i hand och tackade henne, både gammalmora och hennes son, som var husbonde, och hennes sonson, som skulle bli det en dag. De behandlade henne med en aktning, som om hon med ens hade yppat för dem, att hon var dotter till den högste mannen i landet.

*

Det var vår, och Ragnhild drog uppåt backarna på väg till fäboden. Hon var nu ingen valljänta längre, utan välbeställd bondhustru. Annandag jul hade hon blivit gift med Egil, gammalmoras sonson, och nu red hon i spetsen för tåget. Hon satt baklänges på hästen i klövjesadel mitt bland kokkärl och mjölkbyttor och lockade kohopen med höga vallrop. Egil gick och ledde hästen åt henne. Vallpojken, hjälppigan och ett par drängar följde efter med stora bördor på ryggen.

Då de hade kommit igenom alla hagmarker och var inne i furuskogen, gick korna villigare framåt utan att behöva lockas. Egil började då genast tala med Ragnhild.

«Jag kan knappast förstå, Ragnhild, att du vill vara i fäboden i år också,« sa han. «Ibland tror jag, att du rent glömmer bort, att du är min hustru och inte mer behöver släpa som en av tjänstefolket.«

Men Ragnhild sträckte de starka armarna i vädret och skrattade. «Vad ska jag med dessa till, om jag inte skulle arbeta?« frågade hon. «Var du viss, att det är rätt nödigt, att jag sköter fäboden just i år! Vallhjonena skulle bara gå och tänka på rövarna, och jag tror knappast, att vi skulle ha fått dem att följa med till skogen, om jag inte hade åtagit mig att själv stanna där oppe.«

«Det kan visst vara sant«, medgav han, «men när jag rätt tänker på hur farligt detta kan bli för dig, tycker jag knappt, att jag gör rätt, som låter dig råda härvidlag. Du förstår nog, att rövarn finns kvar i skogen, och han kommer kanske att försöka hämnas på dig.«

Hustrun bara skrattade. «Det lär finnas folk, som blir modstulna, bara de kommer in i en skog,« skämtade hon, «och till dem tror jag att du hör. Men annars ska jag säga dig, att jag skulle bli riktigt glad, om jag mötte den där rövarn. Jag ville tacka honom, därför att det är han, som har gjort hela min lycka. Inte hade du nånsin tänkt på att gifta dig med mig, om han inte hade kommit till min hjälp.«

«Om vi bara hade gått hit opp då genast,« fortsatte mannen utan att kunna komma ifrån sina farhågor, «och försökt att få tag i honom! Men både far och farmor var emot det och sa, att det var bäst för oss bönder att inte komma i strid med skogsströvarna. Nu kommer jag att gå och tänka på den där karln hela sommarn.«

«Det ska du inte bry dig om,« sa hustrun. «Du vet väl, att jag har lyckan med mig.«

«Ja, se lyckan,« sa den unge mannen, allt mer och mer förstämd, «den är då ofta bara som ett så’nt där köttstycke, som jag lägger ut åt vargarna, för att de ska lockas så långt fram, att jag kan komma åt att skjuta ner dem. Det är, just när det har gått en som mest väl i händer, som en ska se opp, att inte olyckan ligger i bakhåll och fäller en.«

«Jag tror, att du gör dig lika så många farhågor som gammalmora,« sa hustrun. «Detta är första gången jag märker, att jag har fått en riktig jämmerlapp till man.«

De kom nu till en hög backe. Ragnhild hoppade av hästen, och de gick tysta, tills stigningen gav med sig. Hustrun började förstå, att mannen var bekymrad på allvar, och hon sökte efter något sätt att lugna honom.

«Du ska säga mig, om du tycker, att jag har missbrukat min lycka,« sa hon.

«Ånej då, det är inte så jag menar,« sa han. «Men jag har så ofta tänkt på detta med vargarna. Det är, som de skulle bli blinda, när de ser det stora köttstycket. De borde ju misstänka, att det där, som ligger så öppet i deras väg, skulle vara farligt att närma sig, men de säger visst till varandra: ’I dag har vi lyckan med oss,’ och så rusar de åstad.«

«Men du menar då väl inte, att det är på samma sätt för oss människor?« sa hustrun och såg nästan förskräckt på honom. «Skulle det finnas någon, som vill ge oss lycka, bara för att vi skulle glömma försiktigheten och falla i ett bakhåll?«

«Åja, jag tycker, att det ser så ut mången gång,« sa mannen.

Det blev på nytt backigt och svårt att gå. Ragnhild blev tung till sinnes, också hon. Hon gick långsamt och lät en dräng ta vård om klövjehästen. Korna fick gå om henne, hon ville ha tid på sig att tänka igenom saken. Hon började förstå, att hon måste avstå från fäbodvistelsen för mannens skull. Han skulle annars gå och göra sig så stora farhågor, att han kände sig olycklig varje dagens stund.

«Om du alls inte vill låta mig arbeta i fäboden, så ska jag väl vända tillbaka hem,« sa hon till sist.

Mannen blev genast glad, då hon hade gett honom detta löfte. Han önskade, att han hade kunnat ta henne med sig hem genast utan att gå fram till fäboden en gång, men det lät sig inte göra. Han fick vara nöjd med detta, att hon följde med ner till gården nästa dag.

Ragnhild var litet harmsen över att hon hade nödgats ge vika, och för att visa mannen hur litet rädd hon var för rövarn, började hon tala om att hon denna vinter flera gånger hade undrat hur han och kamraterna hade haft det uppe i deras fäbod. Ja, hon hade till och med haft lust att skicka upp mat till honom. Det var väl till dels av tacksamhet för att han hade hjälpt henne att nå det hon mest av allt hade önskat sig.

«Det kunde nog ha blivit ett farligt äventyr för dig,« sa mannen. «De säger, att björnar ska förstå sig på vad tacksamhet är, men jag har aldrig hört, att de här vilda skogsströvarna har någe förstånd om en så’n sak.«

«Det var heller inte bara fördenskull,« sa Ragnhild. «Det var, för att jag skulle slippa att drömma om honom. Han kom ibland i drömmen och satte kniven på strupen på mig och befallde mig att ge honom mat. En natt drömde jag, att det stod en hund och skällde utanför vår dörr. Jag öppnade för den, men då hade hunden med ens fått den där karlns ansikte, och jag fick brått att dra igen dörrn och stänga honom ute. Han tjöt då så hemskt av hunger, att jag hörde ljudet i mina öron, när jag vaknade.«

«Nåja, det var ju givet, att du skulle drömma om den, som hade skrämt dig,« sa mannen, men han skyndade på stegen med detsamma och såg nu återigen orolig och ängslig ut. «Vi har blivit efter,« fortfor han. «Vi borde väl vara framme vid fäboden lika snart som de andra, så att det inte blir oreda vid oppackningen.«

Ragnhild följde honom, allt under det att hon fortsatte att berätta.

«Jag tänkte flera gånger be dig, att du skulle ta folk med dig och gå opp till fäboden.«

«Ja, det skulle du ha gjort,« sa mannen raskt.

«Men du kan väl förstå, att jag inte ville säga någe. Jag ville inte, att du skulle gå emot ett rövarband, för att jag skulle slippa ifrån mina onda drömmar.«

Mannen skyndade på stegen ännu mera. Det gick nu så brant uppför, att hustrun blev andfådd, när hon talade, men hon fortfor i alla fall. «Det var en dag, då jag gick som i sömn och inte visste till mig. Jag stoppade oförmärkt mat i en ränsel, hängde den på ryggen och gick till skogs. Först då jag kom i backen ovanför gården, vaknade jag opp. Jag begrep inte hur det hade kunnat falla mig in, men jag visste, att jag hade ämnat gå med mat opp till rövarna i fäboden. Jag vände förstås och sprang hem igen, så fort jag kunde.«

Mannen svarade ingenting. Han bara skyndade på stegen. Hon fick halvspringa för att kunna följa honom.

«Skulle jag kanske ha talat om detta för dig förut?« frågade hon, när hon märkte hans oro.

«Ja,« sa han nästan hårt. «Du skulle ha talat om det långt förut.«

«Det kom aldrig en vedhuggare eller kolare ner ur skogen,« fortsatte hon, «utan att jag frågade dem om de inte hade gått förbi vår fäbod och sett rövarna. Men de svarade mig alla, att det inte syntes till några människospår åt det hållet det här året.«

«Minns du vad jag nyss sa?« frågade Egil. «Nu tror jag, att det har gått så för dig som för vargarna. Du har inte gett akt på det, som var sänt dig till varning. Du har varit för säker. Du har fallit i bakhållet.«

Han skyndade nu framåt så fort, att hon knappt kunde följa, och förklarade inte sina ord något vidare. Hon förstod inte vad han var rädd för, men ångestens smitta spred sig också till henne, medan hon ansträngde sig för att följa honom.

Äntligen var de då så långt komna, att de såg fäbodvallen. De små stugorna låg där på samma sätt, som hon hade lämnat dem förra hösten, och intet ont tycktes ha kommit vid dem. Boskapen och folket höll just på att i god ordning tåga uppför fäbodgatan in på tunet.

Nu märkte både mannen och hustrun på en gång något underligt. När korna kom in på gräsbacken mellan husen, började de stångas, inte på lek, utan vilt och ilsket, som om de ville döda varandra. De for samman i en enda röra, kämpade mot varandra och knuffade omkull varandra i full galenskap.

«Vad är det åt korna?« skrek Ragnhild, men Egil svarade inte. Han storsprang uppför fäbodgatan och for in i högen. «Bara bort härifrån med dem! Kör ner dem i skogen igen!« skrek han till folket, och med ursinniga rapp fick han äntligen skaran åtskild och bortdriven. Så snart som de var utom fäbodtunet, lugnade de sig och gick stilla som vanligt neråt gatan.

Då boskapen var bortdriven, gick Egil upp mot fäbodstugan, öppnade dörren, men steg inte över tröskeln. Om ett ögonblick kom han tillbaka till Ragnhild och var då mycket blek.

Ragnhild hade också hunnit upp till tunet. Hon hade sjunkit ner på en sten, liksom orkade hon inte gå längre.

«Säg, Egil, vad är det för en stank, som jag känner häroppe?« frågade hon. «Så brukar det väl aldrig lukta i skogen.«

Han tordes inte svara, men hon frågade strax därpå:

«Varför sitter det en så’n lång rad av korpar på taket, Egil?«

«Ragnhild!« sa mannen, och rösten darrade av sorg över att han hade något så svårt att tala om för henne. «Vi ska genast vandra ner till gården igen. Vi kan inte nyttja fäboden här i år. Den där mannen, som du slängde vasslan över, har säkert blivit blind med detsamma. Han har inte kunnat komma ut ur stugan, och hans kamrater har inte kommit honom till hjälp. – Kära, du behöver inte ta det svårt! Det var en ond rövare. Han kom in för att döda dig. Du har ingen skuld i att det har gått, som det har gått. Nej, gå inte in i fäbodstugan! Han har varit där hela vintern. Han är kvar där än.«

Hustrun störtade upp. Mannen grep efter henne, men hon var honom för snabb. Hon sprang fram till fäboden, fick upp dörren och såg in.

Strax efteråt ljöd hennes skratt högt och gällt. Hon kom ut på gården storskrattande, med armarna högt upplyfta.

«Har du sett starkare lycka?« skrek hon. «Har du sett starkare lycka?«

Hon störtade bort rätt in i mörka skogen, och när mannen fann henne, var hon vansinnig.

________





TJÄNSTEANDEN


Krus Erik Ersson, sockenskomakarn, och hans lärling, Konstantin Karlsson, hade suttit hela veckan och gjort skor i prästgården, och nu vid niotiden på lördagskvällen var de på väg till sina hem långt borta vid sockengränsen.

Det var höst, och solen var nergången för längesedan, men vandringen gick inte fördenskull fram i mörker, utan genom klar luft och månsken. Det var så vackert, som det kunde vara. Sjön nedanför prästgården låg spegelblänk, med en väg av silver mitt över, och utåt åkrarna sågs på vartenda strå daggdroppar, som blev till vita pärlor i månskenet. Det var bara, när de hade att gå genom en eller annan träddunge, som det blev mörkt omkring dem. Det var inte särdeles långt lidet på hösten, utan löven satt ännu kvar, och trädkronorna bredde ut sig över deras huvuden som djupsvarta valv.

Det var litet ovant att gå efter att i sex dagar ha suttit lutade över skomakarbänken. De pustade under tyngden av ränslarna, och ingen av dem sade något.

Men vägen från prästbostället ledde förbi begravningsplatsen, och när Krus Erik Ersson över kyrkogårdsmuren såg en skymt av de gammalmodiga gravkorsen, kom tankarna i fart på honom.

«Ja, du Konstantin,« sa han, och stämman blev med detsamma både ängslig och längtansfull, som då man en natt går förbi en främmande fruktträdgård och talar om hur gott det skulle vara, om man kunde få något med av äpplena. «Det skulle vara bra präktigt, om en kunde få lite gravmull.«

«Gravmull!« sa lärlingen och blev så häpen, att han stannade. «Det kan ni väl få, så mycke ni vill. Men vad skulle ni med den?«

Krus Erik stannade också, och nu var han så gripen av det, som de talade om, att han inte kunde få ljud i rösten, utan måste viska.

«Det är på det sättet, som man får en ’spirrtus’. Och den, som har en spirrtus, kan få allt, vad han vill. Då behövde en aldrig mer göra ett par skor. En kunde bygga sig en gård lika hög som klockstapeln, och en kunde skaffa sig hästar och vagn och slippa gå ett steg.«

Lärlingen var från ett hem, där mycken fromhet och gudaktighet övades och all övertro var bortlagd. Han stod i slö förvåning och kunde inte fatta, att Krus Erik menade allvar.

«Det är väl inte möjligt, att ni tror på så’nt, mäster Erik,« sa han.

«Visst tror jag,« sa den andre. Och där, som de stod utanför kyrkogården, började han berätta om både den ena och den andra, som hade skaffat sig en spirrtus och betjänat sig av den.

Men det var inte möjligt för honom att få lärlingen till att tro. Han var en lång, vacker pojke på sjutton år med ett beskedligt, men också litet sömnaktigt utseende. Han frågade i all oskuld:

«Om ni tror så säkert, varför skaffar ni er inte själv en så’n där hjälpare?«

Krus Erik svarade dystert: «Jag kan aldrig få nå’n. Det är över min kraft.«

Därmed suckade han, hissade ränseln högre upp på axlarna och återtog vandringen.

Konstantin förblev stående. Det tycktes, som om ett svagt intresse för saken hade börjat vakna inom honom.

Då Krus Erik hade gått ett par steg, stannade han och vände sig mot lärlingen.

«Du kan väl aldrig mena, Konstantin,« och stämman darrade till bara vid tanken på något så oerhört, «du menar väl aldrig, att jag skulle gå in på kyrkogårn och ta opp mull?«

«Nej,« sa lärlingen betänksamt. «När ni tror på det, förstår jag ju, att ni inte kan.«

«Jag går aldrig förbi en kyrkogård om natten utan att önska mig en spirrtus,« sa Krus Erik, «men jag kan inte skaffa mig nå’n. Så att det är inte lönt, att vi står kvar här längre, Konstantin.«

Han återtog vandringen, men långsamt, liksom i hopp att bli hejdad.

Lärlingen följde honom inte nu heller. Saken var ju den, att om det fanns någon i världen, som han riktigt höll av, så var det Krus Erik. Föräldrarna därhemma var så stränga, att de varken tålde skratt eller lek. Skomakarn däremot var full av skämt och historier och så lätt att umgås med, som om han också vore en sjuttonåring. Och nu, när Konstantin såg honom stå gammal och sliten borta på vägen, fick han lust att göra honom en glädje.

Han stötte med foten till en grästorva, så att daggpärlorna stänkte upp i luften.

«Ser ni, Krus Erik, jag är inte mer rädd för den ena jordtorvan än för den andra, och om ni bara vill vänta på mig en stund, så ska ni få vad ni önskar er.«

Han hade krängt av sig ränseln och kastat ner den på vägen, medan han talade. Nu gjorde han ett språng över landsvägsdiket och muren och stod inne på kyrkogården, innan Krus Erik hann befalla honom att avstå från företaget.

Det var också nödvändigt, att alltsammans kom som en överraskning för mästarn. Krus Erik var lika mån om sina lärlingar som om sig själv. Han skulle aldrig ha tillåtit Konstantin att nattetid gå in på en kyrkogård, om han hade blivit tillfrågad.

Konstantin kunde mycket väl ha samlat in litet mull från en grav, som hade legat nära kyrkogårdsmuren, men så ville han inte ha det. Det var inte ofta han var i stånd att utmärka sig på något sätt, men mod ägde han nog av, och han hade inte något emot, att Krus Erik skulle lägga märke till detta.

Han stannade äntligen vid en gravkulle, som låg mitt på kyrkogården, sparkade upp en torva och grävde sedan med händerna undan det översta jordlagret.

Då han tyckte, att han hade arbetat sig tillräckligt djupt ner i jorden, tog han ett par nävar mull och fyllde med den sina tröjfickor. Hur mycket mull som behövdes för en duglig spirrtus, kunde han inte rätt veta, men han tänkte, att två fickor fulla skulle förslå.

Hela tiden var han bara road av sitt företag och kände ingen rädsla. Hans tankar sysslade med Krus Erik. Vad skulle han ta sig till månne, sedan han hade fått en spirrtus att befalla över?

Alldeles tyst och stilla var det omkring honom. Det var nästan försmädligt, att han alls inte såg eller hörde något sådant, som folk brukar se och höra på kyrkogårdar, så att han hade haft några äventyr att skryta med, då han kom tillbaka till mästarn.

Han skrapade ner den uppkastade mullen i hålet och lade grästorvan till rätta. Han gjorde detta långsamt, för att det skulle ta litet tid. Krus Erik skulle inte tro, att han hade gjort sig någon brådska.

Mitt under arbetet höll han inne och blev alldeles stilla. Det var inte något spöke, som hade skrämt honom, bara en liten underlig tanke.

Det tycktes honom med ens, att han var bra dum, som gjorde sig så mycket besvär för att skaffa en spirrtus åt Krus Erik. Varför behöll han den inte själv? Han var i lika stort behov av den som mästarn.

I en glimt såg han framför sig en liten grå stuga med ett enda rum, som var hans hem, en lång, sorgsen, dödssjuk man, som var hans far, en utsliten, avmagrad kvinna, som var hans mor. Visst, visst behövde han en spirrtus bättre än någon annan.

Det föll ett blad från ett träd, just som han hade detta i tankarna. Det prasslade till, då det for förbi hans huvud, och han reste sig med stor hast.

Han såg sig omkring med förvildade blickar. Hade det hänt något, medan han hade stått lutad över graven? Höll de döda på att vakna? Det viskade bestämt från grav till grav. Det skymtade något vitt inne i den svarta skuggan under träden. Där stod de döda i täta klungor. De hade funnits där hela tiden. I nästa ögonblick skulle han se dem.

Han var rädd ett ögonblick, men han sprang inte, utan stod stilla. Han tvingade blickarna. De fick inte irra åt alla håll för att spana efter gastar. Han ville inte skrämma upp sig. Ville inte komma andfådd och darrande tillbaka till Krus Erik.

Och under den stadiga blicken försvann alltsammans. Luften blev som rensad från spöken och otyg, och han kunde anträda återfärden med lugn.

Det där att behålla gravmullen för sig tänkte han inte mer på.

Vad skulle det tjäna till? Det var ju bara jord.

Det var bra besynnerligt, att en så klok man som Krus! Erik hade kunnat gå och längta efter sådana barnsliga ting i hela sitt liv.

Det var också något att längta efter! Konstantin stack händerna i sina välfyllda fickor. Bara litet mull.

Men i detsamma gav Konstantin till ett gällt, rungande skrik, likaså vilt och ångestfullt, som om en gast hade visat sig för honom.

När hans händer hade grävt sig ner i fickorna, hade han känt, att det inte var mull, som fyllde dem, utan döda människors kvarlevor. Det var fingrar, tår, glatta ögonklot, skrumpnat skinn, tilltrasslat hår, kött, benskärvor, senor.

Och allt detta var klibbigt, kallt, mjukt, statt i upplösning. Han ryckte upp händerna och satte av i vildaste flykt mot muren och vägen, alltmedan han försökte vända ut och in på fickorna för att bli fri från den förfärliga massan. Hela tiden skrek han, mindre av skräck än av vämjelse.

Då han åter stod på vägen och såg sig om efter Krus Erik, märkte han denne på språng långt bortom kyrkan.

Konstantin fick i en hast fatt i ränseln och slängde den på sig. Helst hade han nu velat springa så fort, som benen förmådde, men han ville inte göra sig löjlig. Han bet samman tänderna och höll den vanliga lunken, ända tills han hann upp mästarn, som stod och väntade på honom borta vid sockenstughörnet.

«Hur är det med dig?« frågade Krus Erik, och då Konstantin svarade, att han hade det bra, gjorde han inga fler frågor. Se, Krus Erik visste ju, att då man misstänker, att en människa har sett något underligt, är det inte bra att tala om detta förrän någon tid efteråt.

Hur det hade gått med att samla in gravmullen, det såg han på Konstantins ut- och invända tröjfickor.

*

Under sommarn och så långt in på hösten som möjligt sov Konstantin på vinden, där han med några bräder hade stängt av åt sig en vrå, som han kallade för sin kammare. Den var inte stor, ett litet, smalt sängställ upptog nästan hela utrymmet, men det var det behaget med den, att han kunde få sova ut där om söndagsmornarna. Hade han legat nere i stugan hos föräldrarna, hade han varit tvungen att stiga upp i så god tid, att modern hann att bädda upp sängen, innan hon gick till kyrkan.

Sedan han hade börjat arbeta hos Krus Erik, var det ingenting ovanligt, att han om söndagarna sov, ända tills väggklockan nere i stugan slog tolv, men något sådant hände honom inte dagen efter äventyret på kyrkogården, utan han vaknade redan före tio. Han kom genast ihåg alltsammans. Det satt ännu kvar en smula vämjelse i fingrarna. Det kröp i dem, bara han tänkte på det där, som de hade kommit ner i.

Det hade varit inbillning alltihop förstås, bara rädsla. Han visste ju, att det inte var annat än mull, som han hade stoppat i fickorna.

Men Krus Erik hade haft rätt, han. Det var inte någon lätt sak att gå in på kyrkogården om natten och hämta gravmull.

Med ens for han upp ur sängen. Tänk, om mor och Krus Erik skulle råkas på kyrkvägen, och tänk, om mästarn skulle tala om, att Konstantin i går kväll var inne på kyrkogården för att skaffa en spirrtus! Han fick lov att tala med skomakarn genast och be honom tiga. Mor skulle bli alldeles ifrån sig.

Så brått han hade, kunde han inte förmå sig att sätta på sig skorna, så dammiga och smutsiga som de var. Han tog fram blanksmörja och borste ur ränseln och trädde skon på handen. I detsamma kom en hel massa jord farande ut ur den.

Konstantin drog häftigt in andedräkten och blåste ut den igen med ett visslande. Han förstod hur det kom sig, att han hade mull i skorna. Den hade troligtvis ramlat ner i dem, då han tömde fickorna på kyrkogården. Skorna var ju så vida upptill. Det kunde inte ha gått till på annat sätt. Han tittade på mullkornen. De var som annan jord. Ja, det andra hade ju bara varit inbillning.

Han tömde båda skorna och förde samman jorden med foten.

Inte var det mycket, men ... Kanske det ändå kunde räcka till en spirrtus?

Återigen öppnade han ränseln, tog fram en liten bleckdosa, där han brukade förvara nubb och pligg, tömde den och sopade gravmullen ner i den.

Krus Erik skulle få sin spirrtus. Han skulle få se, att Konstantin hade varit karl till att föra hem den. – – – – – – – – – – –

Fastän Konstantin knappt hade gett sig tid att smaka på mjölken och brödet, som mor hade ställt fram åt honom, kom han inte fram till Krus Eriks stuga i tid, utan mästarn hade redan gett sig av till kyrkan. Konstantin skyndade efter för att söka hinna upp honom på vägen, och det hade han väl också gjort, om det inte hade varit för skorna.

Han visste inte vad som hade tagit åt dem. De glappade för varje steg, såsom de aldrig förr hade gjort, och skavde på foten. Det började svida i skinnet, så att han måste stanna.

Han tog av sig skorna och satte sig vid vägkanten. Barfota kunde han inte förmå sig att gå, och med skorna på kom han inte ur fläcken. Han hade redan skavsår på båda fötterna. Medan han satt rådlös på marken, kom en kärra körande, och i den satt Öst Samuel Andersson och en främmande, som såg ut som en herrekarl. De åkte helt långsamt, vilket föreföll underligt, för Öst Samuel var hästhandlare och brukade alltid köra så, att hästen låg som utsträckt efter vägen.

Öst Samuel var annars en gammal god vän till Konstantins föräldrar. Deras stuga låg på en utmark under Östgården, och han hade mången gång stått dem bi med råd och dåd, framför allt sedan far hade fått den här svåra sjukdomen, som nästan alltid höll honom vid sängen.

Då Öst Samuel kom mitt för Konstantin, drog han in tömmarna och frågade honom vart han ämnade sig.

Jo, han skulle till kyrkan, men han hade fått skavsår, så att han var visst tvungen att vända om hem.

Öst Samuel erbjöd honom då att åka bakpå kärran. Han skulle inte till kyrkan, utan till kyrkvärden i Aspnäs, men Konstantin fick åtminstone hjälp med halva vägen.

Konstantin kröp upp bakpå kärran. Detta var ju ändå en liten början till tur.

Därframme i kärran talade de om Konstantin. Den främmande sade först något, men med så låg röst, att han inte kunde höra det. Öst Samuel däremot hade en mer bullersam stämma, och han förstod inte att dämpa den. Konstantin hörde, att han medgav, att pojken såg bra ut och var beskedlig, men det var inga tag i honom, såsom det väl hade behövts. Fadern låg jämt sjuk, modern höll på att arbeta ihjäl sig, men gossen gick helst och slog dank. Nu hade de satt honom i skomakarlära, och mästarn tyckte, att han var snäll och villig, men inte trodde han, att det kunde bli någon riktig skomakare av honom. Han hade dåligt handlag och var långsam.

Den främmande sade åter något med sin låga röst. Han måtte ha påmint om att Konstantin kanske hörde vad de sade.

Öst Samuel svarade bekymmerslöst, att den där pojken ingenting hörde. Han gick alltid omkring, som om han sov.

Vad det nu berodde på, men Konstantin sov inte den dagen. Han hörde både detta och allt annat, som de bägge resande talade om.

Öst Samuel höll in hästen vid avvägen, som ledde upp till Aspnäs. Konstantin fick stiga av, och de andra körde upp till gården.

«Du får allt skynda dig nu, om du vill komma fram till kyrkan, innan prästen har stigit ner från predikstolen,« ropade Öst Samuel efter honom.

Men sannerligen det var lätt för Konstantin att skynda sig. Skoskavet plågade honom vid varje steg. Han kom inte fortare framåt än en snigel. Kanske spirrtus inte ville, att han skulle lämna den ifrån sig?

Det gick inte bättre, än att gudstjänsten tog slut och kyrkfolket begav sig på hemväg, innan Konstantin hade kommit så långt som till kyrkbyn.

En av de första, som han mötte, var kyrkvärden från Aspnäs, som kom vandrande mitt på vägen, så bred och stor, som om han ville behålla den för sig ensam.

Skomakarlärlingen, som hade arbetat i varenda gård i socknen, kände genast igen kyrkvärden. Han ställde sig mitt för honom, sträckte ut handen och sade goddag.

Kyrkvärden räckte honom högra handen, som höll käppen med den stora silverknappen. Han flyttade inte käppen över i vänster hand, utan lät Konstantin, så gott han kunde, skaka hand med den sammantryckta näven och käppkryckan.

Men gossen lät sig ingenting bekomma, utan sade raskt:

«Jag tänkte, att jag skulle tala om för er, att ni har främmande hemma. Det är Öst Samuel och en herrkarl från staden. Jag vet det, därför att jag fick åka bakpå kärran.«

«Jaså, jaså, det var ju stora nyheter. Kan det vara längesen de kom åkande?«

«Det är väl en timme sen nu. Men de väntar nog, tills ni kommer hem, för de vill köpa ert gråa sto.«

Det var besynnerligt. Konstantin kände den här dagen ingen respekt för kyrkvärden, ingen blyghet. Han vågade till och med skämta litet med honom.

«Jag hörde också hur mycke de lura’ er på, när de köpte häst av er i fjol, och jag vet hur mycke stoet är värt och hur mycke ni skulle kunna få för det, om ni stod på er.«

I samma ögonblick, som han slungade ut detta, gav han sig på väg bortåt kyrkan. Han gick fort utan att fråga efter skoskavet.

Kyrkvärden ropade efter honom, men Konstantin låtsade inte höra, utan gick på. Då kom den stora, tunga karlen springande efter honom.

Konstantin bara ökade farten. Det vore bra, om kyrkvärden finge lära sig till en annan gång att inte hälsa med käppkryckan.

Äntligen fann han för gott att stanna. Kyrkvärden kom fram till honom, andfådd och flåsande.

Det var väl inte möjligt, att han visste så mycket, som han skröt med? Han hade väl bara tyckt, att det var roligt, att en gammal karl fick springa sig fördärvad för att hinna fatt honom?

Konstantin tog an en förnärmad min. Det var ju inte lönt, att han talade om vad han visste, ifall kyrkvärden trodde, att han ljög.

Kyrkvärden mätte honom med en snabb blick. Därpå stack han handen i bröstfickan, tog fram sedelboken och bjöd honom en femkrona.

«Jag tror inte, att du ljuger,« sa han. «Tala om vad du har hört, så får du den här.«

Skomakarlärlingen, som ännu arbetade utan lön, blev het av iver, då han fick se en så stor sedel. Detta skulle Öst Samuel ha sett, han, som trodde, att Konstantin varken såg eller hörde, utan bara gick och sov.

Han talade förstås om vad han visste och fick också den utfästa belöningen.

När han vandrade vidare framåt vägen med femkronan i fickan, mötte han äntligen Krus Erik.

Han kom genast att tänka på spirrtus. Detta var det allra bästa tillfälle att ge den till mästarn. De två var ensamma på vägen, och ingen såg eller hörde dem.

Men Konstantin gick förbi Krus Erik utan att stanna. Det var nätt och jämnt, att han hälsade och talade om, att han skulle ut på sjön och meta abborrar. Han hade gjort upp det så i går med prästgårdspojkarna.

Spirrtus låg i hans ficka, som vore den fastnitad där. Han sade till sig själv, att han ändå borde pröva, om den dög till något, innan han gav bort den.

*

På måndagsmorgonen, då Konstantin återigen satt vid det låga, smala skomakarbordet mitt emot Krus Erik, kände han sig så eländig som aldrig förr i hela sitt liv.

Han var alldeles på det klara med att han skulle avstå spirrtus till Krus Erik. Han ville inte ha något mer med den att göra.

Hela söndagseftermiddagen under fisket hade han haft en märkvärdig tur. Han hade dragit upp den ena stora abborren efter den andra, medan de andra pojkarna, som hade varit med honom i båten, inte hade fått något alls.

Det var inte så lätt att reda ut vad detta hade berott på. Han visste med sig, att han hade varit påpasslig och vaksam hela tiden, medan de andra hade pratat och haft tankarna på annat håll.

Till sist hade de andra blivit retade över att de inte fick något och rott hem mitt i hans bästa fiskelycka. Och som fiskedoningen och båten var deras, hade de också behållit alla abborrarna. Om de inte hade blivit förargade över att han ensam hade haft lycka med sig, hade de kanske lämnat honom ett par fiskar. Nu fick han gå hem tomhänt.

Detta var nog så förtretligt, men något ännu värre hade mött honom, då han kom hem. Öst Samuel hade varit inne hos föräldrarna och klagat på honom. Han hade velat hjälpa en god vän att köpa en häst, som var lik en, som han hade förut. Men nu hade de fått betala alldeles för mycket för kyrkvärdens gråa sto, och det var Konstantins skull.

Det var kyrkvärden, som inte hade haft vett att tiga, utan sedan köpet väl blivit avslutat, hade han talat om för Öst Samuel hur han hade fått veta hur högt köparna ville gå. Och nu visste föräldrarna om femkronan och alltihop.

De var uppskrämda, därför att han hade retat Öst Samuel. Vad skulle det bli av dem, om han tog sin hand ifrån dem?

Mor kunde inte förstå vad som hade flugit i honom. Aldrig hade han gjort så förr. Hur kunde det falla honom in att förråda andras hemligheter och ta betalt för det till? Han var en riktig Judas.

Femkronan hade mor tagit för att lämna den tillbaka till kyrkvärden. Sådana syndapengar kunde de inte behålla.

Konstantin låtsade ännu för sig själv, att han inte trodde, att den där gravmullen hade någon makt. Men innerst inne var han ändå övertygad om att den var skuld till alltsammans.

I dag på morgonen, då han gick hemifrån, hade han varit fast besluten att göra sig av med otyget, så snart han råkade Krus Erik. Men det besynnerliga var, att han inte hade förmått det. Han hade redan flera gånger stuckit ner handen i fickan och fattat om dosan för att ge bort den, men han hade ångrat sig. Det var ändå så förunderligt att äga en sådan sak. Och att fundera över detta om den hade någon makt. Ända hittills hade den bara bragt elände över honom, men det var i alla fall nästan omöjligt att skiljas från den.

Han var så upptagen av dessa tankar, att han arbetade sämre än vanligt, och Krus Erik märkte det. Men Krus Erik hade ett så välsignat sätt med sina lärlingar. Han grälade aldrig på dem, utan han hade sina små knep, som han använde för att få dem att arbeta.

«Du Konstantin,« sa han, «nu har jag märkt till två par skor, som vi ska göra färdiga i dag. Vad säger du, om vi skulle arbeta i kapp? Du gör det ena paret och jag det andra, och så söker vi att hinna om varandra.«

Spirrtus for ner i fickan igen. Konstantin gick med stor iver in på förslaget. Här var nu ett gott sätt att få pröva om trolltyget dög till något.

De plockade fram knivar, hammare, tänger, läster, läder, skogarn, pligg, allt möjligt, som behövdes för skoarbetet, och lade upp detta framför sig. Sedan räknade mästarn högtidligt: ett, tu, tre, och så började tävlingen.

De skar till överlädret, klistrade fast fodret med rågmjölsgröt, och medan detta sedan torkade borta på spisen, tvinnade de ihop skogarnet till hård tråd och satte fast svinborst i trådändarna.

Med detta blev de färdiga lika snart båda två, men Krus Erik blev litet förvånad, när han såg hur händigt Konstantin bar sig åt, då han snodde tråden och satte fast borsten. Detta var andra tag än hans vanliga.

Sedan var det att skära till sulan och lägga den i blöt, för att man lättare skulle kunna hantera den.

Det var märkvärdigt att se hur raskt Konstantins kniv skar sig fram genom det hårda lädret.

Erik Ersson hade i början arbetat litet långsammare än vanligt, för att inte Konstantin skulle bli missmodig och ge upp hoppet att vinna. Men han märkte, att han måste öka farten, om han inte ville bli efter själv.

De tog till prylar och tråd för att sy ihop överlädret. Lärlingens händer rörde sig så snabbt som fågelvingar. Krus Erik måste be att få se på arbetet. Han blev rädd för att Konstantin slarvade i väg alldeles för fort.

Konstantin visade honom en söm, som var både rak och jämn, ett riktigt pärlstickararbete.

Inte ett ögonblick hade det fallit Krus Erik in, att han inte skulle segra i den här striden. Men nu började han bli litet betänksam.

Konstantin hade försprång allaredan. Och fingrarna rörde sig så hastigt som på en, som gör trollkonster på en marknad.

När det ringde till middagsrast, hade Konstantin redan den första skon uppsatt på lästen och satt och knackade på sulan för att få den jämn och hård. Krus Erik var inte alls så långt kommen. Ingen av dem såg upp från arbetet, fastän det nu var deras fristund.

Konstantin tänkte helt flyktigt på hur glad han annars brukade vara, då han fick vila, men i dag var det en annan sak, i dag gick arbetet alldeles av sig självt. Han blev inte trött, och ingenting var svårt för honom. Han hade aldrig förut förstått, att det kunde vara roligt att arbeta.

De kallades in i köket för att äta middag. När de hade kastat i sig litet mat, sprang de i kapp tillbaka till drängstugan, där de hade sin verkstad.

Det andra gårdsfolket hade kommit underfund med vad som stod på. Och i stället för att vila middag ställde sig karlarna att betrakta de två skomakarna.

Alla tog för avgjort till en början, att Krus Erik skulle bli först färdig. Men då de hade sett på en stund, började de ändra tankar. Den ena efter den andra sade till Krus Erik, att han visst aldrig hade haft en så styv lärling som den här.

Krus Erik satt nu och hamrade in pligg i sulan. Han slog ojämnt och häftigt, och alla tyckte, att han inte gjorde ett så gott arbete, som han brukade.

För Konstantin däremot lade sig allt till rätta. Allt passade, som det skulle. Vart hammarslag träffade.

«Det blir vackra skor, det där,« sa folket. «Du kan snart sköta dig på egen hand.«

Arbetarna gick sin väg, och skomakarna klackade och pliggade alldeles tysta. Då uppgav Krus Erik ett lätt rop. Han hade slagit miste, fått tumnageln under hammarn.

Konstantin kastade en hastig blick över till Krus Erik. Det var ingen, som hade varit så snäll mot honom och haft så mycket tålamod med honom. Nu först kom han att tänka på att mästarn kanske skulle känna det svårt, om det visade sig, att lärlingen kunde göra skor fortare och bättre än han.

Gubben såg riktigt eländig ut, där han satt och knogade.

Det var kanske inte en riktigt ärlig tävlan heller. Konstantin måste erkänna, att en annan dag, då han inte hade spirrtus i fickan, hade han inte kunnat arbeta på det här sättet. Han märkte, att Krus Erik inte en gång gav sig tid att hålla tummen i vatten. Han var förstås rädd, att Konstantin skulle få för stort försprång.

Lärlingen kände med sig, att han borde spara mästarn och arbeta litet långsammare, men han kunde inte hejda sig. Det var en sådan arbetslust över honom.

När klockan slog fem, stod båda skorna färdiga framför honom. Han sköt dem över till Krus Erik.

Mästarn lade ner den sko, som han höll i handen och som ännu inte var färdigsulad. Han synade lärlingens arbete både länge och väl.

«Du behöver inte göra mer i dag. Du får gå hem,« sa han stilla.

«Ska vi inte arbeta här i morgon också?«

«Jo, jag ska arbeta här,« sa Krus Erik, och när han nu lyfte upp huvudet, flög en skarp och hatfull blick över till Konstantin, «men inte du. Jag kan väl inte sitta här med en lärling, som arbetar bättre än jag själv.«

Konstantin svarade ingenting, utan tog sin mössa och gick mot dörren. På tröskeln vände han sig om. Handen for ovillkorligen ner i fickan, men den stannade där, kom inte upp igen.

«Tack för mig då, och adjö!« sa han och stängde sakta dörren efter sig.

*

Konstantin stod i månskenet på gården därhemma och sköt till måls med en pilbåge.

Han hade gjort den åt sig för längesedan, då han var en tolv, tretton år, men han hade aldrig haft någon tur med skjutningen på den tiden. Det hade visst aldrig hänt, att han hade träffat det, som han hade siktat på.

Nu däremot träffade han gång på gång pricken i en liten måltavla, som han hade ritat upp på lagårdsväggen.

Han såg präktig ut, där han stod och sköt, och en av systrarna hade kommit ut för att se på honom. Han skröt och skrävlade om sin skicklighet, som han aldrig hade gjort förr.

Han kände ett oändligt behov att utmärka sig, att visa hur skicklig och stark och smidig han var. Han hoppades, att mor också måtte stå i fönstret och titta på honom.

Men i själ och hjärta var han ängslig. Den där skjutningen hade han hittat på, bara för att han inte skulle behöva tänka på Krus Erik och spirrtus och allt elände.

Så olycklig han var, kände han, att han älskade spirrtus högre än allt annat. Det var visst på samma sätt med honom som med folk, som tyckte om brännvin. De kunde inte låta bli det, fastän de visste, att det förstörde dem.

Spirrtus hade inte skaffat honom annat än olyckor, men i alla fall kände han sig stolt och stark och duglig till allt möjligt, så länge som han hade den i fickan.

När folk hade druckit, kände de sig visst också morska och lyckliga, alldeles som han nu gjorde. Men i andras ögon var de bara anskrämliga.

Han skulle ha velat fråga någon om det var orätt, att han behöll spirrtus. Men mor tordes han inte tala vid om en sådan sak, och Krus Erik var förbittrad på honom.

Han upphörde helt tvärt att skjuta och vände sig till systern, som stod och betraktade honom. Och i flygande fart berättade han henne allt det besynnerliga, som hade hänt honom.

Hon satt tyst, medan han talade. Hon var så lik mor, där hon satt och hörde på under ett tydligt ogillande.

När han hade slutat, yrkade hon på att han skulle tala om allt detta för mor.

«Ämnar du skvallra för henne, du?«

«Nej, men jag ska gå och be mor, att hon kommer hit ut, så att du får tala med henne.«

Han förbjöd henne i högsta oro, men hon höll fast vid sin föresats och reste sig för att gå in.

«Gör det inte! Jag skjuter dig,« ropade han och höjde bågen.

Hon vände sig om, då han ropade. Han hade redan lagt pilen på bågen. Hon skrattade åt honom. Bågen var liten och svag och pilen en trästicka utan udd. Inte en gång en gråsparv kunde han fälla med det vapnet.

«Skjut du, så mycke du vill! Jag går ändå in till mor,« sa hon envist.

I detsamma kom pilen surrande och träffade henne rätt i ögat. – – – – – – – –

Hon låg sjuk länge, måste stanna på sjukhuset i flera månader. När hon kom tillbaka hem, hade hon bara ett öga.

Konstantin hade blivit sig lik igen, medan hon var borta. Han gick åter i lära hos Krus Erik. Han var snäll och beskedlig, en smula fumlig och liknöjd just som förut.

«Du får inte tro, att jag siktade på ditt öga,» sa han. «Jag sköt mot takåsen, men just som pilen flög av, var det, som om en hand hade slagit till den, så att den for rätt emot dig.«

«Jag såg, att du inte sköt åt mitt håll,« sa hon.

«Jag gick till kyrkogårn med den på natten. Jag blev så förskräckt för den.«

Hon satt och funderade. Hon hade blivit liksom en gammal, klok människa efter olyckan. Hon var inte mer ett barn.

«Jag undrar vad det var,« sa hon.

«Det var väl ingenting. Men jag kan längta efter den. Var dag längtar jag efter den.«

«Jag tänker ...« sa hon tvekande. «Om du bara trodde, om du bara inbillade dig, att du hade den ... Då skulle du kunna skjuta och göra skor lika bra, som då du bar den i fickan.«

«Nej,« sa han. «Jag har försökt, men det går inte. Det är, som om nå’n skulle säga till dig, att om du bara inbillade dig, att du hade ditt öga kvar, skulle du se lika bra som förut. Det där är så’nt, som en inte själv har nå’n makt över.«

________





VATTNET I KYRKVIKEN


För ett par hundra år sedan fanns det i Jössehärad i Värmland en ovanligt sträng och kraftig prost, som av all sin förmåga bemödade sig att göra jössehäringarna till ett fromt och gudaktigt folk. Det var inte nog med att han ville vänja dem av med dryckenskap och slagsmål, med smuggling från Norge och annan orättfärdighet – det hade många präster försökt före honom – utan han förbjöd dem också att frukta och dyrka de rådande i mark och skog och vattendrag, och detta var något, som prästerna annars brukade akta sig för att röra vid.

De förra prästerna hade väl tänkt, att när det nu en gång var så, att det fanns rå i skogen och näck i strömmen och tomte i gården, så kunde man inte neka folk att skydda sig för deras ondska genom offer eller genom att sluta något slags fördrag med dem, men det ville den här sistkomna prosten inte höra talas om. Gud och hans ord, det var det enda, som människor skulle ha att hålla sig till, och gjorde man bara detta, så behövde man inte tro, att det fanns något annat, som hade makt att bringa en skada och fördärv.

Det var klart från början, att fastän prosten var en väldig predikare, skulle allt det där talet, som han förde mot de underjordiska, vara bortkastat. De flesta åhörare blev rädda för att han skulle reta upp naturandarna emot dem, och det uppstod en sådan fiendskap mot honom, att han heller ingen framgång fick med allt annat, som han ivrade för. Till sist blev det så, att allt, som han sökte motarbeta, det blev hyllat och ärat, men Guds sak försämrades för var dag, som han stannade kvar i församlingen.

Just på den tiden, då han var som mest nedtyngd av all motgång, som hade mött honom, gick han ut en aftonstund för att uppfriska sig med en promenad. Hans hem låg utmed en sjöstrand, och han gjorde sin vanliga tur, följde landsvägen fram till kyrkan och tillbaka igen. Han såg flera gånger ut över sjön, som låg frusen och snöbetäckt, och tänkte därvid på den möda vårsolen måste göra sig för att lösa upp isen. Den hade inte kommit långt ännu. Han såg till och med, att ett par slädar körde fram på den blanknötta vägen, som löpte ut från prästgårdslandet och gick tvärsöver sjön bort till grannsocknen.

Men vad gjorde det solen, att det gick långsamt att smälta isen? Hon var i alla fall säker om att få bukt med den. Om bara han för sin del hade varit så viss om att hans arbete skulle bli krönt med framgång, så skulle han inte fråga efter motstånd eller lidande av något slag.

Mitt på vägen knäppte han ihop sina händer och vände ögonen mot himlen. «O, Gud,« sa han, «om du ser, att mitt arbete aldrig ska bära frukt, så ge mig ett tecken, och jag ska upphöra att vara präst. Jag svär dig, att jag är färdig att bli dagakarl och vinna min bärgning genom min kropps arbete, närhelst du visar mig, att jag inte kan sköta min syssla, så att det är dig till behag.«

Det var ganska besynnerligt. Han hade knappast sagt ut detta, förrän han märkte, att det blev underligt tyst omkring honom. Eller, rättare sagt, han tyckte, att hans öron stängdes till för allt, som de vanligen förnam, och att han i stället hade fått en ny sorts hörsel. Han hörde inte sina egna steg, inte gnisslet av slädmedar, inte slamret av slagorna, som dunkade mot loggolven i de närbelägna bondgårdarna. I dess ställe kunde han uppfatta ljud och röster, som annars inte tränger fram till människoöron, och med denna nya förmåga förnam han hur det ropade nerifrån sjön tre gånger efter vartannat:

«Tiden är inne, men mannen är inte kommen. Tiden är inne, men mannen är inte kommen. Tiden är inne, men mannen är inte kommen.«

Det kom dovt och dämpat, inte från istaket, som täckte sjön, utan från djupet därunder. Det var likt det ohyggliga tjutet av hungertärda vargar och kom rullande under isen vilt och hemskt, som om ett stort, blodtörstigt djur hade stått därnere och skrikit efter rov.

Så snart som det tredje ropet hade förklingat, tyckte lyssnarn, att en lucka sköts till inne i hans huvud, och nu hörde han ingenting annat än sådana ljud, som vanligen förnimmes. Vinden visslade helt sakta i sävbuskarna utmed stranden, snön knarrade under foten, och från ett lass, som just körde förbi, klingade en liten svag klocka.

Men minnet av ropet från sjöbottnen var levande hos honom. Gång på gång tyckte han sig höra det rovgiriga, djuriska lätet, och all den skräck, som han i barndomen hade känt för näck och rå, steg på nytt upp inom honom och kom honom att skaka från huvud till fot. Det blev honom så övermäktigt, att han till och med började springa framemot prästgården. Men efter ett par steg stannade han och försökte att få makt med förskräckelsen. «Du är en kristen människa och en Guds tjänare,« sa han till sig själv, «de orena andar i skog och mark och sjö ska inte ha den glädjen att se, att du är rädd för dem.«

Han tvang sig att gå långsamt, men ovillkorligen drog han huvudet och skuldrorna framåt, som man gör, då man väntar ett överfall bakifrån. Inom kort rätade han dock upp sig. Hans hjärta slog nu med jämna slag, och han genomfors av en känsla av nyväckt hopp.

«Du bad ju Gud om ett tecken,« sa han till sig själv. «Du bad ju Gud om ett tecken.«

Då han kom tillbaka till prostgården, bar han huvudet högt och gick med sin vanliga fasta gång.

Innan han steg in i sitt arbetsrum, gläntade han på köksdörren och befallde tjänarna, att om de skulle få se någon resande, som vek av från vägen för att bege sig ut på sjön, skulle de ropa honom tillbaka och säga, att prosten ville tala med honom.

En stund därefter hördes främmande steg ute i förstugan. Dörren till prostens rum öppnades, och en ung karl kom in. Han var klädd i vadmalsjacka och gula sämskskinnsbyxor som alla andra bonddrängar i häradet, men av en viss nätthet och prydlighet i dräkten tyckte sig prosten förstå, att det var en välbärgad man han hade framför sig.

Prosten såg länge och prövande på den nykomne, innan han sade något. Han kände sig genast dragen till honom. Det var en rätt liten, men smärt och välväxt man, vacker, med gråa ögon, som glittrade likt ett småkrusigt vatten i starkt solsken, och med ett leende så ljust, att det överstrålade hela människan.

«Om jag kan rädda den där karln från att fara över isen i natt och dränka sig,« tänkte prosten, «så ska det bli mig ett tecken från Gud, att jag får fortfara att tjäna honom.«

*

Prosten hade talat med den främmande i fulla två timmar. Nu hade samspråket stannat av för en stund, och det var tyst i rummet. Ute hade det för längesedan mörknat, men ett talgljus brann på skrivbordet, och i dess sken kunde man urskilja de två männen. Bonden satt på yttersta kanten av en stol, alltjämt leende och glittrande, medan prosten, som satt framför sitt skrivbord, synbarligen befann sig i ett tillstånd av stor ångest. Han hade stött armarna mot bordskivan och satt framåtlutad med huvudet i händerna. Då och då uppgav han en suck så djup, att den skakade hela hans gestalt.

Det hade gått så, att han med allt sitt talande inte hade kunnat förmå den andre att ge ett bestämt löfte att gå hem landvägen. Han gjorde bara undanflykter: sade än, att de väntade honom hemma till en bestämd tid, än att han var för trött att gå den långa omvägen runt sjön. Prosten hade då erbjudit sig att skjutsa honom hem över land, men han hade inte velat ta emot. Han var rädd för att åka nu, då det var så dåligt vårföre. Han var rädd för allting utom att gå hem över isen.

Prosten satt och tänkte igenom allt, som de hade talat om, för att finna ut hur han skulle få ett så fast grepp om mannen, att han kunde frälsa honom. Det var det besynnerliga med honom, att han bara gled undan och inte lät sig fångas. Det hade varit som att sätta sin hand i ett rinnande vatten och söka hålla fast det.

Prosten hade börjat med att säga, att han hade bett honom komma in, därför att han ville avråda honom från att ta sjövägen. Han visste, att isen var osäker i Kyrkviken här utanför. Den främmande hade inte svarat något annat, än att isen hade varit en aln tjock, då han drog hemifrån i dag på morgonen. Den kunde väl inte ha töat upp på en dag, fast det nog hade varit starkt solsken. – Nej, inte var det någon fara ute på sjön, det trodde inte prosten heller, men i viken, där ån föll ut. – Härvid hade karlen sett ut, som om han hade haft svårt för att hålla sig allvarsam. Han var fiskare och hade levat vid den här sjön i alla sina dar. Prosten fick väl tro, att han hade så mycket förstånd, att han kunde akta sig för en åmynning.

Men nu var det ett särskilt skäl, som gjorde, att han borde akta sig för att gå över isen just i kväll. Och så hade prosten berättat honom det, som han helt nyss hade hört från landsvägen. Det var märkvärdigt hur litet karln hade fäst sig vid detta, inte mer än vid den visan, som folk trallar alla dar. Skulle man bry sig om sådant, hade han sagt, då skulle man aldrig våga sig ut på en sjö.

Prosten hade frågat om han inte trodde honom. Jo, det gjorde han visst. Han hade också hört dem ryta och råma nere i djupet, men han visste, att sådant bara var skrämskott. Det var de små sjötrollen, som ville ställa till spektakel. De var jössehäringar, de också, de tyckte om att leka och roa sig.

Han stod och log hela tiden, och det var omöjligt att förmå honom att ta varningen på allvar. Det steg upp en ängslan inom prosten, att han aldrig skulle kunna övertyga honom om att det var fara å färde. Det tycktes, som om detta inte skulle ha varit en så svår sak, men här kom något särskilt och ställde sig i vägen. Prosten hade sagt sig själv, att han måste finna ut vad detta var, om han skulle få makt med mannen.

Fiskarn var för resten meddelsam nog och pratade om löst och fast. Prosten hade fått veta, att han hette Gille Folkesson och bodde på andra sidan sjön. Gift var han också, hade en ung, vacker hustru, som han var mycket stolt över. Hon var inte av torparfolk kommen, hon, som han själv, utan var dotter till en hemmansägare. Nå, han stod sig ju gott, fastän han bara var fiskare. Hon hade nog inte fått det bättre som bondhustru.

«Hon får det inte så bra, om du går och dränker dig,« hade prosten sagt, men detta tog Gille återigen bara som ett skämt och skulle ha skrattat högt, om han bara hade vågat.

Han var den mest tillfredsställda människa, och det var inte utan, att han var litet skrytsam. Han hade gjort sin båt själv, och den var så lätt, att den flög över vattnet, bara han rörde aldrig så litet vid årorna. Han hade också större fiskelycka än någon annan. Det var detta, som gjorde, att han levde i välstånd, fastän han inte hade någon jord. Det var inte alls ovanligt, att han fick så mycket fisk i ett enda notdrag, att den inte fick rum i båten.

Detta tal om fiskelyckan hade väckt prostens uppmärksamhet. «Du är nog en, som litar starkt på din lycka, du?« frågade han helt plötsligt. «Åja,« kom svaret, och i detsamma hade det glittrat till starkare än förut i fiskarns ögon. «Jag har väl skäl till det också.«

Han hade dragit sig litet för att förklara vad han menade, men prosten hade snart fått honom i gång. Han hade svårt för att tiga stilla med detta. Han tycktes nu ha kommit in på det, som intresserade honom starkare än något annat.

Han berättade för prosten, att ett par månader innan han, Gille, föddes, hade hans mor varit ute och gått en sommarnatt. Hon hade vandrat på en väg, som gick fram genom en tät skog, grenverket hade flätat sig samman över henne så rikt, att hon nästan hade fått gå i mörker, fastän det var kort efter midsommar, då nätterna ännu är ljusa. Helt plötsligt hade skogen glesnat, och stigen hade i brant sluttning fört ner till en stor, halvrund vik, nästan lika vacker som Kyrkviken här utanför prostgården. Den var omgiven av gröna, gräsrika ängar, och på de ängarna, där det var fullt av stora blommor och mycken glittrande dagg, hade en vit häst gått i bet. Det var det vackraste djur hon någonsin hade sett. Manen var så lång, att den hängde ner på hovarna, hela kroppen appelkastad, bringan bred, benen smala och spänstiga som pilskaft, svansen tjock som en rågkärve och så lång, att den låg i släp på marken. Knappast mer än ett ögonblick fick hon glädja sig åt synen. Hon ville smyga närmare hästen mellan de högblommiga strandväxterna, men då märkte han henne och flydde. Men inte mot land, utan rätt ut i sjön. Han sprang genom grundvattnet, så att skummet yrde om honom, och så snart han kom på djupt vatten, dök han rätt ner utan att göra ett försök att simma. Då hade modern förstått, att detta inte kunde vara någon annan än näcken, som brukar visa sig i hästhamn, då han går upp på land. Modern hade inte blivit rädd för egen del, men hon hade tänkt på barnet, som hon gick med, och undrat, om det skulle få men av mötet. För all säkerhets skull hade hon gått till en «klok« och frågat och fått det svaret, att detta inte skulle skada barnet. Om hon finge en son, skulle hon göra honom till fiskare, för näcken skulle säkert komma att ta sig av honom, så att han finge god fiskelycka. Men bleve det verkligen en fiskare av barnet, då skulle han ta sig i akt för en enda sak, och det var att dricka vatten ur den sjön, där han tog sin fisk.

Detta hade Gille också undvikit att göra, fastän det just inte hade varit någon lätt sak. Det var svårt att inte våga läska sig med en enda droppe vatten, då han låg ute på sjön i heta sommardagar. När han kom bort till främmande, vågade han knappt sätta ett glas till munnen. Det fanns folk, som skrattade åt allt sådant där, och de sökte bara av oförstånd narra honom att dricka sjövatten. De kunde inte tro, att det betydde något för honom. Det var inte fritt heller, att sjötrollen ibland hade gjort små försök att locka honom att bryta mot förbudet. Men hitintills hade han kunnat ta sig i akt, och allt hade gått väl för honom, som förutsagt var. Och många, ja, otaliga gånger hade han sett, att de små sjöfröknarna, som inte var större än abborrar och hade den vänaste skepnad ända ner till höften, där fiskstjärten tog vid, hade summit i hela stim omkring hans båt, då han låg stilla och metade i vackra sommarkvällar, och hade satt den ena fisken efter den andra på kroken åt honom. Och likaledes hade han fått hjälp av dem om höstarna i storm och oväder, då hans garn hade råkat i oreda.

När prosten hörde denna berättelse av Gilles egen mun, hade den inte upprört honom så som nu, då han tänkte på den. Medan Gille talade, hade han tydligt sett för sig de ljuvliga små Värmlandssjöarna med badstränder och fiskegrund, där han hade haft sina gladaste stunder som pojke. Han tyckte, att vattnet blänkte och speglade, han hade fått det ända in i kammarn till sig, det svallade milt och smekande runt omkring honom. Han hade känt det så, som om Gille och hans troll och fisket och det lätta livet ute på sjön hörde ihop; han hade inte kunnat se något anstötligt i det. Han hade varit som insövd av vågskvalp. Inte heller hade han säkert vetat om Gille menade allvar eller om han nästa minut skulle säga, att han bara hade skämtat. Därför hade prosten yttrat helt saktmodigt, att det kunde vara farligt nog att ta emot hjälp av sådana, som inte hör vår värld till.

Gille hade svarat som förut, att det ingen fara fanns för honom, så länge som han inte förolämpade vattenfolket genom att dricka vatten ur den sjön, där han fiskade, för då skulle han förstås råka i deras våld. Som det nu var, hade han inte annat än hjälp och nytta av dem.

För att bevisa detta berättade han för prosten en historia från sitt bröllop.

Då Gille skulle stå brudgum, hade det varit nära, att han inte hade kunnat infinna sig i tid vid bröllopsgården. Han hade fått löfte att låna häst från en av grannarna, men samma dag hade hästen blivit sjuk, och Gille hade stått där rätt rådlös. Då hade han plötsligen fått syn på en häst, som gick och betade på en strandäng. Det var ett grant djur, vitgrått och appelkastat, manen så lång, att den nådde marken, så snart som hästen sänkte huvudet, och svansen tjock som en rågkärve. Gille hade aldrig sett den hästen förut och visste inte vem som var ägare till den, men han tyckte, att nöden hade ingen lag. Han var tvungen att få fatt i en häst, var han så skulle ta den, annars skulle han inte komma i tid till vigseln. Han försökte fånga in den främmande hästen, och det gick lätt nog för sig. Den lät sig också spännas för kärran och drog honom ända fram utan krångel. Gille tyckte sig nog märka, att den hade en besynnerlig gång och att den var illa inkörd, så att iden inte förstod sig på tecken och tillrop, men han satt ju i sina brudgumstankar och lade inte stort märke till hästen, utan var nöjd, bara det gick framåt. Men då han kom till bröllopsgården, sprang folket ut ur stugan för att se på hans häst och glömde både brud och brudgum för att tala om den och berömma den. Ingen kunde begripa var Gille hade kommit över ett sådant kreatur. Det måtte väl allra minst ha vuxit upp i kungens stall. Gille skyndade sig att sela av och ställde hästen bland de andra. Han lade gott foder för honom, sade honom tack för god skjuts, men band inte fast honom med annat än en löpknut. När vigseln var över, hade folk återigen gått ut för att titta på hästen, men då var den borta. Gille anklagade sig för att han inte hade bundit honom säkert nog och sade, att hästen troligen hade lupit hem. Där i bröllopsgården hade han inte velat låtsa om, att inte allt stod rätt till, men själv hade han kommit till den tron, att det inte var någon annan än näcken, som hade gjort honom den tjänsten att vara häst åt honom på hans bröllopsdag.

Han hade berättat andra händelser också, men det var framför allt denna, som hade kommit honom att tro, att han hade vänner i vattenfolket och inte behövde vara rädd för dem.

Prosten tyckte om mannen, och hans historier hade, som sagt, påmint honom om hans ungdomsliv i skog och på sjö, och det var detta, som liksom hade vaggat honom ,till ro och hindrat honom från att befalla Gille att hålla inne, att inte tala om sådana ting i hans närvaro.

Det fanns gott om människor, som inte trodde på dessa väsenden, som allmogen påstod sig ha sett ute i naturen, men prosten hörde inte till deras antal. Men en sak var det att tro, att de fanns till, en annan att ta emot hjälp och bistånd av dem, som denna fiskarn gjorde. De var onda till sin natur, och det slutade alltid illa för den, som inlät sig med dem. Det var detta kyrkan visste, det var fördenskull, som den förbjöd allt umgänge med dem. Också Gille Folkesson skulle de bringa i olycka, om inte prosten vore i stånd att lösa honom ur hans vidskepelses bojor.

Tusen berättelser hade prosten hört om dessa varelsers framfart. Alla slutade de så, att den, som till en tid hade varit i deras gunst och njutit deras välgärningar, den kastade de sig över, då han trodde dem som bäst, och fördärvade honom. Allt hos dem var list, slughet och ondska. De hörde till i det underjordiska, och deras enda strävan var att dra ner människor i sitt mörker.

Nu insåg prosten, att detta var deras tydliga avsikt med denna fiskarn. Han var insövd i säkerhet, han trodde på deras vänliga sinnelag. Ingen varning hade numera makt att skrämma honom, och snart skulle han falla i det nät, som hade varit utspänt för honom alltifrån hans födelse. Så skulle det visserligen gå, om inte prosten lyckades rädda honom.

Prosten vände och vred uppgiften i sina tankar. Det var en sak, som Gille satte sin lit och förtröstan till, och det var detta, att han inte hade druckit vatten ur den sjön, där han lade ut sina krokar och nät. Men vad var nu detta för en tro att fästa sig vid? Den var ett falskt stöd, som skulle svika i denna natt, för prosten hade hört, att man väntade Gille nere i djupet. Det var en murken planka, som inte skulle bära honom. Om han fortfor att lita på den, skulle han förgås.

Prosten såg tydligt, att denna planka måste ryckas undan Gille Folkesson, innan det var för sent. Hade han bara inte den att lita på, skulle han inte längre sätta sitt hopp till sjörå och näck, utan till levande Gud. Hade han inte den att lita på, skulle han frälsas till liv och lem och komma glad och lycklig tillbaka till sin unga hustru.

Det var ingen människa i hela församlingen, som han hade funnit så tilldragande som denna Gille Folkesson. Han kunde inte banna honom, som han borde, för hans förbindelse med de orena andarna, men en stor längtan kände han att få rädda honom ur deras våld. Hans hjärta sved i hans bröst, då han såg på mannen, som satt framför honom, ung, vacker och sorglös, och som var dömd att dö nu i denna natt.

Prosten såg ett sätt att frälsa honom, hade sett det från första början, men han visste inte om han inte begick en synd och ett vanhelgande genom att använda det medlet. Men kunde en större synd ges än att lämna en människa till kropp och själ i de mörka makternas våld? Kanske var det lovligt att bruka denna utväg i ett sådant fall? Det frestade, och det bjöd emot. Det bjöd mycket emot. Han var i en förfärlig vånda. Han var i behov av Guds fingervisning.

Om mannen därframme kunde bli fri från sin tro på den bristande plankan, bli fri från den på ett sådant sätt, att han finge nytt stöd och ett nytt hopp? Om han kunde bli frigjord på ett sådant sätt, att han inte behövde känna sig i fara, utan tvärtom tryggad och hulpen, vore inte detta den största välgärning, som kunde bevisas honom?

Prosten for med en gång upp ur sina tankar. Fiskarn hade tröttnat att vänta och reste sig från stolen. Med detsamma var också prostens beslut fattat. Han kunde inte låta mannen gå mot sin undergång. Han måste hejda honom, måste göra vad han förmådde för att hejda honom.

«Jag ser, att du vill gå, Gille,« sa han. Han reste sig, och Gille flyttade sig i all hast närmare dörren liksom för att ha tillfälle att komma undan. «Du må nu inte tro, Gille, att jag ämnar hålla dig kvar med våld, fast jag nog kunde ha lust till det. Du är fri att gå vart du vill, och det blir väl sjövägen, kan jag förstå.«

«Det blir väl så, prosten. Jag kommer hem i alla fall.«

«Men du må veta, Gille, att när jag nu låter dig gå sjövägen, som du själv vill, så är detta för mig, som om jag skulle sända dig till döden. Jag är lika så viss, Gille, att du inte får uppleva nästa morgon, om du beger dig ut på isen i natt, som jag skulle vara, om jag visste, att blodtörstiga mördare lurade på dig utanför mitt hus. Därför, Gille, vill jag bereda dig till döden, som jag skulle göra, om du låge på ditt yttersta. Jag vill ge dig nattvarden.«

Gille lade ovillkorligen sin hand på låsvredet. Han hade helst velat komma undan detta, men prosten hejdade honom.

«Du får inte gå, Gille!« ropade han med en mäktig röst, som bröts av sinnesrörelse. «Jag är din själasörjare, och jag måste göra min plikt mot dig, annars kan jag inte stå till svars inför den, som är herre över både dig och mig.«

Fiskarn såg ut som en mot sin vilja dragen och tvingad man, dock var han så bunden av vördnad för prosten, att han blev stående. Och så snart som denne märkte, att Gille ämnade vara lydig, började han sina förberedelser. Han tog fram de små nattvardskärl, som han använde, då han kallades till döende, tände ett ljus till, hängde på sig prästkappan.

Det fanns intet vin i flaskan, som han förvarade jämte kalken, men han sände intet bud ner i källarn för att få den påfylld. «Må Gud vara mig nådig!« tänkte han. «Jag fyller kalken med den vätska, som är helig nog att användas i hans andra sakrament.«

Han lät Gille falla på knä framför en stol, meddelade honom syndaförlåtelsen, läste upp instiftelseorden till nattvarden, räckte honom brödet och förde kalken till hans läppar.

I nästa ögonblick störtade fiskarn upp, blek av förskräckelse. «Vad har du gett mig i kalken, präst?« ropade han och grep hårt om prostens arm. – «Jag har gett dig det, som du i din hedniska övertro aldrig har vågat smaka,« sa prosten. «Jag har gett dig vatten ur Kyrkviken, men jag har helgat och invigt det. Nu har det flutit över dina läppar, inte som vatten, utan som Kristi blod. Må det övervinna det naturliga vattnets makt! Må det befria din själ från ...«

Han fick inte tala mer. Gille Folkesson hörde inte på honom. «Vatten från Kyrkviken!« skrek han till med en jämmer, som hade han blivit sårad. «Vatten från Kyrkviken!«

I nästa ögonblick var han ute ur rummet och störtade genom förstugan ut på gården.

Prosten skyndade efter, men Gille stormade bort som en galning, och det var omöjligt att hinna honom. Medan han sprang, ropade han med en stämma, som ljöd väl så hemsk som den rösten från sjöbottnen, som prosten hade hört förut på aftonen:

«Tiden är inne, och mannen kommer!«

*

Prosten hade varit ute på isen halva natten med drängar och grannar och sökt efter Gille Folkesson, som hade lämnat prostgården i sinnesförvirring. Äntligen hade de upptäckt, att det fanns ett hål på den svaga isen vid åmynningen, en man hade helt försiktigt krupit ditåt och funnit Gilles hatt flytande på vattnet. Då behövde de inte söka vidare, utan kunde gå i land.

På hemvägen gick karlarna och talade om Gille, som naturligt var. De kände väl till honom och berättade för varandra om det förbund, som skulle ha funnits mellan honom och vattenfolket.

«Det var säkert, att de härnere tjänade honom,« sa en karl och stampade på isen, «men nu har så’nt slutat, som det alltid slutar. Han har kommit i deras våld till sist.«

«Han måtte inte ha aktat sig nog ändå,« sa en. «Han måtte ha druckit sjövatten.«

I detsamma som detta var sagt, hörde de mitt ibland sig en stämma, som började tala och berätta. Det var en svag, darrande röst, en gammal och bruten mans röst. Människorna förstod inte i början vem den tillhörde, de stannade och undrade. Det hade inte funnits någon svag eller gammal man ibland dem, då de hade gått ut på isen.

Men så märkte de, att det var prosten, som talade, och de samlade sig tätt omkring honom för att höra vad han sade. De såg honom inte fullt tydligt, men de tyckte, att han stod där böjd och skälvande och knappt kunde hålla sig uppe.

De hade aldrig förr sett en människa så förkrossad. Det var ungt, sorglöst folk, de flesta av dem, men de stod runt omkring den brutna mannen och grät som barn, medan han talade.

När han hade sagt dem vad han denna aftonen hade upplevat, gick han upp mot land ensam. De andra smög tysta efter, bara så nära, att de kunde behålla honom i sikte och se, att han mäktade stappla hem och inte blev liggande på vägen.

«Det är slut med honom,« viskade de till varandra. «Han kommer aldrig mer opp i en predikstol.«

________





SLÅTTERKARLARNA PÅ EKOLSUND





Den store Polhem satt en vinter på Stjärnsund

och skapade med lust på under, vilkas make

ej setts i Sverige förr: den ena da’n en stake,

som tände ljuset själv, och åter nästa stund

ett lås, som icke blott var dyrkfritt som en mur,

men därtill av så slug och genomtänkt natur,

att det tog fast den tjuv, som till dess närhet

smugit.





Ej var att undra på att mästarns rykte flugit

kring landet vitt och brett och att envar, som

trycktes

av vånda och besvär, hän till hans verkstad drog

och bad om mången sak, som fast omöjlig tycktes:

än om en lustig börs, vars guld ej ända tog,

än om ett ur, vars gång först domedagen lycktes.





Så kör en vinterdag till trappan på Stjärnsund

en herre, ståtligt klädd i pälsverk och i siden:

förvaltarn, skall man tro, på själva Ekolsund,

en rik och mäktig man, av mången illa liden

som orättvis och hård. Vem vet med vilken

grund?





Han frågar, får besked: «Nej, Polhem finns ej här,

men om ers höga nåd vill göra sig besvär ...

Det syns en sotig vägg därborta mellan träden,

där plär han hållas jämt.« Förvaltarn lämnar

släden

och hittar smedjan snart. Den synes låg och liten,

dess dörr en lucka är, dess fönster blott en glugg.

Vid städet står en smed och filar av en plugg,

en förskinnsklädd figur, rätt sotig, gammal, sliten,

som inte ger sig tid att blicka opp en gång.





Förvaltarn är en man, som känner världens seder.

En Polhem, som är krönt med adelskapets heder,

kan ej vid städet stå i detta usla prång.

Han finns väl annorstäds. Den smeden, som han ser,

är blott en vanlig smed, ej mindre och ej mer.

Och strax på herrkarlsvis han ryter till och frågar

vi smeden ej står opp och spörjer, som sig bör,

varför han får besök, och hur han bara vågar

att gnissla med sin fil, då storfolk honom hör.





Tvärt lägges filen ner. Med skymten av ett löje

en tafatt bugning görs. Och i en ödmjuk ton

urskuldar gamlingen sin lantliga fason

samt hoppas att få stå hans nåd till tjänst och nöje.

Nå, tjänsten, som begärs, är ingalunda stor:

blott att få veta var man finna kan hans herre.

«Kommerserådet, ack, har just gått bort, dess

värre,

och kommer först i kväll tillbaka, som man tror.«

Men om det möjligen var fråga om beställning

av en och annan sak, så toge gubben mot.

Han är vid detta verk en ringa ledamot,

en bondsmed, blott betrodd med lödning och med

vällning,

men Polhem sätter dock till honom mycken lit ...

Det sista säges skyggt med dröjsmål mellan orden.

Kanske den stolte herrn förtörnas av hans nit ...





Men denne är med ens liksom en annan vorden.

Han tänker vid sig själv: «I sanning, vilken tur!

Jag skall förbindligt le och nådigt samtal föra

och därvid lista ut av detta kreatur

om husbond hans är karl att så’na konster göra,

som jag vill bedja om, och vad jag kan riskera

(den frågan är jämväl av intressant natur)

att nödgas punga ut för denna underkur.«





Mot smedjeluckan stödd, han börjar resonera.

Ja, detta Ekolsund, som han sen många år

med ospard omsorg skött, gav ringa lön för

mödan,

som ödslades därpå. Det skänkte knappast födan,

och endast fattigdom är vinsten det består.

Det är ej gårdens fel, ty den var fruktbar nog.

Nej, det berodde mest på denna skara drängar

och annat arbetsfolk, som all förtjänsten tog,

och rakt omöjligt var, med godsets många ängar

och vida åkerfält, att minska deras tropp.

På vintern ganska visst, men då den var förliden,

behövdes de igen och främst i skördetiden

Men saken vore hjälpt ..... Han kommit hit, i

hopp

att mästarn, som var störst av mästare i världen,

sitt snille bruka vill till lindring av hans nöd

och skapa slåtterfolk, som mejade hans gärden,

men ej begärde lön och ej behövde bröd.





Nu är det svåra sagt! Och talarn håller stilla

och ser den gamle an. Månn’ han är fylld av

skräck?

Månn’ nu i främlingen han endast ser en gäck,

som av ett gagnlöst hopp har låtit sig förvilla?

Men intet sådant märks. Den gamle endast nickar

bekräftande till allt. «Ja, saken tycks ej lätt,

men Polhem är nog den, som hittar på ett sätt.

Var viss, att skördefolk i rättan tid han skickar!«

«Vad?« ropar gästen till. «Ni tror, att det kan gå?«

«En stackars klensmed ger sitt hedersord därpå.«

«Och priset?« – «Det bestäms, sen ni hans arbet’

prövat.«

«Men fordras intet mer? Ej något slags kontrakt?«

Av ängslan har han knappt sin stämma i sin makt.

Han vet, att en och var, som slika konster övat

i forna dar, begärt att få en själ i pant.

«Nej, herre, intet krävs. Jo, ett dock, det är sant:

att saken också blir ert eget folk till nytta.«

«Vad sägs? Mitt eget folk?« Han i sin glädje

glömmer

försiktighetens bud, och vad hans hjärta gömmer

blir plötsligt uppenbart. «Jo, hälften skall få flytta,

och de, som tjäna kvar, få hälften mindre lön.

Men mästarn och dig själv jag icke skall förgäta

med min erkännsamhet, sen han har fyllt min bön

att drängar få av trä, som icke kunna äta.«





Nu månader förgå, och himlens sötma droppar

som ljus och värme ner på vinterödslig jord

Ur marken spirar grodd, på träden svälla knoppar,

och snart i sommarskrud stå länderna i nord.

Det stolta Ekolsund i ljuvlig Mälarängd

ser alla sina fält av väna växter täckas.

Först stå de gröna blott, så de av blommor fläckas,

så skjuter gräset opp, att nå en man i längd.

Nu väntar det med lust på glada skördedagar,

på brokigt slåtterfolk, på liars flinka gång,

på doft av slaget hö, på unga rösters sång,

på dans och glam och skämt i lunder och i hagar.





Men detta år hur lång tycks ej dess väntan bli!

Midsommar redan nåtts, rötmånan allt sig närmar,

dock ingen lie rörts. Allt folket sig beskärmar:

«Hur står med husbond’ till? Han, som de gångna

åren

har haft så hjärtans brått att bärga in sitt hö,

han ser nu ej därtill, att gräset går i frö,

förlorar must och knappt blir dugligt ens åt fåren!

Var månn’ hans tanke dväljs? Han vankar av

och an.

Mot vägen norrifrån han sänder långa blickar.

Han talar för sig själv, är skygg som fredlös man,

och ej en enda dräng på åkern ut han skickar!«





Men se! Vad skymtar fram långt nere i allén

en tidig morgonstund? Man kan ej nog för-

skräckas.

En hel vidunder-rad! Ja, tanken är blott en:

att domens dag är när. «Fort! Husbond’ måste

väckas!«

En piga skyndar in och skriker högt, att jättar

med liar i sin hand till storms mot gården gå.

De ha försummat, de, att själva åkern slå,

och dylikt lockar fram all’ skogens troll och vättar.





Förvaltarn störtar opp. Månn’ detta kunde vara

den hjälp, som han beställt? Han raskt i klädren

far.

Han öppnar farstudörrn, men åter till den drar,

förfärad även han för denna kämpaskara,

grovlemmad, himlahög, gravdyster, lieväpnad,

av inga kläder skyld, som drar mot slottet fram.

Är detta mänskors släkt? Bekämpande sin häpnad,

han åter tittar ut och ser då undersam,

att varje man är gjord av kärnfrisk furustam.

Han vill ej blicken tro. De gå, att marken skakar,

men vid vart steg man hör hur hårda träet

knakar.

Förutan ögons hjälp de nå sin vandrings mål,

rätt grovt de yxats till med huvud, armar, bål,

ej minsta spår av konst, men kanske just därför

det mer förskräckligt tycks, att döda trät sig rör.





Av gårdens folk envar, som gå och krypa kan,

är flydd till mörka loft, i källrar krupen neder.

Förvaltarn blott står kvar – det erkänns till hans

heder –

och ser med dödens lugn den hemska troppen an.

Att den är Polhems verk, ej mer han tänka tör.

«Vem utav kvinna född,« med ängslan han sig

spör,

«kan vara mäktig nog att forma denna skara?

Nej, ett naturens verk den säkert måste vara.«





Då varsnar han med ens en gubbe, svart och

sliten,

som andfådd haltar fram i jätteradens slut.

Var såg han förr en gång den sotiga habiten?

«Jo, smeden på Stjärnsund!« han hastigt grubblar

ut.

Den gamle träder fram. «Se här vad ni beställt:

ett skördefolk av trä att meja edra fält.

Tolv äro de i tal. Var man gör tjänst för fyra.

Men lägg på minnet nu hur ni skall skaran styra!

Den börjar meja snällt, så snart ni ropar slå!

och håller i med flit, till dess ni skriker stå!«





Förvaltarns skräck slår om i plötslig glädjeyra,

till närbelägen äng han hastigt troppen för,

och när uppå hans bud de långa liar svingas

och gräsens täta flock med uddvasst stål betvingas,

han all sin värdighet med ens på porten kör

och vill en fattig smed i sina armar trycka.

Men denne viker bort. «Jag ber, jag ber, ers nåd,

ej lön, ej tack ännu! Ni minns de gamles råd:

först sedan sol gått ner, man prise dagens lycka.

Sköt nu ert skördefolk!« han säger och försvinner.

Förvaltarn på hans tal ej länge undra hinner.

Hans flinka skördemän ren nått till ängens gräns,

han måste skynda bort att troppen kommendera.





Det vet var åkerman hur det i hjärtat känns,

då folket villigt är att goda ting prestera.

Men vem har nånsin ägt en sådan skara drängar,

som ej blir trött, ej varm och ej till vila trår,

av ingenting förströs, men stora ting förmår

och mejar av en äng med några liesvängar?

Förvaltarn hela dan går som i paradis.

Han ej av hunger vet, han feber har av iver,

och ej den minsta stund han sig till vila giver.

Fält efter fält slås av. Går allt på detta vis,

skall slåttern vara gjord, förrn det till afton

skymmer.

Dock, mens han fröjdas så, kring hela gården

spridas

becksvarta moln av sorg, av oro och bekymmer.

Av mången fattig mor i oro händren vridas.

«O, mina arma barn, här stunda dar av nöd!

Ej männer fordras mer att gårdens liar föra,

vidunder skapats ha, som deras arbet’ göra.

Er far blir utan tjänst, och I blin utan bröd.«

Man skådar godsets folk på kullar och på stenar,

rätt armt till klädedräkt, rätt märkt av frost och

svält,

i dov förbittring stå och se den jakt, som skenar

lik hejdlös virvelstorm fram över äng och fält.

«Förvaltarn får det bra med dessa furu-slavar.

Den hopen klagar ej på våld och tyranni.

Nu blir han våra barn och våra trasor fri,

men våra lieskaft förbytts till tiggarstavar.«





Ej klagolåten kan förvaltarns iver släcka,

man gräset falla ser på sträcka efter sträcka.

Han når sin önskans mål och slår sin sista äng,

just som en restrött sol sig sänkt i västerns säng.

Det är en Mälarvret, och från en backes krön

går slåtterfolket fram mot vassomgivna sjön.

Han själv går frammanför och långsamt undan

viker,

mens han kommandoord till barska skaran skriker.





Dock nu i kvällens stund hans glädje plötsligt

mattas.

Allt ju fullkomligt är, men ändå något fattas –

vad, vet han knappast själv – : ett rop, ett skämt,

ett skratt,

en gammal skördesång, ett muntert litet spratt?

En huggorm rinner fram, och ingen den förföljer,

men åkerhönan klyvs, som sina ungar döljer.

Det är en annan sak med människor ändå,

som glädjas, ängslas, le, som döma och förstå.





Snart annan ängslan föds. Han har ej sålt sin

själ,

men månne det till sist är tjänligt för dess väl,

att samma enkla ord beständigt tungan nöta?

Blir den ej själv till trä, som måste träfolk sköta?





Är det kanske därför, att solen världen lämnat?

Han känner sig med ens i onda makters våld.

Han ryser för den hop han tagit i sin sold

och törs ej hålla på så länge, som han ämnat.

Hu! Dessa män av trä fått liv i kvällens timma,

de grina såsom troll, och vreda ögon glimma.

Nej, han må hemåt nu att nödig vila njuta!

Det fattas blott en teg. Den kan ju mejas sen.





Helt hastigt till sitt folk han ropar: «Sluta, sluta!«

Vad? Lydes ej hans bud? Ack, rösten var för

klen!

«Nå, sluta, sluta opp!« han barskt mot skaran ryter.

Förgäves! Den går på. Hur hänger detta hop?

Den lydde ju förut vid minsta lilla rop;

nu som med ökad fart den fram mot honom

bryter.

Ett ljus går plötsligt opp. Han brukat orätt ord.

«Håll in!« han säga bör. Nej, troppen är förgjord,

alltjämt den svänger på med sina snabba liar.

Men detta går ej an. Här tar ju ängen slut.

Nu finns ej mera land, han drivs i vattnet ut.

«Håll – stanna – halt – var still!« han i sin

ångest skriar.

Men skördefolket går med samma takt framåt.

I vatten som på land det sina vapen svingar,

allt längre ut i sjön det skonslöst honom tvingar.





Knappt kan han ropa mer för ängslan och för

gråt.

Till skuldran vattnet når. Han tror sig se, att

Döden,

den liemänners drott, inför hans öga står.

Då, just i sista stund, då, just i högsta nöden,

en stämma välbekant fram till hans öra når.

«Stå!« ropar den med makt. Strax alla liar vila,

och mellan dem han kan till trygga stranden ila.





Rätt våt och ond och skrämd han efter smeden

tittar

att honom ge skrupens. Men denne ej han hittar,

ser blott en gammal man i värdig posityr.

Hans dräkt förnämlig är, hans ögon livligt spela.

Förvaltarn tveksam står. Men nej, han kan ej

fela:

det är sin smed han ser i herremansparyr.





«Så är ni dock till sist .....« Den gamle nickar

stilla.

«Ja, herre, ni har rätt. Ni Polhem för er ser.«

«Men varför detta spel?« – «Ni skapat själv er

villa.

Dock tänkom ej på mig! Men låt mig fråga er:

sen ni mitt slåtterfolk har hela dagen prövat,

vad säger ni därom?« Förvaltarn brusar opp:

«Att ni må dra till skogs med eder helvetstropp!

Med den ni livet självt mig nära nog berövat.«





«Det var ett olycksfall. Slikt händer då och då,

ty drängar utav trä, som icke kunna äta,

ej heller hava makt att döma och förstå.

Det är en viktig sak, som ej ni bör förgäta.«

«Men jag vill aldrig mer begagna mig därav.

Jag är en mänska själv, jag vill av mänskor tjänas.

Så länge av min Gud mig livets nåd förlänas,

min gård ej likna skall en tyst och iskall grav.«





Den gamle suckar lätt. «Nu har ni läxan lärt,

såvitt den läras kan i dessa mörka tider.

Nu vet ni vad ett liv bland människor är värt.

Att folk folks glädje är, det fattar ni omsider,

och jag får vara nöjd, att detta mål jag når.





Nu kan ni hugga ved av mina slåtterkarlar.

Att dem hantera rätt ej någon än förstår,

och endast nöd och brist gå fram i deras spår.

Men jag kan säga er, att först det nådens år,

då ingen av dess tjänst en minskad lön befarar,

men ökat välstånd blott den minsta hydda får,

så duktigt skördefolk sig åter uppenbarar.«





________





DEN HELIGA BILDEN I LUCCA


För länge i världen sedan hände det, att en fattig jordbruksarbetare och hans hustru kom gående utför Storgatan i Palermo. Kvinnan ledde en åsna, som var lastad med två grönsakskorgar, och mannen gick efter med en pikstav och motade på djuret. Bäst som de gick sin väg fram, fick de syn på en munk, som stod och predikade i ett gathörn. Han var omgiven av en stor folkhop, och från den hörde man den ena skrattsalvan efter den andra.

«Käre man,« sa hustrun, «om du vill som jag, så stannar vi ett par ögonblick och lyssnar på den där gudsmannen. Det tycks vara en lustigkurre, och jag har ingenting emot att sluta dagen med ett gott skratt.«

«I sanning, det har inte jag heller,« sa mannen. «Arbetet är ju slut för i dag. Varför skulle vi neka oss en liten förströelse, i all synnerhet som den inte kostar något?«

De trängde sig in i folkhopen, men då de hade hunnit så långt fram, att de kunde urskilja talarens anletsdrag, blev de helt förvånade. Han var visst ingen gyckelmakare, som de först hade trott, utan stod där och talade med den allra högtidligaste uppsyn, vilket dock inte hindrade, att alla, som lyssnade till honom, rent av vred sig i skratt.

«Hur i all världen kan detta hänga ihop?« undrade den gamla kvinnan. «Den där munken ser ju helt andäktig ut. Varför skrattar då alla människor åt honom?«

En av de omkringstående hade lagt märke till den fattiga hustruns fråga.

«Ni får inte förundra er över att vi skrattar,« sa han. «Den där munken är ifrån Lucca i Italien, och han tigger pengar till en helig bild, som lär finnas i en kyrka där i staden. Han försäkrar, att bilden är så mäktig, att han vedergäller hundrafalt varenda gåva, som man ger honom. Kan man tänka sig något löjligare?«

«Jag är bara en olärd lantarbetare,« viskade den gamla mannen till sin hustru. «Det är väl därför, som jag inte kan förstå varför han finner detta så löjligt.«

De trängde sig allt närmare, och äntligen kunde de med egna öron höra hur munken bedyrade, att om någon ville ge en gåva, stor eller liten, till den heliga bilden av den korsfäste, som förvarades i Luccas domkyrka, skulle det vedergällas honom hundrafalt.

Munken avgav sin försäkran med den trovärdigaste uppsyn, men stadsborna var ur stånd att fatta, att han inte skämtade. För vart ord han yttrade blev skrattsalvorna allt högre och gycklet allt friare.

«Jag kan sannerligen inte förstå de här stadsborna,« sa den fattiga kvinnan. «Tycker de då inte, att detta är ett storartat anbud? Jag skulle bara önska, att jag ägde något, som jag kunde ge bilden.«

«Du har alldeles rätt,« instämde mannen. «Titta på munken! Det är en ärlig och trovärdig man, som vet vad han säger. Om jag vore en av de rika stadsborna, skulle jag inte tveka att ge bilden hela min förmögenhet för att få den hundradubblad tillbaka.«

«Käre, käre man,« utropade nu kvinnan, «gör allvar av vad du säger! Vi är ju inte alldeles utfattiga. Har vi inte våra grönsaksland och vår stuga och vår gamla åsna? Det bleve ingen stor summa, om vi sålde dem, men tänk dig, att den på en gång bleve hundra gånger förstorad! Vi skulle bestämt bli så förmögna, att vi hade bröd till döddagar.«

«Du tar alldeles orden ur munnen på mig,« svarade hennes man. «Vi har ju strävat och arbetat i hela vårt liv utan att bli rikare fördenskull. Nu lider det mot den tiden, då vi inte längre kan försörja oss själva. Vi bör inte försumma ett sådant tillfälle att skaffa oss en sorgfri ålderdom.«

Härmed var deras beslut fattat. Nästa dag begav de sig till sin granne, en välbärgad och förståndig lantbrukare, och frågade honom om han inte ville köpa deras stuga, deras trädgård och deras gamla åsna.

Den rika bonden hade länge önskat att bli ägare av den lilla jordbiten, som låg tätt intill hans gård, och blev glad åt anbudet. Men innan han avslutade köpet, ville han, som en god granne anstår, ta reda på vad det gamla folket ämnade leva av, sedan de hade sålt bort sin egendom, och detta höll på att göra slut på hela affären.

«Det är verkligen sant,« utbrast han, då han hade fått veta hur de ämnade placera sina pengar, «att jag länge har önskat äga er trädgård för att kunna dra fram en väg över området, men jag kan rakt inte stå till svars med att villfara er önskan, då jag hör, att ni ämnar använda köpeskillingen på ett så dåraktigt sätt. Ni har varit mina grannar i mer än trettio år, och jag vill inte medverka till er olycka.«

De två gamla förklarade för honom än en gång, att de hade hört en munk säga, att den heliga bilden hade makt att vedergälla dem hundrafalt.

«Varför inte likaså gärna tusenfalt?« sa grannen. «Sådant där säger alla munkar bara av gammal vana utan att vänta, att någon ska ta dem på allvar.«

Bonden gjorde alla de invändningar, som en hederlig man borde göra i ett sådant fall. Det var, först då de båda gamla hotade att bjuda ut sin egendom till en annan av de kringboende, som han gav med sig. Han köpte alltsammans av dem för en summa av trettio floriner, som han räknade upp ur en läderpung. «Se här!« sa han. «Här är pengarna, men kom bara inte och skyll på mig, när alltsammans är slut och ni inte har någon annan utväg än att gå och tigga!«

«Käre granne,« sa den gamla kvinnan, «när ni ser oss igen, så äger vi hundra gånger så många floriner som i dag. Varför skulle vi då besvära er eller någon annan med att be om allmosor?«

«Nå,« sa bonden och skrattade, «ni är då så galna, att det inte är lönt att tala förnuft med er. Säg mig nu bara vad ni tänker ta er till för det första!«

«Vad vi tänker ta oss till!« upprepade den fattige. «Men, granne, vad skulle vi göra annat än gå till Lucca med vår gåva och lägga ner den inför den heliga bilden?«

«Jag tror sannerligen, att den där munken var en häxmästare, som har förvridit hjärnan på er,« sa bonden med stor häftighet. «Hur kan ni inbilla er, att en helgonbild på det där sättet ska kunna betala er jämnt på öret? Eller varför skulle ni bli hjälpta på ett så underbart sätt, ni, mer än alla andra? Jag har en dotter, jag, som ligger sjuk sedan mer än ett år tillbaka. Om ni visste hur mycket jag har offrat för hennes skull både till Santa Rosalia av Palermo och andra helgon! Men tror ni, att jag har blivit hulpen? Nej, jag säger er, att ingen av de heliga har rört ett finger för hennes skull. Hon går nog bort ifrån mig inom kort, och dä är det slut med all glädje för mig i detta livet.«

När den rika mannen hade sagt detta, vinkade han åt sina grannar till avsked och gick hastigt in i sitt hus, för han var nära att falla i gråt.

De två fattiga stod ett ögonblick och såg efter honom. «Det är en sanning, att ingen blir sparad för sorgen,« sa hustrun och torkade sig i ögonen. «Kom ihåg för all del, käre man, att vi ska bedja den heliga bilden upplysa vår käre granne om varför hans böner inte blir hörda! Han är en god man, som väl är värd, att han får behålla sitt älsklingsbarn i livet.«

Det gamla paret gick nu att säga ett ömt farväl till sin trogna åsna, och sedan fanns det ingenting, som höll dem kvar i hemtrakten, utan de kunde anträda färden till Lucca.

Eftersom de emellertid på intet sätt ville minska de trettio florinerna, måste de hela vägen gå till fots, och för att få mat och natthärbärge hade de ingen annan utväg än att tigga. Det blev alltså ingen lätt resa, men de tog sig ändå fram utan någon egentlig svårighet, ända tills de anlände till Messina, där de måste anlita en färja för att föras över sundet, som skiljer Sicilien från fastlandet. När de kom ner till hamnen, blev de snart varse en mindre färjebåt, som var avsedd för sådana resande, som färdades till fots och inte hade stor packning. De ämnade stiga ombord utan vidare, men de avvisades av färjkarlen, en stackars galärslav, som med starka bojor hölls fastsmidd vid sin farkost.

«Nej, nej, mina medkristna!« sa han. «Ingen av er kommer ombord, förrän ni har betalat en halv florin var för överfarten.«

Han hade sträckt ut sig, så gott han kunde, på roddbänken och kastade en rätt ovänlig blick på de fromma vandrarna, för de hade kommit till färjan mitt i värsta middagshettan, då all rörelse brukade avstanna, och han hade rätt till ett par timmars vila.

«Min vän,« svarade den fattiga mannen, «jag förstår, att du tar oss för tiggare, som vill begagna ditt arbete utan att betala något för det, men så är ingalunda fallet. Vi är tvärtom på vandring till Italien för att förränta våra pengar, och när vi kommer tillbaka, är vi troligen så förmögna, att vi kan betala dig fem floriner, om du så önskar. Hjälp oss bara över sundet för ingenting denna gången, och du ska inte behöva ångra det.«

Galärslaven lyfte litet på huvudet, sneglade på dem genom sina halvslutna ögon och lade sig till rätta igen.

«Ni ser mig just ut, som ni skulle ha några pengar att förränta,« sa han.

«Så sant som jag lever!« sa den fattige. «Jag har inte mindre än trettio floriner i min påse, men jag vill inte röra dem, därför att de är ämnade till en, som betalar igen hundrafalt allt, som man ger honom. Du kan alltså förstå, att jag inte vill förminska summan nu, utan hellre betalar dig, då jag kommer tillbaka.«

Färjemannen lyfte på huvudet med litet större intresse.

«Vad är det för en, som betalar igen hundrafalt?« sa han.

«Vem annan skulle det vara än den heliga bilden i Lucca?« utropade den fattige.

Galärslaven brast ut i ett bittert skratt.

«Jag vill säga er något,« sa han. «jag är visserligen befalld av överheten att begära en halv florin av envar, som jag färjar över sundet, men så här under min fritid har jag rätt att sätta er över utan betalning. Tacka mig nu inte för detta, för det vore mycket större barmhärtighet att inte föra er vidare, men jag har ingen lust att vara barmhärtig, och därför ska ni få komma över till Italien. Är ni bara där, så letar ni er kanske också fram till Lucca, och där ska ni få se hur ni har blivit lurade.«

Han vinkade åt dem att stiga i färjebåten. Under hela överfarten sade han ingenting, men då de lade till i Reggio i Italien, började han på nytt med sitt bittra tal.

«Eftersom ni så säkert litar på att den där bilden ska hjälpa er, så vill jag säga er, att ingen kan ha sänt opp flera böner än jag, som sitter fastsmidd här vid årorna. Jag borde också ha fått hjälp, för jag sitter här inte för något brott, som jag har begått, utan till följd av en orättvis dom. De mäktiga i himmelen borde ju ha till uppgift att råda bot i sådana fall, men jag kan inte märka, att någon av dem har brytt sig om att göra något för mig.«

Då de båda fattiga hade stigit ur båten och börjat gå uppåt stranden, anmärkte den gamla kvinnan, att världen var mer rik på sorg och olycka, än hon någonsin hade trott.

«Ja,« sa mannen, «den är sannerligen uppfylld av bedrövade. Kom ihåg, kära hustru, att vi inte glömmer att fråga den mäktiga bilden varför den här mannen inte kan vinna bönhörelse och bli befriad från sitt lidande!«

Efter detta fortsatte de vandringen norrut och använde på den både veckor och månader. Slutligen nådde de en aftonstund fram till en stad, som man sade dem vara Lucca.

«Käre man,« sa den gamla kvinnan, då de gick in genom stadsporten, «vad jag är glad, att vi är komna till målet för vår resa! Om du vill som jag, beger vi oss genast till domkyrkan. Jag vill varken äta eller vila, innan jag har fått se den heliga bilden.«

«Du har alldeles rätt,« sa mannen, «men om vi ska hinna överlämna vår gåva till bilden redan i dag, får vi verkligen skynda oss. Det är så långt lidet på dagen, att det inte kan dröja länge, innan aftonbönen är slut i kyrkorna och kyrkportarna stänges.«

Fastän de var trötta efter en hel dags vandring, tog de ut stegen allt raskare, och när de hade hunnit så långt, att de såg dômens ytterväggar, började de springa. Men de kom i alla fall för sent. Sakristanen, som hade vård om dômen, stod just på kyrktrappan och stoppade den tunga knippan med nycklar i sitt bälte, då de närmade sig.

«Ack, herr sakristan, herr sakristan!« började gumman, för det var hon, som kom först. «Vill ni inte förbarma er över oss och låta oss komma in i kyrkan bara på ett par ögonblick? Ni vet inte hur långt vi har vandrat. Vi är komna ända från Palermo för att ge en gåva till den heliga bilden, som finns härinne.«

«Herr sakristan!« ropade den gamla mannen och avbröt sin hustru. «Vi är inga tiggare. Här ser ni en pung med trettio floriner, som det är vår mening att skänka till er undergörande bild, därför att vi vet, att han ska betala oss det tillbaka hundrafalt.«

De var så ivriga, att de grep tag i sakristanens kåpa för att hålla honom kvar. Men denna deras häftighet var nära att bringa kyrkvaktarn på den tron, att de var ett par galningar.

«Vad är det åt er?« ropade han. «Kyrkan är stängd för i dag. Det hålles ingen mässa förrän i morgon bittida.«

«Käre vän,« sa kvinnan, «vi vill inte höra någon mässa. Vi har präster och kyrkor tillräckligt på Sicilien, så att inte har vi behövt gå denna långa vägen fördenskull. Vi har kommit endast och allenast för att ge trettio floriner till er heliga bild, därför att vi vet, att han betalar igen hundrafalt alla de gåvor, som man ger honom.«

Den stackars kvinnan talade med ännu större säkerhet än vanligt, därför att hon nu var kommen till ett ställe, där hon var viss om att man skulle förstå henne. Men sakristanen blev lika häpen över hennes påstående som alla andra.

«Käre herr sakristan,« sa kvinnan, «ni måste ju ändå veta hur det förhåller sig. Det är en munk från den här staden, som har talat om bilden nere i Palermo.«

«Jag försäkrar er, mina vänner, att jag ingenting vet,« sa sakristanen, «och att jag inte förstår ett ord av vad ni säger. Det är bäst, att ni berättar för mig allt, som rör denna saken. Ni ser ju ut som kloka och förståndiga människor, men ni talar, som om ni vore vansinniga.«

Medan de nu berättade sin historia ända från början, tänkte kyrkvaktarn:

«Om de där människorna är så envisa, att de har vandrat från Palermo till Lucca för att lämna pengar till den heliga bilden, så tjänar det ingenting till att neka dem att komma in i kyrkan. De ger sig i alla fall inte med mindre, än att jag öppnar porten för dem.«

Han tog verkligen nyckelknippan ur bältet och beredde sig att låsa upp kyrkdörren, allt under det att han gjorde ett sista försök att ta dem ur sin villfarelse. «Ack, mina vänner!« sa han, medan han vred på de tröga riglarna. «Det ar visserligen sant, att i den här kyrkan finns en gammal bild av den korsfäste, men den befinner sig i ett mycket förfallet tillstånd. Den hänger obemärkt på en pelare, och ingen, som kommer hit till kyrkan, brukar ställa sina böner till den. Jag kan gå ed på att under de tjugufem år, som jag har varit sakristan i domkyrkan, har den inte utfört några underverk.«

De två gamla blev ytterligt förvånade över dessa underrättelser.

«Ack, mina vänner,« fortfor sakristanen, «om den bilden hade sådan makt, som ni tillskriver honom, då borde han åtminstone kunna hjälpa rosenbusken, som står här bredvid kyrkväggen. Det var min största glädje att se hur den blommade förr i världen. Den klädde hela hörnet långt uppåt tornet med de skönaste rosor, men nu har den sedan några år tillbaka upphört att sätta blom. Jag vattnar den och sköter den, så gott jag kan, och den ser ju frisk och grön ut. Jag kan omöjligt förstå varför jag inte mer får se den i sin härliga blomsterskrud.«

Han suckade djupt och såg verkligen så bedrövad ut, att de två fattiga vandrarna förklarade, att så snart som de stod inför den heliga bilden, skulle de fråga den varför rosenbusken inte längre bar några blommor, men han tycktes inte fästa något avseende vid deras löften.

«Skynda er nu bara,« sa han, i det att han sköt upp kyrkdörren, «så stannar jag här utanför och väntar på er. Det är ingen svårighet att leta reda på bilden, för den hänger på pelarn, som står närmast den brinnande lampan.«

De två gamla hade visserligen blivit häpna över hans förklaringar, men deras tro var ingalunda rubbad, och de såg knappt, att dörren var öppnad, förrän de skyndade in i kyrkan. Men när de väl hade kommit in, stannade de, för i det ålderdomliga gudshuset, som bara hade några få och mycket smala fönster, rådde redan ett fullständigt mörker. Långt framme skymtade visserligen en liten röd låga, men de visste inte hur de skulle hitta fram till den utan att stöta mot pelare och gravvårdar.

Den gamla kvinnan tog ett steg framåt, men hon höll på att falla utför ett trappsteg, och hon hejdade sig helt förskräckt.

«Käre man,« sa hon, «detta är verkligen otur. Att veta, att den heliga bilden befinner sig på bara ett par stegs avstånd, och inte kunna komma fram till den!«

«Håll dig stilla ett par minuter, tills våra ögon hinner vänja sig vid mörkret härinne!« viskade mannen. Han var alltför genomträngd av ställets helighet för att våga tala högt.

I detsamma föreföll det dem, som om den lilla röda lågan, som brann framme i kyrkan, klöv sig itu. Den ena hälften började sväva hit och dit i kyrkan, och överallt, där den for fram, tändes plötsligen vaxljusen på altare och i ljuskronor, sa att mörkret hastigt skingrades.

«Ack, käre man,« sa den gamla kvinnan, «ser du, att man tänder ljus därframme? Snart blir det inte någon konst att hitta till den heliga bilden.«

«Kära hustru,« sa mannen, «sakristanen var vänligare till sinnelaget, än vi anade. Han har gått in genom sakristian för att tända några ljus, så att vi ska kunna leta oss fram.«

«Jag kan bara inte förstå, att han gör sig så mycket besvär för vår skull. Ett par tre ljus hade ju varit nog, men du ser, att han tänder inte bara på huvudaltaret, utan också i sidokapellen och i takkronorna.«

Det var verkligen sant. Hela kyrkan glimmade av ljus. De båda fattiga var emellertid i detta ögonblicket så upptagna av tanken på den undergörande bilden, att de inte länge undrade över den stora mängden av ljuslågor eller hur de hade blivit tända.

«Det är ju möjligt, att här ska firas en helgonfest,« sa gumman. «I alla händelser är jag glad över att ljusen har blivit tända. Jag känner mig alltid dubbelt så högtidlig till mods, då jag ser många ljuslågor i en kyrka. Vet du vad! Jag skulle önska, att här också spelades orgel.«

Knappt var detta sagt, förrän ett svagt brus av toner hördes från orgelläktarn.

«Nej, men hör bara!« sa mannen. «I kväll tror jag att du får allt, vad du önskar dig. Och så vackert man spelar i den här kyrkan! En så härlig musik har jag inte hört ens i dômen i Palermo.«

«Det är så ljuvligt, att man kunde tro, att det vore en ängel, som spelade,« sa den gamla, «men mindre hade jag inte heller väntat mig i denna kyrkan. Nu skulle jag bara önska, att den också vore fylld av rökelse, för de doftande rökelsemolnen kommer mig alltid att känna, att jag befinner mig på ett heligt rum.«

Knappt hade hustrun talat ut, förrän den gamla mannen utbrast med förvåning i stämman: «Har du någonsin känt en sådan härlig vällukt? Det är den finaste, mildaste och ljuvligaste rökelse, som jag någonsin har luktat.«

De såg ingen människa, som svängde ett rökelsekar, likaså litet som de märkte någon organist uppe på orgelläktarn, men de försökte inte fundera ut hur allt detta kom sig. De levde bara i tanke på den heliga bilden. De hade nu satt sig i rörelse för att nå fram till den, men de vandrade mycket långsamt uppåt huvudgången, därför att det skulle ha synts dem opassande att visa någon brådska.

Då de var hunna ungefär till mitten av kyrkan, hejdades de av att någon kom gående emot dem på gången. Det var en hög och fager kvinna, klädd i en blå klänning med en röd mantel. Hon hade en liten krona av pärlor och ädla stenar på huvudet och rika smycken på armar och hals.

Hon gick dem till mötes med det allra vänligaste leende, ungefär som en husfru, som kommer emot ärade och efterlängtade gäster, och frågade vad de sökte i kyrkan så här sent på dagen.

«Högt ärade fru drottning!« sa den gamla kvinnan med glädje i rösten, för ett så gott och vackert ansikte tyckte hon sig aldrig förut ha skådat. «Vi är hitkomna, jag och min man, för att lägga ner vårt offer för den heliga bilden av den korsfäste, som lär hänga på en pelare i kyrkan.«

Härpå började de gamla, som deras vana var, berätta hela sin historia, alltifrån den aftonstunden, då de hade hört munken predika på Storgatan i Palermo, ända till deras möte med sakristanen ute på kyrktrappan.

Den främmande betraktade dem alltjämt lika välvilligt, men det tycktes dem, att hennes ansikte fick ett mer och mer sorgset uttryck, alltsom berättelsen fortskred.

«Ack,« sa hon, då hon hade hört dem till slut, «det anstår inte mig att säga om era förhoppningar ska bli uppfyllda, men jag fruktar det värsta. Det är ingenting, som är så sällsynt, som att Gud är i stånd att tillmötesgå människornas önskningar. Deras plåga kan ju vara dem pålagd som ett straff för någon missgärning.

«Se nu bara till exempel på sakristanen här utanför!« fortfor hon. «Han klagar över att en rosenbuske, som är honom mycket kär, inte mer bär några blommor, men han betänker inte, att detta är ämnat som en påminnelse för honom själv. Sedan flera år tillbaka låter han de många helgonbilderna, som ni ser här runt omkring, alldeles förfalla och tänker inte på att underhålla förgyllningen på deras kronor eller att laga skador, som så lätt åsamkas dem under de många processionerna. Han finner det hårt, att Gud inte förhjälper honom till hans åtrådda glädje, men först måste han förstå, att han, som begär, att Gud för hans skull skall smycka rosenträdet med rosor, inte bör försumma att låta bilderna av de heliga Guds män och kvinnor, som står under hans vård, framstå i all sin härlighet och prydnad.«

«Ack ja!« sa det gamla paret suckande. «Vi kunde ju tro, att det skulle förhålla sig på något sådant sätt. Säkert har vi syndat värre än han, men vi har kommit hit i förlitande på det löftet, som har blivit oss givet.«

Den sköna kvinnan framför dem höjde litet på ögonbrynen, men sedan fortfor hon med samma milda röst.

«Det är en god sak med en fast tro, men det kan inte vara tillräckligt för att Gud skall höra era böner. Ni kunde ju lätt önska er något, som vore er själva till skada.

«Ni berättade mig nyss om den stackars galärslaven, som ror en färjebåt mellan Messina och Reggio,« fortfor hon. «För endast några år tillbaka var han en rik köpman, och han var dessutom en god man, som inte gjorde någon något förnär, men han var så begiven på vällevnad och kroppens njutningar, att han skulle ha ådragit sig förfärliga sjukdomar och troligen varit död för längesedan, om inte Gud hade sänt olyckan över honom. Det hände sig nämligen, att en tjuv stal bort en ädelstenssmyckad krona från en Mariabild i dômen, och för att undgå misstankar bröt tjuven lös en av de ädla stenarna ur kronan och lade den i den rika köpmannens ficka. Denna sten blev funnen hos honom, man anklagade honom genast för att ha stulit madonnans krona, och trots alla hans försäkringar om sin oskuld blev han dömd att sitta fastsmidd vid färjebåten och frakta resande över sundet under hela sitt liv. Ingenting vore lättare än att hjälpa honom, ty tjuven har gömt kronan i en vrå på kyrkvinden och lämnat den där. I samma ögonblick, som den komme till rätta, vore köpmannens oskuld bevisad, och han bleve frigiven, men hur skall Gud kunna tillstädja detta, innan mannen har ändrat sitt sinnelag? Om han bleve hulpen dessförinnan, skulle han ju genast störta sig i samma levnadssätt som förut och gå till ett säkert fördärv.«

«Kära, nådiga fru!« sa den gamla mannen. «Vi är glada, att detta är orsaken till att den där mannen måste lida under en orättvis dom. Vi har nog själva tänkt, att det torde förhålla sig på detta viset. Vad nu oss själva beträffar, så vet vi inte alls om det, som vi önskar oss, skulle vara oss till gagn eller skada, vi har bara det där löftet att trygga oss till.«

Åter höjde den ljuva uppenbarelsen framför dem ett ögonbryn, liksom av otålighet över deras envishet, därpå fortsatte hon med en röst, som klang allt mildare, ju längre hon talade:

«Det är mycket gott med en fast tro, men det är inte säkert, att Gud bara fördenskull kan höra era böner. Det kan ju hända, att han först vill lära er att vara nöjda med det goda, som har blivit er beskärt.

«Härvidlag tänker jag på er granne, den rika bonden utanför Palermo,« fortfor hon. «Han har utom den dottern, som ligger sjuk, ännu en, men denna är ful och litet missbildad, och därför har han alltid behandlat henne illa. Hon är dock både klok och god och arbetsam och gör honom den största nytta. Hennes lidande har rört Gud, så att han har sänt sjukdom över hennes syster, och fastän den vore mycket lätt att häva, ty den härrör endast av en förgiftad kam, som en illvillig arabkvinna har sålt till henne, så måste hon kanske dö av den, ifall inte hennes far kan lära sig att älska båda sina barn lika högt. Den sjuka behövde bara upphöra att kamma sig med den farliga kammen för att så småningom tillfriskna, men detta kommer inte att ske, förrän hennes far har lärt att rätt uppskatta den goda gåva, som Gud har gett honom i hans fula dotter.«

«Sannerligen!« utropade den gamla kvinnan. «Ju längre jag hör er tala, goda, nådiga fru, desto mer övertygad blir jag om Guds vishet och rättvisa. Helt säkert har vi båda gamla många gånger underlåtit att tacka honom för alla hans välgärningar, men vi litar i alla fall på det löftet, som har blivit oss givet.«

Vid dessa ord överstrålade det ljuvaste leende den ädla fruns ansikte, och hon sade, i det hon vinkade åt de två fattiga att följa sig:

«Jag har varnat er, mina vänner, men jag ser, att det är omöjligt att förmå er att avstå från ert förehavande. Tänk dock än en gång på hur svårt det är att få bönhörelse, innan ni lämnar ifrån er era floriner!«

Hon förde dem utan att invänta svar fram till en pelare och pekade mot höjden. Där hängde ända uppe vid taket ett stort kors av mörknat trä, och på detta var fäst en Kristusbild, som var så olik alla andra bilder av den korsfäste, som de fattiga hittills hade skådat, att de vände sig mot sin ledsagarinna för att få veta om de hade gått rätt.

«Denna bild är mycket gammal,« sa hon, «och mycket illa bevarad, men visserligen föreställer den min son, den korsfäste frälsaren.«

De båda gamla var så upptagna av att betrakta den heliga bilden, att de inte i det ögonblicket, utan först senare förstod hela innebörden av hennes ord.

«Käre man,« viskade den gamla kvinnan, «den helige däruppe skrämmer mig nästan med sina breda ögonbryn och sina djupa ögon. Jag känner mig ängslig, därför att han är avbildad utan skägg. Jag kan inte känna igen honom.«

De förundrade sig också över att bilden var iklädd en kort livklädnad av något svart tyg och hade ett bälte om livet samt träsandaler på fötterna. Den var dessutom mycket dammig och hade säkert hängt där i åratal, utan att man hade tänkt på att ge den någon tillsyn.

«Ni känner er säkert mycket oroliga,« sa deras ledsagarinna. «Ni hade väntat er, att den mäktige, som skall hjälpa er, skulle ha ett helt annat utseende.«

«Kära, nådiga fru drottning,« sa den gamla mannen, «vi tänker alls ingenting sådant. Vi är glada, att vi inte genast kunde känna igen honom. Vi vet, att det var på samma sätt, då han gick här på jorden, att han var ringa till sitt yttre och att människorna inte genast förstod, att han var Guds son.«

Leendet återvände i full klarhet på den främmande kvinnans ansikte.

«Överlämna då er gåva till honom!« sa hon.

Utan att säga ett ord vidare sjönk de båda gamla ner på knä och böjde sina huvuden mot stengolvet.

«O Kristus, Guds son,« sa de, «tag emot vår gåva, och hör vår bön! Se här de trettio florinerna, som vi erhöll, då vi sålde vår trädgård, vår stuga och vår gamla åsna! Vi har burit hit dem ända från Sicilien, därför att vi vet, att du vedergäller hundrafalt varje gåva, som man erbjuder dig. Låt inte vår tro komma på skam, utan skänk oss så mycket, att vi må få njuta en sorgfri ålderdom!«

I det att de sade detta, lossade mannen pungen med florinerna från bältet och sköt den fram mot pelarn, som uppbar korset.

De uttalade än en gång samma ord utan att lyfta sina huvuden, men plötsligen hörde de ett lätt knakande ovanför sig. De höjde blickarna och såg, att träbilden hade lösgjort sin ena arm och sin ena fot från spikarna, som genomträngde dem.

Den gamla kvinnan grep hårt om sin mans hand, men ingen av dem sade något. Deras hjärtan klappade av salig förväntan. De var säkrare än någonsin, att deras böner skulle bli hörda.

Men Kristusbilden lossade med ett hastigt grepp träsandalen från sin fot och lät den falla ner till de bedjande. Därpå återtog den sin vanliga ställning och såg ner till dem från sitt kors med samma stränga och sorgsna min som förut.

Det var alltsammans ett ögonblicks verk, och de skulle inte ha trott, att de hade sett rätt, om inte sandalen hade legat på golvet framför dem.

Det var en helt vanlig sandal med träsula och läderremmar. Det fanns varken sten eller smycke på den, utan den var alldeles värdelös. Det tycktes, som om den ädla frun, som ännu dröjde bredvid dem, trodde sig märka, att de båda fattiga kände sig bedragna i sina förväntningar.

«Ack!« sa hon medlidsamt. «Denna sandal är en dålig vedergällning för er stora gåva. Men det är ju ännu inte för sent för er att ångra er. Ni kan låta den ligga, där den ligger, och ta tillbaka era floriner.«

De båda gamla såg nästan bestraffande på henne.

«Vad menar ni, kära, nådiga fru?« sa de. «Den heliga bilden har säkert givit oss så mycket den förmådde i sin fattigdom. Han har gjort ett under för att kunna skänka oss den här sandalen. Det är väl tusen gånger mer värt än våra fattiga floriner.«

Knappast hade de sagt detta, förrän den höga kvinnans ansikte upplystes av det ömmaste leende.

«Ni är min sons rätta tjänare,« sa hon. «Och ni ska inte bli bedragna i er tillit till honom. De fromma människornas oskyldiga önskningar kan Gud alltid bifalla.«

I detsamma hon sade detta, omstrålades hon av en sådan klarhet och glans, att de gamla måste sluta sina ögon. Då de åter öppnade dem, rådde mörker i kyrkan, ljusen var släckta, orgelspelet hade upphört, och den strålande kvinnan, som nyss hade stått framför dem, var försvunnen.

Men de hann knappt att undra över förändringen. De var inte ensamma så länge som en sekund. Kyrkdörren slogs hastigt upp, och sakristanen kom inrusande.

«Kära, heliga vandrare,« ropade han, «vilket underverk! Jag har sett det. Jag satt på trappan och väntade er, men då ni dröjde och dröjde, reste jag mig opp och tittade in genom nyckelhålet. Jag såg er gå fram i strålar av överjordiskt ljus, och den heliga Guds moder, som annars tronar på ett altare härframme, hade stigit ner och gick vid er sida. Sedan såg jag den korsfäste böja sig över er för att skänka er sin sandal. Ack, ni måste genast följa mig till herr biskopen!«

Han tog dem med sig till biskopen, som satt i kapitelsalen, omgiven av sina domherrar.

Han berättade. De två gamla berättade, och äntligen fick de fromma herrarna klart för sig vilket stort underverk som hade skett.

Biskopen skyndade först av allt att vinka till sig sin skattmästare.

«Min vän,« sa han, «jag önskar betala sandalen, som dessa goda människorna på ett så underbart sätt har erhållit av den heliga bilden, med 3,000 floriner, om de vill sälja den till mig. Jag vill inte, att den ska föras bort från Lucca.«

Då pengarna var uppräknade och lagda i den gamla mannens hand, fortsatte biskopen:

«Innan ni lämnar Lucca, inbjuder jag er att med oss andra närvara vid den heliga bildens flyttning till sin rätta plats ovan huvudaltaret, men sedan bör ni skyndsamt gå tillbaka samma väg, som ni har kommit, och därvid berätta allt, vad ni har upplevat under er vandring, för envar, som vill lyssna. Jag gläder mig nu åt det, att genom er galärslaven ska bli löst från sin åra och er goda grannes dotter bli botad från sin sjukdom, liksom jag är viss om att sakristanen inte ska försumma att låta kyrkans rosenträd komma till blomning.«

Han tystnade ett ögonblick, därpå sträckte han ut händerna över de båda gamla.

«Ni är de kloka, och vi andra är dårar,« sade han. «Också vi vet, att Gud är allsmäktig, men vem av oss vågar lita på hans bistånd? Tacka Gud, som har givit er trons gåva! Det är den största av hans välgärningar.«





VÄGEN MELLAN HIMMEL OCH JORD


Det var en gammal överste Beerencreutz, som under många år hade hållit till på Ekeby hos majorskan och bott i kavaljersflygeln.

Sedan majorskan var död och det hade blivit slut med det glada kavaljerslivet, hyrde översten in sig i en bondgård i Stora Kils socken, som ligger vid södra änden av den långa sjön Löven. Han förfogade över två rum i övervåningen, ett stort, som man först kom in i, och ett mindre. Bondfolket bodde på nedre botten, och ingen mer än Beerencreutz höll till en trappa upp.

Här levde han i lång tid, ända tills han hann sitt sjuttiofemte år. Han var alldeles ensam, utan att ens ha en tjänare, som passade upp honom. Han städade själv sina rum, lagade sin mat, så gott sig göra lät, och ryktade och fodrade sin häst. Han sade, att han ville ställa med allt detta själv, därför att han bättre skulle kunna bli av med all sin lediga tid, men det kan nog hända, att den verkliga bevekelsegrunden var den, att han var för fattig för att skaffa sig någon hjälp. Något att syssla med tycktes aldrig felas honom. Han hade tvärtom svårt att komma till slutet med alla de mångfaldiga arbeten, som han hade för händer.

I det stora rummet hade översten satt upp den märkvärdiga mattväven, som man talade om och förundrade sig över i hela Stora Kils socken. Den vävdes inte i vävstol, utan trådarna var utspända från vägg till vägg, så att den, som kom in i rummet, kunde inte annat tro, än att han hade råkat in i ett jättestort spindelnät. I den väven kröp översten fram och tillbaka under en god del av dagen, satte in en garnände här och en där, prövade och valde för att få de rätta färgerna. Om översten hade fått den mattan färdig, skulle den nog ha kunnat tävla i skönhet med mattor både från Kandahar och Buchara, men tillverkningssättet var för långsamt, och han lär aldrig ha fått mer än ett par rutor sådana, som de borde vara.

I det inre rummet hade översten sin säng stående. Han låg jämt i en liten tältsäng, som han hade nyttjat, då han var ute i kriget i Tyskland och kämpade mot Napoleon. Men annars hade han stora, prydliga möbler i det där rummet. Där fanns bland annat en stor mahognysoffa, ett gammalt klaffbord på svarta ebenholtsben, en sekretär med mässingsbeslag och en stor spegel i kupig glasram, prydd med sirlig förgyllning. Alla dessa möblerna var komna från överstens hem, och de bar vittne om att fastän han nu var fattig, så hade han ändå vuxit upp på ett förmöget och förnämt ställe.

Här i detta rummet låg översten och sov en sommarnatt, då han vaknade vid det, att någon med tunga steg kom gående uppför trappan till övervåningen. Den nattliga vandrarn stampade så, att det dånade genom hela huset, stadigt och säkert, som om han skulle ha varit en gammal soldat.

Då översten slog upp ögonen, var det så pass skumt omkring honom, att han förstod, att det ännu måtte vara mitt i natten. Men riktigt mörkt var det visst inte i rummet, för det var ju årets ljusa tid, och som översten bodde en trappa upp och inga grannar hade, höll han sig varken med luckor eller rullgardiner.

«Det är besynnerligt med de här bönderna, att de aldrig kan lära sig att låsa till förstudörrn,« tänkte översten. Han var en ordningens man, och han låg jämt i strid med husfolket, därför att de allt som oftast lade sig att sova utan att bomma igen om sig. Så hade de väl gjort i kväll också, och nu hade mycket riktigt en obehörig kommit och trängt in i huset.

Någon tjuv kunde det väl knappast vara, som gick fram med så tunga steg, och knappast heller någon drucken, som sökte en plats att sova av sig ruset på. Men någon, som inte hade där att göra, var det i alla fall, för översten visste, att ingen av husets folk kunde gå på det där taktfasta sättet.

översten låg och väntade, att nattvandrarn skulle fortsätta upp på vinden, men i detta räknade han miste. Så snart de tunga stegen hade kommit uppför trappan, marscherade de fram till hans egen dörr, och han tyckte sig till och med höra, att nyckeln vreds om i låset.

«Ja, det där kan du roa dig med, så mycke du vill,« tänkte översten, «det har du ändå inte mycke för.« Han visste förstås, att han förra kvällen hade stängt sin dörr med både krok och hasp. Just därför att förstudörren i nedre våningen nästan aldrig var reglad, var översten noga med att det skulle vara ordentligt stängt uppe hos honom.

Men nu hörde han till sin stora häpnad, att den främmande kastade upp dörren så lätt, som skulle den ha varit fäst med en ullgarnsände, och klev in i arbetsrummet.

Det var där, som den stora mattväven var utspänd, och det var ingalunda lätt att vandra igenom det, framför allt nu, då rummet låg i halvmörker.

«Nu kommer den där rackarn att trassla in sig i mattväven och ställa till en förfärlig oreda,« tänkte översten och var just färdig att springa ur bädden och köra ut karlen. Men då hörde han hur den främmande gick genom rummet ända fram till sängkammardörren, med steg så jämna, som om han skulle ha gått i takt efter en militärmarsch på Trossnäs fält, och inte lät sig på minsta sätt hindras varken av ränning eller inslag.

Överstens blickar flög mot dörren. Det var inte mörkare, än att han med stor säkerhet kunde se, att regeln var tillskjuten.

«Ja, nu ska du väl ändå inte komma längre, din ...«

Han hejdade sig mitt i svordomen, därför att dörren for upp och slängde mot väggen precis så, som om den skulle ha stått olåst och en stark vindpust från ett öppet fönster hade kastat upp den.

Då satte sig översten upp i sängen, tog till sin gamla, dånande kommandostämma och ropade «Wer da?«, så att det sjöng i väggarna.

Än en gång var han färdig att rusa ur sängen för att visa ut den främmande, men han blev så slagen av förvåning, att han blev sittande stilla. Han såg nämligen inte alls till den, som hade kommit in i rummet. Dörren stod uppkastad på vid gavel, översten kunde se in i nästa rum ända till de motliggande fönstren, och ljust tillräckligt var det, men han såg inte ens så mycket som skymten av en människa.

Men att någon var inne i hans rum, det var i alla fall tydligt. Han hade hört stegen, ända tills de stannade innanför tröskeln. Nu hörde han hur den främmande slog klackarna samman, skyldrade så, att det klirrade i värjan och rasslade i gehänget, och besvarade hans werda-rop med ett:

«Det är döden, överste.«

Det var en förunderlig stämma, som hade talat. Inte alls mänsklig, men ändå varken hemsk eller skrämmande. Det tycktes översten, att orden kunde ha kommit från en orgel eller något annat stort instrument. De klingade allvarliga och stränga, men med ett så stort välljud, att en längtan tändes i hans själ att snart föras över till det land, varifrån dessa toner stammade.

«Gör då slut på en gång!« utropade översten och slet upp skjortan, som om han väntade sig ett värjstyng rätt igenom hjärtat.

Men den främmande hörsammade inte uppmaningen.

«Kommer igen före nästa midnatt, överste,« hördes rösten.

Därpå slogs klackarna samman, värjan skyldrade med ett starkt klirrande, och så gjordes helt om. De tunga stegen avlägsnade sig, dörren slog igen, regeln smällde till av sig själv, och allt var sig likt som förut.

Översten hade i sin bestörtning sjunkit ner på örngottskudden. Han låg stilla och lyssnade efter de tunga stegen, följde dem nerför trappan, över den nedre förstun och ut genom förstudörren.

I det ögonblick, då den främmande måste lämna huset och träda ut på gårdsplanen, där det var så mycket ljusare än inne i rummen, rusade översten ur sängen och skyndade fram till ett fönster. Nu skulle han kunna se den främmande, om han alls var möjlig att urskilja. Han tryckte ansiktet tätt mot rutan och spejade. Allt på gården, gångstigarna mellan husen, brunnen och brunnsämbaret, kärror och vedstaplar, kunde han se, men ingen, som rörde sig mellan dem. Den nattliga vandrarns fot trampade marken med sådan kraft, att översten tyckte sig kunna peka på det ställe, där han befann sig, men han kunde inte få syn på honom.

Översten ryckte på axlarna. Han hade hela tiden vetat, att det skulle vara så. Han hade gjort ett försök att inbilla sig, att alltsammans bara var ett upptåg av någon okynnig ungdom, som ville roa sig med att skrämma honom, men han visste i själva verket hur det förhöll sig. Det hade ju inte funnits något mänskligt alls i den rösten, som han nyss hade hört.

Han var alltså fullt på det klara med vad nästa dag skulle medföra, och fastän han tog detta med stort lugn, såsom det anstår en gammal krigare, tyckte han sig nu inte ha lust att sova mer under den här natten. Han klädde sig därför – och lade ner lika stor omsorg på detta, som om han skulle ha blivit kallad till mönstring, – i stärkskjorta, spännhalsduk och sina bästa, svarta kläder. Det vita håret kammade han, tills det glänste som silver, och rakade bort skäggstubben från kinder och haka. Han tänkte på att rätt snart skulle inte mer han själv, utan någon annan ta vård om hans kroppshydda, och då ville han att den skulle befinna sig i gott skick.

Sedan flyttade översten fram en länstol till ett fönster, letade reda på sin mors gamla bibel och satte sig ner med den i knäet för att vänta på att det skulle bli så pass ljust, att han kunde se att läsa. Det dröjde inte heller rätt länge, innan det kom fram ett par små röda skyar österut, och snart var mörkret förjagat, fastän det ännu skulle dröja en god stund, innan man fick se själva solen.

Översten satte då glasögonen på näsan och läste ett par sidor. Därpå såg han upp från boken och började fundera. Det fanns ju ingen präst till hands, som kunde hjälpa honom till rätta, utan han satt där alldeles ensam och försökte att komma till något slags uppgörelse med Vår Herre.

Under sitt långa liv hade nog översten varit med om en hel hop saker, som inte var så roliga att minnas en sådan här stund. Då han läste i boken, mötte honom starka och hotande ord från den Gud, som hatar synden, och härvid steg det ena besvärande minnet efter det andra upp inom honom.

Det var stora ting och det var små. En del kunde han utan vidare ta fasta på och säga vad de gick för, men det var också en del, som det var mer kvistigt med. I vilken kolumn av räkenskapsboken skulle han sätta upp sådant, som hade utfallit illa, utan att han hade menat något ont från början, eller sådant, som han hade utfört på befallning, eller sådant, som han själv aldrig hade räknat som någon synd, men som såg ut att böra kallas så efter den här boken?

Han hade nog också en hel del att anteckna på inkomstsidan, men det gick på samma sätt med detta. Ju längre han tänkte på saken, dess mindre säker blev han på vad han skulle få skriva sig till godo. Han såg sig ingen möjlighet att kunna träda fram med fullt klara och rediga räkenskaper. Och som översten var en stolt och ärlig man, så våndades han över skammen att nödgas visa sig inför sin Skapare som en otrogen gårdsfogde och inte kunna göra rätt för sig.

Han blev alltmera dyster och missmodig, ju längre han fortsatte med sin självrannsakning. Det kom en becksvart och iskall flod av synd och ömklighet och sköljde över honom. Han höll alldeles på att förlora humöret, och det var det sista, som han ville bli av med på en sådan dag.

Under detta hade emellertid himlen ljusnat allt mer och mer, och rätt som det var kom de första solstrålarna ilande och förgyllde de svarta bokstäverna i överstens bibel.

Då höjde gubben huvudet och blickade mot öster, där det stora solklotet rullade upp på himlen, glänsande och majestätiskt, och tog världen i besittning.

Och inför det skådespelet måtte han på ett eller annat sätt ha kommit till insikt om att han snart skulle möta ett väsen av så underbar härlighet, att det inte var honom möjligt att mästra det eller begripa det. Han, som vältrade fram solen på dess bana, han var en, som inte räknade, såsom vi räknade, och inte mätte, såsom vi mätte. Det var inte lönt att sitta här och ängslas och förfäras. Allt skulle komma till korta inför honom, som var kraft och ljus och rikedom och behag och glädje och under.

Översten slog ihop boken, reste sig upp och lade knytnäven på den. «Dig kan jag inte komma till rätta med,« sa han. «Men det går kanske lättare att göra opp saken, när jag kommer till kungs, än då jag försöker i underrätten.«

Därmed flyttade sig översten med återvunnet själslugn fram till skrivbordet, tog fram papper och penna samt tecknade upp hur han ville att det skulle ordnas med hans begravning. Likaså ställde han om, att hans gamla häst skulle bli skjuten, och att den, som lossade av skottet, skulle få en liten silverbägare för besväret.

Han gjorde också upp sina räkenskaper: antecknade vad han ägde och vad han var skyldig samt bestämde vem hans möbler och husgeråd skulle tillfalla. Det mesta skänkte han till en liten flicka, yngsta barnet i gården, där han bodde. Det barnet hade alltid visat översten stor kärlek och velat sitta inne i rummet hos honom, då han arbetade. Det var detta, som han nu ville gälda, så gott han förmådde.

Innan allt var nerskrivet och förordnat, gick klockan redan på åtta, och därpå hade översten sina vanliga morgonsysslor att sköta. Han städade rummen, skötte om hästen och lagade sin frukost. Men då det led mot tio, var han färdig med alltsammans, och sedan var han ledig att göra vilket bruk han behagade av denna sin sista dag.

Han sade till sig själv, att han måste använda dagen på något särskilt högtidligt sätt. Han kunde inte låta den gå som alla andra.

Han satt länge på ett gungbräde framför bondgården och grubblade. «Nej, inte har jag lust att sätta mig att fläta in trådar i min väv i dag,« tänkte han. «Mattan blir i alla fall inte färdig. Jag måste spänna för karriolen och fara någonstans. Min sista dag! Det passar sig inte för den, som har fört ett sådant liv som jag, att tillbringa den i en bondgård, bland folk, som inte en gång vet vad jag har varit för en man.«

Livslusten flammade upp inom översten med hela sin forna kraft. Han tyckte, att han ville göra denna dag rik och glänsande.

Han ville fara ut i världen, njuta de forna fröjderna än en gång. Alla kunde han ju inte hinna smaka, men någon eller några, de bästa, de ljuvaste.

Översten reste sig brådskande, gick och spände för hästen, hämtade sin gamla uniformskappa, som ännu inte var utsliten trots en livslång tjänstgöring, lade den bakom sig i karriolen och åkte från gården. Sedan for han rätt fram, tills han kom till en plats, där inte mindre än fem vägar möttes.

Här höll översten in hästen, därför att just här måste det avgöras vilken art av förströelse han ville njuta under sin sista dag. Dessa fem vägarna kunde föra honom till allt det, som ännu hade något slags lockelse för honom.

Mitt framför honom låg den stora landsvägen, som gick till Karlstad. Han kunde följa den och vara där om ett par timmar. Några goda vänner från de gamla tiderna ägde han ännu i staden. Han kunde samla dem på gästgivargården och ställa till fest. De skulle skämta och berätta galna historier, de skulle dricka ädelt vin och sjunga Bellman. Och till sist skulle de också ta sig ett parti kort. Darrade inte översten av längtan att en gång till i livet känna de blanka korten mellan sina fingrar? Han hade ju en gång varit den vilde Beerencreutz, den oförbätterlige spelaren, som hade kunnat sätta ut på ett kort en hel förmögenhet. Längtade han inte efter spelets retelse mer än efter något annat av allt det, som han under sin fattigdoms år hade måst försaka?

Men översten satt stilla i karriolen utan att mana hästen att vika in på vägen mot staden. Det fanns en sådan underlig önskan inom honom den här dagen. Han hade velat vika in på en väg, som inte stannade vid något mål, som han redan kände till. Han skulle vilja komma till något obekant. Han skulle vilja följa en väg, som förde honom bort i det oändliga. Det var en orimlig önskan av översten, men den gjorde ändå så mycket, att han vände sig från vägen mot Karlstad till en av de andra.

Till höger om Karlstadsvägen löpte en annan, som skulle föra honom till Trossnäs, till det stora exercisfältet, där Värmlands Jägare i de här dagarna var församlade till vapenövningar. Översten visste, att om han, den gamle chefen, kom dit, skulle regementet ta emot honom, uppställt till parad. De gröna jägargossarnas ansikten skulle stråla mot honom, för de kände nog till det rykte om tapperhet, som omsvävade honom. Regementsmusiken skulle spela, trummorna dundra och den kära fanan svaja i luften över hans huvud. Han skulle råka på gamla officerare, som hade kommit in i tjänsten redan på hans tid, och med dem skulle han leva om sin äras dagar och höra sina gamla bragder dragas fram och prisas. Skulle inte översten på sin sista dag vilja påminnas om de tider, då han brann av lust att offra sig för fosterlandet? Skulle han inte än en gång vilja stå inom dessa leder, som han en gång förde till blodig kamp och ärofull seger? Fanns det något ståtligare sätt för honom att möta döden än därborta, där det fanns människor, som kunde vittna om hans storhets och äras tid?

Det såg ut för ett ögonblick, som om översten ämnade styra hästen åt Trossnäshållet, men mer blev det inte. Den där besynnerliga längtan, som hade gripit honom, efter en väg, som intet slut hade, som förde till något oändligt avlägset, tvang honom att vända sig åt annat håll.

Det fanns till vänster om Karlstadsvägen en allé med vackra träd, som skulle på en kort stund föra Beerencreutz till traktens största herrgård, om han bara så ville. Och på den herrgården regerade ännu i dag den sköna, den farliga, den oemotståndliga höga dam, som Beerencreutz en gång hade älskat. Hon var gammal nu, hon också, men hon var ändå många år yngre än han, och dessutom kunde en kvinna som hon aldrig upphöra att vara intagande.

Beerencreutz visste, att om han efter de långa åren av frivillig skilsmässa sökte upp henne på denna sitt livs sista dag, skulle hon göra den till en dag i paradiset för honom. Såsom i ungdomen skulle han gå med henne på bonade golv, i höga salar. Rikedom och överflöd skulle omge honom, såsom de omgåvo henne. Han skulle för en gångs skull komma bort från sin fattiga ålderdoms elände och ensamhet. Skulle han inte än en gång vilja se människor med fina åthävor, med mjukt klingande röster, med sköna dräkter, med förbindliga talesätt? Skulle han inte än en gång vilja leva bland sina likar? Skulle han inte vilja drömma om sitt livs enda, korta kärleksdröm?

Beerencreutz vände hästen åt detta hållet, men drog åter till sig tömmarna. Också denna vägen ledde till ett bestämt mål. Han kunde se var den slutade. Den förde inte långt bort till det obekanta, till det, varav han kände en ljuv försmak på sina läppar, fastän han inte visste vad det var eller hur han skulle finna det.

Det var en annan av vägarna, som gick mot nordväst, och om Beerencreutz följde den, skulle han komma till gården, som han hade älskat, till det största järnbruket i Värmland, till majorskans och kavaljerernas Ekeby. Där bodde i de dagarna ingen, som han kände, men han visste, att dörrarna skulle slås upp på vid gavel för den ryktbare kavaljeren, en av de sista i den skaran, som hade gjort gården till ett hem för glädjen och sången, för dansen och äventyren. Kavaljersflygeln skulle ta emot honom med en hel värld av minnen. Den stolta forsen dånade ännu hotande förbi en smedja, som Beerencreutz hade varit med om att uppföra. Skulle inte översten en gång till vilja skåda Ekebys skönhet och naturens härlighet vid Lövens långa sjö? Skulle han inte vilja känna sina ögon fuktas vid minnet av de människor, som hade gjort hans liv rikt och hans dagar korta? Skulle han inte vilja se dem på nytt träda fram för hans själs ögon: den stolta majorskan, den sköna Marianne, den onde Sintram, den store bedåraren Gösta Berling?

Beerencreutz skakade återigen på huvudet. «Jag borde ha rest dit en gång,« tänkte han, «men inte i dag. Nu måste jag fara till ett ställe, där jag kan få stilla den där törsten, som jag känner, efter något, som det är omöjligt att nå fram till.«

Han vände ögonen mot den sista vägen. Om han valde den, så skulle han mot slutet av dagen komma till en liten gård, som hette Lövdala och som ägdes av Liljecrona, den store fiolspelarn. Det var en liten och obemärkt gård. Det enda, som han där kunde få njuta av, var en smula musik.

Men då översten såg den vägen, kände han på sig, att åt detta hållet måste han fara. Den där längtan, som hela dagen hade bott inom honom, drog honom ditåt.

Översten nästan undrade över att han valde på detta sättet, men fortsatte vägen framåt i alla fall. Han kom till Lövdala rätt sent på dagen, men blev mycket väl mottagen och undfägnad. Liljecrona gladde sig åt att få råka en man från de märkvärdiga Ekebydagarna, och som alltid, då han kände sig på något sätt upplivad, tog han fram fiolen och började spela.

Men Liljecrona var nu gammal, han också, och han spelade inte mer som förr i världen. Det lät numera, som om hans spel skulle vara sökande och tveksamt. Man skulle ha velat säga, att han ville leta sig fram till något nytt, att han ville spela sig fram till klarhet i något, som han grubblade över och som ord inte räckte till att tolka.

Det fanns de, som sade, att Liljecronas musik inte var så mycket värd att lyssna till nu som förr, och översten hade också hört ryktet om att han skulle ha gått tillbaka. Men då han nu satt och lyssnade på honom, kände han med ens på sina läppar en försmak av något obeskrivligt ljuvt och lockande. Han förstod, han, som skulle dö om några timmar, att Liljecrona höll på att staka ut en väg, som inte någonsin kunde komma fram till ett mål, en väg, som han ville bygga ända bort mot det oändliga.

Och medan han lyssnade till hur musiken banade sig fram genom tvivel och hinder för att nå längre bort än både tanke och aning, blev han så pass vek, att han gav sig till att berätta för sin värd vilket besök han hade haft under natten och att han säkert visste, att denna dagen var hans sista.

Det var inte utan, att Liljecrona blev rörd.

«Och det var därför, att bror visste detta, som bror kom till mig i dag?« sa han.

«Jag for inte hit för brors skull,« sa Beerencreutz, och hans ögon stirrade framför sig med en besynnerligt tom blick. «Jag kom visst att fara hit till Lövdala, därför att jag skulle få höra bror spela. Nu, medan jag har suttit och hört på bror, har jag tänkt på att det var detta och ingenting annat, som jag ville höra en sådan här dag. Det är något eget med musiken, ser bror.«

«Ja visst,« sa Liljecrona. «Det har bror rätt i. Det är något eget med musiken.«

«Ja,« sa översten. «Det är kanske så, att den inte hör riktigt hemma här på jorden. Herre Gud, bror, när man tänker efter, så är den ju rakt ingenting. Man kan inte ta på den, och den kan inte säga en något, som man förstår och begriper. Tror inte bror, att musiken är det språket, som talas där långt borta,« fortfor han och visade uppåt med handen, «fast det bara är ett svagt genljud, som kommer ner till oss?«

«Bror menar ...« sa Liljecrona, som inte hade lätt att finna ord, då det rörde sig om frågor, som helst borde spelas fram.

«Jag menar, att den hör till både jord och himmel,« sa Beerencreutz. «Den är nog menad som en väg åt oss över till det där andra. Och nu ska bror bygga vidare på den vägen, så att jag får vandra på den ännu en stund bort mot det där, som inget slut har.«

Det gjorde Liljecrona. Han spelade sitt eget sökande och sin egen bävande undran, och den gamle översten satt i den stilla sommarkvällen och lyssnade. Plötsligen sjönk han ihop och föll till golvet.

Liljecrona skyndade fram till honom. Han blev upplyftad och lagd på en säng.

«Det är bra med mig,« sa han. «Jag går på vägen mellan himmel och jord. Tack och heder ska bror ha!«

Något mer sade han inte. Och ett par timmar senare var han död.





TVÅ SPÅDOMAR


(Skriven på anmodan av min tyske förläggare i november 1908.)

Det är lätt att föreställa sig, att de har haft det bråkigt och besvärligt på den gamla gården Mårbacka den 20 november år 1858. Ett barn har blivit fött där den dagen tämligen sent på kvällen, och sådant medför ju alltid oro och uppståndelse också på ett ställe, där man har för vana att ta livet lugnt och inte göra mer väsen av en sak, än vad den verkligen är värd.

I mörka kvällen så där framemot niotiden kommer prästfrun, som bor i granngården, och sticker in huvudet genom köksdörren. Det är en liten, gammal gumma, släkt och god vän, som kallas moster Wennervik av alla människor. Hon har inte kunnat ge sig till tåls därhemma, utan har kastat en schal över huvudet, tagit en lykta i handen och letat sig fram på den smala genvägen, som löper bakom trädgården, för att få höra hur det står till.

Prästfrun blir genast visad in i kammarn innanför köket. Där bor gamla fru Lagerlöf, änka efter regementsskrivar Lagerlöf, än i dag, såsom hon har bott där hela sitt liv, både som gift och ung flicka. Hon sitter sjuttiårig och vithårig i sitt soffhörn och stickar strumpor åt barnbarnen, som hon alltid gör. Inne hos henne är allt lugnt, och hon är lugn själv, därför att sonen, löjtnant Lagerlöf, som har övertagit gården efter sin far, helt nyss har varit inne och talat om för henne, att det värsta nu var överståndet och att barnet har kommit till världen.

Så sent det än är på dagen, sätter hushållerskan kaffepannan på elden, och hon kommer snart in i kammarn med en fullrustad kaffebricka. Sedan sitter moster Wennervik och gamla fru Lagerlöf och dricker kaffe alldeles ensamma. Moster Wennervik får veta, att det är en flicka, som har blivit född, och de båda gamla, som är vid livets gräns, sitter där och talar om hur hon, som just nyss har kommit till, ska kunna få det under sin levnad.

«Hon kommer att få det, som hon har värde till, varken bättre eller sämre,« säger gamla fru Lagerlöf.

«Det beror allt på lycka också, ska jag säga syster,« svarar moster Wennervik.

Just som prästfrun fäller detta yttrandet, böjer sig gamla fru Lagerlöf fram och känner på redikylen, som moster Wennervik alltid bär på armen. Det finns tusen saker i den, för moster Wennervik är en sådan, som vet råd för allting, och som därför också ständigt måste vara beredd på att folk kommer och ber henne om hjälp. Hon har först på gamla dar blivit gift med pastor Wennervik, som är bror till fru Lagerlöf; förut har hon varit husföreståndarinna på många stora ställen. Det är därför hon förstår sig på allting, från att laga bröllopsmat och sätta upp de finaste drällsvävar till att bota sjuka och uppfostra unga bonddöttrar till goda husmödrar.

Då gamla fru Lagerlöf känner på redikylen, märker hon snart, att utom glasögonen och nyckelknippan och sydoningen och bröstpastiljerna och medikamentsflaskan och vävboken och luktsaltet ligger där också ett hårt, fyrkantigt föremål.

«Jag känner, att syster har kortleken med sig,« säger hon.

Moster Wennervik blir litet röd på de vissna kinderna. Hon kan spå, och hon lägger aldrig ut korten, utan att allt, vad hon förutsäger, slår in. Hon är litet svag för att folk skall anlita hennes förmåga, men det vill hon inte låtsa om. Hon bedyrar, att hon inte har den minsta aning om att hon har korten med sig. Hon kan rakt inte begripa hur de har kommit ner i redikylen.

«Men när de nu ändå är med, så kan syster gärna lägga ut dem för den här stackarn, som just har kommit till världen,« säger gamla fru Lagerlöf.

Moster Wennervik krusar en smula, men hon är inte särdeles svårbedd, och så blir kaffebrickan flyttad åt sidan, och den gamla prästfrun börjar lägga ut korten. Hon hanterar dem med stor färdighet, och då gamla fru Lagerlöf sitter och betraktar henne, kan hon inte låta bli att tycka, att svägerskan ser ut som en riktig spåkäring. Hon är brunhyad med spelande, mörka ögon och en lång krok till näsa. På huvudet bär hon en svart spetsmössa, som skjuter ner i en snibb mitt i pannan, och vid tinningarna ligger tre kanonlockar. Hon har inte ett grått strå i sitt hår, men hon har inte en fläck i sitt ansikte, som inte är överspunnen av rynkor.

Moster Wennervik lägger ut korten i fyra rader med nio kort i raden, och då detta är gjort, sätter hon ner pekfingret på första kortet och börjar räkna: ett, två, tre, fyra, ända till sexton. Hon räknar uppåt och neråt, fram och tillbaka och flyttar fingret under räkningen, ända tills hon kommer till det sextonde kortet. Då småmumlar hon för sig själv, som om hon inte vore riktigt nöjd.

«Nå, vad ser syster?« frågar gamla fru Lagerlöf.

«Det är någon sjuklighet, som följer henne,« svarar prästfrun, «och jag tror, att hon får slitas med den i hela sitt liv.«

«Var och en ska ha sitt kors, annars blir det inte folk av en,« säger gamla fru Lagerlöf. Hon är av ett ljust lynne och vill alltid se det bästa i allting. «Om hon är sjuklig, får hon väl föra ett stillsamt liv, och det är ändå det bästa för en människa.«

Moster Wennervik sätter ner pekfingret på korten och börjar räkna på nytt. «Det ligger många och långa resor framför henne,« säger hon och blinkar smålustigt åt svägerskan. «Och flerfaldiga gånger måste hon flytta och byta om bostad.«

«En rullande sten beklädes inte med mossa,« säger gamla fru Lagerlöf. Hon, som i alla sina dar har bott på samma gård, är inte riktigt nöjd med att barnbarnet skall bli en sådan, som flackar land och rike omkring. «Men jag förstår väl, att om hon blir sjuklig, så kan hon inte förtjäna sitt eget bröd, utan blir skickad mellan släktingarna. Det är inte lätt för den, som inte kan arbeta och göra nytta för sig.«

«Hon får träla och arbeta i alla sina dar,« förkunnar moster Wennervik efter en ny räkning. «Det behöver inte syster vara rädd för.«

«Jaså, då är det väl den meningen med detta, att hon får tjäna sitt bröd hos andra och byta om husbönder många gånger,« säger gamla fru Lagerlöf och suckar. Ett sådant liv synes henne, som aldrig har behövt vara i tjänst hos någon, som det värsta av allt. «Men det har ju gått bra för syster,« säger hon och ljusnar upp. «Om hon blir en så duktig människa som syster!«

«Hon kommer inte att sätta opp en dräll i hela sitt liv,« säger moster Wennervik med näsan över korten och är så inne i att utforska framtiden, att hon inte alls tänker på om hon spår behagligt eller misshagligt. «Hon får mycke att göra med böcker och papper, ska syster få se.«

Gamla fru Lagerlöf lutar sig också fram över korten, liksom för att finna en mening i virrvarret.

«Ska hon få mycke att göra med böcker och papper?« säger hon undrande. «Syster menar kanske, att hon ska bli gift med en fattig präst, som får hålla på att flytta från socken till socken och aldrig kommer till ro. Men om det bara blir en bra karl, som blir god mot henne ...«

Moster Wennervik sträcker ett finger rätt upp i luften och avbryter henne.

«Vill syster, att jag ska säga, som det är?«

«Det vill jag visst,« säger gamla fru Lagerlöf.

«Hon blir aldrig gift.«

«Jaså, blir hon inte gift!« säger gamla fru Lagerlöf, och nu måste hon riktigt lägga band på sig för att inte visa hur besviken hon är. «Ja, hon kommer kanske ifrån många sorger på det sättet. Men syster kan väl åtminstone se om hon blir en bra och god människa?«

«Snäll och beskedlig blir hon nog,« säger moster Wennervik och böjer sig ånyo över korten för att utspana flera hemligheter, men nu blir hon avbruten av gamla fru Lagerlöf, som säger litet torrt:

«Nu ska syster inte bry sig om att säga någe mer. Jag är nöjd, då jag har fått veta, att hon blir en hygglig människa. Det är egentligen det enda, som är viktigt att få reda på.«

*

Det finns en bok, som heter Oceola, ja, det är också möjligt, att jag missminner mig, och att den har något annat grant exotiskt namn. Det är en indianbok, som man säger nuförtiden, men den har nog inte ursprungligen varit skriven för barn, utan var avsedd att läsas av stort folk. Jag vet inte vem som har författat den, och inte heller vet jag när den skrevs, men troligen är den rätt gammal, för det är mer än fyrtio år, sedan jag såg den första gången.

Jag kan inte säga hur det kom sig, att den boken fann sin väg till mitt hem uppe i Värmland. Den hörde inte till husets eget bokförråd, som mest bestod av arbeten på vers och räknade högst få romaner. Det kan ha varit en resande, som har fört den med sig, eller också har min faster, som är en stor romanslukerska, fått låna den hos någon av grannarna. Men hur som helst, så är det säkert, att den en vacker dag, då jag är en sju, åtta år gammal, ligger på ett bord därhemma, och att jag råkar kasta ögonen på den.

Jag tycker om att läsa, och jag brukar var dag sitta på en låg stol bredvid mor, då hon arbetar med sin sömnad, och läsa högt ur Nösselts allmänna historia för fruntimmer. Vi har hunnit igenom alla sju delarna, men jag förstår mig bäst på första delen med de många sagorna. Jag kan aldrig upphöra att glädja mig åt när Odysseus kommer hem och skjuter ihjäl friarna, men Hektors och Andromakes avsked går jag helst förbi, därför att jag inte kan läsa det utan att gråta.

Fritjofs saga, Andersens Æventyr, Fänrik Ståls sägner hör också till mina goda vänner, men någon roman har aldrig förr kommit för mina ögon. Jag tänker inte heller på att läsa den tjocka boken; det förefaller mig, som skulle det behövas åratal för att hinna igenom den, utan jag bara bläddrar i den. Men som lyckan vill det, råkar jag slå upp just det stället, där bokens hjältinna, en ung, skön plantageägaredotter, mitt under badet blir överraskad av en alligator. Jag läser om hur hon flyr och förföljes och är i livsfara. Aldrig förr har jag läst något, som försätter mig i sådan spänning. Jag står andlös och läser, ända tills den unga, hjältemodiga indianen kommer rusande till hjälp och efter en förfärlig strid med alligatorn sticker sin kniv i hans hjärta.

Efter detta läser jag sida på sida, så länge som jag får vara i fred. Och så snart som jag har en ledig stund och inte måste sitta vid skolbordet för att lära skriva, räkna och läsa, smyger jag mig bort till Oceola, som alltjämt ligger kvar på samma plats, och fortsätter läsningen.

Jag är alldeles betagen, alldeles förtrollad. Dag och natt tänker jag på boken. Det är en ny värld, som jag plötsligen har upptäckt. Det är livets hela rikedom, som för första gången uppenbaras mig. Det är kärlek, hjältedåd, sköna, ädla människor, nedriga skurkar, faror och fröjder, lycka och nederlag. Det är framför allt en konstfullt sammanslingrad räcka av händelser, som ger spänning och förväntan. Det är allt möjligt, som ett litet sjuårigt barn, som växer upp på en stillsam herrgård, aldrig förut har haft en aning om.

Sedan jag har slutat Oceola, kastar jag mig över alla romaner, som jag kan komma åt. Det skulle inte vara lätt att säga hur mycket jag förstår av dem, men jag njuter obeskrivligt. De flesta av dem har dock alldeles försvunnit ur mitt minne.

När jag tänker tillbaka på denna tiden, förvånar det mig, att man lät mig läsa vad helst jag önskade. Men jag förstår, att mor och far hade svårt att neka mig. Den där sjukligheten, som moster Wennervik hade förutspått mig, hade redan kommit över mig. Mitt ena ben var svagt, och långa tider kunde jag alls inte gå. Det ansågs inte nyttigt, att jag roade mig med utelekar och kroppsövningar som de andra barnen, utan jag borde helst hålla mig stilla. Och då nu föräldrarna såg, att jag var lycklig, bara jag hade en bok i handen, ville de väl inte beröva mig det nöjet.

Men för mig blir bekantskapen med indianboken Oceola avgörande för hela livet. Den väcker hos mig en djup, stark längtan att en gång åstadkomma något lika härligt. Det är den boken, som gör, att jag vid mina unga år redan vet, att vad jag helst av allt vill syssla med under mina kommande dagar, det är att skriva romaner.

Mina syskon och barnjungfrur har talat om för mig den spådomen, som gamla moster Wennervik uttalade, samma natt jag blev född. Det är just ingen, som är nöjd med den, mer än jag själv. Jag är tillfredsställd, därför att den förutsäger, att jag skall få mycket att göra med böcker och skrivning. Något annat frågar jag inte efter på den tiden.

*

När jag är nio år gammal, går en annan av moster Wennerviks onda spådomar i uppfyllelse. Då får jag komma ut på långresa. Jag blir skickad till Stockholm för att söka bot för mitt dåliga ben, och jag blir ordinerad att gå igenom en kur på ett gymnastiskt institut. Jag stannar i Stockholm hela vintern, och jag har mycken nytta av behandlingen. Då jag kommer hem på våren, är jag lika stark som andra barn, och det märks nästan inte, att jag haltar.

Jag bor hos nära släktingar, som är mycket goda emot mig, men det kan inte hjälpas, att jag längtar hem en smula. Jag har svårt att vänja mig vid stadslivet. Det besvärar mig, att jag skall behöva sätta på mig hatt och kappa, var gång jag skall gå ut, och jag tycker inte om de långa, raka stengatorna, där små barn måste gå lika sedigt och ordentligt som de vuxna. Inte heller förstår jag mig på Stockholmsbarnens lekar. Jag kan inte åka på deras små kälkar, och jag tycker inte alls om dockor. Jag känner mig dum och tafatt i sällskap med dessa nätta och behändiga ungdomarna, och jag är rädd att bli utskrattad, därför att jag talar värmländska.

Men det finns saker i Stockholm, som är över all beskrivning härliga, och som ger ersättning för all vedermöda. Så till exempel har min morbror ett bokskåp, där alla Walter Scotts romaner står på en av hyllorna, och han lånar ut åt mig den ena efter den andra, så att jag kommer att läsa igenom dem allesammans. Och så finns ju teatern!

Hos mina släktingar bor en gammal trotjänarinna, som har förestått min morbrors hushåll, innan han gifte sig. Hon är för gammal att ta del i några sysslor, utan sitter dag ut och dag in i en skön länstol i sitt eget lilla rum och virkar och stickar. Morbror är mycket god emot henne. Han är rädd för att hon skall ha det för enformigt och kommer inte så sällan och sticker till henne en teaterbiljett. Men då den gamla går på teatern, får jag följa med. Mina släktingar har upptäckt vilket utomordentligt nöje detta bereder mig, och de är kanske också litet rädda för att låta den gamla gå ensam. Dessutom kostar mina teaterbesök ingenting. Gamla Ulla säger bara ett gott ord till vaktmästarn, så får jag följa med in. Jag får naturligtvis ingen sittplats, utan måste stå framför henne, men vad betyder det? Tiden går så fort på teatern. Jag hinner inte tänka på att bli trött, förrän alltsammans redan är förbi.

Det finns väl någon än i dag, som påminner sig de nötta trapporna och de smala gångarna i det gamla operahuset. Och det finns väl en och annan, som minns hur det luktade i korridorerna. Jag kommer ibland in i något gammalt skådespelshus i utlandet, där samma teaterlukt ännu finns kvar. Och var gång jag känner den, fylls jag av förväntans salighet. Jag tycker mig åter vara ett litet barn, som står utanför logedörren och väntar på att vaktmästarn ska komma och öppna.

Ulla och jag sitter alltid i andra radens fond, första bänk. Vi går för resten inte alltid på Operan, vi går också på Dramatiskan, men vi har samma platser också där.

På detta sätt ser vi tillsammans Afrikanskan, Robert, Den Stumma, Friskytten, Värmlänningarna, Sköna Helena, Fruntimmersskolan, Blommor i drivbänk, Min ros i skogen.

Det är åter en ny, brokig värld, som jag föres in i. Man kunde nog tycka, att jag borde bli alldeles huvudyr.

Det är onekligen tur, att jag har suttit vid min mammas sybord och läst Nösselts allmänna historia, hur skulle jag annars kunna finna mig till rätta?

Men egentligen är det inte någon alldeles ny värld. Det är snarare min välkända romanvärld, som har fått liv, och som föres fram för mig i levande bilder. Det är således på det här sättet de se ut, mina vildar, mina harneskklädda riddare! Det är så en kung går klädd, det är så där en klostergård är inrättad, det är i sådana där långa, grå kåpor munkar och nunnor vandrar omkring! Jag får göra bekantskap med stormande hav, tropiska landskap, eldsprutande berg. Och jag tar naturligtvis allt som trovärdigaste allvar. Jag förstår inte, att Sköna Helena är ett enda stort skämt. Jag tror, att det gick till på det sättet, då Helena bortrövades av Paris, fastän Nösselt har försummat att berätta det.

Vi har alldeles samma smak, den gamla och jag. Vi tycker om granna dekorationer, granna dräkter, stora scener, då skådebanan vimlar av människor. Och naturligtvis fäster vi oss mest vid handlingen. Sången och musiken förstår vi oss inte mycket på. Vi är snarast besvärade av dem, därför att vi har svårt att höra de sjungna orden och tappar bort sammanhanget.

Vi är inte heller riktigt nöjda med sådana stycken, där inga kungar eller riddare uppträder. Jag för min del är ganska belåten med en folkpjäs sådan som Värmlänningarna, därför att den påminner mig om hembygden. Men gumman Ulla tycker inte om att bara se bönder på scenen. Hon sårar mig djupt genom att säga, att Sköna Helena med sin stora skara av kungar var något helt annat. Jag känner mig stött på mina landsmäns vägnar, men i grund och botten är jag nog av samma mening.

Emellertid går vintern till ända, och fram på våren får jag resa hem. Och naturligtvis förföljes jag av minnet av allt, vad jag har sett, och berättar det om och om igen för mina syskon.

En dag, då vi av en eller annan anledning är fria från skolarbetet, faller det oss in, att vi ska leka teater, att vi ska spela ett av dessa teaterstycken, som jag har sett i Stockholm. Och det blir «Min ros i skogen«, som vi besluter oss för att framställa. Inte därför att denna var det roligaste av allt, som jag har sett, men den är den enklaste, den enda, som vi känner oss ha krafter att utföra.

Det blir en ansträngande dag för mig. Det är jag, som övar in rollerna och lär de uppträdande vad de ska säga. Vi har ingen textbok, utan bara mitt minne att lita på. Det är jag, som med hjälp av täcken och filtar förvandlar vår barnkammare till en scen. Det är också jag, som bestämmer hur de uppträdande ska vara sminkade, kammade och kostymerade. Jag är den enda, som har någon erfarenhet av allt detta.

Innan kvällen är dock allt färdigt, och skådespelet kan gå av stapeln. Åskådare är far, mor, faster, guvernanten, hushållerskan och ett par av jungfrurna. De sitter allesammans i en trång dörröppning, och jag tror inte, att de ser mycket av scenen, men det gör visst detsamma. De har nog i alla fall utmärkt roligt.

Vi har en ung flicka på tolv år inackorderad hos oss. Hon är mycket söt och går omkring i min mammas gamla balklänning och spelar älskarinnan, «min ros i skogen«. Min äldsta syster, som också är tolv år, är klädd i pappas äldsta uniformsjacka och spelar älskarn. Hon är mycket söt, hon också, och hon spelar så bra. Hon har riktiga skådespelaranlag. Vår barnjungfru spelar en gammal hushållerska, och själv utför jag rollen av en sjuttiårig gubbe. Det skulle vara en gubbe med långt, vitt hår med i pjäsen, och jag tar den rollen, därför att mitt hår är långt och alldeles vitt.

Vi gör stor, stor succés. Jag undrar vad författarn skulle ha sagt, om han hade sett sin pjäs uppföras på detta sättet. Men han kanske hade varit nöjd, han också.

Från och med den dagen drömmer jag inte bara om att skriva romaner. Nu vill jag också författa teaterstycken. Jag längtar efter att bli stor, så att jag inte skall behöva sitta på skolbänken och slösa bort min tid med räkning och temaskrivning.

*

Det är en skön eftermiddag på våren, och jag går fram och tillbaka i den lilla dungen bakom trädgården. Så snart jag på någon av de slingrande gångarna når till dungens gräns, möts jag av det rikaste ljus. Stora åkrar breder ut sig framför mig, och solskenet ligger och vaggar i fukten, som stiger upp över de nyplöjda fälten. På ett ställe lyser luften som purpur, på ett annat ser det ut, som om den vore fylld av guldstoft. Inne under träden åter är det förvånande mörkt. De har helt nyss blivit fullövade. Jag har inte hunnit vänja mig vid det gröna dunklet, som brukar råda under dem. Plötsligt, då jag från ljuset vid trädgårdsgränsen vänder om in i skuggan, kommer ett par rim mig på tungan.





Det är så mörkt under lindarna,

så ängsligt stilla i vindarna.





Vad nu då? Vad är detta? Där står jag och kan knappt andas av överraskning. Detta är ju rim. Detta är ju vers. Kan jag sätta ihop vers?

Jag är femton år, och jag har läst alla de poesiböcker, som fanns därhemma: Tegnér, Runeberg, Fru Lenngren, Stagnelius, Vitalis, Bellman, Wallin, Dahlgren, men det har aldrig fallit mig in, att jag själv skulle kunna skriva vers. Att skriva vers, det var något högt och heligt. Det var en gåva, som bara tillkom mänsklighetens utvalda.

Men nu har jag i alla fall satt ihop ett par rimmade rader. Jag upprepar dem gång på gång. Jag utsäger dem högt för mig själv. Jag småsjunger dem. Jag försöker dock inte att foga till några fler rader. Jag är alldeles för häpen över det, som har hänt mig.

Föreställ er, att ni har vuxit upp som en fattig tiggarunge och någon helt plötsligt kommer och säger till er, att ni är ett kungabarn!

Föreställ er, att ni hade varit blind och helt oväntat blivit seende, att ni hade varit utfattig och helt hastigt blivit rik, att ni hade varit utstött och vänlös och helt oförmodat mött en stor, varm kärlek! Föreställ er vad ni vill av stor, oväntad lycka, och ni skall ändå inte kunna tänka er en större än den, som jag känner i den stunden.

Jag kan rimma, jag kan sätta ihop vers. Jag har samma gåva som Tegnér, Runeberg, Wallin. Jag skall bli som en av dem.

Jag har alltid ämnat skriva romaner och teaterstycken. Men detta är alls inte så märkvärdigt som att skriva vers. Det är bara roligt och nöjsamt, men vers, det är det höga. Det är det ärofulla. Det är det underbaraste av allt.

Jag förtiger den stora upptäckten för alla de mina. Men jag går som i en yrsel hela aftonen, hör inte vad man säger till mig, utan svarar alldeles bakvänt.

Jag minns oss ännu den dagen, då vi sitter vid kvällsbordet. Där sitter far, och där sitter mor. Där är mina systrar, faster, guvernanten. Och där är jag själv, liten och blek med stort, vitt hår, just lik varje annan tös. Far för ordet, som vanligt, och skämtar med faster och guvernanten. Det är muntert och glatt, och samtalet rör sig om de mest alldagliga ting. Vad skulle de ha sagt, de andra, om de hade haft en aning om de vilda förhoppningar, som stormar fram genom mitt huvud?

Det, som oroar mig en smula, är moster Wennerviks spådom. I den förekom ingenting om att jag skulle bli något stort och märkvärdigt. Men den, som skriver vers, den är en storhet. Den är nästan förmer än en kung. Jag börjar bli rädd, att jag har tagit miste, att jag inte har gudagåvan.

Då upprepar jag för mig själv det lilla rimmet, och jag känner mig åter oändligt stolt, oändligt lycklig.

När det äntligen blir natt, vill jag pröva på vad den nya förmågan duger till, och jag börjar trösteligen att författa ett poem. Jag binder och knyter ord till ord och sover inte en blund på hela natten. Jag fogar versrad till versrad och har en hel mängd strofer färdiga före morgonen.

Men poemet är inte det märkvärdiga för mig. Det märkvärdiga är, att jag har förmågan, att jag kan rimma, att jag hör till de utvalda.

Sedan sätter jag ihop vers i tid och otid, bittida och sent, dag och natt många år framåt.

Det mesta av all denna diktning är förstört, och det lilla, som finns kvar, är mycket klent. Det finns av hela detta författarskap endast en liten bit, som jag är glad åt, och som jag stundom viskar för mig själv, då jag står inne under trädens dunkel och ser aftonsolens ljus låga över slätt och dal.





Det är så mörkt under lindarna,

så ängsligt stilla i vindarna.





*

Jag är tjugutre år, och jag befinner mig i Stockholm i samma goda hem, som tog emot mig, då jag var ett nioårigt barn. Jag har rest dit för att vinna inträde vid Högre lärarinneseminariet. Jag har varit uppe i examen och sitter nu, dagen sedan den är slut, och väntar på att få höra om jag har lyckats, om jag skall bli mottagen vid läroverket.

Det är en lång dag, det är nästan omöjligt att få slut på den. Vi har examinerats i nära nog en vecka, och det har inte varit så svårt, som jag hade varit rädd för att det skulle bli. Det har varit dagar fulla av stark spänning, men det har hänt något, det har varit strid och tävlan, och ibland har det till och med varit roligt. Alla examinatorerna har varit ytterst välvilliga, och deras fordringar har inte varit överdrivna. I det stora hela tror jag att jag har rett mig bra i proven. Men olyckligtvis är det inte nog med att reda sig bra. Man måste också vara bättre än en mängd andra.

Det är inte mer än tjugufem elever, som kan komma in vid seminariet varje år, och vi är fyrtinio, som söker. Det är i detta, som det förskräckliga ligger. Vi har förhörts i små grupper på tre och tre, och jag vet därför inte hur de andra har bestått provet. Men jag är viss om att alla dessa andra har gått igenom ordentliga skolor i städer. De har inte legat borta på landet hela sitt liv och använt all sin lediga tid på att skriva oduglig vers. Det är bara helt naturligt, att de allesammans måste vara kunnigare än jag.

Det sista året har jag vistats i Stockholm och gått igenom en kurs för att förbereda mig till inträdesexamen. Men det är bara ett enda år, som jag har bedrivit allvarsamma studier. De andra har gått igenom stora åttaklassiga läroverk.

Man har sagt mig, att vi inte får veta utgången förrän sent på eftermiddagen. Om jag inte har lyckats, kommer då en vaktmästare med ett brev, som underrättar mig om att jag inte kan bli mottagen som elev vid seminariet det här året. Har jag däremot lyckats, får jag inte något brev, ingen underrättelse alls. Då kan jag helt lugnt vandra upp till seminariet nästa morgon och börja mina studier. Men ännu är det mitt på dagen. Det är ännu många timmar, innan jag kan börja vänta vaktmästarn med det fruktade brevet.

Släktingarna tycker nog, att det är synd om mig, men vad kan de göra för att hjälpa mig? Vi sitter och språkar, men jag har svårt att följa med vad de säger. Tankarna vänder jämt tillbaka till detta, om jag löste matematikproblemet alldeles galet eller om jag svarade orätt vid förhöret i svenskan.

Och jag hoppas och ber, att jag måtte få komma igenom i examen, inte därför att jag är lärdare än mina medsökande, utan därför att jag behöver det bättre än någon annan.

Se, detta är något, som jag är viss om. Ingen annan behöver så väl att komma in och få dessa tre år av kostnadsfri undervisning, som seminariet har att bjuda. Om jag misslyckas nu, då är det slut med mig. Då får jag söka någon liten guvernantsplats med ett par hundra kronors lön, eller också får jag fara tillbaka hem och gå i hushållet. Jag är inte så barnslig nu, som då jag gick därhemma och trodde, att det var nog att önska och drömma för att bli något. Nu vet jag, att jag måste arbeta och skaffa mig kunskaper, om jag vill bli författarinna.

Jag vet också, att jag måste skaffa mig kunskaper, om jag vill leva. Vi är så fattiga därhemma sedan några år tillbaka. Jag måste lära mig att tjäna mitt eget bröd, om jag inte vill sjunka ner i elände.

Alla de andra, som söker, handlar kanske inte rakt emot sin fars vilja. De har kanske inte måst tvinga sig till detta att få fara hemifrån. De tror kanske inte mer i deras hem, att ett fruntimmer inte behöver lära sig något ordentligt. Och om de inte kommer in nu, så får de kanske försöka om igen nästa år. Men jag kan aldrig mer få fars tillåtelse att resa till Stockholm och studera, om jag nu misslyckas.

De andra är väl heller inte så fattiga som jag. De kan kanske få hjälp att studera vid andra skolor. Men det kan inte jag. Far har inga pengar att ge mig, och det är väl till stor del därför, som han har så mycket emot att låta mig fara hemifrån. Men kommer jag bara in på seminariet, då har jag en tryggad bana framför mig, då får jag nog låna pengar, så att jag kan uppehålla mig i Stockholm under kursen. Men om jag misslyckas, vem skulle då vilja hjälpa mig?

Vad tiden går långsamt denna dag! Och ingenting kan man sysselsätta sig med. Jag kan inte gå ut att gå, för tänk, om vaktmästarn skulle komma med brevet, medan jag vore borta! Och inte tjänar det något till att läsa. Examen är ju förbi. Det är ingenting annat att göra än att vänta.

Jag har väntat under hela mitt liv, men på ett annat sätt. Jag har gått och väntat på att bli upptäckt, väntat, att någon skulle komma att läsa mina romaner, mina dikter, mina skådespel och finna dem sköna och snillrika. För var gång jag visade dem för någon, hoppades jag, att detta under skulle ske.

Och en gång var det verkligen nära, att det hade skett. Det var bröllop hos en av grannarna, och jag var brudtärna. Vid bröllopsmiddagen läste en av marskalkarna upp ett kväde för tärnorna, och jag höll svarstalet för marskalkarna, också på vers. Vi gjorde naturligtvis stor lycka båda två. Man gör ju alltid lycka med tillfällighetsvers.

En stund efter middagen kom mor och sade mig, att Eva Fryxell ville tala med mig.

Eva Fryxell var dotter till den store historieskrivaren Anders Fryxell, som var prost i vår grannförsamling. Hon var själv författarinna och därtill en högt bildad dam. Hon brukade tillbringa sina vintrar i Stockholm och umgicks i den tidens litterära kretsar. Ingen kunde vara lämpligare än hon att hjälpa mig fram i världen.

Hon var med på bröllopet. Hon hade hört mig läsa upp vers, och nu ville hon tala med mig.

Hon frågade mig om jag brukade skriva poesi. Hon bad, att jag skulle skicka henne mina bästa bitar, så skulle hon försöka att få dem införda i någon tidning.

Hon var mycket vänlig, och jag trodde, att lyckan äntligen var kommen. Jag sände henne mina dikter och gick sedan och väntade på att få se dem i tryck.

Men hela hösten gick, hela vintern, och ingenting hördes av.

På våren först kom ett stort brev från Eva Fryxell. Hon skickade mig mina dikter tillbaka. Ingen tidskrift hade velat mottaga dem. Men hon skrev inte bara om detta. Hon skrev, att jag skulle fara ut i världen och skaffa mig kunskaper, annars kunde det aldrig bli något av mig.

Och så var det väl närmast till följd av dessa hennes förmaningar, som jag för ett år sedan hade brutit mig lös hemifrån. Under hela detta året hade jag inte författat, utan bara studerat för att kunna inhämta allt det, som fattades mig.

På samma gång hade kärlek till studierna vaknat hos mig. Jag längtade efter dessa tre år vid seminariet, efter dessa tre år av starkt, intensivt arbete och framåtskridande.

«Hon ska få slita och arbeta alla sina dar,« hade moster Wennervik sagt, och jag hoppades, att det skulle bli så.

Det ringer ibland på tamburklockan. Då spritter jag till och undrar om det inte kan vara vaktmästarn från seminariet. Man har sagt mig, att han inte kan komma förrän efter klockan 5, men vem kan veta? Avgörandet kan ha skett tidigare det här året.

Hoppet sjunker för varje ögonblick, som går. Naturligtvis har alla de andra fyrtiåtta varit duktigare än jag. Och naturligtvis har jag svarat orätt många gånger, utan att jag själv har märkt det.

Klockan slår tre. Då ringer det på nytt.

Det är en släkting och kamrat till mig, som kommer. Hon söker inträde i år, hon som jag, och vi har varit i samma grupp under förhören.

Hon kommer upp för att tala om, att vi har gått igenom, vi båda. Hon vill inte säga hur hon har fått veta det, men underrättelsen kommer från säkert håll. Och så snart som hon har fått veta det, har hon skyndat att bringa mig budskapet, för att jag inte skall behöva sitta och vara orolig längre.

Jag vet inte vad jag säger eller gör. Jag vet inte om jag tackar henne. Jag smyger mig undan längst in i våningen för att få vara ensam.

Jag kan alls inte behärska mig. Jag skakar och darrar och kan inte hålla mig stilla. Och tårarna störtar fram ur mina ögon.

Jag känner, att jag har övervunnit det värsta. Jag är inte mer hjälplös och beroende. Jag har en bana framför mig. Jag skall kunna tjäna mitt eget bröd och själv få råda över mina handlingar. Det skall bli min egen sak att nå, dit jag vill nå.

*

Det är på Grand Hôtel i Jerusalem en kväll i mars år 1900. Jag har blivit utkallad ur mitt rum av Jemil, vår syriska dragoman, för att ta emot en gäst. Denna gäst kan inte föras in i mitt rum, inte heller i den stora mottagningssalongen. Dragomanen anser sig inte kunna föra honom längre än till hotellets förstuga.

Det är heller inte att undra på, för den främmande har inte något inbjudande utseende. Det är en gammal neger av en fruktansvärt ful typ, en man, som med sina ofantliga läppar, sina långa aparmar, sina utsvällda muskler, sin tunga kropp och sin grova, barklika hud gör intryck av att ha tillhört den människoras, som fanns till före syndafloden. Och denna figur är inte höljd i något, som kan kallas kläder. Han är insvept och inrullad i långa, smutsiga, vita skynken. Hans fötter är bara, och över huvudet har han kastat en flik av samma skynke, som han har lindat om kroppen.

För några dar sen förde Jemil mig och min reskamrat, Sophie Elkan, genom den gamla moskén El Aksa i Jerusalem, och det förvånade oss då att i en sidogång finna ett trasigt täcke ligga utbrett i en stor fönsternisch. Jemil sade oss, att i den där nischen brukade uppehålla sig en spåman, som gick allmänheten till handa med upplysningar om framtiden. Jag beklagade mig över att han inte var på sin plats just då. Jag hade gärna velat bli spådd av en riktig spåman i den gamla El Aksa, som var rest på samma grund som Salomos tempel. Nu har vår vänliga dragoman sökt upp spåmannen och fört honom till hotellet, för att jag ändå skulle bli spådd i Jerusalem.

Det är inte så högtidligt att bli spådd i hotellets förstuga, där tjänare och resande strömma ut och in, som i El Aksamoskén, men jag har inte något val. Vi går alla tre fram till ett bord, som står i en vrå. Spåmannen tar fram en påse, som han har hållit dold under sina skynken, knyter upp den och häller ut på bordet ett rätt tjockt lager av sand, något slags sjösand utan tvivel, för det finns fullt upp med små krossade snäckskal i den.

Under dessa förberedelser måste jag tänka på moster Wennervik. Jag undrar om den här österlänningen skall visa sig vara en lika god spåman som hon.

Då negern har fått sanden jämnt utbredd, säger han några ord på arabiska, som dragomanen översätter till engelska.

«Han ber, att ladyn ska tänka på något, som hon vill ha upplysning om. Ladyn ska inte tala om vad hon tänker på, bara behålla det i tankarna en stund, så ska hon få svar.«

För ett par ögonblick står jag förbryllad. Ligger det inte ett oöverstigligt svalg mellan en arabisk spåman och en västerländsk resande? Vi har levat i helt och hållet skilda världar. Vad skall jag kunna fråga om, som inte ligger utom det område, där hans tankar brukar röra sig?

Under hela denna vistelse i Jerusalem har jag egentligen inte tänkt på mer än en enda sak. Jag har rest hit endast och allenast för att besöka några bönder från Nås i Dalarna, som har flyttat hit och tillsammans med en skara amerikaner bildat en koloni. Jag ville se dem för att kunna skriva en bok om dem.

Och nu har jag varit hos dem många gånger, ätit vid deras bord, besökt deras skolor, sett dem arbeta i sina verkstäder, åkt i deras hemmagjorda vagn, gått på mattor och suttit på stolar, som de har tillverkat åt sig själva. Jag har hört dem tala om sin lära öppet och utan omsvep. Jag har inte funnit något hos dem, som inte är gott, ärligt och uppriktigt.

Jag blev så rörd, då jag här i det främmande landet fick se deras goda, svenska ansikten och hörde deras ärliga, svenska tungomål, att tårarna korn mig i ögonen. Jag har varit med om deras gudstjänst, och jag har hört dem sjunga sin avskedssång: «Vi ska mötas en gång«, till oss, deras svenska gäster. Jag har funnit dem enkla, arbetsamma, tåliga, och jag brinner av begär att skriva om dem.

Men på samma gång har jag börjat undra om jag någonsin skall kunna skriva en bok om dem. Det är inte bara fruktan för min egen oförmåga att behandla ämnet, som kommer mig att tvivla, utan det är också andra orsaker. Jag lever var dag i ett tvivel och en obeslutsamhet, som nästan är pinsamma.

Det gäller en allvarlig sak för mig. Den här långa resan skulle vara förgäves, om jag inte kan skriva boken. Tid, möda, pengar bortkastade utan nytta. Det är ingenting att leka med.

Jag frågar mig alla dar: Skall detta bli till en bok? Skall den någonsin bli skriven? Skall någon människa vilja läsa den?

Men kan jag fråga en negerspåman om detta? Har en sådan här urtidsmänniska någonsin sett en bok? Vet han vad en roman vill säga?

I alla händelser är det ingenting annat jag önskar veta just då, och jag fäster min tanke vid detta: «Skall det lyckas mig att skriva en bok om de svenska bönderna i Jerusalem?«

Spåmannen lyfter sin hand över sanden, som han har utbredd framför sig, sträcker ut ett tjockt pekfinger, på vilket sitter en nagel, som liknar en klo, och gör ett par rader hålor i sanden. Han mumlar och räknar. Det dröjer en rätt god stund, innan han säger något. Men så vänder han sig till Jemil och talar arabiska.

«Han säger, att ladyn tänker på något, som hon ämnar skriva på ett papper,« översätter Jemil. «Han ber, att ladyn inte ska vara orolig. Det, som hon tänker på, kommer att lyckas henne.«

Jag kan inte hjälpa, att jag blir en smula häpen över svaret. Han tycks förstå att läsa tankar, den här negergubben.

Han betraktar mig avvaktande, och jag ber dragomanen säga honom, att han har lämnat ett riktigt svar och att jag är mycket nöjd med honom.

Spåmannen slätar genast ut de små hålorna i sanden, så att den ligger jämn och fin, och sedan ber han, att jag skall göra en fråga till.

Denna gången besinnar jag mig inte länge. Vi ska lämna Jerusalem nästa dag för att fara vidare till Nasaret, Tiberias, Damaskus. Jag frågar endast: «Ska vi få en god resa? Ska vi komma till de ställen, som vi önskar se?«

Det dröjer inte heller länge, förrän spåmannen talar på nytt igen. Men han lämnar inte svar på min fråga, utan ber att få se mina händer, båda mina händer.

Jag sträcker fram mina händer med insidan upp. Spåmannen betraktar dem, tar ett steg tillbaka och lyfter upp armarna. Orden strömmar över hans läppar. Han är tydligen upprörd.

«Vad är det åt honom? Vad säger han?« frågar jag dragomanen.

«Han säger, att ladyn tänker på en väg, som ligger framför henne,« svarar denne, «och han förklarar, att ladyn ska få en god resa. Han säger, att den här ladyn har sultan Ibrahim il Kalils och sultan Solimans tecken i sina händer. Han säger, att allt ska lyckas denna lady. Denna lady har en mycket stark stjärna.«

Jag ber dragomanen, att han skall säga spåmannen, att jag är mycket nöjd med hans svar, och jag lämnar honom hans betalning. Jag förstår, att då jag har fått veta, att jag har Abrahams och Salomos tecken i mina händer, bör jag vara nöjd.

«Jag undrar vad moster Wennervik skulle säga om detta?« säger jag för mig själv, medan jag beger mig till mitt rum.

Knappt är det sagt, förrän jag tycker mig höra, att en skarp och klok röst talar alldeles invid mitt öra på den hemtrevligaste värmländska: «Det måtte du väl veta, min tös, att de här österlänningarna, om de också är fula som apor och går i trasor, förstår de sig bättre på att smickra och säga artigheter än vi andra, framför allt om det gäller att förtjäna en slant. Men på min spådom kan du lita. Den är inte betald, den. Resa ska du få göra, arbeta ska du få göra, skriva böcker ska du få göra, riktigt frisk ska du aldrig bli, och så ska ditt liv förlöpa.«

«Kära moster Wennervik,« viskar jag tillbaka, «bli inte orolig! Du förstår inte meningen med den här mannens ord. Han vill bara säga, att den, som vid mogna år får utföra vad barnet har drömt om, har fått de gamle vises lycka och har blivit förd av en god stjärna.«

________





TAL VID NOBELFESTEN 10 DECEMBER 1909


Kungliga högheter! Mina herrar och damer!

Det var för några dar sen, då jag satt på tåget för att resa till Stockholm. Det led mot kvällen. Det var mörkt ute och rätt skumt i kupén. Mina medresande slumrade var och en i sitt hörn, och jag satt tyst och hörde på tågets dån, då det brusade fram på skenorna.

Medan jag satt där, kom jag att tänka på alla de gånger, som jag hade rest till Stockholm. Som oftast hade det varit för något svårt. Jag hade farit dit för att ta examen, och jag hade farit dit med manuskript för att söka förläggare. Och nu var jag på väg dit för att ta emot Nobelpriset. Det var inte utan, att jag tyckte, att det var svårt, det också.

Hela hösten hade jag levat i mitt gamla hem i Värmland i den största ensamhet, och nu skulle jag nödgas träda fram bland många människor. Det var, som om jag hade blivit skygg för liv och rörelse därborta i ensligheten, och jag blev ängslig vid tanken på att åter nödgas visa mig ute i världen.

Men i grunden var det ju en så förunderligt stor glädje att få ta emot priset, och jag sökte fördriva min ängslan genom att tänka på dem, som skulle bli glada åt min lycka. Det var många goda gamla vänner, det var mina syskon, och först och främst var det min gamla mor, som satt därhemma och gladde sig åt att ha fått uppleva denna stora tilldragelsen.

Med detsamma kom jag att tänka på min far, och jag kände en stor saknad över att han inte levde, så att jag kunde berätta honom, att jag hade fått Nobelpriset. Jag visste, att ingen skulle ha blivit så glad som han. Aldrig har jag råkat någon, som har hyst en sådan kärlek och vördnad för diktning och diktare, och om han nu hade fått veta, att Svenska akademien hade tillerkänt mig ett stort diktarpris ..... Det var en riktig sorg, att jag inte fick tala om det för honom.

Var och en, som har farit på tåget i natt och mörker, vet, att det kan hända, att vagnarna långa stunder glider framåt märkvärdigt stilla utan en skakning. Buller och rassel upphör, och det jämna dånet från hjulen förbyter sig i stillsam och entonig musik. Det är, som om järnvägsvagnarna inte längre fore fram på syllar och skenor, utan glede bort i rymden. Nå, just som jag tänkte på att jag ville råka far, hände något i den vägen. Tåget började ila framåt så ljudlöst och lätt, att jag tyckte, att det omöjligt kunde vara kvar på jorden. Och så började mina tankar leka: «Tänk, om jag nu fore till min gamle far i himmelrik! Jag tycker mig ha hört, att sådant har hänt andra; varför skulle det inte hända mig?«

Järnvägsvagnen fortfor att glida framåt tyst och ljudlöst. Men vart den så for, så hade den långt att färdas, innan den nådde målet, och mina tankar hann fram före den.

«När jag nu råkar far,« tänkte jag, «sitter han nog i en gungstol på en veranda och har framför sig en solig gårdsplan, som är full av blommor och fåglar, och naturligtvis håller han på att läsa Fritjofs saga. Och då far får se mig, lägger han ner boken och skjuter glasögonen upp i pannan, och så reser han sig och går emot mig. Och han säger «goddag« och «välkommen« och «Nej, är du ute och går!« och «Hur står det till med dig, flickan min?« – alldeles på det gamla sättet.

Först då han har satt sig till rätta i gungstolen igen, börjar han undra varför jag har sökt upp honom. «Det är väl inte något på tok därhemma?« frågar han plötsligt.

«Nej då, far, det står bra till.« Och jag ämnar just tala om nyheten, men så tycker jag, att jag vill gömma på den en smula, och därför gör jag liksom en omväg. «Jag har bara kommit för att be dig om ett gott råd,« säger jag och tar an ett bekymrat utseende. «Det är så, att jag har råkat i stora skulder.«

«Jag är rädd för att du inte kan få mycken hjälp med den saken hos mig,« säger far. «Man kan visst säga om det här stället som om de gamla herrgårdarna i Värmland, att här finns allting utom pengar.«

«Det är inte heller för pengar, som jag är i skuld,« säger jag. – «Det var värre, det,« svarar far. «Tala nu om allting från början, flickan min!«

«Det är inte för mycket, att du hjälper mig,« säger jag, «för det är nog ditt fel från början. Kommer du ihåg hur du brukade sitta vid klaveret och sjunga Bellman för oss barn, och minns du hur du lät oss läsa Tegnér och Runeberg och Andersen ett par gånger var vinter? På det sättet var det, som jag råkade i min första stora skuld. Far, hur ska jag kunna vedergälla dem för att de lärde mig att älska sagorna och hjältedåden och fosterjorden och människolivet i all sin storhet och i all sin skröplighet?«

När jag säger detta, sätter far sig till rätta i gungstolen och får ett vackert uttryck i ögonen. «Jag är glad åt att jag var med om att skaffa dig den skulden,« säger han.

«Ja, det kan du ju ha rätt i, far,« säger jag, «men du får komma ihåg, att det inte är slut med detta. Du får tänka på att jag har en sådan mängd fordringsägare. Tänk på alla de där fattiga och hemlösa kavaljererna, som brukade fara omkring i Värmland i din ungdom och spela kille och sjunga visor! Till dem står jag i skuld för galna äventyr och upptåg och skämt i oändlighet. Och tänk på alla de gamla, som har suttit i små grå stugor i skogsbrynet och berättat om näck och troll och bergtagna jungfrur! Det är väl de, som har lärt mig hur det kan bredas ut poesi över hårda fjäll och svarta skogar. – Och så, far, tänk på alla de bleka och hålögda munkar och nunnor, som har suttit i skumma kloster och sett syner och hört röster! Till dem står jag i skuld för lån ur den stora legendskatten, som de har samlat sig. Och tänk på dalbönderna, som drog till Jerusalem! Är jag inte i skuld hos dem, därför att de gav mig ett stordåd att skriva om? Och det är inte nog med att jag står i skuld hos människor, far, det är hela naturen också. Det är markens djur och himmelens fåglar och blommor och träd, – de har allesammans haft sina hemligheter att berätta mig.«

Far bara nickar och småler, medan jag säger detta, och ser inte alls bekymrad ut. «Du måtte väl förstå, att det är en stor skuldbörda, far?« säger jag och blir alltmer allvarsam. «På jorden vet ingen hur den ska gäldas. Jag trodde, att ni visste det här i himlen.« – «Ja, det vet vi nog också,« säger far och tar saken lätt, som han brukar. «Det ska nog bli råd för dina bekymmer. Var inte rädd, barn!«

«Ja, men, far, det är ändå inte nog med detta,« säger jag. «Jag står också i skuld hos alla, som har ryktat språket, som har smitt och format det goda verktyget och lärt mig att nyttja det. Och står jag inte i skuld till alla dem, som har diktat och skrivit före min tid, som har gjort det till en skön konst att berätta om människoöden, som har gett uppslag och anvisat vägar? Står jag inte i mångfaldig skuld till dem, som i min ungdom främst bar upp dikten: hos de stora norrmännen och de stora ryssarna? Står jag inte i skuld därför, att jag har fått leva i en tid, då mitt eget lands diktning har stått i högsta blomstring, därför att jag har fått se Rydbergs marmorkejsare, Snoilskys diktvärld, Strindbergs skärgård, Geijerstams folkliv, Tor Hedbergs skådespel, AnneCharlotte Edgrens och Ernst Ahlgrens nutidsmänniskor, Helena Nybloms dikter, Heidenstams Österland, Sophie Elkans levandegjorda historia, Frödings Värmlandslåtar, Levertins legender, Hallströms Thanatos och Karlfeldts Dalmålningar och så mycket annat framträda ungt och nytt, eggande till tävlan och befruktande för drömmen?«

«Ja, ja,« säger far. «Du har rätt, du är i stor skuld, men det ska det nog bli råd med.«

«Jag tror inte, att du riktigt förstår hur svårt jag har det, far,« säger jag. «Du har nog inte besinnat, att jag också står i skuld till mina läsare. Vad har jag inte allt att tacka dem för: alltifrån den gamle kungen och hans yngste son, som sände mig ut på min gesällvandring till södern, till de små skolbarnen, som klottrar ihop ett tack för Nils Holgersson? Vad skulle det ha blivit av mig, om man inte hade velat läsa mina böcker? – Inte heller får du glömma dem, som har skrivit om mig. Kom ihåg den store danske kritikern, som vann mig vänner över hela sitt land bara med ett par ord! Och tänk på honom, som nu är död och som tillblandade sin dryck på bittert och ljuvt konstfullare, än någon har gjort hos oss före hans tid! Tänk på alla dem, som i främmande land har arbetat för mig! Jag har skuld, far, både till dem, som har berömt, och till dem, som har tadlat.«

«Ja, ja,« säger far, och jag tycker inte, att han ser så lugn ut. Han börjar visst förstå, att det inte blir så lätt att råda mig.

«Kom ihåg alla, som har hjälpt mig, far!« säger jag. «Tänk på min trogna vän Esselde, som sökte öppna en väg för mig, då ännu ingen annan vågade tro på mig! Kom ihåg de många, som har värnat om min diktning och skyddat mitt arbete! Och kom ihåg min goda vän och reskamrat, som inte bara förde mig till södern och visade mig all konstens härlighet, utan också gjorde hela livet ljusare och rikare! Och tänk på all kärlek, som har mött mig, tänk på all heder och utmärkelse! Kan du inte förstå, att jag behöver komma till dig för att få veta hur man betalar sådana här skulder?«

Far har sänkt huvudet och ser inte så hoppfull ut som i början. «Jag tror visst, att det inte blir så lätt att finna hjälp för dig, flickan min,« säger han. «Men nu måtte det väl vara slut?«

«Nej, hittills har det väl ändå varit så, att jag har kunnat bära det,« säger jag. «Men nu kommer snart det allra värsta. Det var därför, som jag var tvungen att gå till dig och fråga om råd.«

«Jag kan inte förstå, att du kan råka i värre skuld,« säger far.

«Åjo,« säger jag och så talar jag om «det« för honom.

«Aldrig kan jag tro, att Svenska akademien .....« säger far. Men i detsamma ser han på mig, och då förstår han, att «det« är sant. Och det börjar rycka i varenda rynka i hans gamla ansikte, och han får tårarna i ögonen.

«Vad ska jag säga till dem, som har beslutat i den här saken, och till dem, som har anmält mig till pris?« säger jag. «För tänk på detta, far: det är inte bara ära och pengar, som de har gett. De har haft en så god tro om mig, att de har vågat utmärka mig inför all världen. Hur ska jag plåna ut den tacksamhetsskulden?«

Far sitter och grubblar litet, men så torkar han bort glädjetårarna ur ögonen, skakar på sig och slår näven i stolkarmen. «Jag vill inte sitta här längre och fundera på saker, som ingen, varken i himmel eller på jord, kan ge svar på,« säger han. «Är det så, att du har fått Nobelpriset, då bryr jag mig inte om annat än att vara glad.«

Kungliga högheter! Mina herrar och damer! Då jag inte fick bättre besked på alla mina frågor, så återstår mig bara att be er deltaga i den tacksamhetens skål, som jag har äran föreslå för Svenska akademien.

________





HEM OCH STAT


(Tal vid rösträttskongressen i Stockholm, juni 1915.)

Mina herrar och damer!

Först och främst har jag att frambära ett tack till Kongressledningen, som har inbjudit mig att tala vid detta tillfälle, och i detta mitt tack ligger inte bara ett erkännande av den heder, som uppdraget innebär, utan jag vill tacka också därför, att Ledningen genom att göra mig till talsman för rösträttssaken har nödgat mig att för min ringa del söka komma till rätta med den skiftande och törhända världsomdanande företeelse, som heter kvinnorörelsen.

Ty – inte sant? – ett är att gå med i ledet, att tyst följa skaran, såsom jag hittills har gjort härvidlag. Så länge svarar man bara för sig själv, och så länge kan en fast tro på den nya riktningens praktiska nödvändighet vara tillräcklig. Ett annat är att stå fram och tillropa de förbigående, att den rätta vägen är funnen och att den gör väl, som sluter sig till oss. Därmed tar man på sig ett ansvar, som inte kan bäras, utan att man har klart för sig, att rörelsen också är av den ideella betydelse, att det kan vara ett gott att kämpa för den, vad man än därav vinner: glädje eller lidande, framgång eller nederlag.

Vidare vill jag bekänna, att då jag satte mig att tänka igenom mitt föredrag, trodde jag, att jag utan svårighet skulle finna skäl, som bevisade rättmätigheten av vår fordran. Jag ansåg, att jag bara hade att gå in i en välförsedd rustkammare och plocka fram de vapen jag behövde. De fanns där redan i ordning, starka och skarpslipade, uppsökta från historien och livet, från tankens värld liksom från erfarenhetens. Jag behövde endast välja.

«Låt se,« sade jag till mig själv, «vi kvinnor fordrar rösträtt. Vad har vi då att åberopa oss på, som kan berättiga oss att ta del i riksstyrelsen?«

Vi svenska kvinnor brukar fästa uppmärksamheten på själva den rösträttsrörelse, som på få år har uppstått ibland oss. Vi berömmer oss av våra 170 rösträttsföreningar, av de massor broschyrer, som vi sänder ut, av de föredrag, som vi håller. Vi påminner om att vi är 30,000 kvinnor, som har gått in i rösträttsfordrande organisationer, och om vår stora petition med dess 140,000 namnunderskrifter. Men vid närmare eftertanke fann jag, att det inte skulle löna sig för mig att åberopa mig på detta. Skulle man inte helt enkelt svara mig, att de svenska kvinnor, som inte begärde någon rösträtt, var ändå många fler än de, som önskade den?

Vi brukar också hänvisa på hur många vi är, som numera förtjänar vårt bröd genom eget, avlönat arbete. Men staten lönar vårt arbete mindre än mannens och utestänger oss ännu från en del arbetstillfällen. Vi behöver få vår hand med i lagstiftningen, för att detta skall bli rättat. Vi önskar ändring i den gifta kvinnans ekonomiska ställning, och vi önskar rätt för henne att bestämma över sin egen person. Men kommer man någonsin att ge oss svenska kvinnor rösträtt av dessa skäl? Säkert skulle man svara, att dessa handlingar av rättvisa kommer att genomföras utan vår medverkan, på samma sätt som den lika arvsrätten och mycket annat blivit oss beviljat.

Skulle jag draga fram det arbete, som vi kvinnor har utfört och utför som sjuksköterskor, som diakonissor, som slumsystrar, som frivilliga på fattigvårdens område? Man skulle svara mig, att just detta visar vilken makt religionen utövar över kvinnorna: Rösträtt åt kvinnorna, det skulle betyda ett återuppståndet prästvälde.

Eller skulle jag betona, att kvinnan kan avlägga akademiska examina, hon såväl som mannen, att hon har vunnit rykte som upptäckare och forskningsresande, att hon förestår affärer, och säga, att då hon på dessa områden kan tävla med mannen, så skall hon säkert också visa sig äga förmåga att sätta sig in i det parlamentariska livet? Jag vet, att man skulle svara mig, att om det än finns en och annan kvinna, som man gärna skulle bevilja rösträtt, så finns det tusental, som man inte vill unna den, och som man inte kan lagstifta för undantagen, måste alla bli utan.

«Men har vi då ingenting gjort, som kan berättiga oss till samma fordringar på tillvaron som mannen?« började jag fråga mig själv. «Vår tid har varit lång på jorden, lika lång som hans. Har den gått spårlöst förbi? Har vi intet skapat, som är av oersättligt värde för livet och kulturen? Jämte detta, att vi har satt in människor i världen, har vi ingen insats gjort till gagn för det hela? Jag vet dock, att kvinnorna före vår egen tid inte har slösat bort sitt liv som lekande barn, utan har arbetat. Jag ser på tavlor och på kopparstick, bilder av gamla kvinnor från gamla tider. Deras ansikten är tärda och stränga, deras händer knotiga. De har inte setat som slöa fångar i harem, de har haft sin strävan och sitt intresse. Vad har de gjort?«

Jag ställer mig framför Rembrandts gamla borgarkvinna, hon med de tusen rynkorna i det kloka ansiktet, och jag frågar henne varför hon har levat. Säkert inte för att dyrkas av många män, inte för att styra en stat, inte för att vinna en lärdomsgrad. Och dock kan det arbete, som hon har ägnat sig åt, inte vara något obetydande. Hon har inte gått tom och dum genom världen. Mäns och kvinnors blickar vilar hellre på hennes åldriga ansikte än på den ljuvaste unga skönhets. Hennes liv måste ha haft ett innehåll.

Vi vet alla vad den gamla svarar på min fråga. Vi läser svaret i hennes milda och goda leende: «Jag har ingenting annat gjort än skapat ett gott hem.«

Och se där vad de skulle svara, kvinnorna, om de kunde stå upp ur sina gravar, släktled efter släktled, det ena tusendet, den ena millionen efter den andra: «Vi har ingenting annat gjort än strävat efter att skapa ett gott hem.«

Hur få av dem skulle svara något annat! En och annan klostersyster skulle ropa, att hennes livsmål hade varit att tjäna Gud, en och annan regentinna skulle förklara, att hon hade tjänat staten. Men deras gestalter skulle försvinna i mängden. Deras röster skulle inte höras bland alla dem, som svarade: «Vår strävan har varit att skapa ett gott hem.«

Vi vet alla, att detta är sant. Vi vet, att om vi frågade männen, om vi kunde ställa upp dem släktled efter släktled, tusental och milliontal efter varandra, skulle ingen komma på den tanken att svara, att de har varit till för att skapa ett hem. Det har varit kvinnans sak. Det finns ingen man, som gör anspråk på äran att ha skapat hemmet.

Och vi vet, att det är onödigt att forska efter annat. Vi skulle ingenting finna. Vår gåva till mänskligheten har varit hemmet, detta och ingenting annat. Vi har byggt på denna lilla byggnad sedan vår moder Evas tid. Vi har ändrat planen, vi har experimenterat, vi har upptäckt nytt, vi har återvänt till gammalt, vi har anpassat oss själva. Vi har gått ut och tämt dem bland de vilda djuren, som hemmet behövde, vi har bland markens växter sökt ut sädesslagen, de fruktbärande träden, de välsmakande bären, de skönaste blommorna. Vi har klätt vårt hem och prytt det, vi har utarbetat dess seder, vi har skapat uppfostringskonsten, trevnaden, hövligheten, det glada, behagliga umgängessättet.

Det är för hemmet, som vi har varit stora, för hemmet har vi också varit småaktiga. Inte många av oss har stått med Kristina Gyllenstierna på Stockholms murar och försvarat en stad, än färre har dragit ut med Jeanne d’Arc för att kämpa för fäderneslandet. Men om fienden kom ända fram till den egna porten, då stod vi där med disktrasan och kvasten, med den vassa tungan och den klösande handen, färdiga att strida till det yttersta för att försvara vår skapelse, hemmet.

Och denna lilla byggnad, som har kostat så många bemödanden, är den lyckad eller misslyckad? Är denna kvinnans insats i kulturen ringa eller värdefull? Är den uppskattad eller föraktad?

Man behöver ju, för att få svar, bara lyssna till yttranden, som vi ständigt hör omkring oss. Varför går det en människa väl i världen? Därför att hon har haft ett gott hem. En annan misslyckas. Det beror återigen på den uppfostran, som hon har tagit med från sitt hem. Hur har den mannen kunnat bära sina olyckor? Det är därför, att hans hustru alltid har berett honom ett gott hem.

Är den inte också beundransvärd, denna lilla fristad? Den tar emot oss med glädje som späda, hjälplösa, besvärliga barn. Den har en ärad plats för oss som svaga, bräckliga åldringar. Den ger mannen glädje och vederkvickelse, då han vänder åter dit, trött av dagens arbete. Den omhuldar honom lika varmt, då världen går honom emot, som då den upphöjer honom. Där finns inga lagar, endast sedvanor, som man följer, därför att de är nyttiga och ändamålsenliga. Där straffas, men inte för att utkräva hämnd, utan för att uppfostra. Där finns användning för alla talanger, men den, som inga har, kan göra sig lika älskad som den mest snillrike. Den kan upptaga fattiga tjänare i sin värld och behålla dem för livet. Den släpper ingen av de sina ur sikte och slaktar den gödda kalven, då den förlorade sonen återvänder. Den är en upplagsplats för fädrens sägner och visor, den har sin egen ritual för fester och högtidligheter, den bevarar minnen av förfäder, som ingen historia vet att nämna. Där får var och en vara sig själv, så länge han inte stör harmonien i det hela. Det finns intet smidigare, intet barmhärtigare bland allt, som människor har åstadkommit. Det finns intet så älskat, så högt uppskattat som kvinnans skapelse, hemmet.

Men då det nu är så, då vi erkänner, att allt annat kvinnoarbete är av försvinnande betydelse, jämfört med det utomordentliga, som hon har utfört i hemmet, då vi ser hur envist den kvinnliga begåvningen riktar sig åt detta håll, måste vi inte av allt vårt hjärta beklaga kvinnorörelsen, detta kvinnornas uppbrott från hemmet, deras emigration, skulle jag vilja säga, från det egna, vanda verksamhetsområdet in på mannens arbetsfält?

De flesta män och en god del av kvinnorna själva har sörjt och ängslats, de har också hejdat och stängt, så mycket de har förmått, men ingenting har hulpit. Det har inte funnits mycket erkännande för den unga kvinnans strävan efter arbete, men så mycket mer hån och åtlöje. De minst tilltalande platser, den sämsta avlöning har bjudits henne, och hon har tackat och tagit emot. Men de är få, som har funnit något beundransvärt i detta. Man har haft en instinktlik känsla av att hon handlade orätt, då hon lämnade hemtjänsten.

Man gör i dessa dagar de mest vittgående undersökningar över emigrationens orsaker. Man finner, att den beror av ekonomiskt tryck, av lust till jämlikhet och frihet, av längtan efter ombyte, av lockande exempel .....

Men har man därmed sagt nog? Känner vi inte alla, att detta våldsamma lösslitande från fädernejorden tyckes förorsakat av ett oförklarligt och oemotståndligt tvång? Vi liknar det vid sjukdom, detta, som driver tusen och åter tusen från kända omgivningar och älskade anförvanter bort till främmande land att anpassa sig efter en ny natur, lära ett nytt språk, tillägna sig nya arbetsmetoder. Lönen står oviss, men obehagen och svårigheterna är säkra och oundvikliga. Måste det inte vara en stor naturens lag, som sätter utvandrarskarorna i rörelse?

Vi andra vågar knappt göra något för att hejda, ty vi vet, att så länge det finns en sträcka obruten mark på jordens yta, så länge skall det finnas nybyggare, som söker sig dit. Man skall aldrig kunna förbjuda människor att uppfylla jorden och göra henne beboelig.

Därför är det heller ingen, som skrattar åt emigranten, och jag tror, att det snart skall vara slut med skämtet över den arbetande kvinnan. Man skall förstå, att då hon drevs att emigrera från hemmet, var det inte bara av ekonomiska orsaker, inte bara av begär efter likställdhet, inte av lust efter ombyte och frihet. Detta allt har spelat en roll, men också något annat. Ett tvång, starkare än den egna naturens tvång, en fläkt av det oförklarliga i världen har satt kvinnorna i rörelse. Man skall förstå detta, och man skall inte mer våga att hejda och stänga. Gulnande vetefält, nya städer, uppblomstrande stater visar oss var emigrantens väg har gått fram. Kvinnan skall kanske också visa en gång, att då hon trängde in på mannens arbetsområde, ville hon lägga vildmarker och öknar under kulturen.

Men innan vi vågar förutsäga något om framtiden, låt oss se till vad mannen har utfört på det arbetsfält, som han har ägnat sig åt! Och först av allt: Vari har hans arbete bestått? Under de tusental av år, som kvinnan har arbetat på sin lilla skapelse, hemmet, vad har mannen verkat främst och störst?

Det kan inte vara någon tvekan om svaret. Mannen har skapat staten. För den har han tjänat, för den har han lidit. Han har gett den sitt övermänskliga arbete som dess styresman, han har vågat livet för att reformera den. Han har skänkt den sina djupsinnigaste tankar, ställt sig framför kanonmynningen för att försvara den. Han har sammanfört dess område, utarbetat dess lagar, inordnat folkklasserna i denna oändligt konstrika skapelse, som omfattar oss alla och förenar oss som lemmar i en kropp.

Aldrig skall man förneka mannen hans stora ära som samfundsdanare. Inte bara den stora helstaten, utan alla dessa små och stora organisationer, som den innefattar, är hans verk. Så snart vi går utanför hemmets fyra väggar, möter vi honom och endast honom. Han har skapat gården, byn, kommunen, staden; han har upprättat kyrkan, universitetet, industrisamhället; alla de stater i staten, som vi känner, är från början hans verk. Han är den största byggaren av mänskliga myrstackar, han står aldrig ensam, tillhör alltid en sammanslutning. Ingen man är så ärad som statsmannen, som den stora regenten, därför att vi känner och förstår, att mannens främsta gåva till kulturen är den välordnade, starka, skyddande staten.

Men nu må väl vi kvinnor fråga oss: «Är det möjligt för oss att jämföra vår lilla skapelse, hemmet, med mannens stolta verk, staten?«

Låt oss då för det första slå fast en sak! Det är inte min mening att säga, att hemmet, sådant, som jag nyss har framställt det, är förverkligat överallt. Om så vore, då skulle troligen mänskligheten stå vid sitt mål och inga reformer eller framsteg vidare vara nödvändiga. Naturligtvis vet jag, att de flesta hem inte är fullkomliga, och att många är dåliga. Men de goda, de lyckliga hemmen finns dock. Vi har sett dem. Vi har levat i dem. Vi har kanske inte ägt dem själva, men vi kan vittna om att de finns. De är inte bara en dröm. Kvinnor kan skapa dem i fattigdom och i rikedom, i ringhet och i förfining. De inrymmes i kungaborgen och i torparstugan. Det goda hemmet är något, som verkligen finns till.

Men nu staterna?

Dessa våra stora hem, så svåra att bygga, resta med sådan ansträngning, vattnade av så mycket blod och tårar, uppförda med hjälp av de största karaktärer, de djärvaste snillen, finns det eller har det funnits någon bland dem, som har tillfredsställt alla sina medlemmar? Är de inte mitt uppe i ett ständigt reformarbete? Vill man inte än i dag omforma dem från bottnen och ända upp? Inrymmer de inte ständiga anledningar till missnöje och bitterhet?

I Runebergs Nadeschda säger Rysslands tsar, kejsarinnan Katarina, till sin vän furstinnan Natalia på tal om hennes hem:





Vilken lycka att till alla kunna hinna,

kunna hela alla brister,

att ett litet paradis av fröjd och lycka

blott med hjärtats vilja skapa!





Katarina var en kvinna, men hon talar inte här som kvinna, utan som regent över jordens största rike. Hon vet, och varje statsman vet, att staten kan skapa ordning och skaffa försvar, men hon är genomträngd av känslan av dess begränsning och vanmakt i andra stycken.

Eller var finns den stat, där inga barn driver omkring hemlösa, där intet ungt människoämne förfares, utan alla unga blir uppfostrade i glädje och med saktmod, som barnens rätt är?

Var finns den stat, som låter alla sina fattiga gamla få en trygg och ärad ålderdom, som det är tillbörligt för dem, som nalkas livets slut?

Var finns den stat, som straffar inte för att hämnas, utan endast och allenast för att uppfostra och upprätta, som det oss kloka och målmedvetna människor tillkommer?

Var finns den stat, som kan ta vara på varje begåvning? Var den, där den olycklige blir lika omhuldad som den framgångsrike?

Var finns den stat, som inte hyser inom sig främmande folkslag, som den inte kan lyckliggöra? Var den stat, som ger alla tillfälle att leva sitt eget fria liv, så länge de inte stör harmonien i det hela? Var den stat, där ingen av dess medlemmar får gå till spillo i lättja, i dryckenskap, i skamlig levnad?

Man svarar mig kanske, att det inte är detta, som staten vill. Den vill ordning och försvar. Men i så fall: varför sysslar den med allt detta andra? Den gör det, därför att den vet, att den stat inte kan hålla sig uppe, som inte vill skapa lycka. Den måste det, därför att den behöver att bli älskad av hög och låg. Staten måste vara ett redskap för trevnad, trygghet, uppfostran, kultur, förädling. Det är genom den, som mänskligheten skall få sina högst spända förhoppningar förverkligade.

Bristen ligger inte heller däri, att staterna inte ställer nog stora fordringar på sig själva, utan däri att det hittills av något skäl har varit dem omöjligt att genomföra dem.

Här är nu tid att göra en påminnelse. Jag har vågat säga, att hemmet är kvinnans skapelse, men jag har aldrig sagt, att hon har skapat det ensam. Till lycka för henne och för alla har hon alltid där haft mannen bredvid sig. Husbonde och matmor har suttit sida vid sida. Hade kvinnan strävat ensam, skulle hon inte ha löst uppgiften. Hemmet skulle inte ha funnits till varken som dröm eller som verklighet.

Men vid skapandet av staten har mannen stått ensam. Det har stått en drottning vid kungens sida under kröningspällen, men hon har inte varit med som drottning, bara som hustru. Ingenting har tvungit mannen att föra kvinnan med sig i domsalen, i ämbetsverket, i varumagasinet. Han har strävat sig fram ensam med sina svåra värv. Hur länge gick han inte som läkare ensam också på sjukhusen? Han går ensam ännu till sin prästerliga gärning. Han lagar själv sin mat i kasernen, han uppfostrar och pluggar i gosskolan. Han har åtagit sig det svåraste av allt, att sörja för de fattiga, han har inte fruktat för arbetet.

Men har han lyckats?

Vad vittnar hatet mellan samhällsklasserna? Vad vittnar de dova ropen nerifrån, allt hot om omvälvning? Vad vittnar all klagan från arbetslösa? Vad vittnar utvandringen? Vittnar allt detta, att han har lyckats, att han någonsin kan lyckas?

Och se nu! Just i detta ögonblick i tiden, då staterna vacklar, så beundransvärt de än är uppförda, då den sociala omstörtningen synes stå för dörren, då är det den stora kvinnliga invasionen in på det manliga arbetsfältet, in på statens mark tar sin början!

Har detta något att betyda? Eller betyder det endast, att kvinnan önskar sig bättre levnadsvillkor, likställighet, ombyte, frihet, makt? Varför kom den då just nu? Man skall vara blind för att inte se, döv för att inte höra.

Eller hör hon inom sig något, som kallar och manar? «Gå ut i nytt, hårt arbete! Tag platsen vid järnvägsbommen, sopa gatan, skriv rent på kontoret, sälj frimärken på posten, undervisa långt ner i ’förberedande’, sitt vid telefonluren, var hantlangare vid operationerna, gör allt detta obetydliga arbete, och var viss, att det inte är bortkastat!

Var övertygad framför allt, att det har varit nödvändigt! Du måste in överallt, du måste finnas till hands överallt, om staten en gång skall kunna bli älskad som ett hem. Var viss, att din arbetskraft, som nu är så ringaktad, snart skall bli uppskattad och eftersökt, ja, tagen i anspråk över förmågan. Var viss att på samma sätt, som läkaren inte mera kan reda sig utan sjuksköterskan, skall prästen och fattighusföreståndaren begagna sig av diakonissan, fabriksägaren av den kvinnliga inspektrisen! Var viss, att vi snart skall finnas överallt, i obygder och i städer, med många nu okända titlar och yrken, men alla arbetande för det gemensamma målet!«

Ack, vi kvinnor är inga fullkomliga varelser, ni män är inte fullkomliga mera än vi. Hur skall vi nå fram till det, som är stort och gott, utan att hjälpa varandra?

Vi tror inte, att verket skall gå fort, men vi tror, att det vore synd och dårskap att avvisa vår hjälp. Vi tror, att Guds vind för oss. Det lilla mästerverket, hemmet, var vår skapelse med mannens hjälp. Det stora mästerverket, den goda staten, skall skapas av mannen, då han på allvar tar kvinnan till sin hjälpare.

________





ANDERS FRYXELL


(Vid avtäckandet av Fryxellsbysten utanför Sunne kyrka den 24 september 1910.)

Först och främst vill jag tänka mig tillbaka till en vacker sommardag vid Östra Emterviks kyrka. Det är längesedan nu, väl sina fyrtio år tillbaka i tiden, och jag var då en liten tös på en tio eller tolv år. Vi hade farit hemifrån med alla de åkdon vi ägde; både heltäckarn och droskan och trillan och farmorsvagnen var ute. Men så var vi också med allesammans, far och mor och syskonen, vårt sommarfrämmande och allt husfolket. Det var något ovant och festligt över dagen, som aldrig går ur mitt minne. När vi hade lämnat bygatorna och kommit ut på landsvägen, såg vi en lång rad av kärror och vagnar framför oss, och på alla genvägar och småstigar syntes vandrare, som skyndade till kyrkan. Då vagnarna körde upp på kyrkplatsen, var de långa stenmurarna utmed vägen alldeles klädda av väntande människor, och aldrig förr hade jag sett så många avselade hästar stå bundna på platsen bakom sockenstugan.

Så liten jag var, hade jag mycket väl reda på vad det var, som hade lockat så mycket folk till kyrkan. Det var ryktet, att prosten Fryxell, eller «professorn«, som vi sade på den tiden, skulle komma och predika i vår kyrka. Vi hörde ju till hans pastorat, fastän vi bodde i en liten biförsamling, och en gång om året brukade han komma och predika hos oss. Jag hade aldrig sett honom förut. Jag hade varit för liten att komma med på de stora kalasen i Sunne prostgård, och inte heller hade jag råkat honom någon annanstans. Men så mycket mer hade jag hört talas om honom. Jag visste, att han var en stor och ryktbar man. Det fanns ingen levande man i Värmland, som var så berömd som han. Han hade skrivit Sveriges historia i en mängd delar, och han fortsatte ännu att skriva den. Jag var alltså i stor undran över vad jag skulle komma att få se. Att alla dessa människor hade kommit tillsammans för hans skull, bidrog till att man kände sig förväntansfull och högtidlig.

Professorns vagn stod på kyrkplatsen, då vi kom, men honom själv såg jag inte till. Han var redan inne i sakristian. Jag fick inte se honom, förrän han kom upp på predikstolen.

Det var inte fullt samme man, som vi ser här på bysten. Han var yngre, gestalten var oböjd och kraftig, håret hängde inte så långt ner på axlarna, men en gammal man var det, med snövitt hår och ett djupt fårat ansikte. Men med detta ansikte ägde det märkvärdiga förhållandet rum, att man inte kunde tröttna på att betrakta det. Man visste inte om det var fult eller vackert, men det fängslade hela ens uppmärksamhet. Det fanns andra gamla män i kyrkan, men ingen av dem hade ett sådant utseende, att man inte kunde vända sina blickar ifrån dem.

Då kunde jag inte förklara vad det var, som så grep mig. Nu förstår jag, att hela ansiktet var förandligat, förklarat av allt det själens arbete, som hade förrättats bakom den breda pannan.

Jämte ansiktet var det något annat, som i allra högsta grad förvånade mig. Det var detta, att jag kunde förstå allt, som denne predikare sade. Nog hade jag varit i kyrkan förr, men de vanliga prästerna begagnade så besynnerliga ord, att jag omöjligt kunde begripa vad de talade om. Denne lärde gamle man däremot talade så, att jag fattade varje ord. Det var underbart att kunna förstå vad som sades i kyrkan. Predikan blev varken lång eller tråkig, som den eljest brukade.

Ja, så långt hade allt gått väl, men så tog predikan slut, och vi gick ut ur kyrkan.

Far och mor var ju gamla vänner till prostens. De stod länge och språkade med honom och hans två döttrar, som alltid följde med honom, och till slut ropade de på oss barn, för att vi skulle komma fram och hälsa. «Vem är nu den här lilla gossen? Vem är nu den här lilla flickan?« sa professorn, då han tog oss i hand, och så gällde det för oss att högt och tydligt tala om vad vi hette, för det var inte utan, att professorn var litet lomhörd.

Jag tror, att de andra redde sig bra nog, svarade tydligt och käckt, men för mig gick det illa. Att stå där inför den store och märkvärdige mannen med silverkraschanen på bröstet, han, som hade skrivit fler böcker, än jag ännu hade läst, han, som var så helt annorlunda än någon jag ännu hade råkat, och svara högt och tydligt! Det var omöjligt. Jag kunde inte få fram ett ord.

Jag skämdes, medan jag satt i vagnen på hemvägen, över att jag hade varit dum och blyg. Men numera är jag inte alls så missnöjd med att det gick, som det gick. Det var en överväldigande personlighet, som förtog mig makten att säga något. Och detta intryck av något storartat och andligen mäktigt, det har jag kvar ännu. Det kommer över mig, var gång jag tänker på den gamle historikern. Jag har svårt att erfara detsamma, då jag står inför nutida stormän. Jag vet inte om det beror på att jag såg honom med ett barns förstorande ögon eller om den tidens människor var tillskurna efter större mått.

Detta var första gången jag såg Anders Fryxell. Nu skulle jag också vilja berätta något om det sista minne, som jag har av honom.

Det var i Sunne prostgård en septemberkväll alldeles som nu. Det var en bjudning, men endast för några få av det närmaste umgänget. Prostgården var ombyggd just då, och jag tror, att meningen med bjudningen var, att vi skulle få bese den nya bostaden.

Vi gick och såg oss om i rummen, och det var många jämförelser, som gjordes. De äldre var nog litet vemodiga över alla förändringar.

De talade om de stora prostgårdskalasen, som de hade varit med om, och undrade om glädje och gästfrihet skulle komma att trivas lika bra i de nya rummen som i de gamla.

Jag tror, att de tyckte bäst om sig i prostens arbetsrum. Där kunde man lättast glömma, att man befann sig i ett nytt hus. De stora bokhyllorna klädde hela rummet alldeles som förr. Där stod ännu det väldiga skrivbordet i hästskoform, som alla kände till. Det var på det skrivbordet, som ibland ända till tjugu ljus hade stått tända för att lysa upp alla de folianter och anteckningar, som täckte det. Och i hörnet stod en gammal knotig käpp, som också var en märkvärdighet. Den käppen hade professorn brukat hålla i handen, då han dikterade sin historia för sin sekreterare. Han begagnade den inte vid sina promenader ute, men han kunde inte diktera en mening utan att hålla den i handen.

När hussynen var gjord, kom vi alla att samlas inne i salongen. Det var rätt tyst och stillsamt därinne. Man samtalade helt sakta, som då man är rädd att störa någon.

Det var så, att professorn satt mitt ibland oss, och han var nu mycket gammal; nu såg han sådan ut som här på bysten, en trött arbetare, som inte hade kraft mer för dagens möda, utan var i behov av en lång vila. Man visste inte riktigt om han var med oss med sin tanke, och det lade sig något ängsligt och dämpat över den lilla församlingen.

Man tog då sin tillflykt till att läsa poesi. Vice pastorn blev satt att läsa några bitar av poeterna för dagen, som på den tiden hette Wirsén och Snoilsky.

Till sist läste han Snoilskys dikt om Benvenuto Cellini, och det förnams en liten varm klang i rösten, då han läste slutraderna:





Han kastade sin verkstads bästa smycken

i ugnens svalg, och hel stod guden där,

ett mästerverk, en grav för mästerstycken.





Så rann mång’ gyllne ungdomsdröm isär.

Men offret måste ske, som väl I veten,

i liv som konst, att nå helgjutenheten.





Han såg upp på den gamle, då han hade slutat läsningen.

«Det är detta professorn har gjort,« sa han. «Professorn har bara hållit sig till ett. Därför har professorn fått utföra ett storverk.«

Den gamle rätade på sig en smula och nickade bekräftande ett par gånger. Därpå flög ett fint småleende över hans ansikte.

«Det är sant, att jag har hållit mig till historien i hela mitt liv. Har pastorn hört när jag först började studera historia?«

Och därmed började han berätta. Jag tror inte, att han tänkte på att vi andra också hörde honom, men vi lyssnade inte mindre uppmärksamt fördenskull. Från och med det ögonblicket, då han hade börjat leva om sina minnen, var han inte mer en svag åldring, utan nu var han den starke. Han var den, som ledde och förde oss vart han ville.

Till en början förde han oss till barndomshemmet i Hesselskogs prostgård nere på Dalsland en mörk höstkväll år adertonhundratre eller kanske adertonhundrafyra. Det var kallt och ruskigt ute, stilla på vägar och stigar. Hela trakten sov, endast från ett enda fönster glänste ett ljusskimmer. Det kom från prostgården, från prostens sängkammare.

Därinne låg prosten Mattias Fryxell och läste vid skenet av ett talgljus, som stod på en stol bredvid sängen. I detta fanns emellertid ingenting ovanligt, för prosten brukade ligga och läsa långt in på natten. Han var en lärd man och kunde aldrig få nog av vetande.

Men om någon förbigående hade smugit sig fram till fönstret, skulle han nog ha funnit det lustigt och egendomligt att se en liten gosse, en pilt på sju år, sitta och läsa vid samma ljus som fadern. Den lille hade dragit fram till stolen ett par stora husförhörsböcker, och på dem satt han nu i bara skjortan och läste i en ärevördig lunta.

Det var kallt i rummet, och något annat var heller inte möjligt, för innanfönster bestod man sig inte med i prostgården, och en kakelugn, som bevarade värmen, fanns inte heller, bara en öppen spis.

Också sade fadern, då de hade läst en stund:

«Gå och lägg sig, Anders! Han fryser ihjäl.«

Men den lille lydde inte. Han var så härdad, att han inte visste vad det ville säga att frysa. Var dag följde han vallhjonen i skog och mark, barfota och klädd i en liten kort tröja. Han ämnade utbilda sig till att bli en stark och väldig kämpe. Han övade allt slags idrott: sam, klättrade och red. Att han skulle behöva krypa ner i sängen för kölds skull, ville han inte höra talas om.

Far lät honom sitta där en stund ännu, men snart fick han nya betänkligheter. Det led mot midnatt, och barnet måste sova.

«Gå och lägg sig, Anders! Han somnar från boken.«

Men gossen rörde sig inte nu heller. Den stora boken, som han läste i, var Björners Kämpadater. Den berättade sagor om forntida hjältar och vikingar, om Fritjof den starke och Rolf Krake, och vad allt de hette. En härligare bok fanns inte. Det visste nog fadern också. Han älskade sagor och äventyr, han med. Det kunde inte vara hans allvar, att sonen redan skulle behöva lägga sig att sova.

Och läsningen fortsattes, men om en stund hette det:

«Gå och lägg sig, Anders! Jag får lov att släcka. Det går inte an, att vi bränner opp mer ljus för mor.«

Då slog pojken genast ihop boken och hoppade upp i sängen. För när det gällde mor, då var han färdig att avstå från vad helst det vara månde.

Mor var det bästa och härligaste, som fanns. Mor ställde och styrde med allt, medan far endast tänkte på sina böcker och predikningar. Men mor hade det så bekymmersamt, därför att de var skyldiga mycket pengar, som hon strävade att betala. Mor sparade och knogade, vävde och sydde, var alltid i farten, for till Åmål och sålde smör på torget, höll husfolket i arbete och räckte ändå till att ha omtanke om alla fattiga i socknen. Och om mor ville, att de skulle spara på talgljusen, så måste det ske, det var inte tal om annat .....

Inte kan jag nu i denna dag minnas allt, som den gamle berättade. Den ena historien från hans barndomstid följde den andra. Den unge prästen, som han talade med, hade säkert suttit så med honom många skymningsstunder. Han kände de vägar, som gubbens tankar brukade vandra. Då och då gjorde han en anmärkning för att leda honom in på en ny berättelse.

«Professorn har varit helgjuten också i det, att professorn har behållit samma åsikter om rätt och orätt genom hela livet och aldrig vacklat.«

«Det är för mycket sagt,« svarade den gamle, «men nu ska jag tala om för pastorn något, som var mig ett gott stöd, då min karaktär formades.« Och han berättade på nytt.

Det var vintern adertonhundratolv. Han studerade då på gymnasiet i Karlstad och var på väg hem för att fira jul. Detta att vara på hemväg från skolan var ju det gladaste och bästa, som livet bjöd på den tiden, men då han nalkades hemmet, kände han sig ängslig och undrade vad som där skulle möta honom.

Det hade inte varit bra med far den sista tiden. Han hade sjunkit ner i håglöshet och mjältsjuka av sorg över tingens bedrövliga gång.

Far var barn av en annan tid, av den, som följde efter Karl den tolftes fall, då varje man ansträngde sig för att återupprätta landet genom fredligt arbete. Då hade han lärt sig att framför allt annat älska det nyttiga, framstegsrika arbetet och att hata allt, som störde det. Han tänkte alltid med glädje tillbaka på dessa år, då Sverige styrdes av folket självt och det inte fanns någon konungamakt, som kunde hindra utvecklingen genom långa krig eller förstöra riksinkomsterna på dyra nöjen. Men far hade alltid haft motgång i det, som han hade älskat mest. I hans ungdom kom Gustav den tredje, som gjorde slut på friheten, ställde till krig, störtade riket i skuld och till sist införde enväldet. Nu på hans gamla dar hade det varit hans tröst och glädje att följa med den franska frihetsrörelsen. Han hade väntat, att friheten skulle spridas till alla land, också till hans eget, men så hade Napoleon kommit och med våld och makt gjort slut på drömmen. Hela världsdelen ödelades av blodiga strider, landen utarmades, framstegen avstannade. Ungdomen drömde bara om krigiska utmärkelser och försummade all fredlig idrott. Han hade till och med haft fördrag med Gustav den fjärde Adolf, därför att han hade kämpat mot tyrannen, men sedan kungen hade blivit störtad, Finland gått förlorat, Sverige fått en fransk marskalk till tronföljare och trätt i förbund med Napoleon, hade prosten i Hesselskog mistat allt hopp. Han hade sörjt sig gammal i förtid, läste inte mer några tidningar, ville ingenting höra från den yttre världen.

Hur skulle far vara nu, då sonen kom hem? Skulle de kunna få någon julglädje, om far fortfarande var lika dyster?

Medan han undrade över detta, körde släden in på gårdsplanen. Förstudörrarna slogs upp, far och mor kom ut på trappan, och han märkte strax, att deras röster ljöd lika glada som förr i världen. När han var avpälsad och kom in i salen, såg han med undran på fadern. Hans gestalt hade liksom höjt sig. Han såg föryngrad och stark ut. Det måtte ha hänt honom något mycket gott, något, som sonen inte hade hört talas om.

Han fick sig mat, han skrattade och var lycklig, men han tordes inte fråga vad som hade skett.

Men snart tog far honom vid handen och förde honom in i sitt arbetsrum. «Kom hit, Anders, så ska han få se något nytt!«

Och han visade honom stora kartor över Polen och Ryssland, som låg utbredda på skrivbordet, och då förstod sonen vad som hade gett den gamle nytt liv. För detta var ju det året, då Napoleon hade gjort sitt infall i Ryssland, men blivit tvungen till återtåg och förlorat hela sin här. Gamle prosten hade följt honom här på kartan och hade satt ett bläckstreck vid varje ställe, där han hade lidit ett nederlag. «Nu, Anders, blir det slut på den tyrannen, den folkförstörarn, den frihetsmördarn. Nu får vi tillbaka friheten och freden och arbetet.«

Men en sådan stark kärlek till friheten, ett sådant lidande, vållat av olyckor ute i världen, måste inte detta verka övertygande på den unge? Måste han inte lära sig att avsky den lysande hjälten, som förstörde och ödelade? Måste han inte komma att skatta och värdera en styrelseform, som lämnade tillfälle åt hög som låg att verka för det goda och utveckla sina krafter till sitt lands båtnad? – – –

Vice pastorn råkade nu säga något om att han hade varit helgjuten också i annat. Han hade aldrig varit rädd att säga sin mening, också då han visste, att det skulle väcka stor anstöt.

«Mot sådant blev jag härdad ända från ungdomen,« sa den store historieskrivarn. Och så berättade han på nytt.

Det var julafton år 1816, då de stora krigens tid var slut och man åter ansåg sig ha rätt att ta livet som en lek.

Hela året hade Anders Fryxell legat i Uppsala och läst på sin magistergrad. Men det hade inte varit någon ljus och glad tid för honom, därför att han hade kommit i strid med sina studentkamrater. De flesta av dem förde ett glatt liv med mycket drickande, och han hade måst vägra att ta del i supgillena för att inte gå under till själ och kropp.

Men detta hade tagits mycket illa. Han hade blivit utstött ur kamratkretsen och var både hatad och föraktad.

Nu var det, som sagt, julafton. Han hade inte haft råd att resa hem, inga vänner hade han, utan satt hela kvällen ensam på sitt studentrum.

Då hade längtan efter vänner och glädje blivit honom för stark. Han hade satt mössan på sig och rusat ut. Han ville gå till värdshuset, där kamraterna var samlade, och fråga om han inte fick vara med dem denna enda kväll. De var godmodiga, och det var ju jul. Naturligtvis skulle de tvinga honom att dricka, men det fick väl gå för en gångs skull. Han bleve tokig, om han skulle sitta ensam längre.

Så hade han kommit ut på gatan och skyndat till mötesplatsen. Men helt hastigt hade han vänt om. Han ville ändå inte. Det var något, som höll honom tillbaka.

Han strövade vidare genom staden. Det var yrväder, och det kryade upp honom att kämpa mot snö och vind. Äntligen kom han utanför tullen, och där kastade han sig ner i en snödriva.

Där kämpade han ut sin strid. Han kunde göra fred med kamraterna i kväll. Men vad skulle den inte kosta honom? Sedan skulle han inte kunna säga nej. Han kände, att hela hans framtid stod på spel.

Han mindes alla de julaftnar, som han hemma hade tillbragt i fred och lycka. Vad skulle mor säga om honom, om han gåve vika och inginge förbund med dryckesbröderna? Han kämpade och stred, men till sist reste han sig ur drivan och vände tillbaka till sitt ensamma rum.

Men den kvällen hade han lärt att inte ge vika för det onda endast för att skaffa sig en lättare och gladare tillvaro. Han hade lärt sig att segt och ihärdigt hålla fast vid det, som för honom var rätt och eftersträvansvärt. – – –

Det var, först sedan den gamle hade berättat allt detta om sin barndom, som han kom in på talet om sitt livsverks historia.

Han berättade hur han hade kommit att börja det. Han visade oss med några raska drag en ung magister, lärare vid en Stockholmsskola, som en afton år 1822 satt och skrev i sitt rum. Framför sig hade han en lärobok i historia, en skolbok, som han skulle anmäla i en tidning.

Han bläddrade i boken sida upp och sida ner. Årtal och namn var det, torrt och lärt, men ingenting, som gav kärlek, ingenting, som levde. Han såg sina gossar sitta och arbeta med detta. Vad fick de veta om verkligt liv genom dessa siffror? Hur skulle dessa uppräkningar kunna lära dem att älska sitt land?

Det borde väl finnas ytterligare en bok i historia att sätta i deras händer jämte denna, något slags läsebok.

Det hade varit på ett annat sätt, som han därhemma hade fått läsa om sina kära hjältar. Ingen skulle hålla sig vaken genom långa nätter för att läsa detta.

Men hur skulle det väl vara att skriva historia med sagornas enkla ord, på ett språk, som alla kunde förstå?

Helt tvärt sköt han åt sidan det, som han förut hade sysslat med. Han började författa sagan om Sveriges äldsta konungar, sådan den levde i hans minne.

Pennan rörde sig nästan av sig själv. Detta var lätt som en lek. «Så här skulle jag kunna skriva,« tänkte han. «Och varför skulle jag då inte göra det? Skriva en liten kort historia till ungdomens tjänst.«

På så sätt hade han kommit att börja utan att rätt veta vad det var han gav sig i färd med.

I förstone hade det gått lätt nog. Då hade han nöjt sig med att på sitt enkla vis berätta vad andra historieskrivare redan hade utforskat. Så hade han gått till väga i de första delarna, men sedan hade det kommit en tid, då han inte nöjde sig med att gå på andras stigar, utan ville göra bekantskap med historiens gestalter på egen hand.

Men det var ingen så lätt sak att råka dem, dessa döda, och utforska deras tankar och gärningar. Det var att leta reda på deras gamla brev och handlingar i slottsarkiven, läsa gulnade handskrifter, se igenom de höga herrarnas rådslag och tal, söka upp dem i tavelgallerierna, forska bland mynt och medaljer, fara till fjärran land och ta i betraktande slagfält, där svenska fanor hade svajat, lyssna till utländska mäns skildringar och till sist ur allt detta få fram bilden av de hädangångna och deras tid.

Men ändå hade del efter del blivit skriven. Ett långt liv hade han fått ägna åt verket, sina krafter hade han fått behålla långt över det vanliga måttet. Färdig hade han ändå inte blivit, men en god grund var lagd, och andra skulle arbeta vidare. Hans verk var inte fulländat, men menige man i Sverige ägde dock en bok om fosterlandet, som de kunde läsa.

Han tystnade, men den unge prästen fortsatte samtalet. «Om den unge mannen, som började skriva en kort historia, hade vetat vad den skulle komma att kosta honom av år och mödor, hade han kanske aldrig börjat den?«

«Kanske han inte hade vågat,« svarade den gamle.

«Jag kommer tillbaka till diktens ord om ungdomsdrömmarna, som måste krossas,« fortfor prästen. «Om professorn hade vetat hur många ungdomsdrömmar boken skulle krossa, hade den kanske inte blivit påbörjad. Jag vet, att professorn i sina unga år tänkte på att bli diktare. Professorn hade redan fått ett litet sångspel, Värmlandsflickan, där Värmlandsvisan står, införd i en tidskrift. Om professorn hade vetat strax i början, att historien skulle göra slut på allt versskrivande .....«

«Ett lätt offer,« genmälde den gamle mannen med ett gott leende, «ett lätt offer.«

«Det var ändå en ungdomsdröm, som måste offras, och det var inte den enda. Är det inte sant, att professorn gärna såg gäster i sitt hus och gärna deltog i oskyldiga och upplivande sällskapsnöjen? Men också detta måste offras.«

«Det kändes svårt i början,« medgav den gamle, «men jag fick ersättning. Jag fick sällskap nog. Alla Sveriges hjältar och kungar har utgjort mitt umgänge.«

«Professorn härstammar från släkter, som har deltagit i många riksdagar och varit med om att länka landets öden. Hade inte professorn själv ämnat spela en roll i den riktningen? Man var en gång besluten att välja er till riksdagsman. Men professorn nekade. Historien tog all er tid. Kändes inte detta hårt?«

«Det kändes hårt en gång, men historien vedergällde den uppoffringen. Vem har väl deltagit i flera rådslag än jag, vem har lett flera drabbningar?«

«Kan det inte ha varit professorns önskan och dröm, professorn, som har så många präster i sin släkt, att få bekläda en biskopsstol? Men då tiden kom och man bjöd professorn en sådan, sa ni återigen nej.«

«Jag hade ändå nog av kyrkomöten och andliga fejder. Nog svårigheter med att styra Sveriges prästerskap,« förklarade den gamle småleende.

«Professorn började sin bana som lärare,« fortsatte frågarn. «Ni älskade era lärjungar och var älskad av dem. Professorn skrev läroböcker och agiterade för folkundervisning. Ännu som prost i Sunne fortlevde ert intresse för skolan, och ni inrättade en högre folkskola här i pastoratet. Har det inte varit en av professorns ungdomsdrömmar att få verka stora ting på skolans område?«

«Har jag då inte arbetat för folkbildning?« gav gubben till svar. «Har jag inte undervisat tusenden och åter tusenden? Har inte min skola varit utsträckt över hela mitt land?«

«Professorn hade utgått från ett prästhem,« fortfor den unge. «Professorn hade alltid tänkt sig att bli en predikare som vuxen man. Professorn fick också platsen som prost i Sunne stora pastorat, där er farbror och farfar hade verkat före er. Men professorn måste efter några år avstå från att utöva prästämbetet för att kunna skriva historien.«

Nu hade den gamle blivit allvarlig. Han dröjde med svaret. «Det var ett stort offer,« mumlade han. «Det var kanske för stort,« fortsatte han med mycken ödmjukhet. «Jag kunde inte annorlunda, men jag sökte i alla fall skriva min historia så, att den inskärpte Guds lag i människors samveten. Jag ville visa Guds vägar i historien. Jag tänkte, att jag kunde vara präst också som historieskrivare. Men litet vet jag om jag har lyckats. Visst är det, att för ingenting har jag fått lida så mycken smälek som för detta.«

Gubbens huvud sjönk ner mot bröstet. Han var åter borta. Den unge prästen gjorde intet mer försök att kalla honom tillbaka till oss.

Vi hade suttit där och hört på liksom i andakt. Det var ett helt stort liv, som drog förbi oss.

Vi hade velat, att rummets väggar hade sjunkit, att de talade orden hade ljudit ut över hela landet, så att alla dess människor hade fått lära och förstå, att detta att leva helt för ett stort verk och aldrig överge det, det är det ärofulla och lyckliga livets hemlighet.

*

Det var inte lång tid efter den lilla tillställningen i prostgården, som Anders Fryxell fick leva kvar på jorden. Han somnade in lätt och stilla. Men två ting har han lämnat efter sig, som ännu lever: hans personlighet och hans verk.

Hans verk, det är hans historia, boken i de många delarna, som det tillhör hela folket att nyttja och värdera. Minnet av hans personlighet tillhör det åter först och främst detta hans pastorat att ta i sin vård. Här har han levat under många år, här finns de flesta, som har sett honom och ännu vet att tala om honom. Och det är för att uppfylla en sådan plikt, som jag i dag har framlagt något av det, som jag minns av honom.

Det är för att visa, att hans personlighet är oss dyrbar, att vi är stolta över att ha fått ha honom ibland oss, som vi har rest hans bild här utanför hans gamla kyrka. Det är med önskan, att med den bilden också hans ande, oförskräckthetens, måttlighetens, flitens, redlighetens ande, de stora målens och de stora företagens ande, måtte följa hit upp till oss, som vi i dag har avtäckt hans minnesvård.





TAVASTSTJERNAS SISTA SOMMAR


Föredrag vid Svenska litteratursällskapets i Finland årshögtid den 5 februari 1912.

Sommaren 1897 hade min vän Sophie Elkan och jag rest över till Visby för att arbeta. Vi ämnade inte ta del i några nöjen, vi ville inte göra några bekantskaper, vi skulle arbeta, bara arbeta.

Vi satte till med full fart alltifrån första början. Hela förmiddagarna satt vi och skrev i de två små vindsrum, som vi hade hyrt i det sista huset vid Tranhusgatan tätt under ringmuren. När det led mot fyratiden på eftermiddagen, gick vi för att spisa middag i paviljongen i Botaniska trädgården, och därpå tog vi åter fatt på arbetet. Först då klockan slog sex, lade vi undan papper och penna för att vandra bort till någon vacker plats utanför murarna, där den ena av oss slog sig ner och läste högt, medan den andra satt och lät blickarna sväva ut över den blomrika marken, över de gamla tornen, som stack så ovarsamt upp i luften, och över det vida, blå Visbyhavet.

För att emellertid inte vara utan allt samband med den värld, där vi levde, hade vi prenumererat på en Gottlandstidning, och där läste vi en kväll en notis, att skalden Karl August Tavaststjerna och hans hustru var komna till Visby.

Vi blev genast litet betänksamma, då vi läste detta. Tavaststjerna var visserligen fullständigt främmande för oss. Men eftersom han hörde till skrået ... Det kunde nog hända, att han skulle söka upp oss.

Ingen av oss visste något om hans personlighet. Jo, att han var den förnämste författaren i Finland, den, som skulle ta arvet efter Runeberg och Topelius, det visste vi, men om han var umgängsam eller tillbakadragen, det hade vi ingen kunskap om. Vi hade inte en gång vetat av, att han var gift, förrän vi läste här i tidningen, att han hade sin hustru med sig.

Vi vände blickarna mot de fåtaliga böcker, som vi hade med oss, liksom för att fråga om de inte hade något att säga oss. Men vi hade ju knappt några andra böcker i förrådet än folklore och gamla krönikor, som vi behövde för vårt arbete. Mitt ibland detta låg dock en diger lunta på tyska: Nordische Meisternovellen, en samling översättningar av skandinaviska författare. Här fanns verkligen inte bara en liten berättelse av Tavaststjerna, utan också en förteckning över den långa rad av böcker, som han redan hade skrivit, och hans porträtt. Det var en bild i profil, ett skalligt huvud med ett ansikte, som var så fint och skarpt utformat, som om det skulle ha varit gjort med mejsel.

När vi nästa middag kom in i paviljongen, fick vi genast syn på Tavaststjerna. Det var nog ett ungdomsporträtt, detta, som vi hade sett i boken. Nu hade dragen blivit grova och tunga, det fina och utmejslade var borta. Hela ansiktet var förunderligt grått. Det var inte blekt eller färglöst, utan verkligen grått, liksom täckt av en slagskugga, som aldrig ville vika. Grå kläder hade han också, vida och mjuka och av en utländsk snitt.

Våra bord stod helt nära varandra, men vi såg snart, att vi inte behövde vara bekymrade. Tavaststjernas gjorde inte något försök att närma sig oss.

På detta sätt gick ett par dagar, men så blev det en söndag. Och då vi på söndagsmiddagen kom fram till vårt bord, som blänkte med rent duktyg och nyskurat silver, fann vi bredvid varje kuvert en röd ros och vid sidan av rosorna herr och fru Tavaststjernas visitkort.

Nu måste vi hälsa och tacka, och så var bekantskapen inledd.

Efter middagen, då vi satt och drack kaffe på den övre verandan, kom de och slöt sig till oss.

I hela Visby finns inte en vackrare plats än den övre verandan på paviljongen. Den är så hög, att man därifrån kan se bort över både ringmur och trädtoppar och har hela himlen klar och öppen framför sig. När människor kommer upp dit, dra de in andan, som om deras bröst hade blivit lättade från en tyngd, och ögonen börjar lysa av glädje över att kunna sända ut blickarna så långt och så vitt utan minsta hinder.

Däruppe satt vi alltså och språkade. Och när jag tänker på det nu efteråt, tycker jag, att det var märkvärdigt, att något samtal alls kom i gång, för det första därför att Tavaststjerna var så döv, att det var ansträngande att göra sig hörd av honom, och för det andra därför att vi två arbetsmyror var litet reserverade, åtminstone i början. Men som yrkeskamrater hade vi ju en massa gemensamma intressen, och det dröjde nog ett par timmar, innan vi gick var och en till sitt.

Tavaststjerna hade kommit till Visby för att sköta sin hälsa. Han skulle bada, vila och vara ute i fria luften så mycket som möjligt. Vi hade hellre sett, att han hade varit upptagen av författarskap, han som vi, men då detta inte var händelsen, gjorde vi vårt bästa för att inskärpa hos honom, att vi för vår del måste försaka allt umgängesliv och leva alldeles för oss själva.

När vi hade skilts från dem, sade vi till varandra, att nu hade vi gjort nog, nu hade vi varit tillräckligt vänliga och tillmötesgående. Vi var mycket nöjda med de nya bekantskaperna, men inte ämnade vi låta dem förstöra vår arbetsro.

Men till trots för detta kom vi återigen i sällskap med dem följande dag, och vi satt och språkade så länge, att det var omöjligt att tänka på något arbete mer för den dagen. Och likadant gick det dagen därpå och nästa dag och hela veckan ut.

Det var alldeles emot våra föresatser. Vi, som skulle undvika allt sällskapsliv! Och inte var det heller med min goda vilja, som det blev så, utan det var Sophie Elkan, som hade skulden.

Eller, rättare sagt, det var detta, att Tavaststjerna hörde så illa, som var skuld till det hela. Det borde ju ha varit ett hinder, men det blev raka motsatsen, därför att Sophie Elkan bland dem, som stod henne nära i livet, hade flera döva och var van att tala med dem. Hon inte bara visste hur hon skulle lägga rösten, för att de skulle höra henne, utan hon hade en mycket stor medkänsla med dem. Det var ingenting, som kunde röra henne så mycket som tanken på den allt djupare tystnadens natt, som år från år sänkte sig över dem, och hon kunde föreställa sig deras glädje över varje mänsklig röst, som trängde sig fram till dem.

Om vi nu en dag höll oss för oss själva och Tavaststjerna sedan frågade var vi hade varit, menade hon, att hon i hans ögon spårade en undran om vi undvek honom, därför att vi tyckte, att det var svårt att tala med honom.

Han var så pass stolt och rädd för medömkan, att jag knappast tror, att hon hade sett rätt, men hon hade i alla fall fått den uppfattningen och kunde inte komma ifrån den.

När det såg ut, som om dessa långa eftermiddagssamtal skulle övergå till en vana, började jag bli orolig. Jag blev störd av att höra så många ord och röster. Jag kom in i främmande intressen, blev bortförd från boken, med ett ord.

Men jag trodde mig kunna hoppas, att det snart skulle bli ett avbrott. Det brukar inte gå i längden att driva sällskapsliv bara av barmhärtighet. Och å andra sidan kunde man ju vara tämligen viss om att Tavaststjerna skulle komma att göra bekantskap med några herrar. Han skulle väl snart få nog av att sitta i timtal och samspråka med ett par damer.

Men det visade sig snart, att det inte var lönt att ha några förhoppningar i den vägen.

Det finns ju till lycka för oss andra, som helst går tysta genom världen, också en och annan människa, som inte bara tycker om att tala, utan också förstår att ge så spirituella, lustiga och älskvärda vändningar åt sina yttranden, att man nästan skulle vilja räkna det som ett slags konstnärskap. Men det skall inte heller förnekas, att dessa sällskapsmänniskor aldrig kan göra sig riktigt gällande, om de inte har en åhörare av den rätta sorten. Det skall vara en, som hör på med uppmärksamhet, som är kvick och bildad nog att kunna följa med vart det bär, och som till sist också bör vara litet retsam och säga emot en smula, så att samtalet inte stannar av.

Och nu var dessa två, Sophie Elkan och Tavaststjerna, just vad jag nyss har beskrivit: den ena den födda sällskapsmänniskan, den andra den ypperliga åhöraren. Det kan låta underligt att säga detta om en, som hörde så pass illa, men dövheten övervanns av den orimliga lätthet och snabbhet, varmed hans hjärna arbetade. Det var inte möjligt, att han kunde höra allt, som yttrades, men om han bara hade uppfångat ett ord, visste han genast vad det var fråga om. Och hans svar kom kort och vasst, och minnsann träffade det inte så riktigt, att den, som hade alla sina sinnen i behåll, skulle ha varit glad, om han hade rett sig så väl i ordleken.

De tänkte olika om de flesta ting och disputerade ofta, men det betydde ingenting. Allt som allt hade de det så nöjsamt, att Sophie Elkan glömde bort, att hon höll på med ett barmhärtighetsverk, och Tavaststjerna kom inte att göra några herrbekantskaper den sommaren.

Allting hade varit utmärkt, om inte det där umgängeslivet hade varit fördärvligt för vårt arbete. Det stod rent stilla. Vi skrev och skrev, men inspirationen var borta, och vi kunde inte komma ur fläcken.

En dag hade vi beslutat att göra slag i saken och bryta oss lösa. Men just då kom fru Tavaststjerna att säga helt tillfälligtvis, att hennes man hade blivit mycket bättre, sedan han kom till Visby. Och hon lät förstå, att det var den omständigheten, att han hade fått förströelse och umgänge, som gjorde honom bästa nyttan.

När vi hörde detta, tordes vi ingenting säga den gången. De där samtalen hade kanske en större betydelse, än vi förstod.

Det kom alltid något emellan. En dag hade vi föresatt oss att bryta upp litet tidigare än vanligt, men just den dagen började Tavaststjerna skämta om vad hans vänner i Stockholm skulle säga, ifall de såge honom sitta dag efter dag i sällskap med några fruntimmer och dricka kaffe, bara kaffe. «Och om de visste sen, att jag tyckte, att det var roligt!« lade han till.

Detta gjorde oss på nytt betänksamma.

Det var alldeles ovedersägligt, att han blev starkare, gladare, mer förhoppningsfull för varje dag. Och detta var naturligtvis den goda Visbyluftens och badkurens förtjänst liksom det stränga och återhållsamma levnadssättets. Men antag nu, att vi spelade den rollen härvidlag, att det genom oss lyckades honom att finna förströelse utan att överträda läkareföreskrifterna ... Han var nog ingen lydig patient i vanliga fall.

Vi fick den tron, att det var rättast att låta allt fortsätta, som det hade börjat. Vi finge väl arbeta så mycket skarpare på hösten, då vi blev ensamma. Vi var kanske inte komna till Visby bara för att sköta vårt eget arbete den här gången.

Nu, så här långt efteråt, tycker jag, att jag alltid ser oss på den övre verandan, men i verkligheten ställde det sig nog inte så enformigt. De var ivriga cyklister, både herr och fru Tavaststjerna, och många gånger spanade de upp oss, när vi satt och läste utanför murarna, och kom surrande fram till oss. Ibland promenerade vi längs med strandvägen, och många kvällar följde de oss hem på små stigar mellan Visbyträdgårdarna, skjutande cyklarna framför sig och berättande om milslånga utflykter, som de hade företagit under dagen.

Inte heller var det alltid Sophie Elkan, som förde ordet. Tavaststjerna kunde också berätta, men då var det oftast om segling, om äventyrliga färder uppe i Ålands skärgård i storm, i dimma och i begynnande isbildning. Vi kunde förstå, att han satte särskilt värde på segelsporten, därför att den erbjöd så ovanligt många tillfällen att råka i livsfara. Han tyckte nog aldrig, att det var lönt att gå ut till sjöss, om det inte var hissat stormvarning.

Denna sida av hans karaktär var oss en överraskning. Vi tyckte, att oförvägenheten inte ville gå ihop med det, som vi hittills hade sett av honom. Vi hade intrycket av en fin världsman, som var lika hemmastadd i Paris och Berlin som i Stockholm och Hälsingfors. Men här stack nu finnen fram första gången, trotsig och envis och liksom enkom skapad att bekämpa och kuva den sträva natur, som han hade vuxit upp ur.

En gång föll det honom in att visa ett brev, som hans hustru hade fått från deras jungfru. Det var så bra och kärvt skrivet, att han ville, att vi skulle se det.

Det var också ett präktigt brev, som gav gott besked om allt därhemma. Och det slutade med en frimodig önskan, att frun skulle komma med hem till hösten och stanna hemma också. För det var inte bra, att inte frun var hemma.

Med anledning av brevet kom de att tala litet om hur de hade sitt liv inrättat. Tavaststjerna var redaktör för en tidning i Björneborg och var bosatt där, men fru Tavaststjerna, som var skådespelerska, låg i Berlin och studerade under vintrarna. Hon ville bli så skicklig i tyska språket, att hon skulle kunna uppträda i Berlin. Hon hade provspelat för flera direktörer, och de var vissa om att hon skulle komma att göra lycka.

Detta berättade han, som om det vore så bra ställt alltihop. Inte ett ord om att det var pinsamt för honom att sköta en liten landsortstidning, eller att det var ensamt och långsamt för honom i Björneborg, medan hustrun låg därute i Berlin.

Och vi, som inte visste något om honom och aldrig hörde honom klaga, vi trodde också, att han var nöjd, att han hade det så, som han önskade, att han törhända hade valt att bo i en småstad för att i fred och ro få ägna sig åt arbetet.

Det var hans särskilda gåva att kunna kasta alla bekymmer åt sidan, så att man inte ens misstänkte, att han hade några. Att han inte hade gott om pengar, kunde vi nog förstå, men han klagade lika litet över detta som över något annat. En gång, då hans hustru kände sig orolig för framtiden, hörde jag hur han tröstade henne. «Du måtte väl veta, att bättre mans barn inte dör av svält i Finland,« sa han.

Vi undrade mycket hur han hade det ställt med sin diktning då för tiden. Han skulle ju inte få skriva i Visby, men vi misstänkte, att han gick och funderade på något stort. För det trodde vi honom om.

Han var äldre författare än vi och ryktbarare än någon av oss, men det var inte detta, som imponerade på oss, utan den skarpa intelligens, som uppenbarade sig i vart ord. Om han bara ville ta itu med något på allvar! Vi trodde, att han kunde nå upp till vad som helst.

Han var inte mer fallen för att skryta än för att klaga, men det enda han verkligen berömde sig av det var, att han kunde arbeta fortare än någon annan. Han hade en gång skrivit färdig en lång tvådelars roman på en månad. Men detta var nu det, som vi för vår del satte minst värde på. Vi trodde inte, att det var på det sättet, som de stora och oöverträffliga böckerna blev till.

En och annan gång fällde han helt oförvarandes några yttranden, som kom oss att tro, att han gick och tänkte på en dikt, som han skulle utföra, då han fick mycket gott om tid. Det skulle bli ett verk som Faust eller Kung Fjalar och på en gång lyfta honom upp bland världslitteraturens stormän. Han kände inom sig krafter för detta, men han hade aldrig dittills gett sig tid och ro att fullfölja avsikten. Han hade haft så lätt för att författa, och han hade kastat ut den ena boken efter den andra i världen liksom på försök. Han underskattade inte sina föregående arbeten, men då han talade om dem, märktes det, att han mätte dem efter måttet av det där mästerverket, som han gick och drömde om. Det var inte de, som skulle bära hans namn in i odödligheten. Han hade inte gett sig mycken tid med dem, bara skyndat på för att få tillfälle att göra detta stora, beståndande.

Vi trodde oss förstå, att han nu började bli rädd för att han hade väntat för länge. Han hade skämt bort hjärnan med ett flyktigt arbetssätt, och då han på sista tiden hade tänkt på den stora boken, hade han funnit det svårt att utföra den.

En eftermiddag – vi kunde då ha varit bekanta en månad ungefär – hörde vi, att hans hustru bad honom, att han inte skulle sitta kvar så länge som vanligt, utan komma med hem. Samtidigt talade hon om, att det skulle bli fest nere vid badhuset på kvällen, och att de var inbjudna. Men det var inte fördenskull han behövde gå hem redan nu, utan därför att han hade lovat skriva ett poem, som hon skulle läsa upp för badsocieteten.

Vi måste ge henne rätt. Skulle han författa ett poem, som skulle läsas upp denna samma dag, då var det på tiden, att han tog itu med arbetet.

Han satt emellertid gott sin vanliga tid ut, och vi kunde inte föreställa oss, att badgästerna skulle få höra något poem. Men han hade hunnit med det i alla fall. Vi läste det i tidningen nästa dag.

Jag kan omöjligt påminna mig om poemet var gott eller svagt, men jag hörde, att det hade gjort lycka, och jag minns, att det förvånade mig, att han var så glad över att få beröm för en sådan obetydlighet. Vad kunde nu detta spela för en roll för en erkänd storhet som han?

Det gick ett par dagar igen, och hur det nu var, så kom vi en eftermiddag att följa Tavaststjernas till deras hem. De ville visa oss något, den vackra utsikten från deras fönster, eller vad det var. Vi måste också erkänna, att de bodde präktigt. Tavaststjerna kunde från sitt skrivbord se ut över samma stora vy som från paviljongens veranda. Det var bara nästan för vackert.

Men då vi gick fram till skrivbordet för att se ut, kunde vi inte undgå att märka, att det var betäckt med fullskrivna pappersark.

Vad var nu detta för slag? Han hade ju sagt, att han inte skulle arbeta denna sommar!

Han förklarade, att han hade blivit ombedd att skriva i författarföreningens julbok, och nu hade han tänkt sig, att om han kunde öka till poemet från badhusfesten med ett par avdelningar, skulle det bli lämpligt att sända.

Han var i ett strålande humör den där dagen. Han till och med läste upp för oss vad han hade skrivit.

Vi blev förskräckta båda två över det vi fick höra. Det var en glänsande form, en oändlig rikedom med rim, men vi kunde inte finna ett spår av reda eller sammanhang. Vi kritiserade rätt obarmhärtigt, men han bara skrattade åt oss. Klandret nedslog honom inte det minsta. Vi fann honom mycket olik andra skriftställare, oss själva inte undantagna.

Det var inte förrän långt efteråt, som jag förstod varför han hade varit så glad den där dagen. Vi, som ingenting visste, vi hade heller inte hört, att han på vintern och våren hade varit nedstämd och sjuk, så sjuk, att ingen i hans omgivning hade trott, att han skulle kunna skriva mer. Då hade han av en vän blivit bjuden på en resa till Norge. Han hade varit lycklig och glad under färden, arbetat oerhört, bättre än någonsin förr, men troligen hade han överansträngt sig. I Visby hade han åter blivit förbjuden att arbeta, och hittills hade han gått där och burit tyst på den tanken, att han inte mer var någon författare. Då han talade om sin stora bok, hade det väl varit, för att vi skulle veta vad han hade ämnat och velat, eller kanske hade han endast gjort ett försök att föra drift med sig själv.

Om man nu tänker sig, att en sångare har varit utan röst en tid för sjukdoms skull och så en morgon står upp och slår en drill helt oförvarandes och märker, att rösten har kommit igen eller åtminstone är på väg att komma igen, så är det ju lätt att förstå, att detta betyder så oändligt mycket för honom, att han inte fäster sig vid om han har legat av sig litet i själva sångkonsten. Och så var det väl också med Tavaststjerna. Han kunde inte fästa sig vid våra små, futtiga anmärkningar inför detta stora, att han åter kunde forma sitt språk, smida ut det till meter och rim, inför detta, att han åter kände sig som diktare.

Nästa dag talade han om för oss, att han hade arbetat till fyra på morgonen, och att poemet var färdigt. Han visade oss, att han hade försökt ändra ett par ställen, som vi hade funnit otydliga. Vi kunde omöjligt finna, att de hade blivit klarare. Vi gjorde vad vi kunde, för att han skulle förstå vår mening, men han kunde inte se vad som fattades. Det var ingenting att göra vid saken. Vi märkte, att han var ur stånd att avhjälpa felen. Det var första gången vi upptäckte, att det fanns något bristfälligt i begåvningen. Det hade uppstått en skada på maskineriet i hjärnan, det kunde vi förstå, fast vi inte visste hur den hade uppkommit.

Ett par dagar senare fick vi höra, att Tavaststjerna hade gripit sig an med Laureatus.

Både han och hans hustru talade om Laureatus, som om denne skulle ha varit en gammal bekant, och det var han väl också för dem. Det var ett gammalt ämne helt säkert, som han hade brottats med många gånger förut.

Jag tänker nu, att Laureatus var den stora dikt, som han hade gått och burit inom sig sedan många år tillbaka, den stora tankedikt, som skulle skänka hans namn odödlighetens lager. Den skulle ge honom själv och hans samtid i stora drag. Och en stor stridsskrift skulle det bli, ett helt satiriskt epos. Mänskligheten skulle där se sina lyten förstorade och skrämmande och med ångest slå sig för sitt bröst och gripa sig an med sin upprättelse.

Han torde väl ha fruktat själv, att han ännu inte var stark nog att föra ett så stort tänkt verk till fullbordan, men det var säkert många omständigheter, som sporrade honom att åtminstone göra ett försök. Han var ängslig att inte använda den så underbart återvunna skaparkraften. Han hade kanske förut under sommaren sagt till sig själv, att om han någonsin mer fick den tillbaka, så skulle han inte slösa bort den, utan samla all sin kraft till sitt epos. Han vågade kanske inte hoppas, att döden och oförmågan, som den här gången hade blivit tillbakaslagna, skulle ge honom långt andrum.

Han hade det dessutom bra på många sätt: lugna, ordnade förhållanden, ett vackert skrivrum. Livet var vänligt och glatt omkring honom. Vardagsarbetet på redaktionen hindrade honom inte. Bekymmer hade han naturligtvis, men nu, då han hade fått tillbaka arbetsförmågan, tryckte de inte mer och hindrade. De verkade nog eggande, de också.

Så grep han sig då an med att utarbeta sitt livs stora, gömda skatt: sagan om Laureatus, den trotsige diktaren, landsvägspoeten, bespottaren, den aldrig lagerkrönte, han, som strider mot sitt samhälle och sin tid kanske mest därför, att han har gammalt krigarblod i ådrorna, är en finsk soldatgosse och måste slåss, – denne Laureatus, om vilken man så tydligt förstår, att om han hade levat i en annan tid, i en farans och övervåldets tid, skulle han ha försvarat sitt land i eld, i blod, i frost, i svält.

Han satte sig till arbetet med liv och lust, men tyvärr var det redan nu långt lidet med sommaren. Visbysäsongen närmade sig sitt slut. Ångbåtarna var fulla av passagerare, när de i de stilla sommarkvällarna lämnade hamnen, och det sades, att paviljongen, där vi åt middag, rätt snart skulle stängas. Det allmänna uppbrottet oroade Tavaststjerna, påminde honom om att han måste skynda. Brådskan kom och slöt förbund med hans gamla fiende, omöjligheten att arbeta långsamt.

Han skrev om nätterna, satt uppe till två och tre utan att känna trötthet. Då vi råkades om middagarna, skröt han med att han hade format femton, tjugu strofer, sedan han sist såg oss. Han var inte längre ivrig att visa vad han hade skrivit, men första sången fick vi dock höra. Vi blev glada åt den. Den var alldeles över vår förväntan, klar och kraftig och full av sprittande liv.

Den sista veckan av augusti var den vackraste på hela sommaren. Vi kunde inte förstå varför alla människor reste sin väg, vi kunde inte tro annat, än att det goda vädret skulle vara länge ännu, och vi beslöt oss för att stanna några veckor in i september. Tavaststjerna var av samma mening. Han ville inte lämna Visby, förrän Laureatus var färdig. Hans hustru for till sitt arbete i Berlin, men han stannade kvar.

Det visade sig emellertid, att de hade haft rätt, som hade gett sig av i augusti. I och med att september hade ingått, började en tredagars storm, som drev all värme så långt mot söder, att den inte hittade tillbaka mer under den hösten. Vinden trängde igenom alla väggar, det blev ohyggligt kallt inomhus, och ute kunde man inte vistas för blåstens skull. Om inte ringmuren hade varit, som stängde ute det värsta blåsvädret, så skulle vi knappast ha kunnat streta oss fram till paviljongen.

Men storm och regn, det var Tavaststjernas väder, och i denna otrevnad var det han, som höll modet uppe på oss alla tre.

Han tog sig för att berätta om Björneborgstidningen. Det var som ett levande väsen, det där bladet. Det gick sina egna vägar, ingen kunde styra det, allra minst redaktören. Ingen tidning i Europa hade så många tryckfel. Detta fanns det ingen hjälp för, utan man fick bära det. Och ibland innehöll den smädedikter mot sin egen redaktör. Vi kunde inte begripa hur sådant kunde hända, förrän vi förstod, att det var han själv, som hade låtit föra in dem. Jag är nästan böjd att tro, att han också hade arrangerat tryckfelen.

En annan dag sökte han intressera oss för ett stort företag. Kung Oskars jubileum firades det året, och han föreslog, att vi skulle sända omkring cirkulär till alla Sveriges tidningar och erbjuda dem hyllningsdikter. Han var övertygad om att alla tidningar ämnade införa undersåtliga och högstämda kväden, och om vi satte oss ner och tillverkade jubileumspoesi under några veckor, skulle vi kunna förtjäna en mängd pengar.

Detta hände en av de sista dagarna, som vi åt middag i paviljongen. Det var otrevligt och ruskigt där, borden stod odukade, stolarna var uppstaplade i högar, och alla gäster utom vi var borta. Men om någon hade gått förbi, så hade han nog fått höra ett sådant glam där inifrån, att han kunde ha trott, att det hade blivit hög säsong på nytt.

Sedan, då paviljongen stängdes, fick vi lov att söka oss ett annat matställe, och vi fruntimmer beslöt att intaga våra måltider på hushållsskolan. Det var mörkt och instängt där, men den låg nära vår bostad, och där var billigt. Var Tavaststjerna skulle äta, visste vi inte; vi tog för givet, att han skulle flytta till stadshotellet. Men då vi kom till hushållsskolan för att spisa, var han där före oss. Vi blev nästan rörda. Det var ju bara för vår skull han kom dit. Där fanns verkligen ingenting annat, som kunde locka honom.

Ingen stad i världen kan anta ett så ödsligt utseende som Visby, sedan badgästerna har försvunnit. Vi kunde gå hela gator utan att möta en människa. Stadsborna tycktes förstå konsten att göra sig osynliga. De borde ju ändå ha varit tvungna att gå ut någon gång, men man såg dem aldrig. Vi gick så ensamma, vi tre försenade sommargäster, mellan hus och gårdar, som om vi hade vandrat på en öde ö.

Det var just under dessa veckor, då vi var så hänvisade till varandra, som vi riktigt kom att hålla av Tavaststjerna. Vi arbetade alla tre nu, vi var trötta, då vi råkades, och ingen av oss var så särskilt briljant. Men Tavaststjerna var enkel och vardagstrevlig och mån om att glädja och hjälpa. Vi blev mer än en gång rörda över honom.

En dag hade Sophie Elkan blivit sjuk, och jag kom ensam till middagsmålet. Tavaststjerna frågade genast efter henne, och då han fick höra, att hon inte kunde komma, blev han nedstämd och tyst, nästan mer än som var artigt mot mig, tyckte jag. Men efter middagen kom förklaringen. Han hade ämnat bjuda oss på kaffe hemma hos sig den eftermiddagen. Hans värdinna hade kokat kaffet åt honom, och det stod nu färdigt och väntade på oss.

Jag fick lov att följa med honom hem, för att inte hans missräkning skulle bli alltför stor. Han hade gjort sig otroligt besvär. Han hade säkert valt ut brödet själv hos bagaren, det var bullar så stora som till en fettisdagsmiddag, och han hade låtit bära upp brickan i ett litet utsiktstorn, som hörde till hans bostad, för att vi skulle få njuta synen av vid himmel och fritt hav än en gång under kaffedrickningen.

Han hade nog varit så glad som ett barn, medan han gjorde sina tillrustningar. Det kan göra mig ledsen än i dag, att det skulle lyckas så illa för honom.

På kvällen låg Sophie Elkan och yrade i stark feber, då jag fick höra någon komma med tunga steg uppför trappan och över vinden fram till våra rum. Så knackade det, och då jag öppnade, stod där en karl i slokhatt och vid slängkappa och sträckte fram en butelj mot mig. Det var Tavaststjerna, som hade kastat kappan över sig för att kunna bära till oss en butelj vin, äkta spanskt vin, som han hade spanat upp i någon handel och som var så förträffligt, att det skulle göra fru Elkan frisk, om hon bara ville dricka ett par glas av det.

Hela tiden var han i en ljus och glad stämning. Han arbetade oerhört, lade sig ingen natt före två och lyckliggjordes av en trogen, aldrig svikande inspiration. Det var knappt mer än en eller två gånger, som han lät oss få en aning om att han gick och bar på tunga tankar och olycksdrömmar.

Vi kom gående alla tre framåt Tranhusgatan en eftermiddag. Det var inte mörkt, men djup skymning, och gatan låg tom som vanligt. Helt tvärt kom en meteor ljungande förbi, klar och tydlig, som om en fackla hade slungats över vår väg. «Såg ni den?« sa Tavaststjerna. «Den betyder lycka.« – Visst hade vi sett den. Det var en vacker och underbar syn. Vi kände oss gripna och högtidliga. Också vi hade en känsla av att den kom som ett förebud. Tavaststjerna, som hade blivit så glad åt den i första ögonblicket, slog nu helt hastigt om och sade med låg röst: «Den kan i alla fall inte vara menad för mig. Jag undrar hur det skulle kunna vända sig så för mig här i livet, att jag bleve lycklig.«

En av de sista kvällarna, som vi var kvar i Visby, hade vi varit ute och gått i skymningen. Det var storm igen, och man fick vackert hålla sig innanför ringmuren. Vi längtade emellertid ut till havet, och vi gick fram till en av de västra murportarna för att få se det. Utanför porten låg en bastion, som var förvandlad till en plantering, och där stod ett par bänkar. Här försökte vi sitta ner, men det var för kallt. Vi reste oss alla tre, men då vi fruntimmer hade nått in i muröppningen, märkte vi, att Tavaststjerna ännu stod kvar därute i blåsten. Det var skymning, som sagt. Havet låg och vred sig och plågades under vindens skarpa tuktan. Himlen var full av moln och mörker, och rätt västerifrån kom en tung, svart molnbank drivande. Den rörde sig med en ovanlig hastighet rätt emot oss, kom hotfullt tung och fast, inte lik ett vanligt moln, utan som en sky av svart aska, som ville lägga sig över oss och kväva oss.

Detta annalkande moln stod Tavaststjerna och såg in i, stod länge med korslagda armar, medan vi dröjde i portöppningen och väntade på honom.

«Vad tror du att han ser?« viskade jag till Sophie Elkan. – «Han ser ut, som om han såge döden,« sa hon.

Men jag är inte säker på att hon hade rätt. Jag tror, att han såg in i allt det livets mörker, som ville kasta sig över honom. Det var tystnadens och glädjelöshetens mörker, som dövheten skulle sänka över honom om några få år. Det var fattigdomens och ensamhetens och glömskans mörker, som skulle komma, ifall hans begåvning sveke honom.

Dock, han stod där ju stolt och rak ännu. Han trotsade det alltsammans. Han var en diktare ännu. Han bar ljuset inom sig. Mörkret skulle inte kunna betvinga honom.

Vi lämnade Visby ett par dagar därefter. Då vi stod på ångbåten, färdiga att fara, syntes Tavaststjerna inte till. «Nu har han glömt avgångstiden,« sa vi, för vi trodde nog, att han hade velat komma och säga farväl till oss. Men i sista ögonblicket kom han med en stor massa rosor. Det var säkert dessa, som hade vållat dröjsmålet. Han hade nog velat binda ihop dem till buketter, men han hade misslyckats. «Ni får ta dem, som de är,« sa han.

Så kom det sig, att det första som det sista vi fick av honom var rosor.

Men härmed var också allt slut. Han försvann så helt och hållet ur vår synkrets, som om det svarta molnet från strandpromenaden hade kastat sig över honom och kvävt honom.

Till julen kom Laureatus ut emellertid, men han sände den inte till oss. Vi fick julkort från hans hustru. Hon berättade, att han var ute i Tyskland hos henne, men från honom själv hörde vi ingenting.

Jag vet inte om han var nöjd med det mottagande, som Laureatus fick. Jag vill minnas, att den vann stor anklang; man sade, att det var hans förnämsta verk, men jag är rädd, att det inte var honom nog. Ingen tänkte väl på att säga, att nu hade han skapat sitt mästerverk, det, som skulle bära hans namn till odödligheten. Och det var på detta han väntade.

Sedan hörde vi ingenting om honom förrän efter några månader, då dödsnotisen stod i tidningarna.

Vi var inte tillsammans då, men vi genomfors av samma känslor av bedrövelse och saknad. Det var något mycket rikt och lysande, som var borta. En meteor hade flugit förbi oss i ljus och prakt bara för att slockna.

Vi tänkte sedan ... ja, vi tänker och undrar än i dag. Om vi inte hade varit så okunniga, om vi hade vetat litet mer om hans förhållanden, hur hade det då gått? Vi hade kanske kunnat göra honom mer nytta. Eller kanske inte just honom själv – ty vem har makt att länka ett människoöde? – men hans dikt, hans Laureatus, hans storverksdröm.

Om vi hade haft förstånd och mod att tvinga honom att arbeta omsorgsfullare, långsammare! Om vi hade inpräntat hos honom, att hans dikt verkligen kunde bli allt, som han ville ha den till, kanske hade vi då kunnat förmå honom att skänka den ett par år av sitt liv. Om vi hade vetat, att detta var det sista tillfälle, som livet gav honom, att vinna ett stort slag, då hade vi kanske kunnat hindra honom att avsluta ett sådant verk på ett par månader. Detta arbete, som han älskade, skulle ha kunnat hjälpa honom igenom den långa finska vintern. Han skulle ha tagit bättre vara på sig själv, om han hade haft detta att tänka på. Och om han på så sätt verkligen hade frambragt något utomordentligt, kunde det ha blivit hans räddning, gett honom nytt livsmod, nya uppgifter.

Om vi hade vågat gripa in, hade vi kanske kunnat hindra honom från att sätta in i dikten all denna klagan, som man ofrivilligt finner inte gå ihop med hans själs mod och tålamod. Vi skulle ha försökt att få honom att fullfölja det första, raska uppslaget och inte tynga ner dikten med sådant, som måste ha varit tillfälligt och oväsentligt för en så stark och rik begåvning.

Vi hade kanske förmått honom att fullfölja arbetet ännu några sånger, så att det hade fått en verklig avslutning och hade förlorat intrycket av att vara något ofullbordat.

Men alla våra frågor är gagnlösa. Vi vet inte om vårt ingripande hade kunnat gagna. Han hade andra vänner, bättre och klokare rådgivare än vi, och de kunde intet göra. Hans hjärna var redan försvagad. Han hade formgivningens gåva kvar, men de finaste och ömtåligaste delarna av intelligensen tycktes vara på ett besynnerligt sätt skadade och tjänstgjorde inte, som de borde.

För oss återstår det blott att bära vittne om vad han ville och säga, att vi tror, att han var ämnad att i detta sångens Finland bestiga skaldetronen. Ty hos Tavaststjerna fanns dock inte så litet av det, som utmärkte honom, som i dag firas som Finlands störste son. Också hos Tavaststjerna fanns den stora hänförelsen över fosterlandets natur, han också var tapper och uthållig, tålig och arbetsam, känslig, fast döljande sig bakom humor och tvärhet, ordknapp och kvick, ett provstycke också han på vad den finska jorden kan alstra av stark, rik mänsklighet, då den gör sitt bästa.

Men hur som helst, vårt minne av Tavaststjerna är inte bara vemodigt. Han var en sårad och slagen man, redan då vi träffade honom, men det var vackert att se honom resa sig till sin sista strid. Det var inte att vänta, att han skulle segra, men om det finns en lager också för modet, som vågar storverket, för viljan, som driver framåt, ännu då allt hopp är ute, då skulle vi vilja skänka den åt vår stackars vän Tavaststjerna–Laureatus.





MATHILDA WREDE





1.


Jag påminner mig mycket väl hurusom då jag vintern 1912 för första gången i mitt liv besåg Hälsingfors museum, min finske ledsagare helt hastigt stannade framför en av målningarna.

«Den här tavlan,« sa han, «tror jag, att vi minst gärna ville mista av allt, som finns här på museet.«

Då han sade detta, kastade jag en blick på tavlan. Det var ett porträtt av ett fruntimmer med slätkammat hår och klädd i en enkel, mörk klänning. Hon var inte ung längre, hon var inte heller vacker, och hela målningen var så utförd, att man märkte, att artisten hade velat undvika att göra den på något sätt påfallande.

«Vem föreställer den?« frågade jag, alltmedan jag stod där och strävade att göra klart för mig varför den hade fått ett så varmt beröm.

«Det är Mathilda Wrede av Järnefelt,« sa finnen, och det hördes på tonen, att han inte ansåg sig behöva säga mer, för att jag skulle förstå.

Jag hade emellertid aldrig förut hört talas om Mathilda Wrede, så att namnet sade mig ingenting. Men innan han hade talat ut, tyckte jag, att en hinna drogs från mina ögon, så att jag kunde se vem det var jag hade framför mig.

Jag såg det på de magra, starka händerna och på klänningen, som inte hade en knapp eller ett veck eller en bandögla mer, än som var strängt nödvändigt. Fast först och främst såg jag det nog på den blanka glansen i de uppåtvända ögonen, som icke kom sig av tårar eller av något annat jordiskt. Jag hade framför mig en av dem, som Gud hade befallt att strida mot världens ondska och elände och som aldrig tänker på sig själva.

«Mathilda Wrede, hon är väl ett helgon?« sa jag, under det att jag med all makt försökte göra rösten stadig, ty det låg något obeskrivligt rörande över bilden av den ensamma kvinnan, som bar sin börda med hänförelse, fastän man förstod, att den höll på att tynga henne till marken.

«Ja, hon är väl något i den vägen,« sa finnen. «Hon tillbringar sin tid med att bedriva räddningsarbete bland fångar. Hon är nog en fyrtio års människa nu, och hon har hållit på med detta alltifrån sin ungdom. Hon tillhör en gammal, förnäm släkt, men ingenting annat finns till för henne än de stackars brottslingarna. Dem ger hon allt, vad hon har att ge: tid och pengar, omtanke och vård.«

Vi fortsatte en lång stund att tala om Mathilda Wrede. Han berättade, att hon underhöll bekantskapen med sina skyddslingar, också sedan de hade kommit ut ur fängelset, men för att kunna med tillräckligt eftertryck förmana dem att leva arbetsamt och ärligt hade hon själv beslutat sig för att leva på samma summa, som en arbetare, som har hustru och barn, kan ha att förfoga över för sin enskilda del, det vill säga en trettiofem öre om dagen. Hon sökte att på allt sätt hjälpa dessa stackare till rätta också i rent praktiska ting. De fick gå och komma hos henne, som de ville. Hon, om ingen annan, tog emot dem som goda vänner. Hon var också oerhört populär ibland dem. På huvudgatorna i Hälsingfors kunde hon gå fram, utan att någon människa såg efter henne, men om hon kom att passera en bakgata, så hörde man viskas från alla håll: «Där går Fröken. Där går Fröken.« Man kunde ju inte alltid vara så viss, att detta skulle gälla just henne, men snart hörde man nog också ett: «Där går Mathilda,« och då var ju inte mera något tvivel möjligt.

På min fråga talade han också om hurudan hon själv var. Tavlan här var i viss mån vilseledande. Den angav bara hennes livs huvudriktning. När man i vanliga fall råkade henne och såg den smärta gestalten och den stora, djärva örnnäsan fick man ett annat intryck. Då tänkte man snarast på att hon härstammade från en gammal krigarsläkt. Hon var glad, hurtig, frispråkig och gjorde sig inte bekymmer för något annat, än att hon inte hade pengar tillräckligt för att kunna lämna sina skyddslingar all den hjälp, som behövdes. Det var liksom självfallet och ingenting att berömma, att hon skulle offra sig för sina stackars vänner, brottslingarna. Det var hennes hantverk, och hon tyckte om det. Hon förstod att locka fram deras bästa egenskaper, berättade mycket gärna om dem och skildrade dem då med lika mycken kärlek som humor.

Till sist frågade jag om hon hade haft framgång.

«Ni ser själv,« sa finnen och pekade på porträttet. «Det är nog inte så lätt att i längden stå emot henne.«

Några dagar senare fick jag göra personlig bekantskap med Mathilda Wrede, men det är inte om detta vårt sammanträffande, som jag nu vill tala. Här skall jag endast framställa några tilldragelser ur hennes liv, som delvis har berättats mig av henne själv, delvis av några bland hennes vänner.





2.


Då Mathilda Wrede ännu var en ung flicka på en aderton eller nitton år, drömde hon flera nätter å rad om en man, som anropade henne om hjälp. Hon såg honom tydligt, hörde honom jämra sig och klaga, rördes till medlidande och ville bispringa honom, men som det vanligen går i drömmen, kunde hon inte utföra sin avsikt, utan vaknade upprörd och ängslig, medan tårarna strömmade över hennes ansikte.

Denne man, som Mathilda Wrede hade sett i drömmen, kom hon snart nog att råka i verkligheten. Hennes far, som på den tiden var styresman över Vasa län, hade en dag låtit hämta upp till guvernörshuset en straffånge, som förr i världen hade varit måleriarbetare, och uppdragit åt honom att måla om några gamla möbler. Medan fången var sysselsatt med detta arbete, kom hon, den unga guvernörsdottern, att gå förbi, och i detsamma lyfte han huvudet från arbetet. Hon blev stående utan att kunna röra sig. Det var mannen från hennes dröm. Hon kände igen hans ansikte drag för drag. Hon blev förvånad över att han, efter att ha kastat en likgiltig blick på henne, böjde sig ner och återtog arbetet utan att säga något. Hon hade i första ögonblickets häpnad väntat sig, att han å sin sida skulle känna igen henne och begagna tillfället att än en gång anropa henne om hjälp.

Fastän mannen ingenting sade, kunde hon i själva verket inte komma lös från sin föreställning, att han levde i stor ångest och att något måste göras för honom. Han stod där helt lugn vid sitt arbete, ingenting förrådde, att hans inre var i olag, men hon var i alla fall övertygad, att det måste förhålla sig så.

Drömmen och drömstämningen kom tillbaka med sådan kraft, att hon inte kunde göra klart för sig, att de inte ägde full verklighet. Det enda viktiga tycktes henne vara att göra något för den fångne nu, då hon var i stånd därtill, för att inte återigen nästa natt behöva våndas för hans skull under sömnen.

Nästan utan att hon visste hur det gick till, började hon tala med honom om hans själstillstånd, om syndanöd och frälsning. Hon var visserligen redan då varmt religiös, läsare eller pietist, vad man nu skall kalla det, men hon var också blyg och skygg, och hon skulle inte ha kunnat företa sig något sådant en annan dag. När hon återkom till fullt medvetande och märkte vad hon hade inlåtit sig på, kände hon det, som skulle hon ha vandrat ut på en farlig is utan att tänka på att den när som helst kunde brista under henne.

Hon skyndade sig att avsluta det, som hon hade att säga, med några korta meningar. Därefter blev hon stående tyst och kände sig ovillkorligen rätt illa till mods. Hon undrade vad hon kunde ha sagt. Det kändes smärtsamt, att hon hade låtit förleda sig att förråda denna kärlek till Kristus, som utgjorde hennes unga hjärtas ljuvaste hemlighet. Karlen därborta gjorde kanske narr av henne, eller kände han sig kanske harmsen över att ett barn som hon hade försökt sig på att bringa tröst till honom, som var en erfaren och mogen man?

Hon hade helst velat skynda bort från alltsammans, men så tänkte hon, att det skulle vara fegt. Vad hon nu än hade sagt, så ville hon stå för det.

Straffången, som hon hade talat med, förhöll sig alldeles stilla. Han arbetade vidare långsamt och omsorgsfullt liksom för att dra ut på tiden. I alla fall dröjde det bara en kort stund, innan han var färdig. Därpå sysslade han ett par minuter med att stryka av penslarna. Först då detta var gjort, vände han sig mot henne.

Då såg hon, att han var rörd. Han hade visst inte skrattat åt henne. Han hade gråtit, medan han hade stått lutad över arbetet.

Det såg ut, som skulle han ha genomlevat stora ting, men han berättade henne ingenting om detta. Till henne sade han bara ett par ord.

«Det är skada,« sa han med stark tonvikt, «att inte fröken kan komma ner till fängelset och tala med de andra också.«

Därmed gick han, men hans ord verkade på den unga flickan som en uppenbarelse.

Allt, som hade hänt henne denna dag, tycktes henne vara ett kungörande av den Högstes vilja med henne. I sitt hjärta kände hon närvaron av sin Gud, som hon älskade, och full av hängivenhet och lydnad knäppte hon sina händer.

«Om du vill, att jag ska gå till alla dem, som försmäktar i bojor och fängelser, och tala med dem om dig, varför skulle jag inte göra det?«





3.


Det var en gammal man, som hette Lauri. Han satt på cellfängelset i Åbo, och en förmiddag hade Mathilda Wrede varit inne hos honom i cellen en hel timme. Hon hjälpte honom att skriva brev till hemmet, och det var så mycket, som hon skulle säga, och så mycket, som hon inte skulle säga. Gubben talade fram och tillbaka och blev aldrig färdig. Hon försökte vara tålig, men han var mer än vanligt omständlig och långsam, och hon var alldeles uttråkad, innan han äntligen hade fått tala ut.

Denna samma dag blev hon inkallad till fängelsedirektören, och hos honom blev hon uppehållen ända bortemot halv tre. Hon brukade annars gå in till staden och äta middag mellan två och tre, men nu tyckte hon, att det var bäst att uppskjuta middagsätningen, därför att hon måste vara tillbaka i fängelset redan klockan tre. Hon hade då, vad man skulle kunna kalla, allmän mottagning. Direktören hade nämligen upplåtit ett rum för henne, där hon vid denna tid fick ta emot de fångar, som önskade hennes hjälp.

Hon kände sig rätt trött efter att ha varit upptagen hela dagen, och hon blev missnöjd, när hon kom in i mottagningsrummet och fick se, att gubben Lauri stod där och väntade på henne.

«Nej, Lauri,« sa hon, för hon tyckte sig inte kunna stå ut med att höra på hans långtrådiga historier än en gång, «jag har ju talat med Lauri en hel timme förut i dag. Nu får inte Lauri ta opp tiden för de andra.«

Men Lauri frågade inte efter tillrättavisningen.

«Fröken ska inte vara rädd,« sa han. «Jag ska inte vara så långsam av mig denna gången. Men ser fröken, det har fallit sig så, att jag har haft arbete nere på gårdsplan i dag för att snickra lite på en vagn, och jag har inte sett fröken gå hem, så jag kan förstå, att fröken ingen middag har fått.«

«Nej, det är nog sant, Lauri, men just fördenskull ...«

Gubben lyste till av belåtenhet, då han hörde, att han hade gissat rätt.

«Jag tänkte på fröken, när jag fick min middag,« sa han. «Och det bar så väl till, att vi fick köttsoppa med potatis. Se, om det hade varit ärter, då hade det varit omöjligt att gömma någe. Men nu kunde jag komma åt att spara både potatis och bröd åt fröken.«

Därmed dök gubben Lauri ner i fickan och fick upp två små potatis och ett stycke solkigt bröd, som han räckte henne i sin våta, smutsiga hand.

«Se, vad solsken och blommor är för dem, som lever fria ute i världen, det är fröken för oss, som sitter inne,« sa gubben, «och därför så ...«

Hon visste inte själv, när hon tog emot gåvan, om hon var mest rörd eller mest rädd för att han också skulle vilja ha den njutningen att se hur hon stillade sin hunger. Men till all lycka gick han sin väg strax utan att begära tack en gång.

Men då rusade hon efter honom. «Lauri!« ropade hon. «Ni ska få tala hur länge ni vill nästa gång. Ni har gett mig mer än bröd. Ni har gett mig något, som jag kan tänka på med glädje i hela mitt liv.«





4.


Juho Jokinen och hans kamrat Eino Ilonen sitter en lördagskväll i Brunnsparken i Hälsingfors. Det är intet behagligt väder, det blåser och småregnar, men Jokinen och Ilonen, som inte har för vana att fästa mycket avseende vid väder och vind, är i det bästa humör. Det skulle ju också vara obilligt annars. Sitter de inte med fickorna fulla av ölbuteljer i ett avsides hörn av parken, färdiga att göra sig en riktigt glad kväll?

Jokinen är gammal Hälsingforsbo, medan Ilonen är tämligen nykommen till huvudstaden och inte fullt inne i alla dess förhållanden. Han har kommit in från landet för att bli droskkusk, och han håller sig egentligen för god att umgås med Jokinen, som är en för detta tukthusfånge, men han har inte kunnat motstå lockelsen av flaskhalsarna, som tränger upp ur Jokinens ficka.

Medan Jokinen drar upp korkskruven och börjar tvinga ner den i korken på den första flaskan, prisar han ivrigt platsen, där de befinner sig. «Säg, min gosse lilla, har du sett en bättre belägenhet? Det är inget fel på den. Fin utsikt över havet, du! Och ingen polis har gått här förbi under de sista tio årena.«

Jokinen slår ut med handen, medan han säger detta, och tar sig en rundblick över omgivningen. Hela parken ligger så gott som öde. Ett enda fruntimmer bara skymtar fram långt borta mellan träden.

Ilonen kan inte tänka sig någon mindre farlig, men Jokinen börjar svära långa rader över att just hon ska hitta på att gå i Brunnsparken, då en stackare hade hoppats att få sig en förnöjlig stund efter allt veckans slit och släp.

«Vem är det, som du blir så rädd för?« säger Ilonen.

«Känner du inte henne?« utropar Jokinen. «Nåja, det är sant, du har ännu inte haft någe med henne att göra. Det är en fröken, som bruka’ gå till oss i fängelset.«

Ilonen skrattar föraktfullt. «Jaså, en så’n där, som går och talar Guds ord med er, medan ni sitter inburade. Men du ska väl inte vara nå’n stolle, karl? Du är ju en fri människa nu.«

Jokinen ser sig omkring helt rådvill och sticker buteljen bakom ryggen. «Ser du om hon kommer hitåt?«

«Ja, det tror jag att hon gör. Men ta nu mod till dig!« säger Ilonen och storskrattar. «Låt du henne komma hit och predika bara! Jag ska ge henne svar på tal.«

Han får Jokinen till besinning. Den förre tukthusfången sätter sig till rätta igen och börjar skruva ner korkskruven.

«Ja, ser du,« säger han urskuldande, «hon predikar inte. Hon är inte som de andra. På tukthuset satt vi och räkna’ dagarna, tills hon skulle komma. Hon gick till min hustru och hörde efter hur hon hade det, medan jag var borta. Jag tyckte, att jag inte hade nå’n annan vän än hon i hela världen. Det är som förbannat, att hon just ska gå förbi här i kväll.«

«Äsch,« säger Ilonen, «bry dig inte om henne! Allt det där är bara knep, som de hittar på för att göra er mjuka. Så’nt där folk vill omvända er, för att de själva ska kunna bo lugnt och tryggt i sina fina hus.«

«Det kan vara så med en del av dem,« säger Jokinen. «Men inte med den här. Hon är dotter till en guvernör, men hon bor i ett enda rum, och hon har det inte finare, än att både du och jag kan gå till henne och hälsa på.«

«Nå, om du är så rädd av dig,« föreslår Ilonen, «så låt oss kasta buteljerna i sjön och gå hem!«

«Har jag sagt annat, än att det var en satans otur, att hon skulle komma just nu? Men inte är jag rädd inte. Här ska du se!«

Proppen far ur buteljen med en utmanande knall, just som det ensamma fruntimret går förbi dem. Hon har gått med nedböjt huvud och inte förut gett akt på dryckesbröderna vid vägkanten. Nu vänder hon mot dem en lång blick, stannar till och med en sekund, men fortsätter strax backen uppför.

Då hon har gått förbi, knuffar Jokinen till Ilonen med armbågen. «Såg du ögona?« frågar han med ett nästan förskrämt tonfall i sin sträva brännvinsröst.

Han har talat så högt, att den förbigående mycket väl har hört honom, men hon fortsätter sin vandring.

Jokinen håller handen hårt om buteljhalsen. Han vill lyfta den och dricka, men han sätter ner den igen.

«Äsch då, Jokinen!« säger Ilonen och vill lägga handen på buteljen, men kamraten stöter undan honom.

«Fröken!« ropar han.

Den tilltalade vänder sig mot honom och blir tveksam stående.

«Se nu hit!« ropar han och höjer buteljen.

«Mathilda Wredes skål!« vrålar han till med ett obeskrivligt tonfall, och i detsamma vänder han buteljen och låter allt dess innehåll rinna ut på marken.

Och Ilonen, som mot sin vilja har blivit gripen av detta skådespel, ser allt ölet flyta bort utan att göra en rörelse.

Ögonblicket därefter är Mathilda Wrede framme hos dem.

«Ack, Jokinen,« säger hon, «vad ni har gjort mig glad! Vet ni, att just i kväll var jag så ledsen. Jag tyckte, att allt, vad jag strävade, tjänade till rakt ingenting. Till sist gick jag ut, för jag tänkte, att jag skulle få lite bättre mod ute i friska luften. Men när jag såg er sitta här, blev jag ännu mer ledsen. Och jag var så trött, att jag inte orkade säga något till er. Det var ju så lönlöst i alla fall, tänkte jag. Men nu har ni gjort mig frisk och munter, nu är jag inte alls ledsen mer. Och nu ska ni gå med mig båda två in till stan och dricka kaffe.«

«Å, inte kan fröken gå med oss.«

«Jo, vad jag det kan.«

Och Mathilda Wrede vandrar in till staden i sällskap med Jokinen och Ilonen, de två stoltaste karlarna i Hälsingfors.





5.


Det är en cell i fängelset i Hälsingfors. En lång, mager dam, mycket enkelt klädd i en åtsittande grå klänning, har just nyss blivit insläppt, och dörren har stängts efter henne. Framför henne på golvet ligger utsträckt en man i fångkläder. Han har inte gjort den minsta rörelse, då dörren öppnades, och förblir alltjämt orörlig med högra armen lagd över ögonen.

Den besökande damen företar sig ingenting på en stund, utan nöjer sig med att betrakta den liggande. Det är en karl, som hon har hört mycket omtalas, ingen vanlig liten tjuv eller förfalskare, utan en stor brottsling, en skogsrövare, som har mördat ett halvt dussin människor, plundrat resande och gjort flera härader osäkra därborta vid ryska gränsen. Då han nu äntligen har blivit infångad och ådömd livstids straffarbete, har han visat sig så stark och vild, att bevakningsmanskapet nästan är rådlöst och anser det vara livsfarligt att gå in i hans cell. Hon, som nu står därinne alldeles ensam och värnlös, har måst utkämpa en hel liten strid med fängelsedirektören, innan hon har fått tillåtelse att besöka denna fånge.

«Halonen!« säger hon till sist med en låg, men ganska myndig röst. «Jag kommer till er med en hälsning från era släktingar borta i Vasatrakten.«

Den liggande mannen svarar ingenting på detta tilltal. Han sover eller låtsar sova. Hon vet inte rätt vilketdera.

Hon väntar en stund, därpå börjar hon som nyss förut.

«Jag har hälsningar till er, Halonen, från era släktingar.«

Mannen envisas fortfarande att inte svara henne. Då böjer hon sig ner och rycker till ett litet tag i hans rockärm.

I samma ögonblick, som hon vidrör honom, studsar mannen, som ligger där med bojor om både händer och fötter, upp från golvet och står upprätt liksom genom ett under. Hon häpnar över hans utomordentliga vighet och snabbhet, och hon häpnar än mer över honom själv, sådan han nu står inför henne. Han är den största karl, som hon någonsin har sett, en riktig jätte, men så välvuxen, att hon tycker honom vara själva urbilden för en människa. Hans ansikte är lika skönt som allt annat på honom, och hans hållning är som en furstes.

Den besökande hade ovillkorligen dragit sig ett steg tillbaka, då han så plötsligt for upp från golvet. I själva verket har hon fullt skäl att bli rädd, för rövarns ansiktsuttryck är mer än hotande. Han ser ut som en man, vars tålamod blivit prövat till det yttersta och som nu vid minsta anledning är färdig att lyfta sina fängslade händer till ett slag, som skulle falla tillräckligt tungt för att döda vem helst som drabbades av det.

Han har genast uppfattat, att han har skrämt henne, och han ler ett föraktfullt leende.

«Vad är ni för en?« säger han med en min, som om han talade till en krypande myra på skogsstigen.

Hon nämner sitt namn, och hon upprepar, att hon kommer till honom med hälsningar. Hon är ond på sig själv, därför att hon märker, att hon talar i en betryckt ton. Hon har dock redan övervunnit det första, ögonblickliga intrycket av rädsla. Det hon nu känner är en nedslående hopplöshet. Hon tycker, att hon har kommit in i buren till ett skönt skogens djur, som hon inte känner sig i stånd att tämja och behärska.

Rövarn bryr sig allt fortfarande inte om hennes hälsningar, men han fäster sig vid hennes namn.

«Mathilda Wrede,« säger han. «Då är ni kanske släkt med generaln i Vasa?«

«Min far var general och guvernör i Vasa. Kände Halonen honom? Han är död nu.«

Den store, ståtlige fången mäter henne med ett ringaktande ögonkast.

«Generaln var en grann karl. Det är skada, att ni inte är lik honom.«

Då han har sagt detta, drar sig hans kropp samman till språng, och hans ögon glittrar elakt. Man skulle kunna tro, att han försöker reta sin gäst till att ge honom ett ovänligt eller bestraffande svar för att få anledning att angripa henne. Medan Mathilda Wrede ännu tvekar om hon skall svara något på den sista anmärkningen, möter hennes ögon hans, och hon uppfattar snabbt den mordiska glimt, som lurar i ögonvrån. Hon ser, att hennes liv är i fara, men detta väcker helt plötsligt hennes särskilda begåvning, den intuition, som lär henne hur hon skall behandla brottsliga och förtappade människor. Därmed återvänder hela hennes säkerhet, och hon känner sig till och med road av den otämjde skogsmannens påtagliga övertygelse om sin överlägsenhet till trots för det elände, vari han råkat.

«Alla kan inte vara så vackra som Halonen och min far,« svarar hon käckt, «men vi måste ju försöka leva i alla fall.«

Spänningen i rövarns hållning slappas, och han rätar ut sig. Detta är inte rätta tillfället att slå till. Hennes svar har avväpnat honom.

«Ni är ju en förståndig människa,« säger han och skrattar till. «Jag trodde, att ni bara kom hit för att predika.«

Åter är den elaka glimten framme i ögat. I allt han säger ligger en fälla. Han vill reta henne att ge honom detta skarpa svar, som skall ge honom anledning att kasta sig över henne.

Hennes svar kommer värdigt och med osviklig säkerhet.

«Om Gud en dag tillåter Halonen att närma sig honom, så ska jag bli glad att få visa er vägen fram till hans tron. Till dess är det bättre, att vi talar om annat.«

Rövarn tycks inte vilja förstå henne.

«Varför kommer ni hit, om ni inte vill predika?« frågar han strängt.

«Jag kommer till Halonen liksom till de andra här i fängelset för att ge er all den hjälp, som står i min makt. Jag kan skriva brev åt er. Jag kan skaffa er underrättelser från era närmaste, och om det finns någon kvinna eller något barn därborta i skogen, som lider nöd nu, då Halonen har blivit tillfångatagen, så kan jag sända hjälp till dem.«

«Det är bara undanflykter,« utropar rövarn. «Det går ändå inte ut på annat än bot och omvändelse. Ni har kommit hit för att få mig att ångra mig. Men jag vill inte. Jag har gjort alldeles för mycke ont för att kunna ångra.«

Han hetsar upp sig själv, medan han säger detta. Han rodnar av vrede, och han hasar sig tätt intill henne och skakar sina knutna nävar framför hennes ansikte.

Hon förstår, att han söker sak med henne, men mitt under det att hon känner sitt liv i allt större fara för varje ögonblick, som går, föreställer hon sig i vilket upphetsningstillstånd denna vildmarksmänniska måste befinna sig. Hon förstår hur denne man, som har yvts över sin kraft och skönhet, som har känt sig som en stormakt på sin ort, måtte plågas av att vara en föraktad fånge. Hon känner det instinktmässiga medlidandet med den fångna kungsörnen.

Det är detta, som gör, att hon inte låter sig varken retas eller skrämmas. Hon svarar med samma saktmod som förut:

«Jag är inte här för att skada er, Halonen.«

Törhända beröres han angenämt av en skälvning av medkänsla i rösten. Något dylikt har inte mött honom, sedan hans elände började. Han sänker åter sina händer, hasar sig ett par slag fram och tillbaka över golvet och sätter sig sedan på en smal bänk, den enda sittplatsen i cellen.

«Törs ni komma hit och sätta er bredvid mig?«

Det är naturligtvis en ny snara. Han spanar girigt efter något tecken till tvekan hos henne. Med flit har han satt sig så, att han kommer mellan henne och dörren.

Hon förstår ögonblickligen vad som är minst farligt att göra, och hon går och sätter sig bredvid honom.

«Jag skulle vilja tala om något för er,« säger han, «men ni berättar väl alltsammans för dem därute.«

Hon gör en harmsen rörelse. «Tror ni, att jag talar om något, som en fånge har sagt mig i förtroende?«

Han tiger nu ett ögonblick, därpå börjar han helt oförmodat tala med henne om skogen och ödemarken. Han beskriver för henne soluppgångar och stormnätter, stora, sköna träd, som han älskar, hemlighetsfulla insjöar, starka, listiga djur, vilkas levnadssätt han tycks vilja efterhärma. Han talar om allt detta vackrare än någonsin en skald och därtill med den mest ingående kunskap. Hon hör på honom med sådant intresse, att hon nästan glömmer vem det är, som hon lyssnar till.

Plötsligt springer han upp så häftigt, att bojorna skramlar, och han säger med lidelsefull längtan: «Kan ni förstå, att den, som har levat därborta, inte kan stå ut här i ett sådant hål? Man måste göra sig fri på något sätt.«

«Jag förstår nog, att Halonen längtar,« säger hon.

Han står nu borta vid väggen och stöder sig mot den. Hans ansikte har blivit kallt och obevekligt, och med ett olycksbådande lugn förklarar han:

«Jag vill tala om för er vad det var jag låg och tänkte på nyss, då ni kom in. Jo, jag svor en dyr ed till mig själv, att den första människa, som kom in i min cell, skulle jag slå ihjäl.«

Han håller sig tyst ett ögonblick, men då hon sitter helt stilla och ingenting svarar, fortsätter han.

«Jag måste göra mig fri på ett eller annat sätt, det kan ni väl förstå. Jag trodde, att jag redan hade mördat så pass många, att det skulle ha räckt till för ett dödsstraff, men det gjorde det inte. Därför är jag tvungen att slå ihjäl en eller två eller tre till, så många, som behövs för att få ett slut. Jag försökte i går, men det lyckades inte.«

«Det är således Halonens mening,« säger hon, alltjämt utan att stiga upp från bänken eller ge något tecken åt fångvaktarn, som otvivelaktigt stod utanför dörren och gav akt på den farlige fångens uppförande, «att tala om för mig, att Halonen ämnar slå ihjäl mig?«

«Det har varit min mening hela tiden,« säger han, «men jag tänker nu på att det egentligen var en karl, som jag menade, då jag gjorde det där löftet. Därför kan ni få lov att gå er väg oskadad, men då måste ni göra det strax.«

«Och om jag inte vill gå, Halonen?«

«Det är inte tid till något gyckel nu, fröken. Jag har sagt mitt sista ord. Om ni vill gå strax, ska ni slippa undan.«

Han väntar, att hon skall avlägsna sig, men hon gör inte en rörelse.

«Ni ska ge er i väg kvickt, annars så ...«

Hon riktar blicken lugnt frågande på honom.

«Halonen ämnar alltså slå ihjäl den förste, som kommer in, sedan jag har gått min väg?«

«Det har jag ju sagt.«

«Då förstår väl Halonen, att jag måste bli kvar.«

«Måste fröken bli kvar?«

«Jag kan inte rädda mig på en annans bekostnad, Halonen, om någon måste dö, varför skulle det inte bli jag?«

Hon vänder sig litet från honom, knäpper sina händer till bön och fördjupar sig i denna utan att mer se åt hans håll. I detsamma antar hennes ansikte ett uttryck av längtan och av strålande förhoppning. Det är frigörelsens ögonblick, som har kommit. Det är slut äntligen med denna vandring bland ondska och elände, slut med all trötthet, med allt misslyckande, slut med en kamp, som aldrig kan föras till någon avgörande seger. Nu väntar henne endast frid, frihet, frälsning från ondo.

Hon hör mannen borta vid väggen skramla till med bojorna ett par gånger. Hon hör honom dra tungt efter andan. Äntligen kommer han henne närmare. Hon hör ett rått, vilt skrik ur en ångestfullt sammanpressad strupe.

Men därpå följer inte något dråpslag över hjässan, som hon har väntat, utan rövarn störtar med ens ner på golvet och ligger framför hennes fötter gråtande, hejdlöst, smärtsamt, utan kraft att behärska sin rörelse.

Hon böjer sig ner över honom med en suck. Räddad alltså! Räddad för att vandra vidare på tröttsamma stigar bland stickande törnen och giftormar.

MAGISTER FRYKSTEDT


Min gamla faster Nana Lagerlöf, som var gift med prosten i Karlskoga Tullius Hammargren, var ingen beundrare av Gösta Berlings saga. »Livet var inte alls sådant på den tiden,» sade hon till mig, kort efter att boken var utkommen. »Varken män eller kvinnor är rätt tecknade.» Hon tycktes snarast böjd att tro, att boken skulle bringa smälek över de gamla värmlänningarna och deras land.

Det var en hård dom, och jag måste bekänna, att jag inte hade väntat att få höra den från detta håll. Prostinnan i Karlskoga var själv en hängiven berättare av gamla Värmlandshistorier, och jag visste, att det inte endast var några av hennes bästa äventyr utan framför allt mycket av hennes säregna syn på forna tiders människor, som gick igen i min bok.

Eftersom hon inte hade något gott att säga om boken, undvek hon för det mesta att tala om den, medan jag vistades i prostgården på mitt vanliga sommarbesök. En gång föll det henne emellertid in att fråga vem jag hade tänkt mig som förebild till Gösta Berling.

Jag svarade henne, att min hjälte var en prostson från Sunne, som jag hade hört min far tala om. Han var sådan, att det blev glädje på gästabuden, så snart han visade sig, och det allra uslaste klaver klingade starkt och rikt, bara han rörde vid tangenterna.

Den gamla prostinnan förstod genast vem jag syftade på.

»Jaså, Kalle Frykstedt,» sade hon. »Jag har just undrat om du inte hade tänkt på honom.»

Jag tordes inte fråga om han var rätt skildrad. I stället bad jag min faster säga mig om hon hade varit mycket tillsammans med honom i sin ungdom. Hennes barndomshem på Mårbacka låg ju endast en mil från Sunne prostgård, och där hade min faster varit med om många stora tillställningar.

Nej, hon hade inte sett honom i hans hem. Han hade ju varit mycket äldre än hon. Men hon hade råkat honom ett par gånger i Karlstad, sedan hon hade blivit gift.

»Då var han kanske redan förfallen?» inföll jag.

»Kalle Frykstedt!» utropade prostinnan med ett skarpt tonfall. Och hon såg på mig undrande, som om hon inte alls förstod vad jag talade om.

Det förhöll sig så med min faster, att hon hade fått gå igenom världen med sin egen trollkrets omkring sig. Vacker och intagande och rikt begåvad, som hon hade varit, och alltjämt var, hade alla, som hon hade råkat, velat visa henne sina bästa sidor, och till tack var hon dem trogen och såg dem för sig ädla och goda och snillrika för beständigt. Hon var alls inte något oerfaret barn, hon visste hur tarvligt och dåraktigt människor vanligen betedde sig, men hon höll den kunskapen stolt åt sidan, och detsamma fordrade hon av alla, som kommo i hennes närhet.

Hon satt tyst en stund med stickningen vilande i sitt knä. Men snart såg hon upp med ett fint småleende. »Vänta nu, så ska du få höra hurudan Kalle Frykstedt var,» sade hon, och jag förstod, att nu ville hon visa mig hur felaktigt jag hade skildrat mina värmlänningar.

»Det var på den tiden, då jag var nygift,» började hon, och nu visste jag, att jag skulle få höra något riktigt vackert. Min faster hade inga älskligare historier än dem, som rörde sig om den tiden, då hennes man som ung magister var anställd vid gosskolan i Åmål och de hade så förunderligt litet att leva av. Jag glömmer aldrig en historia om en packlår, som blev hennes första förmakssoffa. Hon kunde berätta så vackert och lustigt om den packlåren, att jag sedan aldrig såg en större trälåda, utan att jag kände mig både rörd och skrattlysten.

Nu talade hon om, att då hon hade varit gift ett år, hade hennes man beslutat sig för att avlägga prästexamen. Han hade redan tagit magistergraden i Uppsala, men det var brukligt då för tiden, att skolmagistrarna också skulle vara präster.

»Skulle han då resa tillbaka till Uppsala?» frågade jag.

»Nej, bara till Karlstad,» upplyste min faster. »Det gick an att avlägga prästexamen inför domkapitlet i Karlstad.»

Faster Nana och hennes man lämnade alltså sitt lilla hem i Åmål och flyttade till Karlstad, där de stannade, så länge som studierna för prästexamen varade. Och hela tiden måste de leva på lånta pengar. »Tänk, att ni vågade er på ett sådant äventyr!» sade jag. — »Det måste göras,» svarade min faster, och det hördes på rösten hur ängslig hon hade varit, då de satte i gång med detta djärva företag.

»Men nu var det inte om oss jag skulle tala,» fortfor hon, »utan om Kalle Frykstedt. Han var med bland dem, som skulle ta prästexamen, och låg i Karlstad och studerade, han som Hammargren. Han hade de sista åren farit omkring från ett ställe till ett annat som informator, men nu hade några vänner övertalat honom att ta denna examen, för att han en gång skulle få ett anständigt levebröd.»

»Och när faster råkade honom, så blev väl faster förtjust i honom som alla andra?» — »Till en början var jag mest rädd för honom, för han var nästan aldrig nykter.» — »Å!» sade jag och blev helt häpen. »Men jag trodde ...» — »Du frågade om han var förfallen,» sade min faster. »Men han hade så stora kunskaper och ett sådant snille, att herrarna i domkapitlet rent av kände sig ängsliga, då de skulle förhöra honom. Men drack gjorde han ju. Hammargren och de andra brukade ta skorna ifrån honom kvällen före en tentamen, för annars kunde de vara säkra på att han skulle sitta på krogen hela natten och inte kunna stå på sina ben nästa morgon.»

Då jag hörde detta, tyckte jag, att det passade bättre ihop med min beskrivning av Gösta-Berlings- figuren, än jag hade väntat, men jag aktade mig noga för att göra någon anmärkning i den vägen.

»Kom han någonsin att ta sin examen?» frågade jag.

»Jo, han tog den på samma gång som Hammargren och med bästa betyg. Fast jag må säja, att jag helst hade sett, att det inte hade gått för honom,» tillade hon.

Det föll mig in, att min faster hade märkt, att Kalle Frykstedt inte passade för prästämbetet, men det skulle hon nog aldrig ha velat erkänna. Det fick inte finnas något tadelvärt i gamla tiders bruk och inrättningar, och hon låtsade inte om annat, än att det var alldeles i sin ordning, att Kalle Frykstedt skulle prästvigas och få en församling att ta vård om.

Nej, det var av en helt annan orsak, som hon hade önskat, att han skulle bli kuggad. Hon och hennes man ansågo sig tvungna att ge middag på examensdagen för biskopen, domkapitlet och examenskamraterna. Min faster hade inte velat ha Kalle Frykstedt med på festen, därför att hon var övertygad om att han skulle dricka sig full och förstöra all trevnad, men nu, då han hade tagit sin examen, blev det oundvikligt att bjuda honom.

Det var inte med några glada känslor, som min faster gjorde sina förberedelser till den middagen. Hon och hennes man hyrde en liten lägenhet med sängkammare och matsal en trappa upp, medan det lilla köket och mannens arbetsrum lågo på nedre botten. Man måste ge henne rätt i att detta inte var någon passande lokal för en biskopsmiddag. Mat var det inte svårt att skaffa, det mesta skickade hennes mor till henne från Mårbacka. Men av porslin och glas och silver ägde hon inte tillräckligt för så många gäster, utan hon måste låna ihop det felande från vänner och bekanta.

Det värsta bekymret var ändå, att hon inte kunde komma ifrån att bjuda Kalle Frykstedt.

Middag blev det i alla fall. Biskopen kom med hela domkapitlet, examenskamraterna infunno sig, och magister Frykstedt uteblev inte heller. Och underbart nog blev detta den allra största framgång i kalasväg, som min faster någonsin hade upplevat.

Jag tänkte på vilken intagande och underhållande värdinna min faster kunde vara ännu på gamla dagar. På den tiden, då hon ägde skönhet och ungdomlig glättighet, måtte hon ju ha varit oemotståndlig. Och jag frågade stillsamt om det hade varit hennes förtjänst, att bjudningen hade lyckats så förträffligt.

Men därtill nekade hon på det bestämdaste. Förtjänsten var inte hennes, utan magister Frykstedts.

Han hade varit så vacker för det första med de djupa, melankoliska ögonen och det rika, vågiga håret. Det hade varit något högstämt och strålande över honom. Den glädje han kände över att ha lyckats komma in på en ny levnadsbana hade fyllt honom med vacker, allvarlig entusiasm.

Min faster hade aldrig tänkt sig, att en människa kunde vara mäktig av så stark inspiration. Han höll det ena talet efter det andra, och det var inga vanliga bordstal, utan de voro fulla av de djupaste tankar. Allt, vad han yttrade vid den middagen, ägde ett sådant intresse, att alla ville lyssna till honom. Han blev medelpunkten för alla samtal, och han förde de närvarande bort till nya, okända världar. Men fastän man var djupt gripen av de ädla och djärva idéer, som han framkastade, funno alla, att han själv var det största undret. Man njöt det upplyftande skådespelet att se snillet brinna och blixtra i en människosjäl.

Det fanns många framstående personer bland de inbjudna. Biskop Agardh var själv ett snille, värden jämte flera av gästerna voro lärda och begåvade män. De rycktes med av Kalle Frykstedt, de höjde sig alla från sina gråa vardagstankar och fällde vältaliga och djupsinniga yttranden. Men ingen var ändå som han.

Så länge som magister Frykstedt satt vid middagsbordet, rörde han knappast vid vinet, och över huvud taget ägnades inte mycken uppmärksamhet åt mat och dryck vid det gästabudet. Men de inbjudna sutto ändå kvar vid bordet timme efter timme. Till sist reste sig biskopen och sade farväl, i det han tackade det unga värdfolket för det angenämaste kalas, som han hade varit med om i sin biskopsstad. På samma gång som biskopen avlägsnade sig flera av de äldre herrarna, och även värdinnan drog sig tillbaka.

Men en hel del av dem, som hade varit med om middagen, kunde inte förmå sig att gå till sängs. De buro ner flaskor och glas till arbetsrummet på nedre botten, och där fortsatte de festen till ljusan dag.

Magister Frykstedt höll härliga tal hela tiden, men nu började han också dricka. Mot morgonen stod han och talade, stödd mot bordet, där dryckessakerna voro uppställda. Helt plötsligt raglade han till, föll omkull och drog med sig bordduken och allt, som stod på den av flaskor och glas.

När min faster vaknade nästa morgon, hade hon knappt hunnit tänka tillbaka på gårdagen och glädja sig över att allt hade gått så väl, förrän hon fick veta, att en massa glas och karaffiner voro sönderslagna. Man kan tänka sig hennes bestörtning och grämelse. Detta hade varit bedrövligt, även om det förstörda hade varit hennes egen tillhörighet, men nu var ju nästan alltsammans lånat. Det fanns dyrbart gammalt arvegods bland det sönderslagna, som det inte låg inom möjlighetens område att ersätta. Min faster grät, när hon tänkte på alla de utgifter, som de måste underkasta sig för att gottgöra skadan, alla de ursäkter, som hon måste frambära, och all den förargelse, som hennes vänner måste känna över att hon inte bättre hade tillvaratagit deras egendom.

Fram på förmiddagen kom magister Frykstedt på visit. Min faster torkade tårarna ur ögonen och tog emot honom alldeles som vanligt. Han var nu nykter och lugn, tackade för den angenäma middagen och satt sedan kvar en stund och språkade om alldagliga saker. Men det var en viss oro över honom. Han såg forskande på min faster. Han tycktes vänta på något utbrott av harm eller bitterhet. Slutligen gjorde han ett försök att urskulda sig.

»Jag minns inte rätt ...» sade han och strök sig med handen över pannan. »Det står för mig något dunkelt ... Jag måtte väl inte ha burit mig illa åt här i går?»

»Nej,» sade min faster, och jag kunde föreställa mig hur hon samtidigt såg på honom med sitt mest förtjusande leende, »magister Frykstedt bar sig visst inte illa åt. Magister Frykstedt var den, som roade, ja, det är för litet sagt, som hänförde oss alla.»

Han såg på henne undrande. Hennes svar hade inte alldeles lugnat honom. »Jag ville be om ursäkt, om det ändå var något ...»

»Magistern har ingenting att be om ursäkt för,» sade min faster med bestämd röst.

Jag förstod så väl varför hon hade svarat på detta sätt. Mannen, som stod inför henne, hade vållat henne förtret och stora kostnader, men hon hade lärt känna honom som ett högtstående geni, och hon kunde inte förmå sig att bekänna, att hon visste om hans förnedring.

»Å, vad jag är glad!» hade den arma stackaren utropat. »Å, vad jag är glad!» Han hade kysst min fasters hand liksom en tiggare, som hade fått en nådegåva. Sedan hade han rätat upp sig och blivit strålande och snillrik som dagen förut.

Också jag kysste min fasters hand och hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Det fanns alltid något hos henne, som var på en gång tjusande och rörande. Det vilade poesi över hela hennes varelse. De gamla tidernas människors poesi.

Jag förstod gott vad hon hade velat lära mig, men på samma gång som jag kände läxan, uppstod ett stort jubel inom mig.

»Forna tiders kvinnor och forna tiders män,» tänkte jag, »ni må neka till det själva, men ni voro ändå sådana, som jag har sett er framför mig under en lång dröm.»





TOMTEN PÅ TÖREBY


Jag kommer ihåg, att jag en gång som barn reste förbi en gammal gård, där man visste att det fanns en tomte. Gården låg mycket ensligt och fult på en flack sjöstrand. Det fanns ingen trädgård omkring det höga, vita boningshuset, bara ett par förvuxna träd. Det var det tråkigaste ställe jag någonsin sett. Men det såg nog ut att vara en rik gård. Uthusbyggnaderna voro välbyggda och stort tilltagna, och på åkrarna stod säden så frodig, att jag kan minnas det än i dag.

Det märkvärdigaste var att se den ordning, som rådde överallt. Jag minns, att vi körde långsamt förbi gården för att se hur väl dikena voro grävda, hur rakt vägarna löpte och hur fast broarna voro byggda. Vi lade märke till de nätta, målade båtarna, som gungade vid stranden, och till en ofantligt lång tvättbrygga, som löpte rätt ut i sjön. »Det är väl tomten, som vill, att de ska skölja sina kläder ute på riktigt djupt vatten och inte i det grunda strandvattnet,» sade vi.

Det var ingen, som tvivlade på att allt var sådant det var där på gården för tomtens skull eller att folket, som bodde där, trodde på honom. Det var av skräck för tomten, som det inte fick ligga kvar ett halmstrå eller en sticka på gårdsplanen, som ladugården var putsad likt ett förmak och åkrarna voro som trädgårdssängar.

Den där tomten hade funnits på gården i alla tider, och från alla tider fanns det historier om honom. Här skall jag berätta en, som torde ha tilldragit sig för omkring två hundra år sedan.

Det var en mörk höstnatt med regn, som skvalade ner utför de grå timmerväggarna, ty på den tiden var herrgården varken brädfodrad eller målad, och med storm, som kom alla kvistarna på den höga vildapeln, som stod vid gaveln, att piska mot takåsen.

Mitt under det värsta ovädret kom en uggla flygande. Hon hade sitt bo uppe bland takstolarna på en av de stora vindarna och brukade flyga in dit genom en liten glugg tätt under takrännan. Men innan hon kunde hitta gluggen, tog vinden fatt i henne, pöste upp hennes täta fjäderskrud, så att hon såg ut som en rund boll, och kastade henne ett par gånger mot väggen. Då uppgav fågeln alla försök att komma in. I dess ställe satte den sig i vildapeln och skrek hela natten igenom.

Inne i byggnaden var det mycket tyst och stilla, men av ljusskenet, som silade ut genom springorna i fönsterluckorna, märktes det, att husfolket inte var gånget till sängs. En och annan gång hördes stoj och ett högt skratt, strax därpå blev det dödstyst på nytt.

Fram mot elvatiden på natten kom gårdens gamla hushållerska, som var fullt klädd och bar sina nycklar vid sidan, som kunde hon inte skiljas från dem varken natt eller dag, ut i förstugan. Den tunga dörren var stängd med fyra olika lås, och det dröjde länge, innan den gamla kvinnan kunde öppna den. Så snart hon hade fått den på glänt, passade vinden på, svängde upp den på vid gavel, kastade en hel regndusch i ansiktet på hushållerskan och snurrade omkring bland trasmattorna i förstugan, så att de slingrade som ormar.

Den gamla kvinnan stängde till dörren efter sig och vandrade ut i natten. Hon gick mycket fort, som jagad av en stor förskräckelse, och mumlade oupphörligt: »Herren bevare oss! Herren bevare oss!»

Hon lyste för sig med en hornlykta, men hon var så upptagen av att tänka på det, som skrämde och ängslade henne, att hon inte gjorde sig nytta av skenet, utan trampade ner i vattenpussar, som hon väl kunde ha undvikit. Gång på gång vek hon i förvirringen av från den tilltrampade stigen, kom upp i gräsvallen och trasslade in sig i en törnhäck, som slet en flik ur hennes klänning. Allt detta tycktes hon inte märka. Hon fortsatte sin vandring oförtrutet, allt under det att hon mumlade sitt: »Herren bevare oss! Herren bevare oss!»

Äntligen kom hon fram till stallbyggnaden. Hon steg uppför loftstrappan, som liten och smal smög fram utanpå huset, och stannade vid luckan till höloftet.

Det glimtade ljussken innanför luckan, och då hushållerskan böjde sig framåt, kunde hon se in i ett litet rum, vars väggar voro behängda med selar, tömmar, sadlar och remtyg. Egentligen var det inte något rum, endast en avbalkning av höloftet. Höet pöste in genom de glesa brädväggarna, och mitt på golvet fanns en stor lucka, genom vilken man kunde klättra ner till stallet. På en säng i ett hörn av kammaren satt den gamla gårdskusken. Han lyste för sig med en töresticka och läste i Guds ord. Han satt där, som hade han inte haft ro att lägga sig i det svåra ovädret. I varje ögonblick lyfte han huvudet från boken och lyssnade till storm och regn och uggleskri.

Hushållerskan knackade på, och kusken kom och öppnade. Han började genast ursäkta sig för att han satt med bart ljus där på loftet. Han tycktes tro, att hon hade gått ut i natten endast för att bedja honom fara varsamt med elden. »Jag vet nog, att det är farligt,» sade han, »men jag tyckte det behövdes, att någon läste ett Guds ord i denna natt.»

Den gamla kvinnan svarade inte på detta. Hon satte sig ner på en lår, som var full av läderbitar och järnskrot. Det var alltjämt en sådan skräck över henne, att hon inte var vid sina sinnen, händerna sleto i förklädet, och läpparna rörde sig i ett ofattbart mummel.

Kusken satt och såg på henne, till dess att skräcken, som tyngde henne, också meddelade sig till honom. Det började darra i hans gamla matta händer och i hans tandlösa käkar.

»Har du kommit i möte med Gamlefar?» frågade han viskande.

Gamlefar, det var tomten. Han gick aldrig under något annat namn där på gården.

»Nej,» sade hushållerskan, »och för Gamlefar skulle jag väl inte heller vara rädd. Han vill oss inget annat än gott.»

»Du ska inte vara så säker på det,» sade kusken. »Han är allt en sträng herre, och på sista tiden har det nog hänt en hel mängd saker här på gården, som han inte har tyckt om.»

»Om han vore så sträng, som du tror, skulle han väl inte låta ryttmästarn fara fram, som han gör.»

Kusken sökte lugna henne: »Du får lov att tänka på att du talar om husbonden.»

»Jag kan väl inte fördenskull låta bli att se, att han förstör både sig själv och gården,» klagade hon.

»Det är ryttmästarn, som är herre på gården. Vi är bara hans fattiga tjänare,» upprepade kusken med viktig röst. Men plötsligen slog stämman över, och han frågade med den yttersta ångest: »Har han nu hittat på någon ny galenskap?»

»Jag har stått vid salskammardörrn hela kvällen och hört på hur han har spelat bort alla sina pengar,» sade hushållerskan, i det hon satt och vaggade fram och åter med kroppen. »Då det blev slut med pengarna, spelade han bort hästar och kor. Då det blev slut med djuren, började han spela bort gården. Han sätter ut torp efter torp, skogsmark efter skogsmark, hage efter hage, åker efter åker och förlorar det alltsammans.»

Kusken reste sig halvt upp från sin plats, då han hörde detta, som ville han skynda bort och förhindra all denna ofärd. Men så satte han sig ner igen i en känsla av vanmakt. »Det är ryttmästarn, som är herre,» sade han. »Han kan göra vad han vill med det, som är hans. Men jag kan inte förstå, att Gamlefar inte blandar sig i spelet.»

»Han håller alltid till här i stallet, han vet väl inte vad som händer inne hos oss,» sade hushållerskan.

Det blev tyst en lång stund på loftet. Äntligen frågade kusken: »Vem är det, som spelar med honom i natt?»

»Det är kapten Duwe, han, som vinner, bara han rör vid tärningarna.»

»Den karln är lika fattig på gods som på hjärtelag,» sade kusken eftersinnande. »Av honom kan ryttmästarn inte vänta någon barmhärtighet.»

»Rätt nu äger han hela Töreby,» sade hushållerskan.

Kusken tog upp bibeln, vände sig åt sidan för att komma i rätt dager och började läsa.

»Jag trodde, att jag skulle förlora förståndet, medan jag stod och hörde på dem,» sade hushållerskan, »så hemskt var det. I början var de muntra och vår husbonde skrattade åt allt, vad han spelade bort. Men nu är de tysta, utom då vår ryttmästare har förlorat en ny åker. Då svär han, och den andre skrattar.»

Den gamla kusken mumlade och läste, men han uttalade inga bibelord. Över hans darrande läppar kom ingenting annat än detta: »Torp efter torp, skogsmark efter skogsmark, hage efter hage, åker efter åker.»

»Vad hjälper det, att du läser?» sade hushållerskan. »Om du vore något till karl, skulle du gå dit in och med lock och pock få honom att sluta, innan han har spelat bort hela gården.»

»Jag har tjänat så länge på det här stället, att jag vet hur lätt det är att få en Silfverbrandt att sluta upp med något, som han har kommit i gång med. Lika gärna kunde jag försöka väcka upp de döda.»

»Ja, nog borde detta vara tillräckligt för att väcka hans far och mor upp ur mullen,» sade hushållerskan.

Kusken slog igen boken. »Det är det värsta med hela saken, att han inte förstår, att det inte går an att föra sådant liv på den här gården. Jag minns hur många gånger jag sa till hans salig far: ’Ge inte Töreby till herr Henrik,’ sa jag, ’han kan aldrig bli en herre efter Gamlefars sinne. Ge det till hans bror, som är stadgad och allvarlig, och låt herr Henrik få en gård, som inte medför ett sådant ansvar.’»

»Ja, nu går inte Töreby varken till herr Henrik eller herr August. Nu går det till den där kapten Duwe, tills han spelar bort det till någon annan.»

Kusken reste sig beslutsamt. Han knäppte tröjan och tog törestickan ur klykan. Det syntes tydligt, att hans mening var att gå och försöka tala med husbonden.

Men då han lyfte upp törestickan, kom han att hålla den så, att det föll ljussken över den fyrkantiga öppningen i golvet, genom vilken han plägade klättra ner till stallet. Och nu sågo både kusken och hushållerskan, att det stod en tomte på stegen, som stack upp genom hålet. Han stod på översta stegpinnen, liten och grå var han och klädd i knäbyxor och grå jacka med silverknappar. Han lyssnade med sådan bestörtning och häpnad, att han såg ut att ha blivit alldeles förstenad.

Kusken och hushållerskan vände genast bort blickarna. Ingen av dem gjorde en min, som visade, att de hade sett tomten.

»Ja, nu tror jag det är bäst, att vi gamla människor går och lägger oss,» sade kusken i en ton, som han sökte göra obesvärad. »Du vet, att på den här gården behöver man inte sitta uppe om nätterna, också om olycka vore att vänta. Här finns den, som vakar.»

»Ja, du har rätt. Här finns en, som vakar,» sade hushållerskan undergivet. Utan ett ord vidare lyfte hon upp lyktan från golvet, kröp ut genom luckan och försvann utför loftstrappan.

Då den gamla kvinnan kom tillbaka in i huset, var det hennes bestämda avsikt att genast gå till sängs, eftersom hon väl visste, att onödigt nattvak var det, som tomten minst av allt kunde förlåta. Hon trodde också, att han skulle ställa saken till rätta, då han nu hade hört vad som stod på. Men hon hade knappast hunnit lägga av sig något mer än den tunga nyckelknippan, förrän hon greps av så stark lust att få veta hur det nu stod mellan de spelande, att hon åter smög sig fram till salskammardörren.

Då hon böjde sig ner och satte ögat till nyckelhålet, såg hon, att ryttmästar Silfverbrandt och kapten Duwe sutto kvar vid spelbordet. Ryttmästaren såg förfärligt trött och matt ut. Hushållerskan tyckte, att han hade blivit alldeles förändrad på den lilla stund hon hade varit borta. Han var varken vacker eller ung eller ståtlig numera, utan bleknad och förstörd med påsar under ögonen, rynkor i pannan och famlande händer. Duwe var röd i ansiktet, och ögonen stodo blodsprängda ut ur huvudet, men han dolde all upphetsningen under godlynt prat och ett oupphörligt skratt.

Hushållerskan hade inte lyssnat vid salskammardörren i två minuter, förrän Silfverbrandt sköt tillbaka stolen och utropade: »Nu är det slut, Duwe. Nu har jag inte mer kvar av hela gården än tallholmen här ute i sjön. Den får du låta mig ha kvar, så att det finns något på jorden, som jag kan kalla mitt.»

Duwe skrattade, men han såg inte nöjd ut. »Det är synd att bryta av spelet,» sade han. »Då du har vågat allt det andra, så kan du väl också låta oss raffla om det där stenröset.»

Silfverbrandt gick fram och tillbaka i rummet. Det syntes nog, att han ännu var besatt av spellusten. Han sörjde inte så mycket över att han hade förlorat allting som däröver, att han inte kunde fortsätta att spela.

»Vad sätter du upp emot holmen?» frågade han.

Duwe betänkte sig ett ögonblick. Hushållerskan förstod, att han sökte finna ut en insats, som med säkerhet skulle förmå Silfverbrandt att fortsätta.

»Jag sätter upp din ridhäst,» sade Duwe.

Silfverbrandt älskade sin ridhäst mer än något annat i världen. Han började svära alldeles förfärligt. Han frågade Duwe om han var den lede själv, eftersom han frestade honom på detta sätt.

Hushållerskan märkte, att var gång ryttmästaren under sin vandring kom till en mörk vrå av kammaren, så att Duwe inte såg honom, knöt han händerna i vrede.

»Det värsta är, att jag vet, att jag kommer att slå ihjäl dig, då jag får se dig rida på min häst och befalla på min gård,» sade han till Duwe.

»Kan du inte unna en fattig karl att få det en smula sorgfritt på gamla dar?» sade Duwe och skrattade. »Du är ju ung och stark, du får dig snart både häst och gård på annat håll.»

Hela tiden, som hushållerskan hade stått där, hade hon undrat vad det stod på med den dörren, som från salen ledde ut i förstugan. Gång på gång öppnades den på glänt och slöts igen. Men varje gång Silfverbrandt gick förbi den där dörren, föreföll det, som om en liten hand stacks in genom öppningen och vinkade åt honom.

Silfverbrandt gick förbi dörren flera gånger utan att märka något, men så blev han stående och stirrade på den.

»Nå, kommer du nu?» frågade Duwe.

»Jag är tillbaka om ett ögonblick,» sade Silfverbrandt och gick ut i förstugan.

Hushållerskan gled tyst som en skugga bort från salskammardörren. En sekund därefter stod hon inne i skafferiet med ansiktet tryckt mot ett litet fönster, som vette ut mot förstugan.

Där stod Silfverbrandt lutad över tomten. Gamlefar höll en liten lykta i handen, och från den spreds en smula ljus i det mörka rummet.

»Vad ger du mig, om jag lagar så, att du vinner igen gården?» frågade tomten.

»Jag ger dig vad du vill,» sade Silfverbrandt.

Tomten stoppade handen i fickan och tog fram ett par tärningar. »Om jag lånar dig de här tärningarna och du spelar med dem i natt, så tror jag nog, att du vinner igen gården,» sade han till Silfverbrandt.

Silfverbrandt sträckte ut handen. »Ge hit! Ge hit!» sade han.

»Du får dem bara på det villkoret, att du i morgon spelar med mig om en insats, som jag själv bestämmer,» sade tomten.

Just i detta ögonblick skrek den stackars ugglan högt och hemskt. Silfverbrandt såg upp och lyssnade.

Den gamla hushållerskan märkte hur tomtens ögon började gnistra elakt och hatfullt. Hon ville slå in rutan och ropa åt sin herre att akta sig för att ingå något förbund med honom. Men i detsamma såg tomten upp mot henne med en fruktansvärd blick. Hon förblev stilla utan att våga röra ett finger.

Men även Silfverbrandt tycktes ha sett något fasansfullt hos tomten. Han drog tillbaka handen och stod på väg att bege sig in i salen.

Så stannade han. »Jag vet inte varför jag ska tro ont om dig, Gamlefar, du har ju alltid haft stor omsorg om den här gården,» sade han. »Du vill mig nog inte något annat än gott. Ge mig då tärningarna! I morgon får det gå hur det vill, bara jag i natt kan göra Duwe lika fattig, som han var, då han i förrgår steg in i den här förstugan.»

Ögonblicket därefter var Silfverbrandt inne i salen.

»Nu sitter jag inte här längre och hör på ugglelåt och storm utan att få spela,» utbrast Duwe. »Nu går jag och lägger mig.»

»Ska du inte först vinna av mig den där tallholmen?» sade Silfverbrandt, i det han slog sig ner vid spelbordet.

Han tog upp den lilla bägaren, i vilken tärningarna lågo, och skakade om dem. Sedan spelade han och Duwe i flera timmar, men Silfverbrandt vann i varje omgång. Under tiden avstannade ovädret, ugglan fann vägen in till sitt bo, den gamla hushållerskan måste för trötthets skull gå till sängs, men Silfverbrandt gick inte till vila, förrän han hade vunnit tillbaka åker efter åker, hage efter hage, skogsmark efter skogsmark, torp efter torp, så att hela Töreby åter var hans.

Det blev en präktig morgon efter den där ovädersnatten: hög, blå himmel, frisk luft och en speglande, klar sjö.

Den gamla hushållerskan blev kallad in till husbonden, medan han ännu låg.

Då hon öppnade sängkammardörren, tyckte hon, att något, som var litet och grått, skymtade förbi henne. Hon såg det bara så mycket, att hon hann att rycka till. Så var det borta.

Ryttmästar Silfverbrandt låg mycket blek borta i sängen. »Såg hon honom?» frågade han.

»Nej,» sade hushållerskan av gammal vana. Det ansågs, att det inte var tomten angenämt, att man talade om, att man hade sett honom.

»Det var Gamlefar,» sade ryttmästaren. »Han gick, just som hon kom. Han har varit här inne och spelat tärning med mig.»

Hushållerskan stod och stirrade på husbonden.

»Gamlefar är inte riktigt nöjd med mig,» sade ryttmästaren. »Han vill hellre, att min bror ska få gården. Och det önskar kanske hon också.»

Ryttmästaren såg helt besynnerlig ut. Den gamla kvinnan visste inte vad hon skulle svara.

»Ja, gamle Duwe fick jag ändå bort från gården,» fortfor Silfverbrandt. »Jag hade tänkt löna Gamlefar för hjälpen med att låta det bli så här på gården, som han vill ha det, men han har ingen rätt tro på mig. Han sätter upp så besynnerliga saker att spela om, den där tomten. Hän är värre än Duwe.»

Hushållerskan började darra och mumla som under natten: »Herren bevare oss!»

»Nå, stå inte där, människa, och se bekymrad ut,» sade Silfverbrandt, »utan skynda sig att putsa upp min uniform! Blanka upp bantläret, skura knapparna och ta ur fläckarna! Ridhästen ska också sadlas med den bästa munderingen. Manen ska vara kammad, stigbyglarna ska blänka och läderremmarna ska skina.»

Hushållerskan såg förvånad på sin herre. Hon gick och kom genast åter med uniformen. På en sådan gård som Töreby fanns ingenting, som inte var putsat och fejat, blankat och välskött.

Så steg ryttmästar Silfverbrandt upp, iförde sig den blå uniformen, satte den trekantiga hatten till rätta på huvudet, band sabeln vid sidan och drog på sig de långa, styva handskarna. Han steg ut på förstubron och sprang upp på sin häst, som väntade sadlad utanför.

Han red två gånger runt om gården, sedan svängde han av neråt sjön, där den långa tvättbryggan, som skjuter rätt ut från stranden, fanns redan på den tiden. Han såg så präktig och grann ut, där han red, att allt husfolket kom ut för att se på honom. Och både kusken och hushållerskan sågo, att tomten lutade sig ut genom stalluckan och tittade efter gårdens ägare.

Då ryttmästaren kom ner till sjöstranden, red han ut på bryggan. Han satt stolt och hög i sadeln som en hjälte, och hästen gick med korta, dansande steg. Då de hade ridit bryggan till ända, uppstod en kort strid mellan ryttare och häst. Hästen ville vända, men ryttmästar Silfverbrandt tvang honom med ridspö och sporrar att gå framåt. Och med ett högt språng kastade sig hästen ut i vattnet.

Alla, som stodo på gården, gåvo sig till att springa ner mot sjön. Men då de kommo dit, voro både häst och ryttare försvunna. De hade gått till botten genast utan att komma åter upp till vattenytan.

De unga karlarna hoppade i båtar och rodde ut på sjön. Alla talade och sökte ge råd och hjälp, men den gamla hushållerskan höll sig stilla. »Det tjänar ingenting till,» sade hon. »Det är tomten. Han har spelat bort sitt liv till tomten för den hjälp, som han gav honom i natt.»

Då människorna, bestörta och förfärade, vände tillbaka upp till gården, stod Töreby tomte synlig för alla i stalluckan och viftade segerstolt med sin röda mössa.

Ty nu visste han, att det åter skulle bli ordning och stillhet och allvarligt liv på Töreby.





DÖDSKALLEN


Det var en karl i Svartsjö socken i Värmland, som hade gått omkring i bygden en julafton för att bjuda främmande till sig på kvällen, men han hade inte kunnat få fatt i någon, som den dagen ville gå bort från sin stuga. Han strövade omkring både länge och väl, men till sist, när det började skymma, utan att det hade lyckats honom att locka till sig en enda gäst, märkte han, att det inte återstod honom något annat än att gå hem med oförrättat ärende.

Karlen borde verkligen ha sagt till sig själv, att det inte kunde ha gått på annat sätt, och tagit saken med lugn, men det gjorde han inte, utan han hade blivit ytterligt förargad över alla de avslag, som han hade fått mottaga. Han hade köpt hem både mat och brännvin, och hans hustru höll nu som bäst på att laga till kalas. Men vad var det för glädje med allt detta, då ingen glad kamrat ville komma och hålla honom sällskap vid julbordet? »Det är naturligtvis på det sättet, att de håller sig för goda att komma till mig,» sade han. »Det är därför, att jag har blivit dödgrävare, som det inte är fint nog att fira julafton i mitt hem.»

Denna anklagelse var alldeles orättvis, för säga vad man vill om Svartsjöfolket, så har det aldrig fallit en människa från den socknen i sinnet att säga nej till en bjudning, därför att tillställaren skulle vara en för ringa man. Den här karlen var ju inte heller någon vanlig dödgrävare. Han hette Anders Öster och var av en gammal spelmanssläkt. Själv hade han varit fältmusikant vid Värmlands jägare, och det var först sedan han hade fått nådigt avsked från krigstjänsten, som han hade tagit emot anställningen som dödgrävare.

Till på köpet var han inte bara dödgrävare, utan han var också kyrkvaktare, en befattning, som inte alls har något avskräckande med sig, men i den sinnesstämning, vari han nu befann sig, tänkte han endast på livets mörka sidor.

»Eftersom ingen annan vill komma till mig, får jag väl bjuda ett par gastar från kyrkogården,» mumlade han. »De ska väl åtminstone inte skämmas för att gå på kalas till dödgrävarn.»

Han gick just då förbi den gamla gråstensmuren, som omger Svartsjö kyrkogård, och det var naturligtvis därför, som en sådan tanke hade uppstått i hans hjärna, men ännu så länge hade han visst ingen avsikt att göra allvar av den.

Då han hade gått ännu ett par steg, märkte han emellertid, att ett runt, vitt föremål skymtade fram i det torra gräset, som kantade gångstigen. Det blänkte mycket vitare än en vanlig sten, och han stannade för att se efter vad det kunde vara för slag. Då varseblev han i det bleka skymningsljuset ingenting mindre än en dödskalle. Den hade troligen blivit uppkastad med grus och mull ur en grav, som han hade grävt föregående dag, och sedan hade den väl av något djur blivit släpad dit, där den nu låg.

Under vanliga omständigheter skulle mannen säkerligen ha tagit upp denna kvarleva av en människa, som kunde ha varit en av hans förfäder och i alla händelser hade levat och dött i samma socken som han, och burit in den i bårhuset, men nu var han inte i lynne att företa sig något så enkelt och naturligt. I det stället lyfte han på hatten, bugade sig småleende för dödskallen och tilltalade den med en egendomligt mild och flöjtande röst, som han sällan använde, annat än då han var i sitt mest farliga lynne.

»Goafton, goafton,» sade han, »och väl mött! Ja, nu får jag önska en god jul för det första, och för det andra får jag tala om, att jag är ute för att bjuda på kalas. Jag undrar om ni håller er för god att komma till mig i kväll? Det är ingen stor tillställning, förstår ni, men nog ska ni få så mycket av både mat och brännvin, att ni kan stå er.»

När han hade framfört bjudningen, blev han stående med hatten i hand liksom för att invänta svar.

»Ja, ni säjer då inte nej åtminstone,» fortfor han, då han hade väntat en skälig stund, »så jag får väl hoppas, att ni kommer. Jag bor där borta i det stora huset mitt på kyrkbacken, så att ni har ingen lång gästabudsväg.»

Därmed skrattade Anders Öster högt och vilt, satte på sig hatten och begav sig till sitt hem utan att göra flere uppehåll på vägen.

Det var sant, att han var närmaste granne till kyrkogården. Han hade sin bostad i själva sockenstugubyggningen i ett par små vindsrum. När han nu hade gått över förstukvisten och öppnade ingångsdörren, möttes han av en syn, som inte var ägnad att förbättra hans dåliga lynne. Hans hustru låg nämligen på golvet strax innanför dörren och skurade den nedre förstugan. Ett litet, smalt talgljus stod i en mässingsstake framför henne på det våta golvet och lyste på tvaga, diskbalja och torktrasor.

»Jo, det är just passande, att du ligger och skurar ännu, då främmanden kan komma i vad stund som helst,» sade mannen, då han steg in.

Hon höjde ansiktet, som var överraskande vackert med rena och fina drag, och gav honom en hastig blick. Hon uppfattade genast hur saken stod.

»Jaså, det var ingen, som ville komma,» sade hon. »Ja, det var det jag trodde. En har väl aldrig hört talas om att människor låter bjuda bort sig på julafton.»

»Nej, de hade det för bra allihop för att vilja komma till oss,» sade han med en häftighet, som om han utslungade en anklagelse mot henne. »Jo, en var det i alla fall, som tog emot bjudningen,» fortsatte han vårdslöst, »men han kommer inte förrän litet senare.»

»Gå då opp till vårt och vänta på honom!» sade hustrun. »Där är tänt och dukat. Jag är strax färdig här nere.»

Men Anders Öster hade inte alls någon lust att handla så, som han hade blivit ombedd. Han stod kvar i förstugan mitt i vägen för den skurande. Det visste han, och det fyllde honom med en bitter tillfredsställelse.

Till höger om honom öppnade sig dörren till sockenstugan, ett stort rum, där sockenfolket brukade hålla sina stämmor och sammanträden. I den öppna spisen brann en stor, lågande brasa, som lyste upp hela rummet, och Anders Öster blev stående och såg dit in. Rummet var inrett på gammaldags vis med grova, osmyckade bjälkväggar, ofantliga golvtiljor och taksyllarna synliga. Starka, väggfasta bänkar löpte runt om hela rummet, ett stort, omålat träbord med vridna ben stod högst uppe i hörnet, snett mot ingången, och framför bordet en högkarmad, skinnklädd ordförandestol, som var en sann sinnebild av trygg myndighet och orubbligt lugn.

Hustrun hade skurat där inne också samt därpå strött golvet med vit sjösand och hackat enris. I det spelande skenet från den lågande brasan föreföll rummet Anders Öster ansenligt och behagligt, och han sade till hustrun:

»När du blir färdig, kan du ta ner julmaten och duka opp den här i sockenstugan. Jag tror, att jag vill fira julkalaset här inne.»

Hustrun såg upp helt förfärad.

»Vad menar du?» frågade hon. »Ska du sitta och supa här nere med den, som du väntar? Det finns ju inte någonting att dra för fönsterna. Om någon skulle gå förbi, så bleve ni ju sedda.»

Hon var helt upprörd. Sockenstugan liksom kyrkan tillhörde församlingen, och hon betraktade den nästan som en helig plats. Hon kunde inte tänka sig den tagen i bruk för ett dryckeslag.

Men Anders Öster ville inte finna sig i att denna dag bli nekad allt, som han önskade sig.

»Var inte bråksam, Bolla!» sade han. »Jag säjer dig, att jag vill sitta här inne och äta julmaten i kväll.»

Det var det stora bordet, den stora stolen och det stora rummet, som lockade honom. Om han finge hålla sin julfest sittande i en så vördig stol, spisande vid ett bord, där en tjugo, trettio man gott kunde ha fått rum jämte honom, seende ut över ett rum, där alla de mäktiga i socknen brukade församlas, skulle han känna sig som en ansedd man, en storbonde, och det var detta, som han behövde.

»Du kan vara viss om att du mister tjänsten, om du gör detta,» sade hustrun. »Du kommer inte att ställa till med en sådan galenskap, så länge jag lever.»

När hustrun på detta bestämda sätt satte sig emot hans önskan, kände hans vrede ingen gräns. Allt det missmod, som under hela dagen hade samlat sig inom honom, sjöd upp och ville komma till utbrott. Han svarade henne inte med ett ord, bara sprang uppför trappan över vinden och in på deras rum, där han ryckte ner jaktbössan från väggen.

Därpå smög han sig med lätta steg tillbaka över vinden fram till trappan och lutade sig över trappräcket, så att han kunde se hustrun, som alltjämt låg och skurade förstugolvet.

»Bolla, Bolla,» sade han med en stämma, som var så len och mjuk, att den nästan dröp av honung, »är det din mening, att jag inte får sitta och äta min julmat vid sockenstubordet, så länge som du är i livet?»

»Ja, det är det,» ropade hon raskt tillbaka, men just som det var sagt, tänkte hon på att den där flöjttonen i stämman aldrig brukade ha något gott att betyda. Hon kastade en snabb blick uppåt och fick syn på en blank bössmynning ett par alnar ovanför sitt huvud.

Hon kastade sig bakåt. I samma ögonblick var förstugan fylld med rök och eld, och en kula slog i golvet rätt framför henne.

»Herre du allsmäktige!» Hon lämnade tvaga och diskbalja och flydde huvudstupa ut i mörkret.

Anders Öster gjorde inte något försök att förfölja henne. Han skrattade till kallt och skärande, på samma sätt som nyss förut ute på vägen. Därpå gick han helt lugnt upp med bössan och hängde den på sin plats.

Sedan började han med mycken raskhet och behändighet inrätta sig så, som han ville ha det. Han skuffade undan skursakerna till en vrå av förstugan för att få fri genomgång och flyttade sedan ner i sockenstugan allt det, som hustrun hade dukat upp till kalaset. Han bredde ut duk på sockenstämmobordet, satte fram två prydliga grenljus, ställde mitt emellan dem en stor smörslaga, krusad och pyntad på det omsorgsfullaste, kom sedan ner med flera sorters mjukt bröd, ost, både fet och mager, korv och skinka, en fårlägg, en mugg julöl samt knivar och tallrikar. Allra sist släpade han ner brännvinsankaren, som han ställde mitt på bordet med en krans av glas nedanför kranen.

När allt var i ordning, satte han sig i ordförandestolen, åt och drack i god ro med en stark känsla av välbefinnande.

Det var troligen så, att den hopade vreden inom honom, som hade plågat honom så, att det hade värkt i varenda lem, hade fått ett utlopp genom det skott, som hade blivit avlossat. Han kände en sådan lättnad, att han inte kunde tycka annat, än att han hade handlat rätt.

Varför skulle hustrun sätta sig emot honom i detta, som var en så oskyldig önskan? Det tillkom ju henne att vara sin man underdånig. Nu hade det gått henne så, som hon hade förskyllt. Det var full rättvisa, som han hade övat mot henne, och det var inte nog med att det var rättvist, utan det var klokt också.

Han satt och påminde sig en hel mängd tillfällen, da hon hade varit uppstudsig. Men nu blev det nog slut med allt dylikt. Nu hade hon fått lära sig vem som var herre i huset. Det var ett riktigt bra påhitt att skjuta på henne, hädanefter skulle han få njuta bättre dagar och ha mer hugnad av sitt äktenskap.

Han var både trött och hungrig och lät sig maten väl smaka. Om en stund, då han började känna sig mätt, tänkte han emellertid med ny saknad på att han inte hade varit i stånd att skaffa sig något sällskap.

Då kom han med ens ihåg dödskallen. »Jag tror, att han ämnar göra som de andra och låta bli att komma,» sade han. »Det blir kanske ingen annan råd, än att jag går åstad och hämtar honom.»

Han satte på sig hatten, gick de få stegen bort till kyrkogården och kom snart tillbaka med dödskallen i handen.

Det satt ert hel mängd jord fast vid den, och han doppade den i skurbaljan och torkade av den med trasan. Då han hade gjort den så fin han förmådde, ställde han den på bordet mitt framför sig.

Hustrun satt emellertid uppskakad och förgråten i en bondgård, som låg några få steg från kyrkan. Hon hade kommit in till goda vänner och grannar, som försökte trösta henne, och som det var julafton, gjorde hon sitt yttersta för att åtminstone sluta upp att gråta, så att hon inte skulle förstöra deras julglädje med sin jämmer. Men hon tyckte, att hon satt och stirrade i en avgrund, som hon måste störta ner i. »Han har skjutit på mig,» tänkte hon gång på gång. »Han har velat döda mig. Vad ska det bli av oss?»

Hade han varit full, då hade det inte varit något att räkna med. Men han hade varit nykter, och han hade velat döda henne för en sådan småsaks skull.

Hon tänkte på den långa tid, som de hade levat samman. De hade delat ljuvt och lett i över tjugo år, och nu hade det kommit till detta, att han hade skjutit på henne. Det fanns då inte det minsta spår av ömhet för henne i hans hjärta efter all den nöd och alla de bekymmer, som de hade genomgått tillsammans.

I gården, dit hon hade tagit sin tillflykt, fanns det ett par småpojkar, som voro utomordentligt intresserade av hela händelsen. De sprungo ut gång på gång, tittade genom fönstren i sockenstugan och berättade för henne vad de hade sett. »Nu tar han ner mat och dukar opp på det stora sockenstämmobordet,» berättade de. Om en stund hette det: »Nu sitter han i ordförandestolen och äter och dricker.»

Nästa gång talade de om, att han satt och talade, alldeles som om någon skulle vara inne i rummet hos honom. Han lyfte glaset och skålade med någon, som barnen inte kunde se.

Hustrun frågade blott litet efter vad mannen tog sig till. Hon kunde inte tänka på något annat än detta enda, att han hade skjutit på henne. Tänk, att den mannen, som hade lovat att älska henne i nöd och lust, hade skjutit på henne!

Hon tyckte, att det skulle vara omöjligt att gå tillbaka till honom. Det var inte så mycket den tanken, att hon skulle komma att leva i ständig skräck för en man, som grep till bössan vid minsta motsägelse, som hindrade henne från att vända åter till hans hus. Det var väl snarare den hjärteförlamande känslan, att han måtte hata henne, då han var i stånd att falla över henne på detta sätt.

Detta var ohjälpligt. Detta kunde aldrig botas, aldrig göras ogjort. Själva grunden, varpå de hade byggt sin lycka, hade rasat. Nu fanns det inte mer något fäste för den.

Hon skakades av täta rysningar, medan hon hjälpte bondhustrun att röra i gröten och duka julbordet. »Han har ändå dödat mig med sitt skott,» tänkte hon. »Det har gått rätt igenom hjärtat på mig.»

Hon hade just slagit sig ner vid julbordet med de andra, då dörren sakta sköts upp och mannen kom in. Han gick inte fram i rummet, utan stannade i skuggan nere vid dörren. Han vinkade inte åt henne, att hon skulle komma till honom, gjorde inte en rörelse, bara stod där.

I första ögonblicket kände hon intet annat än harm över att han åter vågade komma i hennes närhet, och hon tvingade sig att inte se på honom eller låtsa om, att han fanns där. Men naturligtvis kunde hon inte låta bli att sända ett och annat snabbt ögonkast neråt dörren, och hon blev förvånad över att han stod så stilla. »Det har hänt honom något,» tänkte hon. »Han är inte densamme, som han var för en stund sedan. Han är alldeles vit i ansiktet. Han har säkert blivit sjuk. Kanske att han hade feber nyss, då han sköt på mig.»

Hon steg upp från bordet och sade lågmält: »Nu ska ni ha tack för mig,» och gick mot dörren. Mannen sköt upp den och gick före henne ut ur huset och fram mot sockenstugan. Han gick tyst hela vägen, och hon tyckte, att hon följde efter hans gengångare snarare än honom själv.

Hon visste ju hur han hade haft det uppdukat i sockenstugan, men därav fanns nu inte mer något spår, utan allt var ställt till rätta. Han gick uppför trappan till deras egna rum på vinden. Också där såg allt ut på samma sätt, som då hon hade sprungit hemifrån.

Det enda, som var främmande för henne, var en dödskalle, som stod på ett bord i ett hörn av rummet. Mannen ställde sig bredvid bordet och pekade på skallen.

»Se på den!» sade han.

Hon gjorde så, men hon tyckte sig inte kunna märka något besynnerligt med den.

»Ser du, att den har blivit skjuten, mördad?» sade han. »Den har inte varit någon självmördare. Skottet har kommit bakifrån, här tätt bakom örat.»

»Ja, jag ser,» sade hon och började nu fyllas av skälvande förväntan.

»Kan du minnas, att du har hört talas om någon, som har blivit skjuten i den här socknen? Nej, något sådant har inte hänt i vår tid och inte i våra föräldrars tid heller. Det har nog inte varit ofta, som någon har mördats i den här trakten. Den här är kanske den ende av alla dem, som har blivit nermyllade på kyrkogården, som har fallit för skott, och den har kommit till mig just i kväll.»

Han nickade åt henne, bekräftande vad han nyss hade sagt, och fortsatte.

»Tänk på detta, du! Av de många, tusen skallarna, som har varit nermyllade på kyrkogården, finns det kanske bara den här, som har blivit genomborrad av en mördarekula, och just den ligger nu här framför mig.»

Hustrun stod tyst alltjämt.

»Den låg i vägen för mig, då jag kom hem i kväll, just den här med skottmärket. Han ville visst visa sig för mig, men jag såg inte så mycket på honom just då. Sen, då jag satt här ensam, kom den mig jämt i tankarna, så att jag blev tvungen att gå efter den till sist. Jag tyckte, att det var synd om den att ligga ensam ute i köld och mörker, och för resten så ville jag ha någon att tala med. Och när jag då satte den framför mig på bordet och slog i ett glas för att skåla med den, så fick jag se, att den var söndersprängd av ett skott. Vad säjer du om det, Bolla? Var är han kommen ifrån, och varför kom han i min väg just i kväll? Hur kom det sig, att jag måste ta in den här, strax efter att jag hade skjutit på dig?»

»Det var väl Gud,» viskade hon och knäppte händerna.

»Ja,» svarade han, viskande han också. »Så var det. Det var Guds vilja. Han ville, att jag skulle få se just den här. Den skulle visa mig vad det var, som jag hade velat göra. Den blev mig tillskickad, för att jag skulle förstå min stora synd och eländighet.»

De närmade sig varandra. Ovillkorligen fattade de varandras händer och stodo stilla framför dödskallen. Den var visserligen skickad till dem av Gud. Den sade dem genom sin närvaro, att Gud vårdade sig om dem, att han hade medlidande med dem och ville rädda dem.

De kände plötsligt, att allt annat var utan vikt. Hustrun begärde inte att mannen skulle säga henne, att han ångrade sig. Hon hade alldeles glömt, att hon inte mer ville leva tillsammans med honom. Mannen tänkte inte mer på vilken av dem båda som nu skulle bli den rådande i huset. De hade kunnat vara tusen gånger mer retade mot varandra, de kunde ha haft tusen gånger mer att förebrå varandra, och alltsammans skulle ha varit glömt inför den saliggörande vissheten, att Gud hade vårdat sig om dem och velat rädda dem från att komma till att hata varandra.

Gud ville dem väl, därför hade han sänt dem en varnare. Inför något så stort glömde de inte bara sin vrede mot varandra, de glömde också sin fattigdom, sina framtidsbekymmer. De kände den största lycka, som människor kunna erfara.





HUR ADJUNKTEN FICK PROSTDOTTERN


Tänk, att då adjunkten första gången friade till prostdottern, ville hon alls inte ha honom!

Prostdottern var ung på den tiden. Om natten rullade hon upp håret i papiljotter, och om dagen bar hon det i stora, tunga lockar. Hon hade en lång, vit pärla till örhänge, och hon var mycket vacker.

Prostdottern var mycket eftersökt och alldeles omringad av friare. Hon gick just och överlade med sig själv om hon skulle gifta sig med en ung baron, som nyss hade tillträtt sitt fädernearv, eller om det var klokare att hålla till godo med en kusin, som höll på att bli vald till rådman i Malmö.

Dessa båda voro vackra karlar, men adjunkten var ful. Det var i synnerhet hans händer, som pinade prostdottern. I sin barndom hade han dragit omkring på landsvägen som tiggare, och då hade han fått dem så förfrusna, att de aldrig mer kunde bli annat än röda och svullna.

Adjunkten såg bättre ut på gamla dagar, då han hade fått grått hår. Då han var ung, såg han alldeles för vild och besynnerlig ut med det myckna svarta håret. Det skulle aldrig ha varit möjligt för honom att avancera till både prost och domprost, om han inte rätt tidigt hade fått grått hår och grå ögonbryn. Förut såg han ut som en rövare, och det kunde ju inte passa för en präst.

Prostdottern brukade berätta, att då adjunkten kom till prostgården för att hjälpa hennes far att predika och sköta kyrkböcker och ryckte in där med skorna hängande på en käpp över skuldran, var det inte långt ifrån, att hennes mor hade tagit honom för en tattare och kört bort honom. Gamla prostinnan kunde inte låta bli att känna sig ängslig för silvret, var gång adjunkten kom in i matsalen, och gamle prosten predikade själv söndag efter söndag, därför att han inte kunde förmå sig att släppa den vilda rövaren upp i predikstolen.

Men det första adjunkten företog sig, sedan han hade kommit till prostgården, var att förälska sig i prostdottern. Det gjorde han redan vid första middagen. Och detta var visst inte underligt, ty prostdottern hade mjukt och glänsande brunt hår, milda grå ögon och en klar, rosig hy. Till på köpet var formen på ansiktet utsökt vacker, kinderna rundade sig fint och mjukt ner mot halsen. Och i vardera kinden fanns en liten grop, som visar sig än i dag, då hon småler.

Det väckte en riktig förskräckelse hos prostdottern, då hon märkte, att adjunkten tyckte om henne. Hon vågade knappast gå ut ensam i trädgården eller på landsvägen. Den, som hade sådana ögon som adjunkten, kunde nog falla på den idén att lägga sig på lur bakom en dikeskant och stjäla bort henne.

Gamle prosten skrev i all hemlighet till biskop och konsistorium och bad att få en annan adjunkt. Den, som han nu hade, var en riktig vilde, och han kunde inte använda honom. Han satt till bords som en bonde och lade upp armbågarna på duken. Han spottade på golvet, och han begagnade grova smorlädersstövlar, som lämnade spår på mattorna.

Hela fyra veckor gick adjunkten i prostgården utan att ha något att bestyra. Den gamla prosten ville lika så litet släppa honom till kyrkböckerna, som han ville sända honom upp på predikstolen. Adjunkten gick tyst och väntade, men yttrade varken förvåning eller klagan.

Han hade sysselsättning nog med att följa prostdottern på alla hennes vägar. Hon brukade sitta och väva på ett litet gavelrum. Adjunkten upptäckte, att om han klättrade över ett höloft och sedan kröp över ett skjul, där taket utgjordes av lösa stockar, så kom han fram till en glugg som vette åt vävkammarfönstret. Och vid denna glugg satt adjunkten sammankrupen timme efter timme och såg prostdottern bararmad och rödblommig arbeta i vävstolen.

Det dröjde inte heller länge, förrän han upptäckte var hon hade sin älsklingsplats i trädgården. Hela trädgården var naturligtvis omgiven av höga häckar, såsom det brukar vara i Skåne, och man var lika så instängd där som i ett rum. Men det fanns en liten grind, som ledde ut till fälten, och där brukade prostdottern stå långa timmar och se ut över de vaggande åkrarna. Och medan hon stod där, låg adjunkten alldeles i närheten, gömd i den täta rågen, och slukade henne med ögonen.

Emellertid, då några veckor voro gångna, fick gamle prosten svar från biskopen med besked om att han skulle få det, som han önskade.

Prosten blev så glad, att han inte ville dröja ett ögonblick med att avskeda adjunkten. Han stack biskopens brev i fickan och begav sig ner på adjunktens rum.

Den unga prästen satt och skrev, då prosten kom in.

Han författade en predikan, men han blev så förlägen, som om han skulle ha skrivit ett kärleksbrev. Han kunde knappt förmå sig att bekänna vad han sysslade med, då prosten frågade honom vad det var, som han stack undan i skrivbordslådan.

Den gamle visste, att nu skulle han bli av med adjunkten, och därför var han nu mildare stämd mot honom, än han hade varit förut. Och för första gången började han undra över hur det kom sig, att adjunkten var sådan han var och varför en sådan som han hade blivit präst. Han började fråga ut honom.

Då berättade adjunkten alltsammans. Han hade alltid haft sådan lust att predika. Han hade predikat för träden vid vägkanten, då han gick omkring och tiggde med sin mor. Han visste inte när det hade börjat, men han hade alltid velat bli präst, bara för att få predika.

Den gamle förvånade sig över att han, som hade varit så fattig, hade kunnat komma i skola, och adjunkten fortsatte att berätta. Han tycktes ha frusit och svultit hela skolan igenom. Men under alla svårigheter hade han tröstat sig med att tänka på den stunden, då han skulle få höja sin röst och tala i Guds hus.

Gång efter annan stack prosten handen i fickan för att draga fram biskopens brev, men hade nu inte mod, inte hjärta att göra det. I stället bad han, att han skulle få läsa den predikan, som adjunkten höll på art författa.

Han läste den och skakade på huvudet och gick sin väg utan att säga ett ord. Men nästa söndag predikade adjunkten, och han gjorde sin sak inte så värst illa.

Den gamla prosten företog sig nu att uppfostra adjunkten. Han lärde honom både att predika och att föra kyrkoböcker, men han försäkrade mången gång, att större försakelse hade han knappast övat än den dagen, då han avstod från att avskeda honom.

Det är lätt att förstå, att då en gammal, klok man hade så svårt att förlika sig med den unga prästen, skulle det falla sig ännu mycket svårare för prostdottern, som var firad och bortskämd och inte mer än tjugo år.

Det var en vacker söndagseftermiddag mitt i sommaren. Prostgården var full av främmande, och de hade nu allesammans farit ut på en åktur genom den stora herrgårdsskogen. Den enda, som var hemma, var prostdottern. Hon skulle väl vakta gården, ty tjänstfolket hade också fått lov att gå ut, så att det fanns varken dräng eller piga hemma vid.

Den enda, som inte var borta, var adjunkten, men prostdottern visste, att han skulle bege sig till annexförsamlingen för att predika. Hon hade troligen inte vågat stanna ensam hemma, om hon inte hade vetat, att han måste gå sin väg.

Men innan adjunkten gick till kyrkan, ville han svalka sig med en klunk svagdricka ur silverbägaren, som alltid stod på skänkbordet i matsalen. Och då han kom in i rummet och fann prostdottern stå där ensam, så friade han.

Hon svarade nej utan betänkande, och han gick sin väg utan att bedja eller truga. Och prostdottern kände sig glad över att detta fruktansvärda nu var överståndet.

Hon gick in i förmaket och ställde sig att piruettera framför spegeln. Då hon såg hur fin och lätt och ljus hon var, skrattade hon åt den svarta adjunkten, som trodde, att han kunde få henne.

I samma ögonblick ryckte hon till och blev helt förskräckt. Vad var det hon hörde? Hon lyssnade andlöst och ansträngt. Jo, det var bestämt någon, som stod och grät ute i nästa rum.

Hon förmodade, att någon av de främmande hade kommit hem, och hon gick in i salen för att se vem det var. Där inne hörde hon gråtandet mycket tydligt, men hon såg inte en levande varelse i rummet. Matsalen var stor, men där fanns intet ställe, där någon kunde dölja sig. Inte desto mindre gick prostdottern och tittade både under bordet och bakom rottingstolarna. Hon såg efter i kaminvrån, i skåpet och bakom dörrarna. Det fanns ingen människa i rummet.

Men allt under det hon sökte, hörde hon tydligt, att det var någon, som grät. Och gråtandet kom från en plats i närheten av fönstret, ungefär där adjunkten hade stått, då han hade friat till henne.

Prostdottern försökte säga sig själv, att det inte var något annat än inbillning. Hon bet samman tänderna och närmade sig modigt det ställe, varifrån gråtandet kom, och tänkte, att nu skulle det väl upphöra, men det var ingen inbillning: suckandet och snyftandet hördes alltjämt. Någon grät hopplöst och förtvivlat på bara två stegs avstånd ifrån henne. Det var ett sådant snyftande, som då en människa slår händerna för ansiktet och kastar sig ner och gråter, som om hon ville gråta sig till döds.

Till sist blev hon så rädd, att hon måste sätta sig ner på en stol för att inte svimma. Och där satt hon en hel kvart alldeles stilla och hörde på, medan den osynliga fortfor att gråta.

Hon kunde inte röra en lem, hon kunde inte fly, hon kunde inte ropa. Hon satt likblek med sammanknäppta händer, och vid varje ny snyftning ryckte hon till av förskräckelse.

En enda gång under hela tiden rörde hon sig. Det föll henne in, att gråtandet kunde komma från någon utanför fönstret. Hon tvang sig att stiga upp och öppna fönstret och se ut, men hela gården låg öde, och hon sjönk åter ner i sin stol.

Det tycktes henne, att den, som grät, måste vara plågad av ett hårdare lidande, än hon någonsin hade kunnat föreställa sig. Det var en själ, som befann sig i sådan ångest, att död och förintelse skulle ha varit en balsam för den. Ingenting i världen måtte kunna trösta den, som grät på det sättet.

För första gången i sitt liv förstod hon vad lidande ville säga. Hon skulle ha kunnat gråta med, om hon inte hade varit så förlamad av skräck.

Det lät så jämmerligt och kvalfullt, som om det komme från en själ, som hade blivit utvisad från himmelen.

Detta varade, som sagt, en kvart, ända till dess annexförsamlingens klocka började ringa. Nu hade klockaren sett adjunkten komma gående genvägen mellan åkrarna, och så hade han börjat ringa. Och hon tänkte på att hon skulle ha varit glad, om han hade varit hemma just nu. Hon skulle ha varit lycklig, om hon hade haft någon att kalla till sig.

Men ungefär på samma gång som ringningen började, upphörde gråtandet. Dock, nu blev det prostdotterns tur att börja gråta. Hon hade blivit så upprörd, att hon grät, ända tills hemfolket kom tillbaka från utflykten.

»Måtte aldrig någon behöva gråta så för min skull!» tänkte hon. »Måtte jag aldrig vålla sådan sorg!»

Då hon hörde vagnshjul rulla, sprang hon emot de hemvändande och ville förstås genast berätta vad som hade hänt henne. Men då slöto sig hennes läppar, och hon förmådde intet säga. »Det var för dig,» sade det inom henne. »Du och ingen annan skulle höra det.»

Hela eftermiddagen gick hon omkring och tyckte, att hon befann sig i en annan värld. Allt, vad man gjorde, allt, vad man talade om, föreföll henne besynnerligt främmande.

Men plötsligen ryckte hon till och blev klarvaken. Hon stod då i köket och hörde hur pigorna talade om att adjunkten denna eftermiddag hade predikat så förunderligt. Varenda människa i kyrkan hade gråtit.

Varom hade han talat?

Han hade talat om de syndiga själarnas jämmer, då de bli utestängda från paradiset.

Och prostdottern blev helt förskräckt. Hon tyckte, att hon gick och bar på en stor synd, som hon måste försona.

Efter kvällsvarden, då adjunkten hade sagt godnatt, följde prostdottern med honom ut i förstugan.

»Vill pastorn för Guds skull säja mig sanningen?» sade hon. »Gick pastorn och grät i eftermiddags, då pastorn gick till kyrkan?»

»Det gjorde jag,» sade han. »Det kunde jag inte låta bli.»

Då visste prostdottern, att det var honom, som hon hade hört. Det kändes underligt i hennes hjärta, då hon förstod, att hans kärlek till henne var så stor och att han hade erfarit ett så starkt lidande vid att få hennes avslag.

Hon fann det ljuvligt att vara så högt älskad, och hon tänkte inte mer på sina andra friare, och inte heller kom hon mer ihåg hur ful och fattig adjunkten var.

»Jag vill inte, att pastorn ska vara så där olycklig,» sade hon. »Jag ska bjuda till att lära mig att tycka om pastorn.»





I EMIGRATIONSFRÅGAN


Det var prosten och länsmannen och nämndemannen i Högbro och sågverksägarn från Hyllinge och den lilla stationsinspektorn vid den smalspåriga banan och ett par bönder och lanthandlare.

De hade hållit årsstämma i sparbanken, men nu voro alla räkenskaperna genomgångna, och styrelsen hade fått ansvarsfrihet beviljad, och revisorer för nästa år voro valda, och ordföranden hade slagit klubban i bordet och förklarat stämman avslutad. Nu hade de sin frihet att fara var och en åt sitt håll, men de hade blivit kvarsittande i alla fall runt omkring det stora bordet i banklokalen för att utbyta tankar och åsikter.

Och när de en stund hade språkat hit och dit om andra saker, så kommo de in på emigrationsfrågan.

Och det var ett par av dem, som sade, att de pengarna, som kommo in från Amerika, det var så litet, så det var rakt ingenting att tala om.

Och andra sade, att de, som reste sin väg, de förde med sig mer pengar ur landet, än det var någon, som visste.

Och det var några, som påstodo, att snart skulle det bli omöjligt att bruka jorden i den här socknen, därför att alla arbetare foro sin väg. Och detta stora arbetet med sjösänkningen, som de skulle ha företagit sig, det kunde inte komma till stånd, därför att alla de unga och företagsamma voro bortresta.

Och det var en och annan, som framhöll, att det berodde på emigrationen, att de hade en så förfärligt stor fattigskatt att dras med, för när alla de unga, som skulle ha tagit vård om de gamla, voro bortresta, så kunde det ju inte bli på annat sätt.

Och det var andra, som sade, att hela landet var i fara, därför att när alla de reste sin väg, som skulle ha till uppgift att försvara det, så kunde fienden få bukt med oss, när han behagade.

Och den ene var ivrigare än den andre att få uttala sin åsikt, men så blev det tyst på en gång. Det var prosten, som hade rört på sig. Han hade inte sagt något förut, och nu väntade de, att han skulle säga sin mening.

För se, prosten var sådan, att han som oftast hade en mening för sig, som gick tvärt emot alla andras, och hur rätt man kunde tycka att man hade, så var man aldrig säker på att han inte skulle säga ett par ord, som alldeles vände upp och ner på ens allra fastaste åsikter. Och när det nu såg ut, som om prosten skulle yttra sig, så blevo de genast litet oroliga, både handelsmännerna och bönderna och sågverksägarn från Hyllinge och länsmannen och stationsinspektorn vid den nya banan.

Men prosten sade inte ett ord, utan satt tyst som förut, och då blevo de alltmer ivriga och säkra på sig. För de voro ju ändå i själ och hjärta alldeles vissa på att i det här fallet skulle inte prosten kunna göra några invändningar, utan härvidlag fick han lov att ge dem medhåll. För att utvandringen var till skada för landet, det måtte väl vara obestridligt.

Och så började de på att tala om alla de goda huvuden, som gingo förlorade för Sverige, och om all den företagsamhet, som nu skulle komma ett annat land till godo.

Och några talade om alla dem, som gingo under. Det fanns väl en och annan, som hade framgång där ute, men alla dem, som kommo till korta i nöd och eländighet, dem fick man aldrig höra talas om.

Och några sade, att det gick väl an med dem, som reste, om de bara hade det vettet att inte skicka hem dessa fotografier, där de voro klädda i både siden och sammet, för det var just de fotografierna, som gjorde folk här hemma sjuka av längtan efter att få försöka sin lycka där ute, de också.

Och det var några, som talade om hur skadligt och onyttigt det var för människorna från det här landet att resa till Amerika. Det såg man ju, när de kommo hem på besök, för då voro de ju så konstiga och snedvridna, så man knappast kunde stå ut med dem.

Hela tiden satt prosten tyst, men nu var det en, som lade märke till att han vände på huvudet och fick liksom en liten solglimt i ögonen. Han stötte till de andra, och det blev genast ett uppehåll i samtalet, för att man skulle få höra vad prosten kunde ha att säga. Men han kom sig inte för att yttra något nu heller. Och det var ingenting att förundra sig över. Det var ju omöjligt, att han skulle ha olika tankar mot de andra i en sådan här sak.

Och de sade, att det fanns socknar, där husen stodo övergivna och tomma och där man knappt nog kunde råka en människa. I församlingar, där det hade bott flera tusen människor, där fanns det nu inte mer än några hundra.

Och de sade, att det var besynnerligt, att folk inte förstod, att det var orätt att överge det landet, där de hade växt upp. Där far och mor hade kunnat reda sig, där kunde det också duga för barnen att stanna och söka sin bärgning.

Det blev ju aldrig någon riktig trevnad för dem, som hade övergivit sitt fosterland, var det också en, som sade. Det gick ju an, så länge som de voro unga, men när ålderdomen kom, så kom också längtan efter det gamla landet.

Prosten teg alltjämt. Han satt bakåtlutad i ordförandestolen, stor och bred, med händerna lagda i kors över magen.

Nu lutade han sig fram över bordet ett tag, och så frågade han helt saktmodigt hur många det kunde vara från den här socknen, som voro resta till Amerika.

Ja, den riktiga siffran var det ju ingen, som kunde säga så här på rak arm, men nog voro de säkra om att det åtminstone var en fem hundra.

Då lutade sig prosten än längre fram över bordet och såg stadigt på dem, som sutto runt omkring honom.

»Nu vill jag fråga alla er, som är så emot emigrationen, om en sak,» sade han. »Vad skulle ni ta er till med alla dessa fem hundra, om de komme tillbaka?»

Och så tutade han sig tillbaka i stolen igen och lade de stora händerna i kors över magen som förut.

När prosten hade gjort denna fråga, så öppnade nämndemannen i Högbro genast sin mun för att säga, att detta skulle vara det bästa, som kunde hända. Men så kom han att tänka på att han hade en bror, som för länge sedan i världen var utrest till Amerika. Och om han nu skulle komma tillbaka, så skulle han väl också göra anspråk på att få bli ägare till den där utmarken, som fadern hade bestämt åt honom, men som han ju inte hade haft något bruk för hittilldags. Och när nämndemannen nu tänkte på så god jord den där utmarken hade och hur han hade odlat upp den och så mycket arbete han hade lagt ner där, så bet han ihop läpparna och sade inte ett ord.

Den ene av handelsmännerna lyfte också på huvudet för att säga, att den dag, då Amerikafararna komme, den skulle bli en glädjedag för honom och för hela socknen. Men med detsamma kom han att tänka på att då skulle också en syster till honom, som hade emigrerat och gift sig med en fattig karl där ute och nu var änka med en fem eller sex oförsörjda barn, komma tillbaka och att det inte skulle bli så roligt för honom att få hela det sällskapet att ta hand om. Och hur det var, så kom han sig inte för att svara prosten, utan i stället gav han sig till att plocka ihop sina papper, som om han ämnade gå sin väg.

När stationsinspektorn märkte, att dessa två, som hade varit så djärva att säga sin mening hela kvällen, inte kommo sig för att svara prosten, så ämnade han just utropa, att den dag, då Amerikafararna stege av vid hans station, då ville han stå på perrongen och ropa hurra för dem. Men då kom han att tänka på att han hade någon där ute, som han en gång hade lovat att gifta sig med och som han hade övergivit. Det var nu många år gångna sedan dess, men så gammal han var, så skulle han inte tycka om att möta henne och höra om allt det svåra, som hon hade måst gå igenom utan någon hjälpande hand att stödja sig vid. Och i stället för att svara prosten så reste han på sig och sade, att han skulle gå ut och sela på hästen.

När stationsinspektorn hade gått sin väg, kom det ett långt harsklande från sågverksägarn. Men just som han ämnade höja sin röst och svara, att han nog skulle kunna skaffa arbete och husrum och bärgning åt fem hundra människor — det skulle inte vara någon svårighet alls med den saken —, så kom han att tänka på att om alla de bortresta komme igen, då skulle också en son till honom, som hade varit så förfallen och misslyckad, att han hade varit en plåga för honom och hans hustru och hela hans hus, komma tillbaka. Och helt sakta började han jämka sig bort från bordet och gick inåt ett annat rum för att söka reda på ytterkläderna.

Med detsamma som han steg upp, var det två bönder, som reste sig. För den ene av dem hade en god vän där ute, och den vännen hade skickat honom litet pengar till att förvalta. De pengarna hade stått med god ränta på banken ända till helt nyligen, men just för ett par dar sen hade han varit tvungen att ta ett lån ur dem, därför att han skulle göra bröllop åt sin dotter. Och han kunde inte säga, att han önskade, att de utvandrade skulle komma tillbaka, förrän han hade fått den saken utredd och i god ordning.

Den andre, som reste sig på samma gång, hade en son där ute, som artade sig bra och som skickade hem pengar både till jul och midsommar. Och han visste inte hur han skulle kunna stanna kvar vid sin gård, om dessa sändningarna upphörde.

Kommissarien satt kvar vid bordet ännu, men han tänkte på en karl, som hade varit till skräck och plåga för hela trakten och som flera gånger hade hotat honom till livet. Och han sade till sig själv, att det kunde inte vara så värst önskligt, att den karlen komme tillbaka. Han reste sig upp, han med, och vände sig mot väggen och stod där och tittade på ett par stora turistföreningsannonser, som hängde där.

Nu var det bara den ene av handelsmännerna kvar vid sparbanksbordet, men han hade hela tiden haft klart för sig, att den största olycka, som kunde hända honom, vore den, om hit till socknen skulle vända tillbaka den gamla handelsmannen, som hade sålt butiken till honom, och som hade haft en så stor skicklighet i affärer och ett så tilldragande sätt mot kunderna, att han skulle ha lockat till sig all handel i hela orten, om det inte hade fallit honom in att utvandra.

Prosten hade suttit tyst och väntat allt hittills. Men när han märkte, att det inte fanns någon mer kvar vid bordet än den minste och fattigaste av handelsmännerna, så vände han sig till honom, »Ja, vad säjer då Söderberg om saken?» sade han.

»Jag säjer väl det, att det är bäst, som sker,» sade handelsmannen.

»Ja, det kunde jag tro,» sade prosten. »Jag! visste väl, att ni skulle komma till den meningen, bara ni gav er tid att tänka på saken,»





SOLFÖRMÖRKELSEDAGEN


Det var Stina från Buåsen och Lina från Fåglasången och Kajsa i Lillmyra och Maja från Storhöjda och Beda i Finnmörkret och Elin, den nya hustrun på det gamla soldatbostället, och ett par tre andra gummor.

De bodde allesammans längst borta i socknen, nedanför Storhöjden, i en trakt, som var så stenbunden och oländig, att ingen av de stora gårdsägarna hade brytt sig om att lägga vantarna på den. En av dem hade sin stuga liggande på en kal berghäll, en annan hade fått den uppsatt i kanten av en myr, en tredje hade den liggande högst uppe på en backe, som var så brant, att det var ett riktigt arbete att komma upp till den. Och om någon av de andra hade fått sin koja rest på gynnsam grund, så kunde man vara viss om att den till gengäld låg så tätt under berget, att det skymde bort solen alltifrån höstmarknaden ända till Marie Bebådelsedag.

Allihop hade de odlat upp ett litet potatisland åt sig tätt invid stugan. Och detta hade vållat stort besvär, för visserligen var det sant, att det fanns många slags jordmån där under berget, men det var också sant, att alla täpporna voro svåra att göra fruktbärande. Somliga hade måst plocka bort så mycken sten ur sin åker, att den kunde ha räckt till att resa en herrgårdslagård, andra hade fått gräva diken så djupa, att de kunde ha dugt till gravar, andra hade fått bära ihop myllan säck för säck och breda ut den på kala berget. De, som hade det bäst, hade jämt och samt att kämpa med tistel och molla, som sköto upp med en kraft och en riklighet, som om de trodde, att hela, potatislandet var iordningställt bara för dem.

Alla gummorna sutto ensamma i sina stugor, så lång dagen var, för också om de hade en man, så gick han var morgon bort på arbete, och deras barn gingo till skolan. Några voro gamla med vuxna barn, men dessa voro resta till Amerika. Andra hade småbarn, och de stannade nog hemma i stugan hela dagen, men dem kunde man ju inte räkna som sällskap.

Så ensamma, som de sutto i sina stugor, var det nästan nödvändigt för dem att råkas någon gång vid ett par koppar kaffe. Inte för att de kommo särdeles väl överens eller hade någon synnerligen stor kärlek till varandra, men somliga av dem tyckte om att hålla reda på vad de andra sysslade med, och somliga blevo tungsinta, där de sutto under berget, om de inte fingo råka människor, och några behövde ge sitt hjärta luft och tala om det sista Amerikabrevet, och andra voro språksamma och skämtsamma av naturen och längtade efter tillfälle att få användning för så stora och goda Guds gåvor.

Det var inte heller någon svårighet att ställa till med ett kaffekalas. Kaffekokare och koppar hade de allesammans, grädde kunde man få köpa på herrgården, om man inte själv råkade ha en ko att mjölka, småbröd gick det an att få hem med mejeriskjutsen från bagarn i municipalsamhället, och lanthandlare, som sålde kaffe och socker, fanns det överallt. Nej, att ställa till med kaffekalas, det var det lättaste man kunde tänka sig, men vad som var svårt, det var att finna en anledning.

För allihop, både Stina från Buåsen och Lina från Fåglasången och Kajsa i Lillmyra och Maja från Storhöjda och Beda i Finnmörkret och Elin, den nya hustrun på det gamla soldatbostället, och de två eller tre andra gummorna, voro eniga om att mitt i blanka vardagslaget gick det inte an att fira kaffekalas. Om man bar sig så vårdslöst åt med tiden, som är det dyra, som aldrig kommer tillbaka, så kunde man få dåligt namn om sig.

Och likaledes voro de alla av den meningen, att det var omöjligt att hålla kafferep på söndagarna eller de stora helgdagarna. För då hade de gifta man och barn hemma, så att de hade sällskap tillräckligt, och de andra ville gå till kyrkan eller bönhuset, och en del ville gå på besök till släktingar, och några ville ha det dyrstilla i stugan hela dagen, för att de riktigt skulle känna, att det var helg.

Men desto mer noga fick man ta vara på alla andra anledningar. De flesta höllo kaffebjudningar på sina namnsdagar, andra kunde fira den stora händelsen, när den lille minste fick sin första tand, eller när de hade strävat fram så långt med ungen, att den tog sina första steg. För dem, som brukade få penningbrev från Amerika, var detta en lämplig anledning, och likaså kunde det gå för sig att bjuda samman grannkvinnorna för att sticka ett täcke eller svepa på en väv.

Men detta oaktat fanns det inte på långt när så många anledningar, som det hade behövts, och ett år hände det, att en av gummorna höll på att bli rent rådlös. Hon visste, att hon var i tur och ordning att hålla kalas, och hon hade ingenting emot att fullgöra vad som krävdes av henne, men hon var inte i stånd att hitta på något att fira.

Hon kunde inte fira sin egen namnsdag, för hon hette Beda, som är struket ur almanackan, och hon kunde inte fira någon annans, för hon hade alla de sina på kyrkogården. Hon var mycket gammal, och det täcket, som hon låg under, skulle säkert räcka henne livet ut, och inga brev fick hon. Hon hade en katt hos sig i stugan, och visserligen höll hon den mycket kär, och sant var det, att den drack kaffe lika bra som hon själv, men hon kunde inte komma sig för med att ställa till kalas för en katt.

Under det att hon gick med dessa funderingar, läste hon om sin almanacka gång på gång, för ur den tyckte hon att hon borde kunna hämta ett gott råd i ett dylikt bekymmer. Hon började från början med KONUNGAHUSET och TECKNENS FÖRKLARING, och hon läste ända till 1912 ÅRS MARKNADER och POSTFÖRSÄNDELSER. Den ena gången efter den andra gick hon igenom boken utan att finna något, men så började hon på nytt igen, alldeles som om hon visste, att det var därifrån hjälpen skulle komma.

När hon läste igenom boken för sjätte gången, stannade hennes blickar vid FÖRMÖRKELSER. Där läste hon, att under detta året, som var det nittonhundrade och tolfte efter Kristi börd, skulle det bli solförmörkelse den 17 april. Den skulle börja kl. 0t 20m e. m. och sluta kl. 2t 49m e. m. och omfatta 9/10 av soldiametern.

Det där hade hon läst många gånger förut utan att fästa sig vid det, men nu blev det på en gång skinande klart inom henne. »Nu vet jag hur jag vill ha det,» sade hon.

Men det var bara ett par ögonblick, som hon kände sig så säker. Hon visade från sig tanken. Hon var rädd för att de andra skulle göra narr av henne.

Men under de närmaste dagarna påminde hon sig gång på gång det, som hade fallit henne in, då hon läste almanackan, och till sist började hon undra om hon inte skulle våga sig på saken.

För när hon tänkte efter: vad hade hon i denna världen för en vän, som hon tyckte bättre om än solen? Så, som stugan låg, kunde hon inte få in något solsken i rummet på hela vintern, utan hon gick och räknade dagarna, till dess att solen skulle komma tillbaka till henne om våren. Solen var den enda, som hon längtade efter, den enda, som alltid var ljuvlig och blid emot henne och som hon aldrig kunde få nog av. Hon kände sig gammal, och hon var gammal. Händerna skakade på henne, som om hon skulle gå i ständig frossa, och när hon såg sig i spegeln, tyckte hon, att hon var så vit och färglös, som om hon skulle ha legat på bleke. Det var bara, när hon stod i ett starkt och varmt och rikligt flödande solsken, som hon kände sig som en levande och inte som ett kringvandrande lik.

Ju mer hon tänkte på saken, ju säkrare blev hon, att det inte fanns någon dag på hela året, som hon hellre ville fira än den, då hennes vän solen skulle strida mot mörkret och efter en härlig seger gå fram i ny prakt och väldighet.

Det var inte långt till den sjuttonde april, men alltid var det tid nog att hinna få i ordning ett kaffekalas, och då solförmörkelsedagen kom, sutto de allesammans, både Stina och Lina och Kajsa och Maja och alla de andra, och drucko kaffe hos Beda i Finnmörkret. De drucko både påtår och tretår, och de talade om allt möjligt, bland annat också om det, att de inte visste varför Beda hade ställt till det här kalaset. Under tiden gick solförmörkelsen sin gilla gång, men de tänkte inte så värst mycket på den. Det var bara en stund, då den stod på sin höjdpunkt, då himlen blev svartgrå och allt i naturen tycktes ha fått ett blygrått överdrag och det kom farande en tjutande vind, som hade ett ljud med sig av domsbasun och ytterstadagsjämmer, det var bara då, som de kände sig kusliga, men de togo sig då en ny kopp kaffe, och så gick det över.

När alltsammans var förbi och solen hade bestått striden och satt på himlen så blänkande glad, att de tyckte, att hon inte hade haft sådan makt och glans på hela året, då fingo de se den gamla Beda gå bort till fönstret och ställa sig där med knäppta händer. Hon såg ner över den solbelysta bergsluttningen, och så började hon sjunga:





Din klara sol går åter opp,

jag tackar dig, min Gud.

Med kraft och mod och nyfött hopp

jag höjer glädjens ljud.





Hon stod där tunn och genomskinlig i fönstret, men medan hon sjöng, lekte solstrålarna omkring henne, liksom ville de ge henne med av sitt liv och sin färg och sin kraft.

När hon hade slutat psalmversen, såg hon på de andra och sade liksom urskuldande: »Se, jag har ingen bättre vän än sola, och därför ville jag ställa te det här kalaset på solförmörkelsedan. Jag tyckte vi skulle vara tesammans och ta emot’na, när ho kom fram ur sitt mörker.»

Nu förstodo allesammans vad den gamla menade. De blevo rörda och började tala väl om solen. De sade om henne, att hon var lika god mot både rik och fattig. När hon kom in i stugan om vintern, var hon lika så skön som en eldbrasa, och bara hon sken, så var det roligt att leva, vad en än kunde ha för sorger att bära på.

När de gingo hem från kalaset, voro de allesammans glada och belåtna. De kände sig rikare och tryggare, därför att de hade kommit att tänka på vilken god och trogen vän som de hade i solen.

Men som detta var en stor solförmörkelse, då hela nio tiondelar av solskivan voro bortskymda, vållade den mycken uppståndelse överallt, där den kunde ses. Lärda vetenskapsmän voro ute med sina instrument för att räkna och mäta. Vanliga människor svärtade glasbitar och kikare och stodo länge och tittade på solen. Skolbarnen fingo lov att lämna klassrummen för att se sig mätta på solförmörkelsen. Tidningarna kommo med långa berättelser om hur himlen hade skiftat färg, hur fåglarna hade upphört att sjunga och hur mörkt det hade varit, då förmörkelsen nådde sin höjdpunkt.

Men hur stor uppståndelsen än var med anledning av solförmörkelsen, så har jag inte hört, att någon ställde till kalas för att fira solen, då hon segerrik kom fram ur fördunklingen, mer än gamla Beda i Finnmörkret.





LUCIADAGENS LEGEND


För många hundra år sedan bodde i södra delen av Värmland en rik och girig gammal kvinna, som kallades fru Rangela. Hon ägde en borg — eller kanske att man rättare borde säga en befästad gård — vid den smala mynningen av en vik, som Vänern sänder långt in i landet, och över denna mynning hade hon byggt en bro, som kunde fällas upp på samma sätt som vindbryggan över en vallgrav. Här vid bron höll fru Rangela en stark vakt av knektar, och för de vägfarande, som bekvämade sig att lämna de bropenningar hon begärde, fällde vakten genast ner bryggan, men för andra åter, som för fattigdoms skull eller av något annat skäl nekade att betala, förblev den uppdragen, och då ingen färja fanns, återstod för dessa ingenting annat än att göra en omväg på flera mil för att komma runt viken.

Fru Rangelas tilltag att på detta sätt uppbära skatt av de vägfarande väckte mycken harm, och det är troligt, att de trotsiga bönder, som hon hade till grannar, för länge sedan skulle ha tvingat henne att ge dem fri genomfart, om hon inte hade ägt en mäktig vän och beskyddare i herr Eskil till Börtsholm, vars ägor gränsade till fru Rangelas. Denne herr Eskil, som bebodde en verklig borg med både murar och torn, som var så rik, att hans samlade jordagods utgjorde ett helt härad, som red genom landet, åtföljd av sextio väpnade tjänare, och som därtill var en konungens välbetrodde rådgivare, var inte bara god vän till fru Rangela, utan det hade också lyckats henne att göra honom till sin svärson, och under sådana förhållanden var det helt naturligt, att ingen skulle våga störa den giriga frun i hennes åtgöranden.

År efter år fortsatte fru Rangela oantastad sin hantering, då en händelse inträffade, som vållade henne rätt mycken oro. Hennes stackars dotter dog helt oväntat, och fru Rangela förstod, att en man som herr Eskil med åtta minderåriga barn och en hovhållning, som kunde jämföras med en konungs, snart nog skulle komma att ingå ett nytt äktenskap, i all synnerhet som han alls inte var lastgammal. Men om den nya frun skulle bli avogt sinnad mot fru Rangela, kunde detta medföra mycket obehag. Det var nästan nödvändigare för henne att vara vän med frun på Börtsholm än med hennes man, ty herr Eskil, som hade många stora ting att omhändertaga, låg jämt borta på resor, och under tiden tillkom det hans hustru att ordna och regera i hemmet och hemtrakten.

Fru Rangela övervägde saken väl, och då begravningen var överstånden, red hon en dag över till Börtsholm och uppsökte herr Eskil i hans lönnkammare. Där inledde hon samtalet med att påminna honom om de åtta barnen och den vård de behövde, om hans tallösa tjänarskara, som måste efterhållas, förplägas och klädas, om hans stora gästabud, till vilka han inte tvekade att inbjuda kungar och kungasöner, om den stora avkastningen från hans hjordar, hans åkrar, hans jaktmarker, hans bislag, hans humlegårdar, hans fiskevatten, vilken avkastning på huvudgården måste tillvaratagas och bearbetas, om allt med ett ord, som hans hustru hade haft att syssla med, och framkallade på detta sätt en rätt ängslande bild av de stora svårigheter, som han nu gick till mötes efter hennes hädanfärd.

Herr Eskil lyssnade med den vördnad, som man är skyldig en svärmor, men också med en viss oro. Han fruktade, att allt detta skulle betyda, att fru Rangela ämnade erbjuda sig att bli hans husförestånderska på Börtsholm, och han måste säga sig, att denna gamla kvinna med sin dubbelhaka och höknäsa, med sin grova röst och sitt bondska sätt inte skulle bli något behagligt sällskap i hans hus.

»Käre herr Eskil!» fortsatte fru Rangela, som möjligen inte var omedveten om denna verkan av sitt tal. »Jag vet, att det nu för eder yppar sig tillfälle till det allra betydligaste gifte, men jag vet också, att ni är rik nog att mer se på edra barns välfärd än på hemgift och arv, och därför ville jag föreslå eder att välja ett av min dotters unga syskonbarn till hennes efterföljerska.»

Herr Eskils ansikte ljusnade märkbart, då han hörde, att det var en ung släkting, som hans svärmor ville förorda, och denna fortsatte med ökad tillförsikt att övertala honom att gifta sig med hennes broders, lagman Sten Folkessons, dotter Lucia, som skulle fylla aderton år till vintern på Sankta Lucias dag. Hon hade allt hittills blivit uppfostrad hos de fromma fruarna i Riseberga kloster och hade där inte endast blivit inövad till goda seder och sträng gudsfruktan utan hade också genom att deltaga i det stora klosterhushållet fått lära sig att förestå ett herrskapligt hus. »Om inte ungdom och fattigdom stode henne i vägen,» sade fru Rangela, »så borde ni välja henne. Jag vet, att min bortgångna dotter med lätt hjärta skulle till henne ha överlämnat vården av sina barn. Hon behöver inte vända åter ur graven till sina små som fru Dyrit på Örehus, om ni ger dem hennes syskonbarn till styvmor.»

Herr Eskil, som minst av allt hade tid att tänka på sina egna angelägenheter, kände stor tacksamhet mot fru Rangela, som föreslog honom ett så lämpligt giftermål. Han utbad sig visserligen ett par veckors betänketid, men redan på andra dagen gav han fru Rangela fullmakt att underhandla å hans vägnar. Och så snart som det var möjligt i anseende till utrustning, bröllopsförberedelser och anständighet, firades bröllopet, så att den unga frun höll sitt intåg på Börtsholm tidigt på vårvintern, några månader efter att hon hade fyllt sitt adertonde år.

Då fru Rangela betänkte vilken tacksamhet som denna hennes brorsdotter var henne skyldig, därför att hon hade gjort henne till fru på en rik och ståtlig borg, kan man säga, att hon kände större trygghet, än då hennes egen dotter regerade där. I sin glädje höjde hon avgifterna vid bron med ett par penningar och förbjöd strängeligen någon av grannarna att hjälpa de resande i båt över sundet, på det att ingen måtte slippa undan avgälden.

Hände sig nu en vacker vårdag, då fru Lucia hade bott några månader på Börtsholm, att ett tåg av sjuka pilgrimer, som voro på väg till Helga Trefaldighetskällan vid Sätra by i Västmanland, begärde att bli släppta över bron. Dessa människor, som hade gett sig ut för att återvinna sin hälsa, voro vana, att de vid vägen boende på allt sätt underlättade deras vandring, och det hände dem oftare, att de fingo ta emot penningar, än att de behövde ge ut några. Fru Rangelas brovaktare hade emellertid sträng befallning att inte visa någon efterlåtenhet, allra minst mot detta slag av vandrare, som hon misstänkte för att vara mindre sjuka, än de ställde sig, och för att draga kring landet av ren lättja.

Då de sjuka alltså blevo nekade fri överfart, uppstod bland dem en jämmer utan like. De lama och ofärdiga pekade på sina förtvinade lemmar och frågade hur någon kunde vara nog hård att vilja förlänga deras färd med en hel dagsresa, de blinda föllo på knä på vägen och försökte leta sig fram till brovaktarna för att kyssa deras händer, medan några de sjukas fränder och vänner, som bistodo dem under färden, vände ut och in på sina påsar och pungar inför väktarnas ögon för att visa, att de verkligen voro tomma.

Men knektarna stodo alldeles omedgörliga, och de fattigas förtvivlan kände ingen gräns, då till deras lycka frun på Börtsholm kom roende framåt viken i sällskap med sina styvbarn. Hon skyndade till vid oväsendet, och så snart hon hade fått reda på vad det var fråga om, utbrast hon: »Detta är verkligen den allra lättaste sak att avhjälpa. Här går nu barnen i land en stund för att besöka sin mormor, fru Rangela, och under tiden skall jag föra dessa sjuka vandrare över sundet i min båt.»

Både väktarna och barnen, som visste, att fru Rangela inte var att skämta med, då det gällde hennes kära bropenningar, sökte med miner och tecken varna den unga frun, men hon märkte intet eller ville kanske ingenting märka. Ty denna unga kvinna var i allt olik sin fränka fru Rangela. Alltsedan hon var ett litet barn, hade hon älskat och vördat den helgonkrönta sicilianska jungfrun Lucia, som var hennes skyddspatronessa, och haft henne bofast i sitt hjärta som en förebild. Till gengäld hade helgonet genomträngt hela hennes varelse med ljus och värme, vilket visade sig redan i hennes yttre, som var av en skimrande genomskinlighet och en finhet, som man nästan räddes att vidröra.

Under många vänliga ord till de sjuka förde hon dem nu över sundet, och då den sista av skaran var landsatt på den eftertrådda stranden, lämnade hon dem, så överhöljd av välsignelser, att om sådant gods vore lika tyngande, som det är värderikt, skulle hennes farkost ha gått till botten, innan hon hade hunnit föra den över sundet.

Av välsignelser och goda önskningar gjordes henne också stort behov, ty alltifrån denna stund började hennes fränka fru Rangela misstänka, att hon inte hade något stöd att vänta av sin brorsdotter, och ångrade bittert, att hon hade gjort henne till herr Eskils gemål. Hon, som med sådan lätthet hade upphöjt den fattiga jungfrun, fattade det beslutet, att innan denna hade hunnit göra vidare skada, rycka henne ned från den höga ställningen och försätta henne i hennes forna obemärkthet.

För att kunna komma sin brorsdotter till livs fördolde hon likväl tills vidare sina onda avsikter och besökte henne rätt ofta på Börtsholm. Där gjorde hon sitt allra bästa att stifta sådan ofred mellan hemfolket och den unga husfrun, att denna kanske skulle komma att tröttna på sitt kall. Men till sin stora förundran misslyckades hon fullkomligt häri. Detta torde delvis ha berott på att fru Lucia oaktat sin ungdom förstod att hålla sitt hus i god ordning, men egentliga anledningen torde väl ha varit den, att både barn och tjänare hade trott sig märka, att den nya husfrun ägde ett mäktigt himmelskt beskydd, som straffade hennes motståndare och skaffade alla dem, som villigt och väl tjänade henne, oväntade fördelar.

Fru Rangela märkte snart, att hon ingenting kunde åstadkomma på detta sätt, men hon ville inte uppge hoppet, förrän hon också hade gjort ett försök med herr Eskil. Han låg emellertid denna sommar mestadels vid kungahovet, uppehållen av långa och brydsamma underhandlingar. Kom han någon gång hem på ett par dagar, så ägnade han sin mesta tid åt sina fogdar och jaktvårdare. De kvinnliga invånarna på Börtsholm skänkte han blott en förströdd uppmärksamhet, och även när fru Rangela kom på besök, höll han sig undan, så att hon aldrig lyckades träffa honom ensam.

En skön sommardag, då herr Eskil befann sig på Börtsholm och just satt i sin lönnkammare i samspråk med sin stallfogde, genljöd emellertid borgen av så högljudda skrik, att han måste avbryta sitt samtal med fogden och skynda ut för att taga reda på anledningen.

Han fann då, att hans svärmor, fru Rangela, satt till häst utanför borgporten och tjöt värre än en hornuggla.

»Det är edra arma barn, herr Eskil!» ropade hon. »De har råkat i sjönöd. De kom roende till min strand denna morgon, men på hemvägen månde de ha fått båten full av vatten. Jag såg hemifrån mitt hur svårt de hade det och har ridit hit för att varsko. Jag säger också, fastän eder hustru är min egen brors dotter, att det var dåligt av henne att släppa ut barnen ensamma i en så klen båt. Det ser för sanning ut som ett styvmorsstreck.»

Herr Eskil skaffade sig med några snabba frågor kunskap om åt vad håll barnen befunno sig och skyndade därpå, åtföljd av fogden, ner till båtstaden. Men de hade inte hunnit långt, förrän de fingo se fru Lucia med hela barnskaran närma sig på den branta stigen, som från sjön ledde upp till Börtsholm.

Den unga husfrun hade denna gång inte varit barnen följaktig på deras resa, utan gått hemma vid sina sysslor. Men det tycktes, som skulle hon ha fått mottaga en varning genom den mäktiga himmelska hjälpare, som vakade över henne, ty hon hade helt plötsligt gått ut ur borgen för att se efter dem. Därvid hade hon märkt hurusom de med viftande och ropande sökte kalla till sig hjälp från stranden, hon hade skyndat ut till dem i sin egen båt och i sista stund lyckats flytta dem över i denna ur den sjunkande farkosten.

När nu fru Lucia och hennes styvbarn kommo vandrande uppåt strandvägen, var hon så upptagen av att spörja barnen om hur de hade kommit i sådant brydsamt läge och de av att berätta, att de inte alls sågo, att herr Eskil kom dem till mötes. Men han, som hade blivit något undersam genom fru Rangelas ord om ett styvmorsstreck, gav helt hastigt sin fogde en vink och ställde sig med honom bakom en av de vildrosbuskar, som, stora och väldiga, täckte nästan hela strandberget, på vilket Börtsholm var beläget.

Där hörde herr Eskil hur barnen förklarade för fru Lucia, att de hade givit sig av hemifrån i en god båt, men medan de hade gästat fru Rangela, hade deras farkost blivit utbytt mot en gammal och dålig. De hade inte märkt bytet, förrän de redan voro ute på sjön och vattnet hade begynt forsa in från alla kanter, och helt säkert skulle de ha förgåtts, om inte deras kära fru moder så skyndsamt hade kommit till deras hjälp.

Det tycktes, som om fru Lucia skulle ha fått en aning om hur det rätteligen förhöll sig med detta utbyte av båtar, ty hon blev dödsblek stående mitt i branten med tårade ögon och händerna tryckta mot hjärtat. Barnen trängde sig omkring henne för att trösta henne. De sade henne, att de hade kommit oskadda ur faran, men hon förblev maktlös och orörlig.

Då lade de två äldsta av styvbarnen, ett par kraftiga ungersvenner i fjorton- och femtonårsåldern, sina händer samman till en liten bår och buro henne på gullstol uppför branten, medan de yngre följde efter, skrattande och klappande händer.

Medan den lilla skaran sålunda mellan blommande rosor i triumf tågade upp mot Börtsholm, stod herr Eskil rätt betänksam och blickade efter hustru och barn. Den unga kvinnan hade tyckts honom ljuv och sällsamt strålande, då hon bars förbi honom, och måhända önskade han, att ålder och värdighet hade tillåtit honom att taga henne i sina armar och bära henne in i sin borg.

Kanske att herr Eskil också i det ögonblicket betänkte hur klen lycka och hur mycken vedermöda han inhöstade i de höga herrskapernas tjänst, medan måhända frid och glädje väntade honom här vid hans egen härd. Under hela denna dag stängde han sig åtminstone inte mer inne i lönnkammaren, utan använde tiden till att samtala med sin hustru och åse barnens lekar.

Fru Rangela däremot såg allt detta med stort obehag och skyndade sig att lämna Börtsholm, så fort som anständigheten tillät. Men som ingen på allvar vågade misstänka henne för att ha äventyrat sina barnbarns liv för att skaffa fru Lucia hennes herres och mans onåd, så avbröts inte det vänskapliga umgänget, och hon kunde som förut anstränga sig för att beröva den unga borgfrun hennes höga ställning.

Länge nog såg det dock ut, som skulle den gamla frun misslyckas i alla sina försök, ty fru Lucias goda hjärta och oklanderliga uppförande tillsammans med hennes himmelska skyddspatronessas hjälp gjorde henne oåtkomlig för alla angrepp. Men fram på hösten inlät sig till fru Rangelas stora glädje hennes brorsdotter på ett företag, som herr Eskil knappast kunde underlåta att ogilla.

Detta år hade skörden på Börtsholm blivit så riklig, att den överträffade föregående årets, ja, alla de föregående årens, så långt man kunde minnas tillbaka. Likaså hade jakt och fiske visat sig mer än dubbelt så givande som vanligt. Bislagen överflödade av honung och vax liksom humlegårdarna av humle. Korna skänkte mjölk i ymnighet, fårens ull blev lång som gräs, och svinen åto sig så feta, att de knappt förmådde röra sig. Alla, som bodde på borgen, lade märke till denna välsignelse, och de voro inte sena att påstå, att det var för den unga fru Lucias skull, som den strömmade ner över gården.

Men medan man nu på Börtsholm som bäst höll på att tillvarataga och bereda allt årets goda, visade sig där en stor mängd nödställda människor, som alla sade sig vara komna från östra eller nordöstra stranden av den stora sjön Vänern. De skildrade med många tårar och ömkansfulla åtbörder hurusom hela bygden, därifrån de kommo, hade blivit härjad av en fiendehär, som där dragit fram brännande, plundrande och mördande. Krigsknektarna hade visat sådan ondska, att de till och med hade satt eld på kornet, som ännu stod oskördat ute på åkern, och hade drivit bort med sig all boskap. De människor, som hade sluppit undan med livet, gingo vintern till mötes utan tak över huvudet och utan livsmedel. Somliga hade givit sig ut på tiggeri, andra höllo sig undandolda i skogarna, andra åter vandrade omkring på de avbrända tomterna, ur stånd att företaga sig något arbete, endast sörjande över allt det, som de hade förlorat.

Då fru Lucia hörde om dessa lidanden, pinade henne åsynen av alla de livsmedel, som nu hopade sig på Börtsholm. Till sist blev tanken på de svältande människorna på sjöns andra strand henne så övermäktig, att hon knappt kunde föra en bit mat till sina läppar.

Varje dag tänkte hon på berättelser, som hon hade hört föreläsas i klostret, om heliga män och kvinnor, som hade plundrat sig in på bara kroppen för att hjälpa de fattiga och elända. Och framför allt påminde hon sig hur hennes egen skyddspatronessa, den heliga Lucia av Syrakusa, hade gått så långt i barmhärtighet mot en hednisk yngling, som älskade henne för hennes sköna ögons skull, att hon hade ryckt ut sina ögon ur deras hålor och skänkt honom dem blodiga och utslocknade för att därigenom bota honom från hans kärlek till henne, som var en kristen jungfru och inte kunde tillhöra honom. Den unga frun ängslades och pinades på det högsta vid dessa minnen, och hon kände stort förakt för sig själv, som kunde höra talas om så mycken nöd utan att göra något allvarligt försök att avhjälpa den.

Mitt under det hon plågades av dessa tankar, kom bud från herr Eskil, som förmälde, att han måste i konungens ärenden göra en resa till Norge och inte var att hemförvänta förrän till julen. Men då skulle han ledsagas inte bara av sina egna sextio män utan också av en stor skara fränder och vänner, varför han bad fru Lucia göra sig beredd på ett stort och långvarigt gästabud.

Samma dag, som fru Lucia sålunda fick höra, att hennes man inte skulle komma hem under hösten, grep hon sig an med att stilla den ängslan, som länge hade plågat henne. Hon lät befalla sitt folk att till stranden föra ner alla de livsmedel, som voro hopade på Börtsholm. Så blev då borgens hela vinterförråd inlastat på skutor och pråmar, helt säkert till mycken undran för alla borgens inbyggare.

Då källare och visthusbodar väl voro tömda, begav sig fru Lucia, åtföljd av sina barn, sina tjänare och tjänarinnor, ombord på ett välbemannat skepp, och under det hon på Börtsholm endast kvarlämnade några gamla väktare, som skulle ta hand om borgen, lät hon med all sin egendom ro sig ut på den stora sjön, som låg framför henne strandlös som ett hav.

Om denna fru Lucias resa förefinnas många gamla sägner och anteckningar. Så berättas det, att den delen av Vänerstranden, där fienden hade härjat som värst, vid hennes ankomst hade varit nästan övergiven av sina invånare. Fru Lucia hade rott fram där ganska modfälld och spanat efter något tecken till liv och rörelse, men ingen rök hade stigit mot skyn, ingen tupp hade galit eller ko råmat.

Här bodde dock i en socken kvar en gammal präst, som kallades herr Kolbjörn. Han hade inte tyckt sig kunna följa med sina församlingsbor, då dessa flydde bort från sina ödelagda hem, därför att han hade både prästgård och kyrka fulla av i striden sårade. Han hade stannat hos dessa, skött deras sår och delat ut bland dem det lilla han ägde utan att själv unna sig varken mat eller vila. Härav hade han blivit så utmattad, att han kände sig nära döden. Så hade då under en av de mörkaste höstdagarna, då tunga skyar släpade ner mot sjön, då vattnet vältrade fram med svarta vågor och naturens dysterhet bidrog att öka på hopplösheten och nöden, den stackars herr Kolbjörn, som inte mer förmådde läsa en mässa, försökt att draga i snöret till kyrkklockan för att därmed nedkalla Guds välsignelse över hans sjuka. Och se! Knappt hade de första klockljuden förklingat, förrän en liten flotta av små skepp och pråmar kom roende mot land. Och från dessa skepp landsteg en skön ung kvinna med ett ansikte, som genomskimrades av ljus. Framför henne gingo åtta härliga barn, och efter henne följde en lång rad av tjänare, som buro bördor av alla slags livsmedel: helstekta kalvar och får, långa spett fulla av torra brödkakor, kaggar med dricka och säckar med mjöl. Hjälp hade kommit i yttersta stund liksom genom ett under.

Inte långt från herr Kolbjörns kyrka, på ett näs, som sköt vasst ut i sjön och kallades Saxudden, hade sedan långliga tider legat en gammal bondgård. Den var nu nedbränd och utplundrad, men ägaren, som var en sjuttioåring, hade sådan kärlek för gården, att han inte kunde förmå sig att lämna den. Hos honom hade stannat hans gamla hustru, en liten sonson och en sondotter. Dessa hade en tid uppehållit livet med fiske, men stormen hade en natt förstört deras don, och sedan dess sutto de bland spillrorna och väntade hungersdöden. Medan de så bidade, kom bonden att tänka på sin hund, som låg ibland dem, tåligt försmäktande. Han rev till sig en påk, och med sina sista krafter slog han hunden för att driva bort honom, ty han ville inte, att djuret skulle dö för vad som inte angick det. Men vid slaget tjöt hunden högt och sprang undan. Hela natten strök han under ihärdigt tjut runt om gården. Och han hördes långt ut på sjön, och innan ännu dagen var ljus, rodde fru Lucia, som vägletts av skallet, in mot land med räddning och hjälp.

Ännu längre bort låg ett litet muromgivet hus, där några heliga kvinnor bodde, som hade lovat Gud att aldrig lämna det. För dessa fromma systrar hade de krigförande haft så mycken försyn, att de inte hade skadat dem själva eller deras hus, men allt deras vinterförråd hade de berövat dem. Det enda, som de hade fått behålla, var ett duvslag fullt av duvor, och dessa hade de slaktat en för en, tills bara en enda åsterstod. Men denna duva var mycket tam, och de fromma kvinnorna höllo den så kär, att de inte ville förlänga livet genom att äta den, utan öppnade buren för den och skänkte den friheten. Då steg den vita duvan först högt mot skyn, sedan slog den ner och satte sig på takåsen. Men då fru Lucia rodde förbi utmed stranden, spanande efter någon, som behövde hjälp, såg hon duvan och förstod, att där den fanns, där måste det ännu finnas människor. Och hon landsteg och skänkte de fromma kvinnorna så mycken mat, som de behövde för att genomleva vintern.

Ännu längre mot söder hade utmed Vänerstranden legat en liten köpstad, som var både plundrad och bränd. Allenast de långa pålbryggorna, där skeppen i forna dagar hade landat, funnos ännu kvar. Här under bryggorna hade i förstörelsens dagar en man, som kallades Lasse krämare, stuckit sig undan med sin hustru, och mitt under det att stridstumultet rasade ovan dem, hade hon där fött ett barn. Men alltsedan dess hade hon känt sig så svårt sjuk, att hon inte hade kunnat fly, och mannen hade stannat hos henne. Nu var deras elände rätt stort, och var dag bad hustrun mannen, att han måtte tänka på sig själv och överge henne, men han kunde inte förmå sig till detta, utan nekade. Då försökte hon en natt att lämna sitt gömställe och gå ner i vattnet med barnet, i det hon tänkte, att vore de väl döda, då skulle han fly bort och rädda sitt liv. Men barnet skrek högt till i det kalla vattnet, och mannen vaknade. Han fick dem båda upp på land igen, men barnet hade blivit så förfärat, att det skrek hela natten. Och ljudet bars bort över vattnet och kallade tillstädes den redobogna hjälpare, som sökande och bidande rodde fram ute på sjön.

Så länge som hon hade gåvor kvar, for fru Lucia fram utmed Vänerstranden och var under resan så glad och lätt om hjärtat som aldrig förr. Ty liksom det intet tyngre ges än att förbli stilla och overksam, då man hör berättas om andras tunga olyckor, så skänkes den största lycka och ett ljuvt lugn åt var och en, som i den allra minsta mån försöker avhjälpa dem. Samma lättnad och glädje, utan minsta aning om att något ont kunde förestå henne, kände hon ännu, då hon vände tillbaka till Börtsholm, dagen före Sankta Luciæ dag rätt sent på kvällen. Vid aftonmåltiden, som inte bestod av annat än några muggar mjölk, talade hon med sina reskamrater om den sköna färd de hade gjort, och alla voro ense om att de aldrig hade upplevat mer fröjdefulla dagar.

»Men nu väntar oss en bråd tid,» fortfor hon. »I morgon får vi inte fira Sankta Luciæ dag med ätande och drickande som andra år. Vi får hålla i med att brygga och slakta och baka utan uppehåll, så att vi må få julkosten färdig till herr Eskils hemkomst.»

Detta sade den unga frun utan minsta ängslan, ty hon visste ju, att hennes boskapsstall och lador och bodar voro fulla av Guds goda gåvor, fastän för ögonblicket ingenting därav var berett till människoföda.

Så lycklig än färden hade varit, voro dock alla deltagarna ganska uttröttade och gingo i god tid till vila. Men knappt hade fru Lucia hunnit sluta sina ögonlock till sömn, förrän utanför borgen hördes buller av hästtramp, slammer av vapen och höga tillrop. Borgporten vred sig gnisslande på sina hakar, stenläggningen på gården trampades av ivriga fötter. Hon förstod, att herr Eskil var hemkommen med sin ryttarskara.

Fru Lucia sprang med all hast upp ur bädden för att gå honom till mötes. Då hon hade hunnit att nödtorftigt ordna sin klädsel, skyndade hon ut på höganloftsbron för att nå trappan, som ledde ner till borggården. Men längre än till översta trappsteget hann hon inte, ty herr Eskil stod redan mitt i trappan på färd upp till hennes kammare.

En fackelbärare gick före honom, och i ljusskenet trodde sig fru Lucia se, att herr Eskils ansikte var på ett förfärligt sätt stämplat av vrede. Ett ögonblick hoppades hon, att det var det röda, röksvärtade fackelskenet, som gjorde hans ansikte så mörkt och hotfullt, men då hon såg hur barn och tjänare med ömkliga miner och nedslagna blickar drogo sig undan för honom, måste hon säga sig, att hennes man hade kommit hem mycket vred, färdig att hålla dom och utdela straff.

Medan fru Lucia stod och såg ned på herr Eskil, fick även han syn på henne, och med växande ångest märkte hon, att hans ansikte därvid förvreds av ett tilltvunget leende. — »Kommer ni nu, hulda husfru, för att bjuda mig en välkomstmåltid?» hånade han. »Men denna gång har ni gjort ert kära besvär förgäves, ty jag och mina män har intagit vår kvällsvard hos er fränka fru Rangela. Men i morgon,» tillade han, och här tog vreden honom, så att han slog handen mot trappräcket, »väntar vi, att ni till ert skyddshelgons, Sankta Lucias, ära må undfägna oss med en frukost så god, som huset förmår, och inte heller må ni glömma att låta mig få min morgondryck vid första hanegället.»

Inte ett ord förmådde den unga husfrun svara. På samma sätt som förra sommaren, då hon första gången hade anat, att fru Rangela lade onda råd mot henne, blev hon stående med händerna tryckta mot hjärtat och tårade ögon. Ty hon kunde knappast undgå att förstå, att det var fru Rangela, som hade kallat hem herr Eskil i otid, och att hon hade retat upp honom genom att berätta för honom hur fru Lucia hade förfarit med hans ägodelar.

Men herr Eskil gick ännu ett par steg uppåt trappan, och utan att bli på minsta sätt bevekt av sin hustrus ångest böjde han sig fram mot henne och sade med en förfärlig röst: »Vid Vår Herres kors, fru Lucia, kom det ihåg, att om inte den frukosten blir mig till lags, så kommer ni att ångra det i all er tid.»

Därpå lade han sin hand tungt på sin hustrus axel och sköt henne före sig in i sovkammaren.

Under denna vandring till sovrummet tyckte fru Lucia, att något, som förut på ett besynnerligt sätt hade varit fördolt för henne, med ens hade blivit henne uppenbarat. Hon förstod, att hon hade handlat självrådigt och tanklöst och att herr Eskil väl kunde ha skäl att vredgas på henne, som utan hans hörande hade förfogat över hans egendom. Hon försökte också nu, då de voro ensamma, att ångrande säga honom detta och bedja honom förlåta hennes ungdoms obetänksamhet, men han lät henne inte komma till ordet. »Lägg er nu till sängs, fru Lucia,» sade han, »och akta er för att stiga upp förrän vid vanlig tid! Om inte er morgondryck och ert välkomstmål blir mig till behag, så torde ni få en väg att löpa, vartill ni behöver alla era krafter.»

Med detta svar måste hon låta sig nöja, fastän det endast ökade hennes fruktan, och väl kan man förstå, att ingen sömn kom i hennes ögon under hela denna natt. Hon låg och påminde sig vad hennes man hade yttrat, och ju mer hon övertänkte hans ord, desto klarare blev det henne, att han därmed hade uttalat ett strängt hot emot henne. Säkert hade han inom sig bestämt, att han inte ville döma henne, förrän han själv hade erfarit om hon hade handlat så illa, som fru Rangela torde hava påstått. Men var hon inte i stånd att undfägna honom så, som han hade begärt, då var det för visso tydligt, att ett förskräckligt straff väntade henne. Det minsta var väl, att hon skulle bli förklarad ovärdig att längre vara hans gemål och bli hemskickad till sina föräldrar, men av de sista ord han yttrat tyckte hon sig förstå, att han därtill ämnade döma henne att springa gatlopp mellan hans knektar som en simpel tjuvkona.

Då hon hade utgrundat, att det så förhöll sig, vilket det ock verkligen gjorde, ty fru Rangela hade retat herr Eskil till en vansinnig vrede, började fru Lucia att skälva och hacka tänder och tyckte sig döden nära. Hon visste, att hon borde använda nattens timmar för att finna hjälp och utvägar, men hennes stora rädsla förlamade henne, så att hon blev liggande orörlig. »Hur skulle det vara möjligt för mig att nästa morgon bespisa min herre och hans sextio män?» tänkte hon i sin hopplöshet. »Lika så gärna kan jag ligga stilla och vänta, tills olyckan kommer över mig.»

Det enda, som hon förmådde göra för sin räddning, var att timme efter timme sända brinnande böner till Sankta Lucia av Syrakusa. »O, Sankta Lucia, min kära skyddsmoder,» bad hon, »det är i morgon den dag, då du led martyrdöden och inträdde i det himmelska paradiset. Påminn dig hur mörkt och kallt och hårt det är att leva på jorden! Kom till mig i denna natt, och för mig med dig bort härifrån! Kom och slut mina ögon i dödens sömn! Du vet, att det är min enda utväg att undslippa vanära och nesligt straff.»

Medan hon på detta sätt påkallade Sankta Lucias hjälp, förgingo nattens stunder, och den fruktade morgonen närmade sig. Långt förr, än hon hade väntat det, hördes det första hanegället, de svenner, som skötte boskapen, vandrade över borggården till sina sysslor, och hästarna reste sig bullrande i sina spiltor.

»Nu vaknar också herr Eskil,» tänkte hon. »Han lär strax befalla mig att hämta hans morgondryck, och jag måste då erkänna, att jag har handlat så ovisligt, att jag varken äger öl eller mjöd att värma åt honom.»

I denna stund av högsta fara för den unga borgfrun kunde hennes himmelska vän, Sankta Lucia, som torde ha besinnat, att hennes skyddsling endast hade felat av alltför stor barmhärtighet, inte längre motstå sin lust att bispringa henne. Den heligas jordiska kropp, som i hundratal av år hade vilat i den trånga gravkammaren i Syrakusas katakomber, uppfylldes med ens av en levande anda, återtog sin skönhet och sina lemmars bruk, iklädde sig en dräkt vävd av stjärnljus och begav sig åter ut i den värld, där hon fordom hade lidit och älskat.

Och endast få ögonblick därefter såg den häpne väktaren i porttornet på Börtsholm, att ett nattens under, en eldkula, dök upp längst i söder. Den genomskar rymden snabbare, än att ögat kunde följa dess färd, kom rätt mot Börtsholm, for förbi väktaren på så nära håll, att den nästan vidrörde honom, och var försvunnen. Men på detta klot av eld, så tyckte åtminstone väktaren, färdades en ung jungfru på så sätt, att hon stödde sig mot det med tåspetsen, under det hon höll armarna högt upplyfta och liksom lekande och dansande begagnade sig av den glödande farkosten.

Nära nog i samma stund såg den i ångest och bävan vakande fru Lucia ett skimmer tränga igenom en springa i dörren till sovkammaren. Och då dörren strax därpå upplåts, trädde till hennes undran och glädje en skön jungfru, iförd kläder så vita som stjärnljus, in i rummet. Hennes långa, svarta hår var tillbundet med en växtslinga, men på denna slinga sutto inte vanliga blad och blommor, utan små blinkande stjärnor. Dessa stjärnor upplyste hela kammaren, och dock tyckte fru Lucia, att de voro för intet att räkna mot den ljuva främlingens ögon, som inte endast voro av den klaraste glans utan också utstrålade himmelsk kärlek och barmhärtighet.

I sin hand bar den främmande jungfrun en stor kopparkanna, ur vilken trängde en mild doft av ädel druvsaft, och med denna svävade hon genom kammaren fram till herr Eskil, hällde upp av vinet i en mindre skål och bjöd honom dricka.

Herr Eskil, som hade sovit gott, vaknade, då ljusskenet föll över hans ögonlock, och förde skålen till sina läppar. I det halvvakna tillstånd, vari han befann sig, uppfattade han knappt något mer av undret, än att det vin, som bjöds honom, var mycket välsmakande, och han tömde skålen till sista droppen.

Men detta vin, som knappast kunde vara något annat än det ädla malvoasir, Söderns ära och alla vinsorters krona, var så sömngivande, att han knappt hade lagt ner skålen, förrän han sjönk sovande tillbaka på bädden. Och i samma stund svävade den sköna, heliga jungfrun ut ur rummet, lämnande fru Lucia i ett tillstånd av bävande förundran och nyvaknat hopp.

Den ljusa hjälperskan åtnöjde sig inte med att undfägna endast herr Eskil. I den mörka, kalla vintermorgonen genomvandrade hon den svenska borgens dystra salar, och till var och en av de sovande krigsknektarna bjöd hon en skål av söderns glädjebringande vin.

Alla dem, som drucko, föreföll det, att de hade fått smaka himmelsk vällust. De underläto inte heller att genast insomna i en sömn, uppfylld av drömmar om trakter, där evig sommar och evigt solljus voro rådande.

Men fru Lucia hade knappt sett den ljusa uppenbarelsen försvinna, förrän den ångest och oförmåga, som hade tryckt henne under hela natten, helt och hållet skingrades. Hon iförde sig hastigt kläderna och kallade därpå allt hemfolket till arbete.

Under den långa vintermorgonen sysslade sedan alla dessa med att bereda herr Eskils välkomstmåltid. Unga kalvar, grisar, gäss och höns fingo i hast sätta livet till, degar bereddes för jäsning, eldar tändes under stekspetten och i bakugnarna, kål bryntes, rovor skalades, och honungskakor bakades till söträtt.

Borden i gästabudssalen höljdes med dukar, de dyra vaxljusen packades upp ur djupa kistor, och på bänkarna utbreddes blåa fjäderbolstrar och bonader.

Under alla dessa förberedelser fortforo borgherren och hans män att sova. Då herr Eskil äntligen vaknade, såg han av solens läge, att middagsstunden var inne. Han förvånade sig inte blott över sin långa sömn utan kanske än mer över att han hade sovit bort den förtrytelse, som förra kvällen hade plågat honom. Hans hustru hade under morgonens drömmar visat sig för honom i stor mildhet och ljuvhet, och han förundrade sig nu över sig själv, som hade känt sig hågad att döma henne till ett hårt och nesligt straff.

»Kanske att det inte står så illa till, som fru Rangela har intalat mig,» tänkte han. »Visserligen kan jag inte behålla henne som min hustru, om hon har förskingrat min egendom, men det må vara tillräckligt att sända hem henne till föräldrarna utan annat straff.»

Då han utträdde ur sin kammare, möttes han av sina åtta barn, som förde honom med sig till gästabudssalen. Där sutto hans män redan bänkade och inväntade otåligt hans ankomst för att få gripa sig an med måltiden. Ty borden framför dem dignade under allt slags härlig mat.

Fru Lucia satte sig utan att visa någon ängslan vid sin mans sida, dock var hon inte befriad från all oro, ty fastän hon hade kunnat i hast laga till mat, var hon alldeles utan öl och mjöd, som inte så fort kunna framställas. Och hon var rätt oviss om herr Eskil skulle anse sig väl förplägad vid en frukost, där dryckesvarorna fattades.

Men då märkte hon på bordet framför sig den stora kopparkannan, som den heliga jungfrun hade burit. Den stod där, fylld till randen av doftande vin. Åter kände hon sig innerligen glad över det barmhärtiga helgonets beskydd, och hon bjöd herr Eskil av vinet, allt under det att hon berättade honom hur det hade kommit till Börtsholm, vartill han lyssnade med allra största förundran.

Då herr Eskil ett par gånger hade smakat på vinet, som dock denna gång inte verkade sövande, utan endast livande och förädlande, tog fru Lucia åter mod till sig och berättade för honom om sin resa. Herr Eskil satt mycket allvarsam till en början, men då hon kom att berätta om prästen, herr Kolbjörn, utbrast han: »Herr Kolbjörn är en trogen vän till mig, fru Lucia. Jag är av hjärtat glad, att ni kunde stå honom bi.»

På samma sätt befanns det, att storbonden på Saxudden hade varit herr Eskils kamrat i många fälttåg, att ibland de fromma kvinnorna hade funnits en av hans fränkor och att Lasse krämare i köpstaden var den, som brukade skaffa honom kläde och vapen från utlandet. Innan fru Lucia hade slutat tala, var herr Eskil inte blott färdig att förlåta henne utan henne innerligen tacksam för att hon hade hulpit så många av hans vänner.

Men den ångest, som fru Lucia hade genomgått under natten, trängde sig på henne än en gång, och hon hade gråt i rösten, då hon till sist yttrade: »Nu tyckes det mig själv, käre herre, att jag har handlat mycket illa, som utan att spörja er om lov har skänkt bort er egendom. Men jag ber er betänka min stora ungdom och oerfarenhet och fördenskull förlåta mig.»

När fru Lucia talade så och herr Eskil nu besinnade, att hans hustru ägde så stor fromhet, att en av himlens bebyggare hade återtagit sin jordiska skepnad för att komma henne till hjälp, och när han vidare betänkte hur han, som ville gälla för att vara en vis och genomskådande man, hade misstänkt henne och varit färdig att låta sin vrede bryta ut över henne, erfor han en sådan hjärtans blygsel, att han sänkte ögonen och inte var i stånd att svara henne med ett ord.

Då fru Lucia såg honom sitta tyst med nedböjt huvud, blev hon åter förskräckt och hade helst velat fly gråtande från sin plats. Men då kom, osedd av alla, den barmhärtiga Sankta Lucia in i salen, smög sig intill den unga frun och viskade i hennes öra vad hon vidare borde säga. Och dessa ord voro just de, som fru Lucia hade önskat uttala, men utan himmelsk tillskyndelse hade hon i sin blyghet väl aldrig kommit sig för därmed.

»Än en sak ville jag bedja er om, min käre herre och husbonde,» sade hon, »och det vore, att ni mera ville dväljas i hemmet. Då skulle jag aldrig komma i frestelse att handla mot er vilja, och likaså skulle jag då kunna visa er all den kärlek jag känner för er, så att ingen förmådde tränga sig emellan er och mig.»

När dessa ord voro sagda, märkte alla, att de voro högeligen i herr Eskils smak. Han höjde huvudet, och den stora glädje han kände förjagade hans blygsel.

Han ämnade just ge sin hustru det huldaste svar, då en av fru Rangelas fogdar rusade in i gästabudssalen. Han förtäljde med skyndsamma ord, att fru Rangela i tidig morgonstund hade rest till Börtsholm för att hinna övervara fru Lucias bestraffning. Men på vägen hade hon mött några bönder, som länge hade hatat henne för bropenningarnas skull, och då dessa hade råkat henne i nattens mörker, åtföljd av en enda tjänare, hade de först skrämt denne på flykten, sedan hade de dragit fru Rangela av hästen och jämmerligen mördat henne.

Nu var fru Rangelas fogde ute på jakt efter mördarna, och han begärde, att herr Eskil måtte sända ut män, också han, för att bistå vid sökandet.

Men då reste sig herr Eskil och talade med sträng och hög röst: »Det förefaller, som vore det mest passande, att jag nu gåve min hustru svar på hennes böner, men innan jag gör detta, vill jag först vara färdig med fru Rangela. Och nu säger jag, att för min skull må hon gärna ligga ohämnad, och ingalunda vill jag sända ut mina tjänare till att öva blodsverk för hennes skull, ty jag tror för visso, att hon är fallen på sina gärningar.»

Då detta var sagt, vände han sig till fru Lucia, och nu var hans röst så mild, att man knappt hade kunnat tro, att en sådan ton bodde i hans strupe.

»Men min kära husfru vill jag nu svara, att jag gärna förlåter henne, liksom jag hoppas, att hon måtte urskulda min häftighet. Och eftersom det så är hennes önskan, skall jag bedja konungen, att han väljer en annan än mig till sin rådgivare, ty jag vill nu inträda i tjänst hos två ädla damer. Den ena av dessa skall bliva min hustru, den andra den heliga Lucia av Syrakusa, åt vilken jag vill uppsätta altaren i alla de kyrkor och kapell, som jag äger på mina gods, bedjande henne, att hon hos oss, som i nordens köld försmäkta, måtte bibehålla brinnande den själens flamma och ledstjärna, som heter barmhärtighet.»

Den trettonde december i tidig morgontimma, då köld och mörker hade väldet över det värmländska landet, kom ännu i min barndom Sankta Lucia av Syrakusa intågande i alla de hem, som lågo spridda mellan Norges fjäll och Gullspångsälven. Hon bar ännu, åtminstone i de små barnens ögon, en dräkt, vit av stjärnljus, hon hade på håret en grön krans med brinnande ljusblommor, och hon väckte alltjämt de sovande med en varm, doftande dryck ur sin kopparkanna.

Aldrig såg jag på den tiden en härligare syn, än när dörren uppläts och hon trädde in i kammarens mörker. Och jag ville väl önska, att hon aldrig måtte upphöra att visa sig på de värmländska gårdarna. Ty hon är ljuset, som betvingar mörkret, hon är legenden, som övervinner glömskan, hon är hjärtevärmen, som gör förfrusna nejder tilldragande och soliga mitt i vintern.





ARTILLERISTEN


Dörren ryckes upp till det rum, där hon sitter och vårdar sitt sjuka barn, och en röst, som är hes av skräck över det förfärliga, som den har att meddela, ropar in till henne:

»Din man har blivit vansinnig. Han har kastat sig framför kanonen. Han är ihjälskjuten.»

Därmed slås dörren igen, och den, som har kommit med den hemska nyheten, skyndar bort. Han vill kanske inte stanna för att bevittna hustruns förtvivlan. Eller också är han så intresserad av något skådespel, som försiggår på annat håll, att han nätt och jämnt har gett sig tid att skynda hit med denna underrättelse och nu längtar att få vända tillbaka.

Hustrun dröjer inte heller ett ögonblick att följa efter honom. Hon tillropar barnet, att det skall hålla sig stilla, tills hon är där igen, och skyndar ut på gatan utan att ens ge sig tid att stänga dörren. Hon vet mycket väl vart hon har att bege sig: fram till den stora öppna platsen helt nära kasernen, där paraden skulle äga rum.

Ännu i går afton promenerade hon där förbi i sällskap med sin man. Han hade visat henne anordningarna.

»Ser du där,» hade han sagt, »där är presidentläktarn. Där ska monsieur Carnot sitta i morgon med vår mär vid sin sida och ministrar och prefekter och generaler runt om. Och här mitt emot är läktarn för stadsborna. Här ska de fina familjerna sitta, och där nedanför blir det nog trängsel av sådana, som inte har råd att betala sina biljetter. Om du kan komma ifrån, så bör du också ställa dig där. Du kan se hela manövern, och du kan höra talen. Där kan du också se mig,» hade han tillagt helt skämtsamt.

»Nå, var ska du hålla till?» hade hon frågat.

»Var skulle jag vara annat än hos min kära kanon? Ser du den inte? Den är uppställd alldeles under presidentläktarn. Den ska fyras av för att ge våra trupper tecken, när högtidligheten ska börja.»

»Stackars monsieur Carnot!» hade hon då sagt. »Ni har ställt er kanon alldeles framför honom. Men den skräller ju förfärligt. Har du inte tänkt på det? Han kan bli döv.»

»Å, vad det beträffar! Han är visserligen ingen krigare, den där Carnot, men lite kanondunder får en president av Frankrike lära sig att stå ut med. Men vet du vad jag tycker mindre om? Jo, att läktarn med åskådareplatserna är uppställd alldeles framför min kanon. Nå, vi skjuter ju endast lösa skott, men en kanon är ingen leksak heller. Jag tycker aldrig om att lossa av honom, då han har gapet vänt emot en stor människomassa.»

Under den där vandringen hade hon tänkt sig, att hon skulle komma ut och se på ståten, men i dag på morgonen hade hon funnit, att deras lille son inte var frisk. Hon hade alltså blivit tvungen att stanna hemma.

Och nu ... Vad är det, som har hänt? Hennes man, som var så nöjd, så glad, så stolt över sin ställning och sin kära kanon! Skulle han ha blivit galen? Skulle han ha kastat sig framför kanonmynningen? Men det är ju en ren omöjlighet.

Hon märker med ens, att hon skriker, medan hon springer. Hon ser själv hur hemsk hon måtte se ut, när hon rusar neråt gatan. På en gång hejdar hon farten och börjar gå. Det är vid tanken på sin man, som hon återtar sin självbehärskning. Han brukade ofta undra hur han skulle komma att bära sig åt, om det helt hastigt skulle hända honom något förskräckligt.

»Man borde egentligen inte få bli soldat, förrän man har bestått något slags prov,» brukade han säga. »Se nu på mig! Jag har aldrig varit i krig. Vet jag hur jag kommer att uppföra mig, då kulorna viner? Jag blir kanske rädd. Jag kommer kanske att förlora besinningen. Man kan aldrig veta.»

»Visst inte. Du kommer att stå kvar på din post till det sista,» hade hon svarat.

»Låt oss hoppas det! Men det där är verkligen något, som man aldrig kan vara säker på. I sådana ögonblick kan man inte befalla över sig själv. Då är det något annat, som tar makten och leder en. Det beror på om det, som bor inom en, är starkt eller svagt. Innan man har stått sitt prov, vet ingen hur han kommer att handla, då en stor fara hotar.»

Då hon påminner sig detta, rätar hon upp sig och börjar gå sansat. Men det varar inte länge. Vad bryr hon sig om att visa besinning? Hennes man ligger ju död, sönderskjuten. Hon måste springa, hon måste skrika. Hon kan inte annat.

Festplatsen är för resten inte långt avlägsen. Hon kommer fram på ett par ögonblick. Hon ser de båda läktarna. De äro fulla av människor, som stå uppe på bänkarna, som skrika och gestikulera. Det har alltså hänt något. Det har inte varit någon elak skämtare, som har narrat dit henne.

Hon stannar inte för att fråga någon var hennes man kan befinna sig. Det behöver hon inte. Hon har ändå tillräckligt rättesnöre för sin vandring. Hon behöver endast söka upp kanonen.

Hon ser den stå på sin plats från föregående aftonen. Fältet framför den är tomt eller nästan tomt. Mitt på den öppna platsen står en skara människor, som äro tysta, som inte skrika eller göra förskräckta åtbörder som de övriga.

Hon hejdas av en avspärrning, men polisen, som står vakt där, känner igen henne och öppnar för henne.

»Gå ditåt! Där finner ni honom,» säger han och pekar på den lilla gruppen mitt på fältet.

Hon närmar sig, under det hon alltjämt uppgiver höga rop. Då hon är på endast ett par stegs avstånd, är det någon i denna tysta och stilla grupp, som fäster uppmärksamheten på henne. En högre officer, som har stått knäböjd över något orörligt, oformligt, som ligger på marken, reser sig och går emot henne.

»Vänta litet!» säger han. »Gå inte fram till honom ännu! Låt mig först tala om för er vad som har hänt!»

Hon skriker alltjämt, och hon försöker tränga officeren åt sidan för att komma fram.

»Vänta!» säger han, och han omfattar hårt hennes arm. »Ni bör inte se honom än. Ni måste först veta.»

»Jag vet, att han har blivit vansinnig och att han har kastat sig framför kanonen.»

»Nej,» säger officeren. »Ni vet ingenting. Det är inte alls så.»

Hans sätt lugnar henne så mycket, att hon kan hålla sig tyst. Hon börjar fatta ett litet, svagt hopp. Kanske mannen lever, kanske han endast är sårad.

»Ni ser den där kanonen, min fru,» säger officeren. »Ni vet, att er man skulle avlossa den. Och ni ser den där läktarn, som är uppbyggd alldeles mitt för kanonmynningen.»

»Jag såg allt det där redan i går, herr general,» snyftar kvinnan. »Min man visade mig hur de hade ordnat det. Han tyckte inte om det. Han ville inte ha så många människor framför en kanonmynning, då det inte var fiender, som skulle skjutas ner.»

»Nåväl,» säger officeren. »Er man hade fått sin order, och han hade fört in tändröret i kanonen. Men i det ögonblick, då vi alla väntar, att skottet ska brinna av, skriker han till, sträcker armarna mot himlen och kastar sig med ett språng framför kanonmynningen, alldeles som om han skulle vilja hindra skottet att gå av. Alla och envar, som såg det, trodde, att han hade blivit vansinnig. Skottet brann av naturligtvis, och er man kastades långt utåt fältet ända dit, där han nu ligger.»

Hon ville åter göra sig lös för att tränga sig fram, men officeren håller kvar henne.

»Vänta!» säger han. »Ni måste veta vad vi fann, då vi skyndade dit för att undersöka hans tillstånd. Hela hans kropp var genomborrad av en massa järntrådar. Ni, som är gift med en artillerist, vet naturligtvis vad en kanonviska är?»

»Ja,» svarade hon.

»Er man hade begagnat sig av en sådan där järnkvast för att göra ren kanonen, och av något slags försumlighet har han inte kommit att ta ut den igen, så att den befann sig inne i kanonen, då skottet gick av. Er man har inte kommit ihåg, att den fanns där, förrän i sista stund, då tändröret redan var infört. Då har han i ett ögonblick sett för sig — ty tänka kunde han ju inte hinna — vad som skulle hända, om den fruktansvärda laddningen skulle träffa läktarn här mitt framför oss. Alla dessa frigjorda stycken av järntråd skulle ha genomborrat lika många människor. Han greps då av ett övermänskligt medlidande, och han störtade fram för att mottaga laddningen i sin egen kropp.»

»Å, min Gud!» utbrister hustrun och knäpper händerna.

Officeren släpper hennes arm i samma ögonblick.

»Min fru,» säger han, »nu vill jag inte mer hindra er från att se er man. Tänk er bara, då ni ser dessa förstörda rester av en människa, att de har inneslutit det ädlaste, som finns i denna värld! Det skall bli er lättare att uthärda åsynen av dem, när ni vet, att er man har valt detta av egen fri vilja för att kunna rädda alla dessa andra. Tänk er vidare, min fru, att vi alla, hans vapenbröder, avundas honom en sådan bragd! Att kunna handla rätt mitt i faran, då ingen besinning ges, då det gäller livet, det är vittnesbörd om storhet. Det är att inom sig äga en hjältes själ.»





SYSTER OLIVES HISTORIA


Det var på däcket av en stor Medelhavsångare, där folk av alla nationer voro församlade. De flesta voro engelsmän eller kunde åtminstone tala engelska, men det fanns också några, som talade franska, och dessa bildade oftast en grupp för sig. Till det lilla sällskapet hörde bland andra ett par äldre fransmän, den ene konsulatstjänsteman, den andre en högre officer, med deras fruar, en vacker liten belgisk målarinna och en italiensk barmhärtighetssyster.

Alla dessa sutto en kväll efter middagen och samspråkade om engelsmän och amerikaner. En av herrarna höll ett litet spirituellt kåseri över dem och jämförde dem på det mest älskvärda och underhållande sätt med sina egna landsmän. Men helt hastigt avbröts han av den unga belgiskan.

»Nej, herr konsul,» sade hon, »ni har ännu inte sagt oss vad som är den väsentligaste skillnaden mellan er och anglosachsarna.

»Ack,» sade den gamla herrn litet spefullt, »den allra väsentligaste skillnaden! Har ni verkligen funnit den, madame?»

»Ja» jag tror, att den består däri, att de alla äger en inre kallelse. Fråga dem blott, ska ni få höra. Alla, som är med här ombord, har något slags mission att uppfylla. Den ene reser till Österlandet för att bota spetälska genom handpåläggning, en annan vill vänja oss av med att äta kött. Herrn där borta har för avsikt att upprätta det gamla armeniska riket, och den unga mannen, som han talar med, vill uppfinna en lufttorped.»

»Nå, och vi,» sade konsuln och kastade en snabb blick på sina reskamrater, »vi lider väl inte heller brist på människor, som äger en inre kallelse?»

»Om förlåtelse, herr konsul!» sade belgiskan. »Ni förblir i det stånd, vari ni är födda, eller ni blir vad era föräldrar önskar att ni ska bli. Ni låter er föras i ledband av livet. Men de där andra vill ta livet och oss alla på släp och föra oss dit det behagar dem.»

»Nå ja,» sade den andra fransmannen medlande, »ni kan ha rätt, madame, om ni menar, att man bland oss inte så ofta träffar på människor, som är besatta av lusten att utföra orimligheter.»

Men den första talaren hörde inte på honom, utan sökte gendriva målarinnans påstående. »Syster Agnes!» utropade han och vände sig till barmhärtighetssystern. »Ni har många fransyskor i er orden. Vill ni säja oss om den inre kallelsen felas dem!»

»Tyvärr kan jag inte komma er till hjälp, monsieur Bartout,» svarade barmhärtighetssystern. »Jag tror inte, att de är sämre barmhärtighetssystrar fördenskull. Men det finns inte många ibland dem, som vårdar sjuka, därför att detta från början har varit deras själs innersta önskan. De flesta har varit glada att kunna ägna sig åt detta kall, sedan allt annat, som de har väntat sig av livet, har svikit dem.»

»Men ni själv, madame?» Monsieur Bartout vände sig på nytt till belgiskan. »Ni är målarinna. Ni har redan ett namn ...»

Innan belgiskan hann svara, inföll den andra fransmannen: »Jag tror, att vi något litet missförstår madame Adrienne. Madame tänker inte på rikt begåvade människors lust att följa sina anlag. Madame Adrienne menar med den inre kallelsen en lust, en fix idé, som kan besjäla människor, även om de är rena medelmåttor, och som driver dem att företa sig fantastiska eller omöjliga ting.»

»Men om den inre kallelsen verkligen finns där,» invände konsuln, »då måste också förmågan finnas. Den inre kallelsen bör inte kunna visa miste.»

»Ack, monsieur,» utbrast belgiskan, »den inre kallelsen! Finns det någon värre bedragare?»

»Madame Adrienne anser, att det snarast är ett företräde, om vi fransmän saknar den,» inföll en av de franska damerna.

»Jag tror för min del, att ni är för kritiskt anlagda för att följa den. Ni vet alltför väl, att den inre kallelsen städse visar åt orätt håll.»

Efter detta yttrande glömde man alldeles, att man hade utgått från en jämförelse mellan fransmän och engelsmän. I stället började alla att tala om anlag och kallelse, och man anförde flera exempel på de besynnerliga förhållanden, som kunna uppstå, då dessa båda inte överensstämma.

»Jag känner en stor författare,» sade den ena av damerna, »som anser sitt liv förfelat, därför att han inte har blivit balettmästare. Han försäkrar ständigt, att detta hade varit hans egentliga kallelse, fastän han olyckligtvis har blivit förhindrad att följa den.»

De flesta tycktes anse, att den inre lusten nästan undantagslöst förde vilse. Endast monsieur Bartout höll fast vid att den var en säker vägvisare, som man inte borde tveka att följa. »Vad annat har vi människor att rätta oss efter?» frågade han.

»Men, monsieur Bartout, jag erinrar mig nu, att jag en gång kände en av era landsmaninnor, som hade följt den inre kallelsen,» sade barmhärtighetssystern. »Om ni tillåter, ska jag berätta er hennes historia. Hon var en av våra allra bästa sjuksköterskor. Hon hade inträtt i vår orden, långt innan jag blev mottagen där, och det var hon, som satte mig in i mina åligganden.»

»Syster Olive,» började barmhärtighetssystern, »var fransyska, men så olik alla fransyskor, som jag hade sett, att jag till en början tog henne för en tyska eller schweiziska. En fransyska måste, efter min mening, antingen vara en vacker, fyllig dam med olivgul hy och livliga bruna ögon eller också liten, späd, förfinad, bara som en fläkt. Syster Olive däremot var storväxt, mager, inte alls vacker, men stark och munter med ett utseende, som ingav förtroende.

Och än mer förundrad blev jag, när jag så småningom fick veta, att syster Olive hade varit en storhet, en berömdhet, att hon en gång hade hetat mademoiselle Olive Miteau, att hon hade bott i en elegant våning, hade åkt efter egna hästar och att hon hade umgåtts med alla framstående människor.

Syster Olive hade varit skådespelerska, innan hon blev barmhärtighetssyster, och till på köpet en stor och framstående skådespelerska, som alla människor kände till, åtminstone alla människor i Paris. Visserligen var hon inte en sådan storhet, att hon måste resa över hela världen och den ena månaden spela i San Francisko, den andra i Sankt Petersburg, men hon hade haft en så god ställning, som hon någonsin kunde önska sig. Hon hade varit hela publikens gunstling, teaterkritiken hade nästan aldrig något obehagligt att säja om henne. Hon förtjänade mycket pengar, och hon uppträdde på Théâtre français.

Då jag såg syster Olive, hade jag, som sagt, svårt att tro, att detta hade varit möjligt. Det tycktes mig otroligt, att syster Olive hade kunnat spela ung parisiska. Hon hade något så kantigt i sitt utseende; intet smink och inga toaletter hade kunnat göra syster Olive förförisk och förtrollande. Men jag fick snart veta, att syster Olive aldrig hade spelat sådana roller, utan hennes styrka hade legat i att skapa små mästerverk av mindre uppgifter, som ingen annan ville åtaga sig. Hon spelade tjänsteflickor och gamla gummor, hon var gästgiverska och portvaktarfru, grönsakshandlerska och bondkvinna. Och hon framställde alla dessa anspråkslösa typer så trovärdigt och rörande, så kärleksfullt och konstnärligt, att det hade lyckats henne att bli sociétaire vid Théâtre français.

Syster Olive hade varit utomordentligt flitig och aldrig skonat sig. Hon hade på sin tid räknats som en av teaterns allra oumbärligaste krafter. Hennes ställning var egentligen bättre än någon annans, ty fastän hon aldrig skördade så mycken ära som själva primadonnan, hade hon till gengäld sina givna roller, som ingen sökte beröva henne. Ingen intrigerade, på det hela taget, för att skada henne, hon var en god och ärlig kamrat, som alla tyckte om.

Hon medgav själv många gånger på sina gamla dar, att hon hade haft det alldeles utmärkt och att det var skada, att hon hade begått en sådan dårskap, att hon måste lämna sin plats. Men olyckan var, att syster Olive hade en sådan där inre kallelse, som vi nyss talade om, att det fanns något, som hon hade eftersträvat i hela sitt liv och som hon inte kunde uppge.

Det är mycket troligt, att syster Olive en och annan gång förstod, att hennes önskan var dåraktig, men hennes tankar hade under hela livet rört sig i en och samma riktning, och till sist kunde hon inte längre hejda dem. Det var, som om man skulle ha försökt att ropa till en fallande sten, att den skulle hålla sig stilla och förbli svävande i luften.

Syster Olive var i själva verket ingen infödd parisiska, hon var en bonddotter från Normandie. Hon hade tillbringat sin barndom och första ungdom bland obildat bondfolk. Ända till sitt sjuttonde år hade hon varken sett en stad eller en teater.

Men en gång, sedan hon hade blivit vuxen, fick hon följa med sina föräldrar till en marknad i Caen, och då visade sig fader Miteau så frikostig, att han bjöd både hustru och dotter på teatern.

Där såg syster Olive sitt första skådespel, och skådespelet var Hernani, den store Victor Hugos Hernani.

Från det ögonblick, då ridån gick i höjden, var syster Olive borta från denna världen och levde med hela sin själ på scenen. Ingenting där föreföll henne främmande, hon förstod allt från första stund. Hon sökte endast påminna sig var och när hon förut hade varit med om allt detta.

Medan hon satt på teatern, tycktes det henne alldeles otroligt, att hon var Olive Miteau, en lantflicka, som hade vuxit upp under gröna äppleträd på en bondgård. Vad hon nu såg, det var hennes riktiga hem. Hon såg inte skådespelet, såsom andra såg det, utan hon levde med i handlingen. Hon var hela tiden den sköna spanjorskan donna Sol, hon var älskad av Hernani och av kejsar Karl den femte, och då greve Lunas horn hördes på bröllopskvällen, då kände hon sig lika tillintetgjord, som om Hernani hade ryckts bort från henne själv.

Efter denna afton på teatern i Caen hade syster Olive endast en tanke. Den stackars bondflickans alla önskningar, all hennes längtan gick ut på att komma till teatern och spela donna Sol.

Det var naturligtvis inte lätt för henne att slita sig lös hemifrån, men syster Olive besegrade alla hinder. Hon övervann både fader Miteau och sin mor och sin kärlek till hemmet och motståndet från en ung man, som gick och väntade på henne och hennes hemgift. Och så kom det sig, att hon, som aldrig hade gjort annat än lagat mat och bryggt cider, slöt sig till ett kringresande teatersällskap.

Under hela första året, ända tills hon hade lärt sig att tala pariserfranska, fick inte syster Olive göra annat än sopa och städa på scenen och passa upp på de verkliga skådespelerskorna. Det var ingen lätt uppgift för den blivande donna Sol att damma sammeten på tronstolarna eller att iståndsätta primadonnans toaletter. Men syster Olive bar alla prövningar med sitt eget goda lynne, och alla hennes kamrater tyckte om henne. Alla önskade, att hon snart skulle få uppträda. ’Ack, om ni ändå kunde finna någon passande roll för den stackars Olive!’ brukade de säja till teaterdirektören.

Slutligen fick syster Olive en roll, men inte en sådan, som hon hade önskat sig. Hon hade velat spela drottning, men man lät henne uppträda som mjölnarhustru. Hon skulle vara simpel och grov i målet, visa sig i tarvliga kläder och vara nerdammad av mjöl. Syster Olive brukade tala om, att när hon fick denna roll, hade hon förlorat modet och börjat gråta. Förut, då hon ännu sopade trappor och golv, hade hon aldrig gråtit.

Själva primadonnan nedlät sig till att söka trösta syster Olive och sa till henne, att hon skulle vara glad nu, då hon äntligen fick visa sig på scenen. Hon kunde aldrig komma så långt som till donna Sol, om hon inte började som mjölnarhustru. Hon, primadonnan, hade börjat som skomakarpojke.

Syster Olive övade alltså in rollen och spelade den så gott hon förstod. Men efter sitt första uppträdande grät hon på nytt. Hon hade lyckats alldeles förträffligt, publiken hade applåderat, och kamraterna hade gratulerat. Detta var det, som hon borde ägna sig åt. En gammal rutinerad skådespelerska hade inte kunnat göra det bättre.

Men syster Olive grät. Hon tyckte inte om att få beröm för sin mjölnarhustru. Det var något inom henne, som sa henne, att denna skulle ställa sig i vägen för donna Sol.

Och syster Olive hade nog haft skäl att gråta. Hon tycktes ha förutsett allt det lidande, som väntade henne. Från och med denna stund fick hon alltid uppträda, men aldrig i en roll, som tillfredsställde henne. Hon fick aldrig tala på vers, och när man gav romantiska skådespel med furstar och furstinnor, då var hon förvisad från scenen.

Syster Olive tröttnade slutligen vid detta och sökte sig till ett annat teatersällskap. Hon hade inte svårt att få en ny plats. Teaterdirektörerna slets om henne. Hon för sin del undertecknade inte något kontrakt, utan att direktören förpliktade sig att låta henne spela donna Sol i Hernani. Och direktören undertecknade, men sedan lät han syster Olive spela sina vanliga roller, som hon alltid hade framgång i, men Hernani — Hernani förklarade han var omodern och drog inte folk. Han vågade inte ta upp den på sin repertoar.

Den stackars syster Olive undrade mången gång om det inte vore bäst för henne att vända tillbaka till sina äppleträd och sin fästman. Men hoppet ville inte dö inom henne, och hon stannade vid teatern och fortfor att spela sina små roller, som varken kostade henne möda eller ansträngning och som hon utförde så mästerligt. Slutligen växte hennes rykte till den grad, att direktören för Théâtre français kom för att se henne. Och slutet blev, att syster Olive höll sitt inträde i Molières hus.

Då detta skedde, förstod syster Olive, att det var försynens mening, att hon skulle komma att spela donna Sol på Frankrikes förnämsta scen, och hon kände sig nästan försonad med alla dessa simpla tjänarinnor och månglerskor, som hade fört henne så långt.

Till all lycka hade syster Olive fått ett så starkt intryck av den stora skådespelerska, som framställde rollen på Théâtre français, att hon under flera års tid rakt inte vågade tala om sin önskan. Men tiden förgick, och hon började frukta, att hon skulle bli för gammal. ’Nu eller aldrig måste du driva igenom saken,’ sa hon till sig själv. ’Du vet ju, att du kan spela donna Sol såsom ingen före dig. Vad går det egentligen åt dig? Du har ju ännu inte nått din levnads mål. Du drog väl inte hemifrån för att spela dessa bondkvinnor. Inte hade du behövt arbeta dig fram till Théâtre français för att spela lantlolla.’

Hon gick därför och talade med direktören, och han lovade att uppfylla hennes önskan. Men sedan uppehöll han henne i tre eller fyra år med tomma löften.

Då hon i hela tio år hade varit anställd vid Théâtre français, kom hon en vacker dag tillbaka med sina klagomål. ’Jag har nu tjänat vid teatern ännu längre än Jakob,’ sa hon. ’Ni måste ge mig min donna Sol, herr direktör.’

Direktören kallade då tillsammans alla de artister, som hade något att säja vid teatern, och förelade dem frågan. ’Vi måste låta Olive Miteau försöka,’ sa de. ’Naturligtvis kommer hon att göra fiasko, men det finns ingen annan möjlighet att komma ifrån saken.’

Under de följande veckorna gjorde sig syster Olive fri från allt annat arbete, hon läste och repeterade ideligen sin roll. Det märkvärdiga var, att hon genast kom underfund med att hon saknade hänförelse för sin uppgift. ’Jag måste göra det,’ tänkte hon, ’men jag tror, att jag ska bli glad, när allt är över och jag kan återvända till mina vanliga roller.’

Och ibland, då hon deklamerade de romantiska fraserna i sin roll, fann hon dem smaklösa och onaturliga. ’Ack,’ sa hon, ’de har låtit mig bli för gammal.’

I själva verket låg felet hos henne. Hon var inte van vid vers och kunde inte i all hast lära sig att framsäja dem på ett naturligt och ledigt sätt. De stora orden ville inte glida över hennes läppar. Och hon insåg, att hon måste lära sig ett alldeles nytt sätt att gå och att röra händerna. ’Det är ju rena vanvettet,’ sa hon många gånger. ’Ingen har någonsin gått på det sättet eller talat så som denna donna Sol. Det är inte en roll för en människa.’

Men ibland kände ändå syster Olive något av den forna hänförelsen för rollen, och då tänkte hon: ’Om jag verkligen kommer att uppträda, om jag äntligen en gång står på scenen, då ska jag bli en sådan donna Sol som ingen före mig. Jag vet, att hon lever inom mig som mitt andra jag. Vad betyder det, att jag inte lyckas vid repetitionerna? Jag vet, att i det stora ögonblicket ska hon träda fram.’

Inte desto mindre var syster Olive förtvivlad efter varje repetition, och hennes förtvivlan delades av både direktören och de övriga artisterna. ’Mademoiselle Miteau,’ sa direktören en dag mycket vänligt till henne, ’ni har mitt löfte, och allt ska bli, som ni vill, men vill ni det verkligen?’

’Jag vet inte om jag vill,’ sa hon, ’men jag vet, att jag måste.’

Hon började att se framåt mot ett nederlag, ett nederlag just i det, som hade varit hennes livs ärelystnad, ett nederlag i det skrattlystna Paris, på Frankrikes främsta scen.

Snart tycktes syster Olive förlora allt intresse för själva rollen. Hon sysselsatte sig endast med bisaker. Hon provade peruker och valde mellan en röd och en svart, såsom man väljer, då det är ett helt livs lycka eller olycka, som ska avgöras. Hon provade sin kostym med oerhörd noggrannhet och sminkade sig på försök än i rosa, än i olivgult. Men hon, som var nätt, ja, graciös som kammarjungfru, blev som adelsdam stel och tafatt. Hennes ansikte, som såg friskt och ungdomligt ut under en bondkvinnas huva, blev märkvärdigt gammalt och härjat, då hon skulle framställa den spanska skönheten.

’Men det måste lyckas,’ tänkte hon, ’sedan mitt sjuttonde år har jag känt, att jag är kommen till världen endast och allenast för att spela denna roll.’

Det gamla skådespelet Hernani lockar vanligen inga fulla hus, men den kvällen, då syster Olive uppträdde som donna Sol, var teatern fullsatt. Alla kände till syster Olives historia, och man var rörd över denna livslånga kärlek. ’Varför har man låtit henne vänta så länge?’ frågade man. ’Hon är för gammal, hon kommer att bli förskräcklig.’

En och annan trodde dock, att hon skulle lyckas, dä detta tycktes vara hennes livs kallelse. Före styckets början rådde rätt stark spänning bland publiken. Men då ridån gick upp och syster Olive kom in och började tala! En enda förtvivlans suck undslapp publiken, och sedan var ingen mera nyfiken. Man gjorde sig döv och blind, man försökte att alldeles glömma bort henne.

Syster Olive kunde efteråt knappast förstå hur hon hade släpat sig fram genom föreställningen. Salongen var inte grym emot henne, den var mycket barmhärtig. Man fann det nästan pikant, att hon misslyckades så grundligt, att hon hade till den grad misstagit sig om sin kallelse.

’Hon kan i alla fall skatta sig lycklig,’ sa man. ’Hon har ju på detta sätt skapat sig en charmant ställning, och hon behöver aldrig mer uppträda i denna förskräckliga roll.’

Syster Olive var förtvivlad över sig själv. Varför gick hon inte upp i sin roll. Varför var hon så kall? Varför kände hon ingenting? Hur kunde hon deklamera så onaturligt? Var hon då ingen begåvning? Hon var nästan frestad att vissla ut sig själv. Hon skulle ju älska denne Hernani, men hennes blick, som vilade på honom, saknade glöd och uttryck. ’Ack, detta ska vara donna Sol!’ tänkte hon, då hon tung och klumpig skred över scenen.

Men syster Olive var ju mycket omtyckt, och hon led ingen skada genom sitt nederlag. Det var verkligen mycket vackert, att både kritik och publik avhöll sig från att tala om hennes fiasko och endast skyndade sig att glömma det. På morgonen efter nederlaget genomsökte syster Olive tidningarna för att finna en recension över sitt uppträdande. Hon fann ingenting. Det var helt och hållet förbigånget. Detta tyckte hon var rörande, men på samma gång kände hon sig förlamad av skräck. ’Var jag så ryslig?’ tänkte hon. ’Var jag så ryslig, att man inte en gång vågar tala om det?’

Samma förmiddag avlade direktören för Théâtre français ett besök hos syster Olive.

Han undvek inte att tala om det, som hade skett, utan han förklarade och utredde hennes fall ungefär som en läkare. ’Ni har väntat för länge. Ni motsåg saken med för stor spänning. Ni spelade, så att säja, med band om strupen och fjättrade händer. Ni kunde omöjligt lyckas första gången. I dag måste ni vila ut, men i morgon — vill ni försöka om igen i morgon?’

Syster Olive tog emot förslaget med tystnad. Man känner ju ofta, då man har misslyckats, att man skulle göra sin sak bättre, ifall man finge försöka än en gång. Men hon hade ingen sådan övertygelse. Hon hade inte en gång kraft att ta upp kampen på nytt. Så illa allt hade gått, så var hon ändå glad, att det var överståndet.

Hon tackade direktören för hans vänlighet, men sa nej.

Direktören såg på syster Olive med en lång, forskande blick och började tala om annat.

Då han reste sig för att ta avsked, sa han liksom i förbigående: ’Vi träffas ju på repetitionen i morgon, inte sant, mademoiselle?’

Vid dessa ord blev syster Olive så skrämd, att hon nästan vacklade. Hon kände, att om hon åter skulle uppträda, skulle hon komma att erfara samma tryck och samma osäkerhet som föregående afton. På en gäng stod det klart för henne, att hon aldrig mer skulle kunna skapa en roll. Syster Olive hade inte tänkt på detta förut, men i samma ögonblick, som direktören sa till henne, att hon skulle infinna sig till repetition, begrep hon det.

Hon begärde en veckas tjänstledighet, och då hon återvände till teatern, var hon frisk och glad och trodde, att hon hade kommit ifrån hela saken.

Men när hon åter skulle beträda scenen, kände hon en besynnerlig motvilja. Hon måste tvinga sig att göra det. Det var inte rädsla hon kände, utan en nästan oövervinnlig motvilja.

Och då hon stod på scenen, där hon förr hade trivts så väl, genomträngdes hon av en iskyla. Hon kände, att hennes ansikte blev stelt liksom den gången, då hon hade spelat donna Sol. Och när hon började tala, kände hon igen den sköna spanjorskans avskyvärda, onaturliga röst.

Från denna stund hatade syster Olive teatern. Men som hon var en praktisk och klok människa, gav hon inte genast efter för sin misstämning. Hon kämpade emot den under en hel vinter, men slutligen blev den henne övermäktig.

’Jag har nu förstört tillräckligt många roller,’ sa hon till sin direktör. ’Det återstår mig ingenting annat än att ta avsked och gå min väg.’

Efter detta kom hon till oss och blev barmhärtighetssyster. Hon var alltid lugn och glad, och de sjuka älskade henne. Hon var lycklig också hos oss. Det låg i hennes natur. Då jag lärde känna henne, var jag ännu ung, och jag frågade henne mer än en gång: ’Längtar ni inte tillbaka till världen, syster Olive, till er teater, era roller, era vackra hästar och er eleganta våning?’

Jag minns tydligt vad syster Olive svarade, då jag frågade henne på detta sätt. Hon hade med åren blivit allt mer och mer lik en bondhustru. Hon hade lagt på hullet, hennes ansikte var rynkigt och grovt, men hon såg mycket kraftig och klok ut med sin breda haka och sina klara ögon.

’Vad skulle jag längta efter?’ sa hon. ’Det var ju omöjligt att hålla på längre. Det, som jag hade lust till, hade jag inte anlag för, och det, som jag hade anlag för, det hade jag inte lust till.’»

Härmed avslutade barmhärtighetssystern sin berättelse.

»Vet ni vad?» sade konsuln. »Jag såg henne uppträda. Jag var på teatern just den aftonen och såg henne spela donna Sol. Det var ett grundligt fiasko. Men vad ska vi nu säja om allt detta?»

»Man kan väl inte säja mer än en sak,» utbrast den belgiska målarinnan: »Den inre kallelsen är den värsta av alla bedragare.»

»Man bör helt säkert misstro den,» sade en av de franska damerna.

»Misstro, misstro!» utropade konsuln. »Man måste ju också misstro kärleken, men vad bleve det av oss utan den? Ingenting! Och vad skulle vi duga till, om vi inte trodde på vår kallelse? Ingenting! Vad är er mening, syster Agnes?»

»Jag tror, monsieur Bartout, att det måtte ligga något gudomligt under det hela.»

»Ja, för visso,» sade konsuln. »Och om detta gudomliga också kan vara farligt, så är det väl ingen orsak till att förhåna det.»





PRINSESSAN AV BABYLONIEN


Det var en mörk vinterafton i den lilla stugan i Skrolycka. Kattrinna, hustrun i gården, satt och spann, och katten låg i hennes knä och spann, han också, så gott han kunde. Mannen, Jan Andersson, satt vid spisen och värmde sig med ryggen mot elden. Han hade hela dagen gått och huggit ved i Erik i Fallas skog, så att ingen kunde begära, att han skulle ta sig före något arbete nu, när han var hemma. Inte en gång Kattrinna hade något att anmärka på att han nu inte gjorde annat än lekte och pratade med deras lilla flicka, som den här vintern gick på sitt femte år.

Kattrinna satt i sina egna tankar och hörde inte mycket på vad mannen och barnet pratade om. Men en sak höll hon strängt på. Hon kunde inte tåla, att Jan sade till den lilla flickan, att hon var vacker och märkvärdig, som han så gärna ville göra. För om Klara Gulla skulle få höga tankar om sig själv, redan medan hon var liten, så visste ju Kattrinna, att det aldrig kunde bli en förnuftig människa av henne.

Jan var svår med att hitta på alla möjliga saker, som kunde göra barnet högfärdigt. Men denna kvällen var Kattrinna alldeles lugn, för nu satt han och berättade om sådant, som hade skett förr i världen, på den tiden, då jorden skapades och människorna började uppfylla den. Han höll just på med att berätta den gamla historien om Babels torn, och då fick en ju hoppas, att han inte skulle få något tillfälle att komma med de vanliga dumheterna.

»Ja, så kom de bärande med ler,» sa Jan, »å de slog tegel, å de släckte kalk, å de reste opp ställningar, å tornet, det blev högre för var dag.

De visste ju, att det inte behagade Vår Herre, att de byggde detta tornet, men det frågte de inte efter, för de hade föresatt sej, att de skulle ända opp te himmelen å se hur där såg ut.

’Hör på, gott folk!’ sa då Vår Herre. ’Nu säjer jag för sista gången, att om ni inte går härifrån å slutar opp te å bygga, så blir jag alldeles tvungen te å låta en olycka komma över er. Å det blir en sådan olycka, att ni aldrig kan bli den kvitt å aldrig kan få någon hjälp mot den.’

Men människorna tänkte nog, att Vår Herre skulle vara långmodig som vanligt. De fortsatte te å bygga på tornet, å de kom högre och högre för var dag.

Då tog Vår Herre och förbistrade deras tungomål. Se, ända te den dan hade de talat så, att de hade förstått varandra, men nu var det slut med den glädjen.

När murarmästarna nu ville säja: ’Ge mej ler!’ så sa de i stället: ’Kolvippen, kolvappen!’ Å när lärlingarna skulle fråga vad det var, som de önskade, så sa de: ’Erbe derbe, mirbe marbe?’ Å då var det inte så underligt, att de inte kunde förstå varandra.

Mästarna trodde, att lärlingarna ville göra narr åv dom, men när de ville säja: Tala ordentligt!’ så sa de i stället: ’Ullen dullen dorf!’ Å när lärlingarna ville fråga varför de såg så förargade ut, kunde de inte få fram annat än: ’Abrakadabra?’

Då blev mästarna å de andra med så arga, att de flög i håret på varandra å började slåss.

Alltifrån den dan var det slut med vänskapen människorna emellan, å det var inte mera någon, som tänkte på te bygga på tornet, utan de gick allesammans var åt sitt håll.»

När Jan hade kommit så långt i sin berättelse, sneglade han bort till Kattrinna. Spinnrocken stod stilla, och det såg nästan ut, som om både hustrun och katten hade somnat in. Då tog Jan genast upp sin berättelse igen. Han bara sänkte rösten en smula.

»Men bland alla de andra, som hade varit med där i Babylon å byggt på tornet, var det också en kung å e drottning, som hade e lita prinsessa. Å denna lilla flickan började också på en gång å tala så underligt, att varken hennes föräldrar eller någon annan kunde förstå ett enda ord.

Då ville kungen å drottningen inte behålla’na hos sej på slottet, utan de jagade bort’na, å hon måste alldeles ensam ge sej ut i den stora, vida världen.

Hon gick naturligtvis å var mycke olycklig. Hon visste ju inte vem hon kunde möta på vägen. Det skulle ju vara en lätt sak för björnar å vargar te å äta opp e tocka lita prinsessa levande, ifall de fick syn på’na.

Men så söt å lita, som hon var, så var det ändå ingen, som gjorde’na någe ont.

Nä, tvärtom. Alla, som hon mötte, gick fram te’na å sa godda å räckte’na handen å frågte vart hon skulle sta. Men vad hon svarte, kunde de inte förstå ett ord åv, å då brydde de sej inte om’na någe vidare.

Å så söt å fin, som hon var, så behövde hon bara gå opp te slottena å herrgårdarna, så slog de opp dörrarna på vid gavel å lät’na gå in. Men knappt hade hon öppnat sin mun å de hade hört tocke underligt språk hon talte, förrn hon måste gå sin väg igen.

Te sist, när hon hade vandrat igenom alla kungariken, som finns, kom hon sent en kväll te en stor skog, å när hon hade gått igenom denna skogen, fick hon se e lita stuga, som var så låg, att det var nätt å jämnt, att hon kunde komma in genom dörrn, å dit gick hon in å sa: ’Goafta!’

Där inne satt hustrua å spann, å mannen satt ve spisen å värmde sej. Å när de såg, att det kom en främmande in genom dörrn, så sa de också: ’Goafta!’

Då blev den lilla prinsessa så förfärligt glad, för i den stuga talte de så, att hon kunde förstå dom. Men hon var så försiktig, att hon inte genast talte om för dom hur det hängde ihop.

’Vad heter den här stuga?’ sa hon för te å pröva dom.

’Den heter Skrolycka,’ svarte de genast, å då kunde hon märka, att de förstog’na.

Hon blev alldeles utom sej av glädje, men hon tyckte det var bäst te å sätta dom på prov en gång te.

’Vad heter det språket, som ni talar här i huset?’ sa hon.

’Det är det värmländska språket,’ sa folket i stuga.

Då gick den lilla prinsessa fram te dom å bad, att hon skulle få stanna hos dom, för detta var det enda ställe i världen, där de kunde förstå vad hon sa.

Men när hon kom fram te elden, såg ju folket, att hon var e lita prinsessa av Babylonien, å de sa te’na, att hon hade gått galet. Å de sa, att det var alldeles omöjligt, att hon kunde trivas hos dom. Det värmländska språket var känt i varenda gård i hela trakten här omkring, sa de, så hon kunde slå sej ner, var hon behagade.

Men den lilla prinsessa ville inte ge med sej. ’Nej,’ sa hon, ’nu kan jag märka, att jag har gått rätt. Å här vill jag stanna, för här kan jag vara te nytta å te glädje,’ sa hon.»

Den lilla Klara Gulla hade setat alldeles stilla i Jans knä och lyssnat med ögon, som blevo allt rundare och rundare av förvåning. Men nu, när Jan slutade att berätta, satt hon först alldeles tyst, sedan vände och vred hon på huvudet och tittade på allting i stugan, som om hon inte hade sett det förut.

»Ja, nu kan det ju få vara, som det är, en liten tid te,» sa hon till sist. »Men när jag blir stor, då ska jag allt gå tebakars dit, som jag är kommen från.»

Jan blev lite lång i synen. Och det värsta var, att Kattrinna nu var vaken och hade hört det sista av samtalet.

»Ja, se, det har du för att du alltid ska inbilla tösa, att hon är någe fint å stort!» sa hon.





RAKELS GRÅT


Augusti 1914.

Mitt i middagsstillheten, medan jag och ett par andra av hemfolket sutto och samspråkade på verandan, hörde vi ett besynnerligt läte genomskära luften. Det var mycket starkt och vilt, fullt av ångest, smärta och raseri, och på samma gång så främmande och ovanligt, att vi i första ögonblicket sågo förvånade på varandra utan att förstå vad det var eller varifrån det kom.

I hast genomlöpte våra tankar alla möjligheter. Det kunde inte vara det så sällsamt och hemskt ljudande skriket av en häst, som står tjudrad och håller på att förgås av törst. Inte heller var det någon av skogens ilskna skrikhalsar, varken räv eller uv voro i stånd att utsända ett sådant läte, så våldsamt och rått, att det föreföll som ett genljud från den glömda urtiden.

Det var inte alldeles omöjligt, att skriket eller rytandet, eller vad man nu skulle kalla det, hade utgått från någon människa, som hade skadat sig. Men det var den stunden på dagen, då arbetsfolket hade middagsrast. Skördemaskinen smattrade, inte ute på åkern, och inga tunglastade vagnar rörde sig mellan fält och gård. Det borde inte ha kunnat hända någon olycka under denna timme, som var ägnad åt vilan.

Den förskräckliga hetta, som denna sommar låg förlamande över jorden, rådde också denna dag. Den fortfor att bränna bort gräset på marken och bladen på träden, sög till sig bäckars och källors vatten och hotade att förvandla hela dalgången framför oss till en brunbränd öken. Det råa, mäktiga ropet, som jag nyss hade hört, var mig så oförklarligt, att det föll mig in, att det var den stora naturens klagan, markens och växternas samfällda jämmerskrik över deras outhärdliga lidande.

Medan vi ännu höllos stilla av häpnad och undran, hördes det förfärliga lätet än en gång. Med obarmhärtigt, outhärdligt ursinne skakade det luften och skar in i öronen, smärtsamt som ett pinoredskap.

Då det nu hördes för andra gången, störtade alla, som sutto omkring mig, bort för att söka utreda vad detta var. Jag ensam blev sittande kvar. Jag hade en oredig förnimmelse av att jag hade hört något liknande förr en gång. Jag böjde huvudet och lade handen över ögonen för att bättre kunna forska i mina hågkomsters undandolda rum.

Genast förflyttades jag i tanken till stora, öppna vidder, en gråvit, stenig mark, som böljade upp och ned i välformade kullar.

Hit och dit, likt en falk, som söker rov under skyhög flykt, svävade minnet över dessa trakter, som det ännu inte kunde nämna vid namn. På en backsluttning växte eldröda sippor och på krönet av en kulle en liten lund av bleka, skugglösa oliver. Jag förstod, att på det stället, där jag hade hört ett läte, liknande det, som nyss hade genljudit i mina öron, hade jag också sett eldröda vårblommor och vintergröna lövträd. Det måste alltså ligga mycket långt borta i världen, mycket fjärran från Värmland och Sverige.

Minnet spejade och spanade för att kunna genomtränga dunkel och glömska, och helt plötsligt, genom ett oerhört bemödande, bröt det sig fram till klarhet. Jag såg mig själv och min reskamrat åkande i en stor gammal landå, som en gång för mycket länge sedan torde ha tjänstgjort som galavagn i någon storstad. Vi färdades förbi massor av röda anemoner på en bred, präktig landsväg fram mot en muromkransad stad. Jag kände igen vagnen. Den var ett av de uttjänta åkdon, som tillhandahållas av droskägarna i Palestina. Jag kände igen vägen, omgivningen, den muromkransade staden. Jag hade sett allt detta, då jag för en god del år sedan färdades från Jerusalem till Betlehem.

På baksätet i vagnen sitter vår syriska dragoman, brunhyad och med röd fez på huvudet. Han fäster vår uppmärksamhet på ett litet, vitt, fyrkantigt hus, täckt med en låg kupol, som ligger alldeles ensamt på kort avstånd från vägen. Det är utan fönster och liknar dessa allmänt förekommande gravkamrar, som österlandets invånare bruka resa åt sina många helgon och som vi ha funnit på de mest olika platser, än långt borta i öknen, än mitt i en stad eller en by, än, såsom här, vid en väg, där massor av människor färdades förbi.

Dragomanen berättar nu, att detta lilla hus är Rakels grav, och på samma gång försäkrar han oss, att detta inte är något tomt förmenande, utan en verkligt bevisad sanning. Lärda män ha tvistat om äktheten av nästan alla Palestinas heliga platser, men aldrig om denna. Det finns intet tvivel om att detta är det ställe, där Jakob, som också kallas Israel, hade begravt sin mest älskade hustru, kort efter att hon hade fött honom hans son Benjamin liksom till ersättning för en annan son, som han trodde vara riven av vilddjur under en vandring genom öknen.

Vi bli litet andlösa båda två vid tanken på vad detta innebär. Här hade en skön nomadkvinna haft sitt vilorum under en räcka av år, vars längd ingen visste att ange. Här vilade hon, långt innan hennes son Josef hade blivit en mäktig man i Egypti land, långt innan någon kungaborg var rest i Mykene eller någon grekisk flotta hade färdats över havet för att erövra Tröja, och här sov hon ännu, utan att graven hade inhöljts i glömska eller kränkts av förstörelselusta.

Dragomanen berättar för oss, att i forna tider, ja, ända upp till våra dagar, efter vad en och annan hade att berätta, hördes från denna grav gråt och klagan, varje gång som en olycka skulle övergå Israel. Här hade judarnas stammoder upphävt sina jämmerrop natten före den dag, då de små skuldlösa mördades i Betlehem. Härifrån hördes hennes klagan strömma ut över dalen, kvällen innan Jerusalem förstördes och Hinnoms ofantliga dal fylldes till randen av hennes söners och döttrars lik. Och många gånger sedan dess ha såväl invånarna i Betlehem som fältens beduiner hört hennes ofärdsvarslande rop i mörka kvällar och nätter ljuda genom dalarna nedanför Betlehem. Sällan ha långa tider förflutit, utan att hon har måst slita sig lös ur dödens sömn för att sörja över de olycksöden, som hota hennes folk. Inte ett ord talar Rakel, men hennes gråt ljuder hemsk i tystnaden, som omger hennes grav. Den ledsagas av långa, utdragna skrik, vildare och förskräckligare, än någon nu levande varelse kan utsända.

Då vi höra detta, säga vi två reskamrater till varandra, att det inte är underligt, att Rakels grav har blivit bevarad intill våra dagar. Eftersom allt folket tror på henne som på den stora modern, vars kärlek till sina ättlingar aldrig kan utdö, har hon aldrig kunnat glömmas, och ingen av kvinna född har vågat lyfta sin hand mot hennes vilorum.

Vi tala om detta, då vagnen kör förbi det vita gravhuset. I detsamma rycka vi häftigt till. Det är inte kväll nu, utan ljus förmiddag, men det oaktat hörs från graven ett långt, hemskt, utdraget skrik och strax därpå ännu ett och ännu ett.

Hela dalen blir som fylld av dessa läten, som sönderslita våra örhinnor. Det finns inte något mänskligt i dem och knappast heller något djuriskt. Det var intet, som var hemma i den värld, vari vi nu levde. Det var sådana skrik, som den vilda djurkvinnan måtte ha upphävt i tidens morgon. Så hade Eva jämrat sig, då Kain hotade Abel, så hade Hagar gråtit över Ismael. Så måtte det vara, som Rakel, den genom alla tider älskade och älskande, ropar och jämrar sig över sitt folk.

Dragomanen ger i all hast kusken ett tecken att stanna. Han springer ur vagnen och går in i grifthuset. Om en liten stund kommer han tillbaka.

Han förklarar för oss, att de fruktansvärda skriken upphävas av en beduinkvinna, som står inne i griften och anropar Rakel om hjälp för en sjuk son.

Vi bli halvt besvikna, vi ha nästan inbillat oss, att det är den stora stammoderns klagan, som vi höra. Vi säga till varandra, att beduinkvinnan måtte ha lärt sig att klaga av Rakel själv. Dessa urtidsljud måtte hon ha hört utgå från graven någon mörk natt, och nu upprepade hon dem, så gott hon förstod, för att väcka den slumrande dödas deltagande.

Vi säga också, att sådana ljud inte kunna bo i en europeisk kvinnas strupe. Vi säga, att vi aldrig skola få höra något liknande i vår världsdel.

Vi säga mycket av samma slag, men detta till trots så hade jag denna sommardag, den sista dagen i augusti år 1914, hört samma vilda läte alldeles utanför min egen gård. Jag hade känt igen den vilda moderns skrik, då fara hotar hennes barn, såsom var och en, som en gång har hört det, måste komma ihåg det för alltid och aldrig kan undgå att känna igen det.

De, som hade varit ute för att undersöka saken, kommo nu tillbaka. De sade, att den, som hade ropat, var en fattig hustru, vars enda son just skulle lämna henne för att gå ut i krigstjänst. Det var inte fråga om annat än en vanlig värnpliktsövning, men hon trodde, att han aldrig skulle komma tillbaka, eftersom det var krig på alla håll. De hade bannat henne för att hon hade ställt sig att skrika på detta sätt likt en vansinnig och skrämt upp hela gården, men hon hade svarat, att hon hade måst skrika så. Hon kunde inte annat, då hennes son nu skulle ut i kriget och bli dödad.

Jag tänkte för mig själv, att tidens hårda tvång och fasa i hennes strupe hade fött lätet från forntiden, Rakels, den sörjande moderns, gråt. Det var länge sedan det hade hörts i dessa trakter, så länge sedan, att ingen hade varit i stånd att säga från vilken varelse det härrörde. Men nu, då kriget var lössläppt över världen, var det uppväckt ur människonaturens djup, och nu skulle det inte så snart förgätas.

Kanske skulle vi nu få höra det så ofta, att alla skulle få lära sig att känna igen det även i vår avlägsna bygd. Lyckliga, lugna mödrar, som aldrig hade haft en aning om att ett sådant ljud fanns till, skulle kanske få lära sig, att det bodde också i deras strupe.





ÖDEKYRKAN


September 1914.

När jag var barn, hörde jag ofta gammalt folk säga, att i den stora skogen, som utbredde sig öster om mitt gamla hem, skulle det finnas tre stora märkvärdigheter.

Där skulle för det första växa en skön, vit blomma, så sällsynt, att dess make inte stod att uppleta i hela landet. Numera visste ingen riktigt var i skogen man borde söka den, men det var alldeles säkert, att den fanns där. Den stod i ett tätt gransnår vid kanten av ett mörkt kärr, så mycket hade man reda på. Och vore någon bara i stånd att finna den och föra den ner till människorna, så att de finge känna vällukten och se silverskimret över bladen, så skulle de komma att älska den mer än både liljor och rosor.

Den andra stora märkvärdigheten, som dolde sig i skogsdjupet, var en hälsokälla.

Den kom framsorlande med mörkt och bubblande vatten under roten av en stor björk, och förr i världen hade stora folkmassor letat sig väg fram till den. Där hade de blinda fått sin syn tillbaka, och de lama hade med friska lemmar rest sig från sitt plågoläger. Det var en omätlig skada, att nu till dags ingen kunde finna vägen fram till källan eller till den stora björken, som överskyggde den. Ack, det fanns så många sjuka, som längtade efter det hälsobringande vattnet, och om någon vore nog lycklig att finna det, så skulle han bli lika älskad som Betesdas ängel.

Det tredje märkvärdiga, som fanns i skogen, var en gammal ödekyrka, som hade stått kvar där sedan den stora pestens tid och var lika omöjlig att finna som allt det andra.

Den stod långt inne mellan höga storfuror, alldeles ensam och övergiven. De väldiga stockarna i väggarna voro genomgrävda av larver, som hade arbetat ostörda under århundraden, utan att deras snåla käkar hade förmått mala det mäktiga timret till stoft.

Den ägde inga högt spända valv, inga sköna pelarrader. Den var fattig och liten, knappt större än en vanlig stuga, och den vilade på en grund av löst utlagda stenar. Den var så låg, att en fullväxt man knappt behövde sträcka ut sin arm till hela dess längd för att nå upp till takresningen.

Både spåntaket och timmerväggarna voro klädda med en fäll av mossa, som växte tätare och längre än någonsin på en klipphäll. Mången jägare och vedhuggare hade gått förbi kyrkan i den tron, att den endast var ett flyttblock, ett stort jättekast, som någon forntida rese hade slungat mot den gamla kyrkan, som en gång skulle ha funnits där på trakten.

Den hade aldrig ägt några fönster med blyinfattade rutor, utan ljuset hade silat in genom smala gluggar, vilkas luckor hade stått stängda, alltsedan en präst, som var övergiven av sina åhörare, där läste sin sista mässa. Men gluggarna voro fyllda av stora tuvor av ormbunkar, och långa stripor av skägglav hängde ner över dem, så att de förrådde inte för den förbigående, att detta var en byggnad, uppförd av människohänder, och intet stenblock.

Runt omkring kyrkan stod åldrig skog. Marken var täckt av ljus mossa och lingonris. Tjäderhönan smög omkring den med sin kycklingskara. Huggormen solade sig på dörrstenen, som inte hade nötts av fotsteg sedan digerdödens tid.

Intet spår sågs numera av den stora bygden, som en gång hade omgett den. Kyrkan ensam stod kvar för att vittna om att i dess närhet, på skogsslätten mellan de skyggande bergen, hade människor en gång vallat sin boskap och rett åkrar till skörd, att där hade de dansat och lekt, gift sig och fostrat barn, att där hade de gått trygga och trott, att deras efterkommande skulle få leva och bo ända till tidens slut.

Det var borta alltsammans, endast den gamla kyrkan stod ännu kvar och förtalde om sjukdom och död, om barn, som hade irrat föräldralösa genom övergivna hem, om älskande, som skräckslagna hade flytt från varandras sida, om åkrar, som inte mer uppsöktes av någon såningsmän, om fallande hus, om boskap, som hade hungrat till döds i sina stängda bås, om all förödelsens styggelse, som hade omgett den, ända tills tallen och mossan och lingonriset hade trängt fram och lagt sitt höljande täcke över stordödens framfart.

Förr i världen kunde det hända under vackra sommardagar, att glada ungdomsskaror drogo upp i skogen för att söka efter dessa tre märkvärdiga ting, som de gamla så säkert visste att berätta om. Då letades det bakom stenblock och nere i klyftor, då vadade man med ängsliga steg långt ut i myren och klättrade ända upp till toppen av bergåsen, men då kvällen kom och man måste vända om hem, hade man aldrig funnit något.

När de unga kommo tillbaka till gårdarna, voro de mycket missmodiga och tvivlande, men alla de gamla bedyrade, att de tre tingen måste finnas någonstädes i skogsdjupet. De hade hört det i sin ungdom av folk, som hade varit mycket gamla och som visst inte hade varit i stånd att fara med osanning.

Och än i dag kan jag aldrig gå den backiga vägen, som leder inåt skogshöjden, utan att hoppas, att jag helt oförvarandes skall få se den vita blomman slå ut sin blomkrona inne i ett gransnår eller att jag skall få höra det hälsobringande vattnet sorla under en björkrot.

Den gamla kyrkan åter har jag aldrig önskat upptäcka. Jag har fruktat detta gamla hus, där en gång så mycken ångestfull bön och klagande jämmer och ropande förtvivlan hade lämnats att förklinga ohörda. Säkert, tänkte jag, döljer den sig så väl under sin mossfäll, därför att ingen skall behöva beträda det golv, där ett helt folk, som höll på att förgås, hade legat på knä i gagnlös åkallan.

Men nu, i dessa dagar, sedan det stora kriget bröt ut, har jag gärna velat finna den. Nu söker jag inte längre efter blommor och hälsokällor, nu skulle jag vilja återfinna denna gamla byggnad, som har varit vittne till bygders och landsdelars ödeläggelse och undergång.

»Ödekyrka!» ville jag säga till den. »Förödelsens tid är återkommen. Döden drar kring landen och reser upp travar av lik. Barn irra åter föräldralösa genom övergivna hem. Saningsmannen fördrivas från sina åkrar, hus och städer kastas till marken, och gudshusen genljuda av ångestfull bön. Den värld, som var min, håller på att slås i spillror på samma sätt som den, som en gång var din.

Du gamla hus! Jag vet intet ställe, dit det bättre anstode mig att komma med min sorg.

Jag har varit en lekare och en gycklare, men ur min själ framgår inte mer varken gyckel eller lek.

Min själ har blivit som du, stum, utan klockor, utan sång.

Min själ har blivit fattig och mörk och förvildad. Den är full av fasans och förskräckelsens bilder, den är plundrad och skygg som en hemlös, den vet varken råd eller utväg, den ville gömma sig undan och försvinna från allas åsyn, såsom du har gjort, stackars gamla kyrka i ödemarken.»





DIMMAN


Juni 1916.

En höstmorgon år 1914, under det stora krigets första år, utbredde sig en rätt stark dimma över den lilla fredliga och av världshändelser nära nog oberörda trakt, där Den fridsamme hade sin bostad. Dimman var dock inte tätare, än att han kunde se hela trädgården och alla uthus, men längre kunde inte heller blicken tränga. Han såg inga åkrar, inga höjder, ingen skog. Hela hans vanliga omgivning var försvunnen. Han skulle ha kunnat inbilla sig, att han bodde på en ensam liten holme långt borta i världshavet.

Han var ovan vid denna korta synvidd, så ovan, att han erfor en plågsam tryckning över ögonen. Det låg något nedstämmande i att inte kunna se sig fritt omkring åt alla håll, och då han gjorde den vanliga morgonturen genom trädgården, kände han sig ängslig och orolig som inför någon hotande fara.

Ovillkorligen drog han samman ögonbrynen och försökte göra blickarna vassa, för att de skulle kunna genomtränga dimmuren. Allt dylikt hjälpte emellertid ingenting, utan han måste nöja sig med att betrakta det allra närmaste. Rätt ovilligt till en början sökte han förströelse i att beundra några eldröda rönnblad, som i fuktigheten hade fått en glans av gamla kopparkärl. Strax därpå fästes hans uppmärksamhet vid de daggstänkta spindelvävar, som voro utspända över ett jordgubbsland, fullt av vissnande plantor. Han sade till sig själv, att dessa spindelvävar voro höstens skönhetsflor, och han undrade om det var genom dem, som någon gång i forntiden de åldrande kvinnorna hade lärt att dölja sin slocknande fägring bakom pärlstänkta slöjor.

Denna tanke roade honom, hans förstämning försvann, och han såg sig omkring med nytt intresse. Framför sig hade han ett gammalt astrakanträd, som var alldeles nedtyngt av frukt, och han överraskades av att finna trädet utomordentligt vackert. Detta träd brukade eljest, varje gång han genomströvade trädgården, bringa honom ur humör genom sin fulhet. Det var lågt och brett. Grenarna spetade tvära och tjocka rätt ut från stammen. Men nu under mognadens tid, då dessa grenar voro tyngda av frukter, böjde de sig i sirliga bågar. De visade, att de ägde både styrka och vighet. Han förstod, att deras tvära klumpighet var nödvändig, för att de skulle kunna uppbära den börda, som nu tyngde dem.

Han kände sig plötsligt alldeles försonad med dimman. Det var den, som trängde ihop synkretsen och kom honom att fästa sin uppmärksamhet vid småsaker, som han förut hade försummat att glädja sig åt. »För att se väl, för att förstå vad man ser,» tänkte han, »har det i alla tider varit nödvändigt att fästa blickarna vid det närliggande.»

Denna erfarenhet blev än ytterligare bestyrkt vid nästa steg, då han upptäckte några fullmogna, gröna plommon, de sista för året, som ända till nu hade lyckats undgå alla spejande blickar. Men dimman tycktes ha gett honom ett nytt synsinne, och han satte sig genast i besittning av de små blänkande tingestarna. I detsamma hörde han för första gången under denna morgon ett ljud utifrån världen. En stark och grov stämma ropade inne i dimman:

»Herre Gud, var så nådig och hjälp de krigförande! Ja, ja, ja, var nådig mot de krigförande!» Han stannade och lyssnade. Orden trängde tydligt fram ur dimman, men ingen människa syntes till. »Herre Gud, var så nådig och hjälp de krigförande! Ja, ja, ja, var nådig mot de krigförande, för de har det allt bra svårt. Blodet flyter i dikena som vatten. Ja, ja, ja, Herre Gud!»

Den fridsamme, som hade gått försänkt i fredliga och angenäma tankar, gjorde en rörelse av otålighet. Kriget återigen! Det gick inte an att glömma det för ett ögonblick. Om man vände sin uppmärksamhet mot något annat, tycktes själva naturen få röst för att återföra i ens medvetande det förskräckliga, som övergick mänskligheten.

Återigen ropade det inne i dimman: »Blodet flyter som vatten i dikena. Likhögarna ligger på åkern, stora som halmstackar. Ja, ja, ja, hjälp de krigförande!»

Det var naturligtvis den sinnesrubbade kvinnan, som alltid strök omkring i trakten bedjande och sjungande, som nu hade tagit sig till att anropa Gud för de stridande stormakternas räkning. Hon gick väl där uppe på vägen, som löpte fram längs med skogsbrynet, och som nu var osynliggjord av dimman. Det var rörande att höra henne, och på samma gång kunde han inte låta bli att småle åt att denna arma varelse ville sätta en damm för världskriget med sina böner.

»Hjälp de krigförande, så att de får fred!» upprepade den sinnessjuka. »Blodet rinner i dikena som vatten ...»

Han stod stilla och lyssnade, så länge som hon var inom hörhåll. Därpå suckade han och fortsatte sin vandring.

Sannerligen, denna tid var sådan, att varje människa kunde få lust att ge sig ut på vägar och stigar och ropa ut den ångest, som man kände.

Den fridsamme stönade vid tanken på denna kamp, vari snart sagt hela mänskligheten deltog och som hotade hela världen med förstörelse. Om det åtminstone vore en stormflod eller ett vulkanutbrott, som man hade att göra med! Olyckan vore inte mindre fördenskull, men man hade inte den förnedrande känslan, att den vållades av människor, anbefalldes av människor. Man behövde inte heller tänka, att eftersom det var förnuftiga varelser, som hade gripits av krigets vansinne, så borde det finnas något ord eller kanske någon åtgärd, som kunde hejda raseriet. Man behövde inte varje dag och stund med smärta och ångest grubbla för att finna detta, som skulle sätta en damm för ödeläggelsen.

»Vad kan jag göra?» frågade han sig själv. »Mitt ord skulle inte ha större betydelse än den stackars sinnessjuka vandrerskans. Men ändå ...»

Han kunde inte undgå att känna, att något borde göras, att man inte kunde sitta stilla.

Under sin vandring hade han nu hunnit till det mest avlägsna hörnet av trädgården. Och då han nu vände för att gå tillbaka, hade han en leende och intagande tavla framför sig.

Härifrån höjde sig marken i långsam stigning upp mot boningshuset. Den fridsamme såg framför sig hela sin gamla gård med dess röda hus och dess lövmassor i skiftande höstfärger. Det var kanske egentligen ingenting annat, än vad han såg alla dagar, men stället tedde sig annorlunda än vanligt, därför att dimman hade skilt ut det ur det omgivande landskapet.

Då gården visade sig för honom så där förensligad, märkte han först rätt hur vackert det röda boningshuset överst på kullen fogade sig samman med de gröna och gula trädkronorna omkring det, med de lägre flygelbyggnaderna, med de uppbolmande buskagen där nedom och med den låga kransen av nysatta fruktträd, som omgav kullens fot. Aldrig hade allt detta slutit sig så harmoniskt samman som i dag, då dimman stod och omramade det och fyllde ut alla tomrum. Ingenting kunde tas bort, allt måste vara där, allt låg på sin rätta plats. Så där hopfogat av dimma och grönska, blev hans hem mer tilldragande än någonsin. Det utstrålade trygghet och trevnad. Han kände sig lugn och lycklig bara genom att betrakta det.

Helt plötsligt fick han ett besynnerligt infall. Han tänkte sig ensam med sin gamla gård. Han tänkte sig gården och sig själv levande sitt eget stillsamma liv, medan dimman omslöte dem med sina murar och gömde dem för världen. Den skulle stå vakt omkring dem dag efter dag, så tät och ogenomtränglig, att inte en gång de förbifärande, som åkte fram på vägen uppe i skogsbrynet, skulle veta om, att de funnos där tätt bredvid.

Postbudet med sin svarta väska skulle inte kunna hitta till gården i den vilseledande dimman. Inga gäster, inga främlingar skulle kunna finna mynningen av allén, som ledde upp till boningshuset. Ingenting från yttervärlden skulle kunna leta sig fram till gården, och ingenting från gården skulle kunna leta sig fram till yttervärlden.

Vinter skulle följa höst, sommar skulle följa vår i långsam växling. Snö skulle falla och töa bort, mark och träd skulle klädas av grönska, och grönskan skulle vissna och försvinna. Köld och värme skulle ömsevis tränga fram till dem, men den töckniga dimman skulle likafullt förbli stående.

I ett drömliv skulle de komma att leva, han och gården. Syssla skulle följa syssla. Skörd skulle följa sådd, och bak skulle följa brygd i långsam växling. Kor skulle mjölkas, får klippas, garn spinnas, dukar av glänsande dräll trollas fram ur vävstolen. Av sitt eget arbete skulle de tvingas att leva. Ingenting skulle kunna föras dit och ingenting därifrån. Den sorg, som tyngde dem, skulle vara deras egen. De skulle bara ha sig själva att lita till. De skulle bo på en ö i världshavet, dit intet fartyg visste vägen.

Det, som mest tjusade Den fridsamme, var utsikten att på detta sätt kunna undkomma det stora krigets förfäran. Han sträckte ut sina armar och talade till dimman:

»Bliv kvar, dimma, bliv kvar! Det är förfärliga tider, som stunda. Låt mig slippa att genomleva dem! Stå vakt kring min gård med dina vita murar! Låt mig leva här på mina fäders gamla gård utan att behöva veta vad som tilldrar sig av våldsdåd och blodsutgjutelse! Låt mig och mitt folk gå här inne stilla vid vårt arbete utan att störas av rykten om främmande människors olyckor!

Fåglar skola stundom leta sig fram till oss, men vi skola inte efterforska om de bära något bud under vingen. Stundom om morgnarna skola vi höra den stackars vansinniga gå förbi under högljudda böner. Men vi skola inte bry oss om att höra efter om hon ännu ber för de krigförande.

En gång, då allt är över, då. människor ha upphört att strida och förgöra varandra, skall du upplösa dig och försvinna. Och vi, som ingenting veta om det förfärliga, som har inträffat, vi skola med hänförelse gå ut i världen för att njuta livets eviga högtid. Våra sinnen ha inte blivit besmittade med berättelser om våldsdåd och blodsutgjutelse. Våra hjärtan ha inte blivit hopplösa genom att höra talet om olyckor, som vi inte äga makt att hjälpa. Vi skola återvända till världen i den tron, att människor äro milda till sinnelaget och älska det fredliga uppbyggandet. Vi skola vara som de fromma sju sovare, som räddades undan våldets tid för att se, att lycka och fred kunna vända åter, att nöd och elände inte äro det enda, som jorden bjuder sina arma barn.»

Då Den fridsamme hade uttalat dessa ord, hörde han två olika ljud. En vindpust for fram genom dimman, ormlikt väsande. Det var det ena. Det andra var ett svagt eko ur den arma vandrerskans bön. »Hjälp de krigförande till fred, Herre Gud!» ljöd det från långt avstånd. Det lät nästan som en varning, men han lät inte hejda sig.

»Låt mig gå här i min trädgård, dimma,» utbrast han, »och upptäcka nya små skönheter! Lär mig att fästa blicken vid det närliggande! Låt mig verka på det sätt, som är mitt eget, syssla med ting, som jag kan sköta! Låt mig slippa att som en sinnesrubbad löpa kring landet för att söka ställa till rätta det, som jag inte är man till att behärska!»

Då detta var sagt, hördes på nytt ett sus i dimman. Han tyckte sig uppfatta något, som liknade ett »Ske dig, som du vill».

Men detta var naturligtvis endast ett självbedrägeri. Nästan i samma ögonblick kom en frisk vind farande. Den rev dimman i bitar, som den slungade åt alla håll. Allting återtog sin vanliga gestalt, och han smålog åt de tankar, som dimman hade väckt inom honom och som aldrig skulle gå i verkställighet. Men sådana önskningar som hans äro farliga att framställa. Naturmakterna göra sig stundom ett elakt nöje av att tillmötesgå våra dåraktigaste infall.

Alltifrån denna dag märkte Den fridsamme, att budskapen från kriget, trots att de tilltogo i ohygglighet, inte mera plågade hans känslor som förut. Allt, som skedde, föreföll honom främmande och avlägset och tycktes inte vidkomma honom. Han skötte sitt vanliga arbete utan att störas av ångest över att världen höll på att förintas.

Mannen, som inte förstod, att det var dimman, som hade hört hans bön och lagt sig förslöande över hans själ, hängav sig åt den tron, att han hade vunnit i jämvikt och vishet.

Han prisade sin klokhet och sin försiktighet. All lust att finna ett medel att hejda den syndaflod, som var lössläppt över världen, drunknade också i det töcken, som, utan att han märkte det, omhöljde hans förstånd. All lust att handla föll till marken i rådlöshet, men han var så förslöad, att han prisade sig lycklig, därför att han hade vishet nog att hålla sig stilla och låta bli att överanstränga sig med en hopplös strävan.

Han såg, att andra, som inte voro förmer än han, framträdde för att säga sitt ord, men han märkte inte, att de vunno något med sitt talande. Han liknade dem vid kvinnan, som han hade hört ropa till Gud i den dimmiga höstmorgonen. Han ansåg, att deras själar måste vara förvirrade, eftersom de företogo sig något, vartill de varken hade makt eller befogenhet.

Men innerst inne i själens djup hade han dock följt deras handlingar med brinnande ångest. Under sköna, stjärnklara nätter förlorade dimman sitt välde över hans själ, och då tänkte han med förtvivlan på den stund, då han måste lämna det jordiska och föras inför sin domare. Och han visste, att i den stunden komme kvinnan, som gick och ropade på vägen, att stå jämte honom inför Guds tron. Och till honom skulle Gud fader säga med sträng röst: »Jag släppte en storm lös över jorden i din tid. Hur kom den tanken till ditt hjärta, att du skulle gömma dig undan för stormvädret?» Då ville Den fridsamme försvara sig och säga: »Det var övermänskligt, det som du begärde att jag skulle göra. Jag teg stilla, därför att jag ingen utväg såg. Det hörde inte till min syssla att dämpa din storm. Jag fruktade, att jag mera skulle skada än gagna.»

Då skulle den högste domaren säga: »Jag vet, att jag inte hade givit dig förstånd nog att dämpa stormen. Men jag hade givit dig krafter nog för att visa medlidande och öva barmhärtighet.»

Då skulle Den fridsamme peka på kvinnan, som stod bredvid honom inför Guds tron. »Den kvinnan har talat och talat utan uppehåll,» skulle han säga, »och vartill har det hulpit?»

»Ingalunda har det ropandet kunnat beveka de jordiska makthavarnas hjärtan,» skulle då han svara, som råder över himmel och jord. »Men min famn har det öppnat för henne och vägen till min härlighet.»

Då skulle Den fridsamme veta, att för honom fanns intet hopp, och i sin förtvivlan skulle han sjunka ned från Guds tron djupare och djupare, till de rymder, där allt är köld och mörker och tystnad och förstening och förslöande töcken.





DEN LILLE SJÖMANNEN


Juli 1916.

Det är en vacker söndagseftermiddag, och jag sitter ensam på en bänk i den gamla herrgårdsträdgården utanför en liten västkuststad. Det är en mycket fredlig och lugn plats, fastän den numera, är upplåten åt allmänheten. Här och där stå några bord och stolar uppställda under träden. Här och där sitta några stillsamma gäster, som tala lågt, nästan viskande sinsemellan. En enda gammal uppasserska sköter serveringen. Hon tar lugnt och vänligt emot beställningarna och utför dem omsorgsfullt, men utan minsta brådska. När hon i sinom tid kommer med en fullastad kaffebricka och sätter ner den framför en gäst, småler hon välvilligt, som en värdinna, vilken bjuder sitt främmande det bästa huset förmår.

Litet bakom mig ha tre personer tagit plats kring ett bord. De sitta så orörliga och tysta, att det dröjer en stund, innan jag märker, att de finnas där. Det är endast med långa mellanrum, som någon av dem säger ett ord.

Det lilla sällskapet består av två gamla fruntimmer i allvarsamma, svarta dräkter och en ung man om ungefär tjugu år, klädd som någon bättre sorts sjöman. De båda gamla äro så gripna av att sitta ute bland främmande, finklädda människor, att de absolut inte kunna hitta på något samtalsämne, men den unge mannen håller det tydligen för sin plikt att då och då säga något.

»Mor och Moster,» utropar han, »vad det var roligt, att vi fick så vackert väder till den här utflykten!»

»Ja, det var bra roligt,» svara de båda gamla med en mun, och så faller tystnaden över dem igen.

Jag flyttar mig en smula på bänken för att kunna se bättre. Den unge sjömannen sitter litet självsvåldigt bakåtlutad med händerna i byxfickorna och vaggar på stolen. Han ser alls inte uttråkad ut. Han har tvärtom ett belåtet uttryck över sitt gossaktiga ansikte.

De två gamla fruntimmerna, som sitta på ömse sidor om honom, äro alldeles ovanligt fula. De se inte ens vänliga ut, utan sitta här sträva och dystra, märkta av mödosamt arbete och en tung, glädjelös livsuppfattning. Men var gång den unge mannen möter deras blickar, ljusnar han upp och småler. Det är inte bara den vackra eftermiddagen, som ger honom hans goda trevnad, utan framför allt dessa gamla kvinnors närvaro.

»Vad det är roligt, Mor och Moster, att vi fick så vackert väder till den här utflykten!» utropar han än en gång, och de gamla instämma som förut.

Jag för min del tänker, att det inte är så alldeles säkert, att de två gamla kvinnorna äro nöjda med utflykten. De äro troligen så invanda stadsbor, att de trivas bäst i sina egna små rum, vid sin egen välkända gata. Troligen tycka de inte riktigt om att visa sig på ett sådant här förlustelseställe. Låt vara, att man inte serverar annat än kaffe och te; de känna sig ändå otrygga. De skulle vara vida bättre till freds, om de sutte i kyrkan och hörde på aftonsången.

Det är naturligtvis »gossen», som har varit ivrig att få dem med ut för en gångs skull. Han har velat glädja dem genom att föra dem ut till grönska och blommor. Han har trott, att det skulle roa dem att se de många fina herrskaperna, som gärna vandrade ut till denna fridfulla plats.

Då den gamla uppasserskan kommer fram till gruppen med en tung bricka, ser hon mer än vanligt nöjd och välvillig ut. Detta är alldeles efter hennes hjärta: en son, som är ute med sin mor och en annan gammal släkting för att bereda dem en glad stund.

Det blir något livligare nu, då kaffet drickes. Det är den unge, som är värd, och de gamla allvarliga fruntimmerna måste nästan skratta, då de se hur resolut han reser sig och griper kaffekannan. Detta är ju den upp- och nervända världen. Det är de, som bruka sätta fram undfägnad åt honom, som bruka bjuda honom att ta för sig. Nu måste de låta det ske, att han häller upp kaffe, lägger i socker, slår i grädde, allt i överflöd.

Han är kanske inte fullt säker på hur mycket kannan rymmer, för han vågar inte slå i något i sin egen kopp. Trots alla protester gör han det inte. Han har druckit så orimligt mycket kaffe förut i dag. Och inte heller lägger han för sig något småbröd. Men till sina gäster plockar han över så många kakor, att de ligga runt om faten.

Därpå sätter han sig ner och betraktar de båda gamla med strålande uppsyn. Han gör sig ingen möda att dölja hur stolt han är över att få undfägna dem, över att ha lyckats föra dem ut i naturen, locka dem bort från deras trånga gata.

Allt hittills har det varit de, som ha fått sträva och slita för honom, men denna gången har han kommit hem med riklig hyra. Avlöningarna ha ju blivit mångdubblade nu under kriget. Nu är det han, som kan bestå, och de, som få ta emot.

Medan han lutar sig bakåt för att komma i en så bekväm ställning som möjligt, tänker han på att ett sådant här nöje ha modern och mostern kanske aldrig förr smakat. När han kommer ut på havet igen, så skall han räkna sig det till godo, att han skänkte dem en sådan glädjestund.

Den lille sjömannen har varit en smula förströdd, medan de gamla ha ätit och druckit, men i samma ögonblick, som de sätta kopparna ifrån sig, far han upp för att bjuda påtår. Gummorna krusa en smula, men han slår åter upp fulla koppar åt dem.

»Mor och Moster får lov att hålla till godo, eftersom jag i morgon ska ut på långresa igen.»

Men till tretåren säga gummorna rakt nej. Det är något, som de aldrig ha kunnat med. Det måtte han väl veta.

Så snart som han är övertygad om att de verkligen äro nöjda, slår han i åt sig själv och dricker kopp efter kopp. Han tömmer kannan på varenda droppe och småbrödskorgen på varenda kaka. Det går så fort och så lätt, att de gamla bli förfärade.

»Jo, du är just den rätte, du! Att säja, att du inte ville dricka mer kaffe i dag!»

Han skrattar och är lycklig över sin lilla list, och de båda gamla glömma sig så långt, att de småle, de också.

Men då kaffebrickan tas bort, blir det slut på livligheten, och tystnaden faller över dem igen. Båda gummorna se sig omkring, som vore de ängsliga, att någon skulle ha märkt, att de hade haft roligt. De sträcka upp sig och sätta på sig den stränga kyrkminen.

»Det var allt bra roligt, att vi fick så vackert väder för den här utflykten,» säger sonen. Han säger det med en min, som om det skulle ha varit han, som hade ställt om med solskenet och lugnet och sommarfägringen och ville ha beröm för det. Och de förstå detta och berömma honom, men därmed låta de samtalsämnet falla.

Den lille sjömannen har emellertid blivit livlig efter kaffet, och han vill verkligen locka dem in i ett samtal.

»Se, Mor, så många svalor!» säger han.

Modern lyfter huvudet, men ser åt orätt håll. Hennes ögon äro gråa av starr, och hon ser inga svalor, men det gör detsamma. »Ja, tänk så vackert de flyger!» svarar hon.

Om en stund blir det tal om att gå hem och sluta upp med detta roliga. Det är de gamla, som väcka förslaget, men den unge ber dem helt ivrigt, att de skola stanna än en stund. Han har det så bra här.

Och han sitter där gungande och småvisslande, sedan alla samtalsämnen ha fallit till marken. Han önskar sig ingalunda därifrån. Han är alldeles nöjd med sin värld.

Det kommer en skara av fem, sex ungdomar vandrande genom trädgården. De tala mer högröstat än de förutvarande gästerna, föra med sig en helt annat stämning än den, som förut har varit rådande under de himmelshöga träden.

De vandra tätt förbi bordet, där den lille sjömannen sitter, nicka och vinka för att göra sig uppmärksammade av honom, men tilltala honom inte, utan gå vidare.

Men en av dem stannar, en ståtlig flicka, vacker, finhyllt, med stora, bedjande ögon.

»Godda, Kristensson!» säger hon och närmar sig tvekande.

Den lille sjömannen nickar och småler, men reser sig inte och tar inte händerna ur byxfickorna.

»Godda, Anna!»

»Kristensson kom inte med på seglingen i förmiddags?»

»Nej, Anna förstår ju, att jag ville gå ut till kyrkogården och se hur de begrov den tyske matrosen.»

»Men i kväll kommer väl Kristensson med på dansen?»

Hon talar helt försagt och hopplöst med tårar i rösten.

»Tack, Anna! Men jag har så mycket att ställa med hemma i kväll. Anna vet, att jag ska bort i morgon.»

»Jaså. Adjö då, Kristensson!»

»Adjö, Anna!»

Han låter henne gå, bara gungar vidare och börjar på nytt med visslandet.

De två gamla ha följt den lilla scenen med spändaste uppmärksamhet. Då flickan går, drar en skymt av ett leende över deras ansikten. De kunna ändå inte låta bli att glädja sig över att gossen föredrar att stanna hos dem, fast ungdom och kärlek locka.

Båda två gummorna resa sig beslutsamt. Nu äro de alldeles nöjda. De måste hem för kvällsvarden skull. De tacka honom helt ceremoniellt för kalaset, men mitt i raden av de fina orden utbrister modern: »Den här kvällen ska jag komma ihåg i min sista stund.»

Den lille sjömannen är visst inte glad åt uppbrottet. Han blir sittande i det längsta; man ser på hans min, att han skulle ha kunnat stanna hur länge som helst.

Medan de avlägsna sig, följer jag dem med ögonen framåt trädgårdsgången. Den lille sjömannen går bredvid sin mor. De ha att passera ett ställe, där vägen går fram över en kal klipphäll. Då slår han armen om modern och stöder henne.

Men även sedan de ha kommit förbi det farliga stället, fortsätter han att gå på samma vis med armen om modern.

Och det förefaller mig nu, som om den unge egentligen inte stöder henne, utan snarare håller sig fast vid henne. Han griper om henne för att få skydd.

»Han är rädd,» tänker jag. »Det syns på de sammandragna axlarna, att han är rädd. Han är utom sig av fasa, och liksom förr i världen, då han var ett litet barn, smyger han sig intill sin mor för att få skydd. Men vad är han rädd för?»

Jag kastar en nästan förfärad blick på stolarna, där de tre människorna ha suttit. Har det inte i själva verket funnits fyra gäster vid det lilla kaffebordet? Har inte den bleka skuggan av den tyske matrosen, mannen från Horns rev, vars vinddrivna lik hade hittats ute bland skären och förts in till staden för att begravas, suttit med i kretsen? Hade inte den lille sjömannen hela tiden sett honom där, skrämmande med havets fasor? Var det inte han, som med sin hemska närvaro hade drivit den unge från lust och lek och tvingat det ångestfulla hjärtat att söka skydd i den gamla, trygga hamnen?

Han har velat, att hans mor skall bedja för honom med visshet om hans odelade kärlek. Han har velat äga det skydd, som en mors välsignelse kan ge, då den skänkes rikt och oförbehållsamt.





STJÄRNAN


(Brev från en svensk arbetare.)


20 april 1917.

Det är en stjärna, som är på väg. En stor planet har satt sig i rörelse ner emot jordklotet. Jag har sett den långt borta i världsrymden. Den faller och faller, och för var dag, som går, kommer den närmare.

Jag är ingen av dem, som brukar gå omkring och se syner, och inte heller är jag någon botpredikant. Jag har aldrig besvärat mig med att sitta och leta efter profetior i Uppenbarelseboken, utan jag rättar mig endast efter sådant, som jag själv har erfarit. Jag är ingen av dem, som tala i fåvitsko.

Jag vill berätta för Högädla Författarinnan vem jag är. Jag är en verkstadsarbetare, och helt nyligen är jag hemkommen till Sverige efter att ha varit i tjänst hos en tysk firma i tio års tid och efter att ha suttit hela tre månader i ett tyskt fängelse. Jag har fått leva på soppa, kokt av vicker och rovor, och på något slags jolm, som skulle kallas för kaffe, och inte mer än två och en halv skiva bröd har jag haft i dagsranson. Jag hade inte så mycket som en bibel att läsa i, och jag fick bara snäsor och ovett till svar, då jag bad att få låna en tidning.

En redlig svensk är jag. Jag har aldrig förfördelat en människa, och jag behöver inte fördölja varför jag har suttit fången. Jag låg en natt på ett hotell i Köln, utan att det blev anmält för ordningsmakten, och det kunde inte försonas med mindre än tre månaders inspärrning.

I tio års tid har jag levat i Tyskland. Hos en tysk firma har jag tjänat under mina bästa ungdomsår, och jag har betyg om stor skicklighet och ospard flit och ett gott uppförande. Jag fick min lön för det alltsammans under min hemresa, när polisen i Köln tog hand om mig och lät mig leva på vicker och rovor i hela tre månader.

Men jag talar inte om detta för att beklaga mig, för jag har, Gud ske lov, inte blivit skadad till hälsan. Jag vill bara förklara hur jag kom mig så bra i gång med att undra och fundera. För jag tänkte på allt, som fanns mellan himmel och jord, medan jag satt inspärrad, och mest av allt tänkte jag på själva världsordningen. Jag fick klart för mig, att det måste bli ett slut på det nuvarande eländiga tillståndet.

Det vet var och en, som någon tid har stått på en verkstad, vad det fordras för en ordentlighet och uppmärksamhet och hur kvick en får vara att passa det, som en har blivit satt till att sköta, för att det hela skall hållas i gång och det inte skall ske några olyckor. Men vad skall en då säga, när en tänker på det stora världsmaskineriet med alla löpande dragremmar och svingande hjul och farliga kraftkällor och ömtåliga maskindelar???

Vart en ser, så är det inte annat än lättja och oförstånd. Det är fel hos de ledande och det är fel hos dem, som skola ledas. Ingen är det, som riktigt tar reda på folk och håller dem till sina plikter, utan var och en får sköta sig, som han bäst kan. Och när allt, som skall utföras, göres med pock och tvång och motvilja och ledsamhet, så minsann det är något skäl att förundra sig över att det exploderar jämt och samt och att folk var dag kommer till skada i maskinerna.

Jag såg det så klart, där jag satt instängd i fängelset, att det inte kunde fortsätta, som det gjorde. Jag förstod, att Överledningen hade mist tålamodet och ville göra sig av med en hop av de nuvarande arbetarna, att den ville överge de gamla fabriksanläggningarna och försöka med nya metoder och med nytt arbetsfolk.

Jag kunde inte förtänka Överledningen detta, för den hade inte visat någon kort långmodighet. Men när den klämmer till en gång och vill göra rent hus, då blir det inte tal om några kompromisser och milda uppgörelser. Då skickar den efter världskriget med dess huggande bila, och genast ha många miljoner i flygande hast fått slänga ränseln på ryggen och ge sig av till en annan värld. Och den skickar efter revolutionen med dess sopande kvast, som röjer undan det vanskötta och vräker omkull de gamla fabrikshusen.

Det insåg jag klart, att det inte kunde få fortsätta, som det hade varit. Men fråga var om det skulle stanna med den förödelsen, som redan var skedd, fråga var om det inte skulle komma något än värre, så att de landen, där krigslågan hade brunnit starkast, skulle bli helt och hållet förintade.

Men sedan jag nu är hemkommen till mitt kära fädernesland och inte mer har de trånga cellväggarna omkring mig och inte behöver sitta och höra på hur vakten marscherar fram och tillbaka i korridoren eller undra på om jag någonsin mer skall bli en fri man, nu försöker jag att sätta i bur mina oroliga tankar, som ha blivit lössläppta i fängelset.

»Ni ska inte vara så ängsliga, tankarna mina,» säger jag till dem. »Det var bara instängdheten och den dåliga kosten, som gjorde er så försagda och skräckslagna. Nu ska vi hoppas, att vi snart få fred och att Överledningen inte alldeles ska förstöra oss.»

Men mina tankar ville inte lägga sig till ro. Det var, som fanns det något inom mig, som visste, att eländets mått inte var fullrågat.

Och i förrgår, på natten mellan den 18 och 19 april, då jag låg och stred med mina sömnlösa tankar, blev jag befalld att resa mig upp i bädden och se ut genom mellanrutan på fönstret. Och när jag lydde rösten och tittade ut genom mellanrutan, då såg jag långt borta i himmelens höjd en stjärna, som gick runt i en cirkel och for upp och for ner och svängde både åt höger och vänster.

Jag hörde rösten säga, att detta var den stora planeten Jupiter. Nu hade den lossnat från sitt rum, nu var den på väg genom världsrymden.

»Stå upp!» sade rösten. »Stå upp och förkunna, att nu gäller det för det gamla Europa! Ty då stjärnan närmar sig, skall en stor hetta uppstå på jordklotet. Och runt om England skall havet bli uttorkat, och i Tyskland skall allt levande förbrännas till aska, och av Ryssland skall ingenting mer bli kvar än torr ökensand. I de sköna Medelhavsländerna skola floderna strömma med kokande vatten, och bergen skola smälta och rinna bort som flytande eld.

Det är Guds hämnd, det är hans rättvisa straff. Du skall ropa ut, att det är förbi med det gamla Europa. Det skall förgås med alla sina synder, med sitt myckna krigande och sin stora fåfänglighet.

Det skall bliva en stor jämmer över det gamla Europa, över dess stora städer och fruktbärande fält och miljoner av människor, ty det skall svedas bort såsom ett ont sår. Men jordens andra länder skola varda förskonade.»

Och rösten sade till mig, att jag skulle sjunka på knä och lägga mina händer mot varandra, så att finger stödde mot finger. Och då jag detta hade gjort, så talade den på nytt.

»Detta befaller dig den Högste i sin barmhärtighet. Du skall skriva ner allt det, som du har sett, och kungöra det för myndigheter och folk, så att den, som litar på tecknet och tror dina ord, må kunna fly undan och rädda sig.

Du skall säga, att det är ingen dag utsatt för stjärnan. Den far fram och tillbaka. Den kan komma om en månad, den kan komma om ett år. Men alla furstar och regerande skola skynda sig att göra slut på världskriget och ge folken fria ur krigstjänsten, så att de kunna fly bort ur det gamla Europa.»

Och mera varken hörde jag eller såg under den natten, utan jag föll i en tung sömn.

Men på morgonen, då jag vaknade, var jag tvehågsen. Jag sade till mig själv: »Vem är jag, att jag skulle tala till myndigheter och folk? Vem är jag, att jag skulle göra min stämma hörd över en hel världsdel?»

Därför vänder jag mig till Högädla Författarinnan. Må hon kungöra min syn för myndigheter och folk, må hon uppmana dem, som forska i stjärnorna, att de rikta sina synrör mot himmelen, att de efterspana den stora planeten Jupiter, om den har övergivit sitt förra rum.

Jag är ingen av dem, som bruka gå omkring och se syner, och inte heller är jag någon botpredikant. Jag har aldrig besvärat mig med att sitta och leta efter profetior i Uppenbarelseboken, men sedan den natten, då jag såg stjärnan, bor en isande skräck i min lekamen.

Det är ingen tid till tvekan.

Må den, som kan tala, upphöja sin röst. Det är mycket på tiden, att hela världen får veta vad det är för en gäst, som närmar sig, vad det är för en gäst av eld och fasa, som närmar sig.





BÅLET


(Brev från en dansk krigsfånge.)


Maj 1917.

Förut i livet har jag knappast författat en rimmad rad, men nu gör jag ingenting annat än skriver vers. Jag vill lära mig konsten att forma mina tankar till oförglömlig dikt. Jag vill lära mig att svinga det mäktiga trollspöet, som tvingar hela världen till åtlydnad.

Jag tycker det är märkvärdigt, att jag kan skriva, som jag gör, ty jag har just inte något lämpligt arbetsrum. Det råder ingen tystnad omkring mig, och vad som kallas för diktarfred, det får jag inte mycket njuta av. Jag sitter i en fångbarack i Irkutsk i det förbannade landet Sibirien, och jag har nio och nittio kamrater omkring mig här i rummet.

De bullrar och stojar beständigt, och jag tror, att de gör vad de kan för att störa mig. De sätter sig bredvid mig och sjunger visor, och de tjuter tyska rätt i öronen på mig. Det är, som om de inte skulle tåla, att jag sitter och skriver vers. Det är, som skulle det vara förbjudet att skriva vers i fångbaracken, liksom jag tänker mig, att det är förbjudet att sjunga psalmer i helvetet.

Men jag skriver i alla fall, därför att jag vill skaffa mig vapen i händerna. Jag vill öva mig, så att jag må kunna slå ner Kriget. Jag vill kasta det till marken, jag vill sätta min fot på dess nacke. Det skall få ångra den orätt, som det har begått emot mig.

Jag säger inte annat, än att de är olyckliga, alla dessa, som är instängda i fångbaracken. Jag vet, att ett par av dem har blivit tokiga av hemlängtan, och de andra går bara och väntar på att de skall insjukna i tyfus eller kolera. Men de är alla soldater, de har gått ut för att strida och döda, och det skedde dem ingen orätt, då de blev gjorda till fångar och sända till Sibirien.

Mot mig däremot, mot mig gjorde man en stor synd, då man förde mig hit, därför att jag är en fredlig dansk. Jag har aldrig lyft ett gevär till ögat, och mitt land är inte med i världskriget. Jag vet ännu i dag inte varför det stora Ryssland lade sin hand på mig i den lilla staden i Westpreussen, där jag vistades hos mina anförvanter. Jag var ingen spion, jag var ingen förrädare, jag vet inte varför jag fördes bort i fångenskap.

Jag vet inte varför man nekar att ge mig fri. Varför får jag inte resa hem till Danmark och arbeta för de mina? Varför skall jag förstöra mina bästa år i grubbel och sysslolöshet?

Det kan inte vara mer än en mening med allt detta. Jag är hitförd, för att jag skall få smaka Krigets värsta elände. Jag är hitförd, därför att Kriget skall få en fiende, som aldrig vill sluta fred eller gå med på någon förlikning.

Jag skriver och skriver, jag vill lära mig den sköna konsten att sätta tankar på rim. Jag vill, att mina dikter skall bli hårda tänger, som fattar om människors krigslystnad och rycker upp den med rötterna. Jag vill, att de skall bli sjuttonåriga tärnor, som ingen man kan motstå. Jag vill, att de skall bli surrande myggsvärmar, som stör alla sovandes sömn. Men jag är en nybegynnare, och jag ser, att ännu är mina sånger maktlösa. De faller till jorden som torra löv. Det blir ett prassel, när de faller, men det är ingen, som vänder sig om och ser efter vad det var, som föll.

Om någon visste, om någon visste vad det vill säga att sitta och dikta i fångbaracken. Ibland kan jag inte skriva, därför att jag måste laga min gamla rock. Vi har desamma kläderna på oss som för tre år sedan, och de är så trasiga, att de faller i bitar. Ibland är det så kallt här framme vid fönstret, att fingrarna vill stelna, och ibland kan jag inte tränga mig fram till lampan. Men jag skriver och skriver. Jag söker efter det farliga ordet, som kan slingra sig omkring Kriget som en mäktig orm och kväva det. Jag vill stoppa ner det i en smutspöl. Jag vill låta det dö i en fångbarack i det förbannade landet Sibirien.

Jag skriver och skriver. Det är inte så underligt, att de ryska väktarna gör narr av mig och tror, att jag är tokig. Det är många, som bär sig konstigt åt i fånglägret, men de har inte sett någon, som här fått ett så besynnerligt infall som jag.

Men jag vet, att det blir aldrig fred, förrän jag får gå ut i världen med mina små sånger, förrän jag slipper lös och får läsa upp dem för fiskare och för bönder, för kvinnor och barn, för alla dem, som strider i skyttegravarna, och för de fångna och för de i kriget lemlästade. Det blir aldrig fred, förrän mina vers får flyga omkring och tända hjärtan, liksom eldgnistor tänder höstackar.

När jag då kommer till en stad, då skall jag ställa mig på torget, på rådhustrappan, och män och kvinnor skall församlas omkring mig. Och när de hör mina ord, skall det inom dem uppstå en förfärlig vrede mot Kriget. De skall samla halm och ved på torget och tända upp ett stort bål, och de skall skynda till sina hem och komma åter med alla förgörande vapen, med alla krigsböcker och krigsmålningar. De skall komma med uniformer och trummor, med de skallande trumpeterna och de fladdrande fanorna. Och allt detta skall de kasta på bålet till att förbrännas.

Ja, fredsbålet skall brinna. Gamla vers om blodiga hjältedater skall brinna, och barn skall kasta på bålet sina leksakshjälmar och träsvärd. Rostiga riddarrustningar skall vräkas ut från museerna och smältas ner tillsammans med sablar och kulsprutor. Alla Krigets äretecken, alla dess proklamationer och all dess egendom skall förtäras av lågor.

Och kasernerna skall rivas för att ge näring åt det stora fredsbålet, murar och fästningsverk skall störta samman i skenet därav, och skyttegravarna skall förintas, och kanoner och mörsare skall varda till skrothögar.

Låt fredsbålet brinna! Låt det brinna till glädje för människorna! Låt det knalla av granater och kartescher! Kasta dit örlogsskeppen, kasta dit undervattensbåtarna, kasta dit flygmaskinerna! Låt det flamma och gnistra till glädje för Gud och för människor! Låt fredsbålet brinna! Kasta dit hatet, kasta dit människohjärtats ondska, kasta dit övermodet, kasta dit grymheten! Då skall Kriget frukta sig och mänskligheten göra sig fri ur sin förtryckares hand.

Jag skriver och skriver. Jag söker efter den flammande kraften, som skall göra mina ord till tändande eldgnistor.

Jag har slutat upp med att skriva. Det blev inte något av med att tända fredsbålet. De ryska väktarna lade sin hand på mig. När jag skriver detta, ligger jag på sjukhuset.

Men jag har inte tyfus, jag, som människorna omkring mig. Jag skall inte dö som de andra. Jag har bara feber efter att skriva, efter att bränna Kriget till aska på det stora fredsbålet.



Jag har hört, att det har kommit en svensk beskickning till Irkutsk, och i dag har jag sett en svensk Rödakorssyster på sjukhuset. Jag tänker på att be henne ta hand om mina vers, om mina små fattiga sånger. Jag kan inte tåla, att de skall ligga kvar här på sjukhuset och bli brända som sopor.

Jag skall be henne, att hon tar dem med sig till hemlandet.

Hur skall det gå mina vers, då de kommer hem? Skall någon ta upp mina dikter och föra dem vidare? Jag vet, att de är svaga och dåliga, men de är arv efter en krigsfånge, som är död i Sibirien.

Skall någon trycka dem? Skall någon bry sig om dem? Skall folk bara sätta sin fot på dem och förakta dem? Skall de bli upplästa på torgen? Skall de bli i stånd att tända fredsbålet?

Jag ligger på lasarettet i Irkutsk i det förbannade landet Sibirien. Det är tyfus det gäller. Det är ingen, som brukar komma ut härifrån levande.

Mina stackars fattiga vers, skall de leva, skall de leva, när jag är bortgången ur livet?





ALBERT THEODOR GELLERSTEDT


(Inträdestal i Svenska Akademien den 20 december 1914.)


Mina herrar!

Då Svenska Akademien än ytterligare tillökade den övermåttan stora tacksamhetsskuld, som den redan har åsamkat mig genom att välja mig till sin ledamot och därmed ge mig den största hedersbevisning, som den har att utdela, gjorde den mig en särskild gunst genom att låta mig intaga platsen efter blommornas och fåglarnas skald, Albert Theodor Gellerstedt, med åtföljande förpliktelse att lämna en minnesteckning över honom. Under de gråa dagarna av en värmländsk november kunde jag inte ha en kärare uppgift mig förelagd än att leva mig in i hans diktarvärld. Många gånger har jag därvid haft en så tydlig förnimmelse av att vara omgiven av fladdrande och musicerande småfåglar, av prunkande ädelrosor och glittrande solsken, att jag måste se upp från boken för att återfinna verkligheten.

Men en minnestecknare har inte rätt att enbart försjunka i den glädje och fridsstämning, som den Gellerstedtska dikten sprider omkring sig, utan måste forska och undersöka. Och det, som vid en dylik granskning först och främst springer i ögonen, är väl, att skalden i de sju små böcker, som han har efterlämnat, aldrig talar om annat än sådant, som han själv har sett och upplevat. Han satte sig inte ner att skriva dikter och småhistorier om ting, som aldrig hade funnits till, eller om händelser, som aldrig hade timat, ja, han kunde inte en gång nöja sig med att återberätta vad andra hade meddelat honom. Självsett och själverfaret måste det vara, som skulle sätta hans penna i rörelse.

Ur detta, att han beständigt hämtade ämnen för dikten från sin egen värld, framgick det helt naturligt, att han då och då kom att lämna en liten upplysning i förbigående om vad han själv var för en, om var han bodde och vad han sysslade med. Och för mig, som ännu befann mig i den diktens lustgård, som han hade framtrollat, blev det en kär tanke, att jag av dessa små antydningar skulle kunna sammanfoga en helbild av honom själv. Jag skulle då inte behöva gå utanför detta inhägnade lilla område, där jag tyckte mig trivas lika bra som han. Jag skulle kunna arbeta med en känsla av att den gamle diktaren satt under den väldiga vita rosenbusken på Sommartorp och berättade för mig om sådant, som han hade funnit anmärkningsvärt i sitt liv, medan tusen rosor utsände vällukt i luften och trädgårdssångaren uppstämde sin drill borta över den stora vinbärsbusken, som aldrig bar vinbär, men fick stå kvar på det trånga området, därför att den passade så utmärkt till stöd för små sångarbon och skydd för små sångarungar.

Men detta sätt att gå till väga var naturligtvis inte det, som jag först tänkte välja, utan jag började arbetet med att insamla underrättelser om Gellerstedt hos hans vänner och anhöriga. Med största tacksamhet skall jag minnas hur beredvilligt de lovade mig sin hjälp och de viktiga, upplysningar de gåvo mig, men jag kom dock endast att göra en kort vandring på denna väg i det att jag snart föll för den stora frestelsen att i minnesteckningen blott återge sådant, som den gamle har berättat om sig själv.

En sak vill jag ändå gärna anteckna från dessa första forskningar. Det är den vänliga blink i ögat, det goda, leende, som visade sig, då hans vänner talade om honom. Den gamle diktaren var ett minne, som det gjorde dem glädje att tänka på. Vemod över att han var bortgången märktes väl också, men glädjen över att de en gång hade ägt honom var övervägande.

Man skall inte behöva lyssna länge till vad Gellerstedt har att berätta, förrän man får höra honom försäkra, att han är född i Sörmland. På flera ställen talar han om, att han har vuxit upp i den småkulliga, vattenrika Sörmlandsnaturen. Men å andra sidan lär det nog stå antecknat i Säterbo församlings kyrkobok, att åt kanalbyggmästaren Lars Gellerstedt och hans hustru föddes den 6 oktober 1836 en son, som fick namnet Albert Theodor. Och Säterbo församling ligger ju i Västmanland, om den än sträcker sig ner emot Sörmland. Hur som helst, så få vi väl härvidlag ge kyrkoboken orätt och Gellerstedt rätt. Han var en gränsbo, härstammade från trakten öster om Hjälmaren, där tre landskapsgränser sammanstöta, och det är detta, som har vållat förvirringen. I den stora svenska trädgård, som heter Sörmland, var han uppsprungen. Den har väl knappast fostrat en son, som burit mer tydlig prägel av den jordmån, som alstrat honom.

Om man låter Gellerstedt få rätt i detta, att han är ett Sörmlandsbarn, måste man i stället ta emot ett par andra uppgifter, som han lämnar om sin första tid, med mer varsamhet. Det är väl inte alldeles att ta efter orden, när han förklarar, att han var född på en vassrugge, och liknar sig vid Moses, därför att han har tillbringat sina tidigaste dagar på vattnet. Det är visserligen sant, att de hade god tillgång på vatten där borta i Hjälmartrakterna, men hans fädernehem var i alla fall ett rött timmerhus med vita knutar och luckor och stod stadigt på en kulle ovanför den gamla kanalen, som alltsedan Gustav Vasas tid har förmedlat förbindelsen mellan Hjälmaren och Arboga-ån.

Det var inte något stort hus, som han växte upp i. Det hade ett väldigt kök, och det fick man sätta värde på, eftersom alla de sysslor, som mor jämt stökade med, krävde sitt utrymme, men det var också beklagligt, därför att de andra, rummen på nedre botten, förmaket, salen och hans eget, i stället hade blivit alltför små. Lyckligtvis voro de inte heller många, som bodde där, inga, fler än far och mor och han, så att de behövde inte stort svängrum, allra helst som det rådde sämja och frid i det stilla hemmet.

Båda föräldrarna voro ena riktiga arbetsmyror, och det var inte att tänka på att sonen skulle undslippa att ta sin andel av möda och ansträngning. Han var inte gammal, när han blev skickad att hämta hem korna från betet eller när han lärde sig att tröska med slaga på logen. Det var inte bara på lek utan för att göra riktig nytta, som han var med om att hacka löv och skära vass. Under den bråda skördetiden blev han strängast tagen i anspråk, men han hölls nog i verksamhet året runt. Han förvärvade också färdighet i ett otal av sysslor: han kunde binda vispar, han spolade väften till sina hemvävda kläder, tog in bina, då de svärmade, och ritade mönster åt mor. Fiske sysslade han med varje dag. Det var ju halvt om halvt ett nyttegöra, men det var ju också det största av alla nöjen.

Men trots allt detta arbete hade han ändå tid att roa och förströ sig på egen hand.

Det var en liten tilldragelse i tidiga barndomsår — han tror inte själv, att han var mer än fyra år gammal, då den inträffade —, som gav uppslag till mångt och mycket i den vägen. Det begav sig nämligen då, att han för första gången kom att riktigt noga se på en fågel. Det var en ärla, som kom trippande på gärdesgården utanför fönstret med silkessvart bröst och vippande stjärt. Hans förtjusning blev så stor, att hans tystlåtna gamla farmor, som tillfälligtvis vistades i hans hem, tog sig för att berätta honom en liten legend om hur ärlan en gång fick i uppdrag av jungfru Maria att hämta hennes sax och hennes svarta silkesnystan. Men ärlan var en dålig budbärare. Hon kom inte tillbaka, förrän jungfru Maria var dragen åt annat håll, och sedan dess flyger fågeln omkring med nystan och sax och söker sin matmor. Alltjämt ropar den bli kvitt, bli kvitt, bli kvitt i sin iver att avlämna det anförtrodda godset.

Att det kunde hända dylika smådjur något så märkvärdigt, det måtte ha gripit fyraåringen. Det blev att ge akt på andra ärlor och höra efter om de sjöngo på samma visa, ja, det blev att ge akt på andra småfåglar också för att ta reda på hur de voro klädda, vad de sade och vad de hade upplevat. Och det befanns, att även de, som inte hade varit så lyckligt ute som ärlan, hade sitt intresse. Den märkligaste tilldragelsen i deras liv inföll under försommaren, då de byggde bo och lade ägg. Det blev en av de lediga stundernas viktigaste sysselsättningar att leta reda på dessa bon och att lära känna lätet hos varje fågel för att ha någon ledning vid sökandet.

Ett annat område av världen, som skulle bereda honom stor förströelse, inte bara under hans ensamma barndom utan allt framgent, kom den lille Albert Gellerstedt att upptäcka under en resa till Stockholm, som han och föräldrarna företogo, då han var omkring fem år gammal. Det har ju blivit sagt många gånger, att det inte är lätt att inse värdet av det, som man ständigt har under ögonen; det vill avstånd och saknad till, och det var väl härpå det berodde, att han just då kom att beundra och älska en vild törnrosbuske, som blommade utmed en strandskoning borta åt Norrtullshållet. Han skulle kanske inte ha lagt märke till den, om han hade sett den hemma i all det överflöd av blommor och grönska, som där fanns. Men här i staden intog den till den grad hans hjärta, att han sedan aldrig, kunde glömma den. När han vände hem tillbaka, fick han lov att se efter om det fanns något lika vackert också här. Det blev att söka reda på de blommor, som frodades i täppa och hage, i äng och skog, i å och sjö. Det blev att lära sig var de helst höllo till, när de blommade som bäst, alla dessa små älsklingar, som blevo honom kärare, än han då kunde omtala, än han någonsin kunde beskriva.

Med all denna naturdyrkan var han en slitvarg, en rustibus, en riktig pojke, rädd för att visa minsta spår av vekhet. Men en gång råkade han liksom oförvarandes att röja litet av sin verkliga natur. Det var en julafton med gott skridskoföre. Han hade varit ute på sjön i sällskap med all traktens ungdom och råkat ut för ett litet äventyr, som gjorde, att han kom sent hem. Då han äntligen trädde in i bästa rummet, där julklapparna voro framlagda och granen stod färdig att tändas, voro föräldrarna i dåligt lynne. Denna kväll borde han ha kunnat lämna kamraterna i tid; han visste ju, att de här hemma väntade honom. Han blev då tvungen att berätta för dem, att barnskaran ute på isen hade träffat på en karl, som hade suttit dödfull på en kälke och helt säkert skulle ha frusit ihjäl i kölden, om inte han och ett par pojkar till hade släpat hem honom. Men det hade varit lång väg och ett drygt lass. Han hade inte kunnat komma förr. Det blev större glädje i hemmet över detta, än gossen hade väntat. Julaftonen blev rikare, varmare än någonsin förr. Och det var ju inte heller underligt: föräldrarna visste nog redan, att de hade en son, som var ovanligt rikt begåvad, vaken och klok; men att den vildbasaren också kunde visa barmhärtighet och hjälpsamhet mot en olycklig, det hade de kanske knappast vågat hoppas.

Då Gellerstedt var elva år gammal, kom han i skola i Arboga, men han ger sig inte något gott betyg varken för flit eller uppförande. I skolgossarna hade han fått jämnåriga kamrater att leka med, i lärgossarna jämnåriga fiender att slåss med — det tycks vara den väsentliga behållningen åtminstone under de första skolåren. Under det sista Arboga-året fick han lära något av högsta värde, fastän den kunskapen inte heller inhämtades på skolbänken.

Sista höstterminen — han var säkert inte mer än femton år då — mötte han en dag på gatan en ung flicka av ungefär hans egen ålder, såg ett vackert ansikte, hörde en välljudande röst säga ett par ord och kände med ens, att en stor och mäktig förändring hade försiggått inom honom.

Han var inte alls i tvekan om vad det var, som hade hänt, utan visste från första stund, att nu var han förälskad. Men det föll honom inte in fördenskull att söka bli bekant med den unga flickan. Under hela terminen drev han det inte längre än till att ta reda på var hon bodde för att så ofta som möjligt kunna gå förbi hennes fönster och stjäla sig till att få se en skymt av henne. På vårterminen åter kom han henne litet närmare. Då voro han och hon ute och samlade vitsippor och guldvivor i den lilla stadens omgivningar, som ungt folk brukade göra på den tiden. Och på hennes vink lade han då bort att slåss med lärpojkar, att plundra fågelbon och att säga mustiga eller simpla ord. Inte blev det något tal om kärlek mellan honom och »Rut», men hon visste nog ändå hur han hade det, och vänner och bekanta voro inte heller i okunnighet om den saken.

Den sista kvällen, som han dröjde kvar i Arboga, anordnade en barmhärtig vän en liten båtfärd neråt ån. Rut och han och några andra ungdomar blevo inbjudna. De gledo snart fram mellan de frodiga åstränderna under en härlig aftonhimmel. De ryckte upp näckrosknoppar ur vattnet, de gingo i land och samlade in blommor, de sjöngo visor, de lyssnade till en av deltagarnas fiolspel, de skämtade och skrattade, och Ruts vackra ansikte lyste upp hela festen. Men tiden gick hastigt, det började lida mot midnatt, och de måste vända om hem. Gellerstedt skötte årorna, och på aktertoften mitt framför honom satt Rut och gjorde i ordning en bukett blå veronika, de där små, lätt avfallande blommorna, som kallas »trohet i döden». Han tänkte vemodigt på allt det, som han nu måste lämna. Han skulle kasta boken nu, skulle ut i världen för att bli byggmästare som fadern, men han ämnade inte nöja sig med att sköta om slussverk och kanalbräddar, utan han skulle resa väldiga byggnader med torn lika höga som Arbogakyrkornas. Han var mycket nöjd med att föräldrarna hade tillåtit honom att gå konstnärsvägen, men det var långt till målet. Han visste inte ens om han skulle bli antagen som elev vid konstakademien i Stockholm. Det enda, som var säkert, det var, att allt här nu var slut. I morgon redan skulle han vara långt borta från den, som han hade gett hela sin kärlek.

Sorg och saknad fingo med ens makt över hans blyghet. Just som de första stadshusen kommo i sikte, reste han sig, gick fram till Rut, grep en av hennes blåa blommor och stack ner den i sin bröstficka. Ingenting sade han och ingenting hon, men hon blev så stilla och så vacker. De, som sutto med i båten, blevo smått rörda och höllo sig alla tysta. Endast den lille violinisten stämde upp: »Allt under himlens fäste där sitta stjärnor små.»

Det blev inte något mer av detta på ett sätt. Det kom varken till förlovning eller giftermål. Men den första ungdomskärlekens fina doft låg kvar i själen hos den unge, som skulle resa bort till storstaden och söka lyckan. Den bar i sig frön till mognad och utveckling. Den hade kommit just i passande tid för att bli till skydd mot allt, som skulle möta honom av ondska och last.

På Utklippans fyrplats söder om Karlskrona, ett par nakna, låga skär, som knappast skulle märkas från land, om inte en liten fästningsutpost vore rest på det största av dem, byggdes ett nytt fyrtorn sommaren 1870. Den, som ledde bygget, var en ung ingenjör, nu några och trettio år gammal samt gift sedan fem år tillbaka. Han hade alltsedan 1864 haft tillsyn över lots- och fyrinrättningens byggnader här i riket.

Men det höga fyrtornet var inte det enda byggnadsföretag, som det året var i gång där ute på skäret. Där funnos nämligen en mängd hussvalor, som hade ditlockats av tångbankarnas insektsvärmar, och i rättan tid hade dessa börjat syssla med sina bon. Den unge ingenjören hade gett akt på hur de fäste såna små hängtorn på väggarna till den gamla donjonen. Först klenades en ring av ler fast på väggen. Den växte ut, och snart nog såg man bottenvåningens rundning. Men längre kom det inte heller. Så snart som ett av de små svalbona var halvfärdigt, lossnade det från väggen och föll till marken.

Så skedde med det ena boet efter det andra. Intet enda fick sådan hållbarhet, att det kunde användas. På hela sommaren blev det inte fråga om någon äggläggning och än mindre om något uppfödande av ungar bland svalorna på Utklippan.

Detta var ju en rätt säregen företeelse och inte lätt att förklara. De små byggmästarna kunde nog sin sak, men det var kanske något fel med det byggnadsmaterial, som det året stod till förfogande.

Medan den mänsklige byggmästaren, som också arbetade här ute på skäret, stod och såg på hur svalornas bon föllo sönder, tänkte han på sin egen lyckas hus, som han hade hållit på att timra alltifrån uppbrottet till Stockholm dagen efter den ljuvliga båtfärden på Arboga-ån. Byggde han det av rätt material? Skulle det bli hållbart? Skulle det kunna bära honom och vad honom tillhörde? Kanske det skulle störta till marken, det också, när det inte var mer än halvfärdigt?

Det var ju inte tal om annat, än att han hade haft framgång. Han hade stått ängslig och försagd utanför konstakademiens järngrindar, men allt hade gått bra, och han hade blivit mottagen i arkitektklassen. Där hade han fått ledning av en så snillrik lärare som Scholander och vunnit det högsta erkännande: medalj och stort resestipendium. Sedan hade han vistats utomlands i hela tre år, sett, njutit, studerat. Då han kom hem igen, var han väl förberedd att resa de svindlande stora kyrkorna och slotten, som han i barndomen hade drömt om, men ingen hade kallat honom till sådana värv. För att kunna gifta sig och sätta bo hade han sökt ingenjörsplatsen vid lotsverket. Och nu for han omkring och byggde fyrar! Var det att resa upp lyckohuset på det rätta sättet?

Det kom än starkare grubbel upp i honom. Hade han valt riktigt, då han hade gjort sig till arkitekt? Inte kunde han tänka sig ett liv utan konstnärlig verksamhet, men om det nu inte fanns bruk för en byggnadskonstnär i hans land och i hans tid?

Om han tänkte tillbaka på de år, då hans anlag först gåvo sig till känna, måste han medge, att många tecken tydde på att han hade varit skapad till målare. Han hade alltid haft en stor förmåga att få det, som han såg, fast och klart in i ögonen. Han hade målat och ritat som barn, hade ju aldrig helt och hållet upphört att syssla med pensel och färger. Kanske att han också hade kunnat utbilda sig till skald? Det hade alltifrån barndomen varit så, att han hade velat läsa ut en mening i det han såg. Och nu här ute på skäret hade han till och med börjat forma några små vers. Han kunde ju likaså gärna ha valt en av dessa konstgrenar. Målaren och författaren hade båda lättare än arkitekten att få utöva sitt yrke.

Tänk, om han aldrig skulle komma att bygga annat än fyrar och lotsstugor! Det var levebröd, och levebröd, det hade svalorna också här på skäret, men lyckobygget, det som skulle ge livet innehåll, det förmådde de inte uppföra.

Hade han inte hamnat på en utklippa, på en plats, dit han hade längtat för utkomstens skull, men därifrån han snart måste bryta upp, eftersom där felades så mycket av det, som för honom var det väsentliga?

Han gick där länge i denna oro, men en dag fann han ett slags tröst. Det var ett barndomsminne, som väcktes hos honom.

Han kom ihåg de stora gamla pilarna, som växte längs brädden av den trehundraåriga kanalen. De voro lika så stora som gamla, och var och en av dem sände ut många stammar, somliga utöver vattnet, andra rätt mot skyn, andra inåt mot land. Som barn hade han begagnat pilarna som bryggor för att vingla sig ut till näckrosorna, som blommade ute i kanalen, och det var på det sättet han hade lärt att se skillnad på dem och andra träd och kommit att hålla mer av dem än de övriga. Andra träd hade bara en stam, men pilarna hade många, och det kunde ju inte vara annat än ett företräde. De voro tåliga: man fick bryta av dem hur många smågrenar som helst, utan att det bekom dem det minsta. Vattenkära voro de och så där lagom folkkära: de höllo alltid till vid sådana vattendrag, där också människor tyckte om att bygga och bo, men där ville de gärna ha sin plats för sig. Ödmjuka och försynta voro de: runt omkring dem, både på land och i vatten, kunde det växa och blomstra. Tacksamma voro de: bara man gjorde ett försök att plantera dem, slogo de rot.

Nu tyckte han, att pilarna kommo och påminde honom om att också de voro träd, fastän de inte sköto mot höjden med en enda stam. Blevo de stäckta eller hindrade, böjde de sig och fogade sig, men växte gjorde de ändå. Varför skulle han inte göra på samma sätt? Nöja sig med att vara pilträdet bland konstnärerna? Ge sin begåvning rätt att sträcka ut sig åt så många håll den förmådde? Vad betydde det, om han bleve ett högt träd, bara det väsentliga, skapar- och diktarlyckan, inte förnekades honom?



I den ljuvliga barndomstrakten borta vid Hjälmare kanal fanns det något, som hette Tyskhagen. Om sommaren var den ett vidsträckt, grönt valv, som vilade på smärta björkpelare, om våren en enda sammanhängande matta av blåsippor. Samma år, som Gellerstedt lämnade hemmet för att börja sina studier i Stockholm, hade han under påsklovet gått i den där hagen och plockat stora mängder av de små blommorna. Han såg till, att han skulle få sippor av alla skiftningar, ljusblåa, gredelina och rödaktiga, han visste ju så väl var han skulle finna både de ena och de andra.

Mitt uppe i samlingsivern blev han helt förvånad stående framför några vita blomtuvor, som han aldrig hade lagt märke till. Var det möjligt, att här i hagen fanns en blomsort, som han inte hade sett förut?

Det var heller ingen ny bekantskap, det var bara några blåsippor, som av en eller annan anledning hade behagat kläda sig i vit dräkt. Kanske endast för att göra sig rara för honom, som hade varit deras vän alltifrån barnaåren och nu skulle dra bort på allvar. De visste väl hur sorgetunga hans tankar hade gått till hemmet, till kanalen, till Rut, till allt, som han nu skulle lämna, medan han hade vandrat omkring i hagen.

Det var inte långt ifrån, att han trodde, att det förhöll sig på det sättet, åtminstone hade han aldrig sedan kunnat glömma de vita blåsipporna och den glädje och tröst, som de hade givit honom.

Några andra vita blåsippor såg han inte heller till förrän våren 1871, hela nitton år efteråt, också då under påsken.

Det mesta, som hade hänt honom under mellantiden, hade ju varit lyckosamt — lyckosamt också i den meningen, att han hade fått förbliva barnsligt glad åt livet. Men i de dagarna hade det kommit sorg till honom, och en morgon hade han gått ut från sitt hem i Stockholm så förtvivlad, att han inte en gång visste vart han ställde sina steg.

En gång under vandringen vaknade han emellertid upp till medvetande om var han befann sig. Han gick över Hötorget, och i torgets ena hörn hade en mängd fattigt småfolk från landet slagit sig ner med sina foror av vårgrönt och blåsippor. Det var kanske den kända doften av späd grönska, som hade väckt honom ur bedövningen.

Han hejdade sina steg, och se! Då lågo mitt framför honom, överst på en av de små blompyramiderna, två knippor vita blåsippor.

Där voro de igen, kommo nu som förra gången för att hjälpa honom över ett tungt avsked. Han blev förunderlig till mods, såsom man alltid blir, då man tycker, att den stora naturen omkring oss på ett eller annat sätt vill visa oss, att den deltar i vår sorg eller vår glädje.

Ett par timmar senare blevo de vita blåsipporna nerstuckna i kistan till en liten död pilt, som hade burit namnet Sten. Han var helt och hållet bäddad på blåa sippor, men under hans små knubbiga händer vilade de vita avskedsblommorna, trösteblommorna.



Det är nu, då Gellerstedt är hunnen fram till sin mannaålder, som jag plötsligen finner, att min metod att låta honom vara sin egen biograf har sina stora vanskligheter. Ty vad är det väl, som jag efter hans egna böcker kan återge av hans liv och verksamhet?

Jag kan först och främst berätta, att han nu bor i sin egen lilla stenvilla långt borta på Östermalm, att han där utanför har anlagt en trädgårdstäppa, som med sin alnsdjupa matjord och sin rikliga sol snart blir till ett litet paradis, samt att trädgården omges av ett staket, som blivit uppsatt av en försupen arbetare, herre till den trogna hunden Hektor. Jag kan berätta, att en talgoxe med hög, vit löskrage och svart ordensband över bröstet brukar komma och knacka på rutan om vinterdagarna för att »göra affärer i hampfrö och talg», att en vår uppsattes i trädgården en fågelholk, som efter vartannat intages av en rödstjärt, som ingen maka finner, av en svart och vit flugsnappare, vars käresta blir kattens rov, och till sist av en sjuk talgoxe, säkert en livstrött gammal enstöring. Jag kan berätta om hur bojägaren från Sörmlandshagarna har förvandlats till en man, vars svåraste sorg det är att se ett fågelbo härjas, att av den femårige svärmaren för en skär nyponbuske har blivit en fanatisk odlare och dyrkare av de skönaste ädelrosor. Jag kan berätta om Nina-rosen, om rosen, som kallas »den sjuarmade ljusastaken». Det ena rosenlivet efter det andra kan jag återge efter hans beskrivning. Jag kan berätta om de flammande tulpanerna, om den nöjsamma krassen och den efterhängsna Bellis perennis, som frodas i hans täppa. Jag vet, att han åtminstone under de första åren fortsätter att resa och se till sina fyrar. Jag följer honom till Västergarn, till Kapelludden, till den lilla fyren i Kalmarsund, »som liknar en nattduksbordstake på en spegelbricka».

Jag vet också att berätta om hur storstaden mer och mer hotande närmar sig den lilla trädgårdstäppan, hur den reser upp omkring den sina höga hus, sina fula brandgavlar. Det ges ingen nåd: rosorna berövas sitt solsken, människorna sin trevnad. Till sist lever man där som på bottnen av ett stenbrott, utan luft och ljus. Det återstår snart inte annat än att sälja den kära lilla tomten och flytta bort. Det unga fyrti-meters askträdet, som Gellerstedt själv hade fört dit som treårig planta, måste falla för yxan, medan allt, som räddas kan, ädelrosor och blomsterlökar, syrener och bärbuskar, skänkes bort till bekanta eller också flyttas till Sommartorp, den »lilla jordlappen» borta på Värmdön, som har tagits på femtioårigt arrende.

Denna flyttning från det förtjusande egna hemmet i staden ägde rum år 1902, och sedan börjar Sommartorps saga på allvar. Där funnos från början en usel torpstuga och ett par sandiga land, som hade burit potatis alltsedan »Alströmers tid», men Gellerstedt har där rest en liten sommarvilla och planterat och sått i varje kvadrattum jord. Hur väl har han inte gjort mig bekant med livet där ute i hans ålders lugna bo, lika väl som med det kära barndomshemmet! Där går den fanatiske grävaren Johan från Kräklinge och bryter sten och mark. Där ge de vilda rosenbuskarna prov på en förunderlig livskraft; där går man och vaktar de små sylviornas oskyddade bon; där sörjer man över nötskrikans och kattens fula bragder; där hör man snöskatan hålla konsert, hon, som är lika underkunnig om alla andra fåglars läten som någonsin Gellerstedt själv. Där kryper snoken upp i äppleträdet, där grubblas över alla naturens nycker, där hålles noggrann bokföring över ädelrosornas prestationer.

Allt detta har jag alltså god reda på, men hur otroligt mycket är det inte, som jag dessutom borde veta! Jag har själv varit Gellerstedts samtida, och jag minns, att han en tid var professor i arkitektur vid Tekniska högskolan, en tid chef för Överintendentsämbetet. Jag har inte kunnat undgå att höra honom omtalas som en högt skattad akvarellist och etsare, jag vet, att han har fått Egron-Lundgrens- medaljen och blivit kallad till ledamot av Akademien för de fria konsterna samt i flera år varit dess sekreterare. Och ännu mindre kan jag ju vara i okunnighet om att Svenska Akademien har tilldelat honom Karl-Johans-priset för hans dikter, och att han år 1901 blev kallad att tillhöra dess egen krets.

Men då jag går den gamle diktaren in på livet för att få veta mera om allt detta, kommer jag till korta. Var han tillfredsställd? Sörjde han över att han nästan inte alls hade fått verka som skapande arkitekt? Var han nöjd med att i sitt huvudfack få arbeta endast som lärare och ämbetsman? Är det något av hans sådd av idéer och uppslag, som i våra dagar har burit mångfaldig och härlig frukt?

Inte heller får jag följa honom på hans målarutflykter. Han har varit de stilla gamla grändernas målare, räddat från glömskan deras pittoreska och nu snart förgångna skönhet. Men om den glädje, om den hängivenhet, varmed han har utfört detta arbete, nämner han inte heller många ord.

Och hans böcker! Jag har framför mig fyra band, fyllda av små korta dikter, två band prosastycken och en versifierad början till självbiografi, som inte har kommit ut i bokhandeln. Vad är deras historia? Var han ängslig, han som andra, då han sände ut dem i världen? Var han glad åt de vänner, som de skaffade honom? Lade han märke till att en mängd av dikterna blevo klädda i musik? Drömde han om att en gång, då han kom till ro, få göra större ting, som skulle ta djupare tag i människohjärtat, som skulle än kraftigare inpränta den levnadsvishet, som han under sitt långa liv hade insamlat?

Han, som i tre riktningar hade nått så högt, som en människa över huvud kan önska sig, kände han sig glad över det sätt, varpå han hade förvaltat sina pund? Var det tillräckligt för honom att vara pilträdet med de många stammarna? Grubblade han inte över hur det kunde ha varit, om han med samlad kraft hade skjutit mot höjden som en enda stam?

Det förefaller till och med, som om Gellerstedt skulle ha känt på sig, att en blivande minnestecknare komme att göra honom dessa och liknande frågor. Han börjar ett av sina prosastycken med att erkänna, att han har blivit mycket bortskämd med allehanda utmärkelser, och han lovar att berätta om en av dem, den första. Och efter denna löftesrika början får man veta, att han vid fem års ålder hedrades av en tacksam skolmoster med en ask sockerpullor. Det är nästan, som om han ville roa sig på den stackars efterträdarens bekostnad.



Det var den kalla och sena våren 1906. Gellerstedt och hans hustru hade rest till Paris, de hade levat där ett par veckor, och nu, i början av juni, voro de på hemväg. Och vid dåligt lynne var han. Han hade inte varit nöjd med någonting där ute, hade förargat sig över såväl toaletter som ansikten, över både blomrabatter och konstverk. Hela resan, för så vitt som den skulle vara ett nöje, hade varit misslyckad.

Han ville väl inte säga det just, men misshumöret kom sig kanske mest därav, att han inte tyckte om att vara borta från täppan i maj och juni.

Allt som åren hade gått, hade nog mycket annat förlorat sitt intresse, men kärleken för blommor och småfåglar, den hade bara tagit till. Och att vara tvungen att resa bort just i den årets tid, då de gjorde honom mest glädje, det hade han inte kunnat bära med tålamod.

Hela Paris var inte värt en dag ute på Sommartorp.

Men vad blev det för roligt att komma dit i år? Tulpanernas eld var utslocknad, äppleblommornas snö nersolkad, syrenernas balsam förskingrad av vinden.

Nu var han äntligen på hemväg. Han jagades av längtan utan att ha mycket att hoppas på. Han kunde inte hejdas varken i Köpenhamn eller Lund. Det var, först när han stod utanför Stockholms Central, som han kunde andas ut en smula. Det tycktes ju, som om våren inte skulle vara riktigt över här hemma, fastän man hade kommit ända fram till den tionde juni.

Han och hustrun vandrade utan dröjsmål ner till ångbåten för att resa ut till »jordlappen».

Där möttes de av en stor överraskning. Ingenting var utblommat — tvärtom. Strax innanför grinden stod den stora stamsyrenen »Ludvig Späth» så tyngd av mörkgredelina blomklasar, att den lutade mot marken. Och inne i trädgården höllo de persiska syrenerna på att blomma ihjäl sig, tulpanernas facklor lyste utmed rabatterna, äppleblommorna lågo som ett tunt flor över träden, bellis vitnade på sandgången, gräset strålade ljusgrönt, väpplingen rodnade. Alltihop hade kommit på en gång, utan ordning, som det kan bli, då våren har fördröjt sig.

Det var värt att göra en Parisresa för att komma hem till en sådan blomsterfröjd och blomsterprakt. Misshumör och ålderdom voro glömda, då han gick och inspekterade hela det leende området. Stamrosorna hade stått sig så tämligen, det fanns ett fågelbo i vinbärsbusken, clematisrankan hade än en gång överlevat vinterns besvärligheter, den vita jätterosenbusken lovade att bli lika rikblommande som förra året.

Mig har det gått så, att av allt, som Gellerstedt har skrivit, är det den där hemkomsten till det blomstrande sommarstället, som har inpräglat sig starkast i mitt minne. Kanske att andra ha gjort samma erfarenhet.

Man får tänka på att han var en sjuttio års man, då detta hände, och att hans naturdyrkan var lika varm som någonsin.

Man börjar förstå, att det inte ligger något tillfälligt i att han går tyst förbi så mycket av sitt liv. Han skriver och diktar endast om det, som har ägt hans högsta kärlek. Det är inte människolivets växlingar, utan naturens, som ha intresserat honom. Det är dess rikedom eller armod, dess gåvor, dess gåtor, som ha satt hans hjärta i dallring.

Må man bara bläddra litet i hans diktning! Han talar om rödhakesångaren, lärkan, bastardnäktergalen; minst ett halvt hundrade av hans små dikter äro tillägnade olika slags fåglar. Blommor och träd ha fått ännu fler. Vart man kommer, är det bilder ur naturens värld, som möta en. Han besjunger vattnet i alla dess företeelser, både som hav och som daggdroppe. Han besjunger ljuset, både då det strömmar mot oss från den glada vårsolen och från den bleka höstmånen.

Människolivet är inte alldeles uteglömt, men vilken förhållandevis ringa del har det inte fått! Det är först och främst Stens tio små visor, några kärleksdikter till hans hustru, några tillfällighetsvers till hans vänner och bekanta, några små visor av blandat innehåll.

Och det är kanske skäl att lägga märke till att de människor han skriver om gärna ha något med hans stora kärlek att göra. De äro trädgårdsmästare, rosenodlare, fågelkännare.

Å andra sidan glömmer han ju inte helt och hållet oss stackars människor, då han besjunger sina älsklingar ute i det fria. Det är något hos honom av en örtkunnig läkare, som samlar in markens växter för att bereda helande salvor och läkande drycker. Ur varje liten blomma vet han att utpressa en lärdom till hugnad för sjuka och ängsliga människosinnen.

Det är väl intet tvivel underkastat, att han inte fann naturens värld mycket förmer än människornas, mycket mera vis och rättrådig och vacker. Och den belönade honom härligt för all hans kärlek. Eftersom hans rike inte var av samma värld som alla andras, fick han gå så underligt fredad och vördad, utan avundsmän och belackare. Jäktande oro för framtiden slog aldrig rot hos den, som satte sin största ära i att lyckas ympa en ros. Höghet och glans kunde inte förstöra ett hjärta, som drömde sig som den skönaste lott att en gång få vända tillbaka hit som en gulbröstad sångare och bygga sitt bo i kronan av ett mångblomstrande, lövrikt stamrosträd.

Men det är orätt att komma med överord. Inte så länge dröjde det, förrän det visade sig vem det var, som hade den största makten över Gellerstedt, vem som bodde djupast inne i hjärtat hos honom.

Det finns en liten dikt i »Gamla visor», som heter »Blott du!», och den lyder så här:





Om bris i sommarkvällar

det gällt och lustseglats,

jag ett par muntra sällar

i båten bjudit plats.





Nu saken så sig ställer,

att allt jag måste våga.

När liv och död det gäller,

blott du blir satt i fråga.





Det var sagt till hans hustru, och det var sagt på allvar.

Hur allvarligt det var menat, visste kanske varken han eller hon, förrän den stunden kom, då de måste skiljas.

Det var år 1912, som Gellerstedt förlorade sin trogna gamla livskamrat, och sedan kunde han inte finna sig till rätta i livet. Rosor och småfåglar, de funnos kvar, solskenet glittrade som förr på Saltsjövågorna utanför Sommartorp, men han kunde inte erfara någon glädje av allt detta. Dagen blev lång och glädjelös, arbetet tungt och plågsamt. Det fanns ingen motståndskraft hos honom mot ohälsa och ålderdomssvaghet, och då döden kom, den 7 april 1914, var han glad att få vandra bort på de dunkla vägar, där han kunde hoppas att återförenas med den saknade.





HIMLATRAPPAN


(Minnestal över Kronprinsessan Margareta, hållet i Svenska Akademien den 20 december 1920.)


Under det år, som har gått, sedan vi sista gången samlades kring det långa bordet i börssalen, ha vi undgått smärtan att förlora någon medlem av vår Akademi, och det vill därför tyckas, som om dagens sammankomst inte borde, som så ofta förr, vara uteslutande ägnad åt att fira död mans minne. Men även om skördarens lie inte har blänkt över vår åker, nog veta vi, att den har härjat på andra fält, och gärna ville jag för några korta ögonblick vända Edra tankar till en kostelig blomma, som har brutits, till en skimrande ädellilja, som inte mera lyser i örtagården.

Jag vill berätta för Eder hurudan hon har visat sig för mig och var jag har sett henne leva och blomstra. Fördenskull: låt oss nu se bort från allt det, som vi ha inför våra ögon, och låt det synas Eder så, som om Ni stode med mig på ett av denna världens marknadstorg med handel och köpslagan omkring oss på alla sidor!

Mitt på det torget, ur det täta vimlet av bodar och stånd, reser sig en hög trappa. Den leder på mäktiga valv upp till ett tempel, som är byggt på en svindlande brant. Men templet ligger så högt uppe bland dimmor och moln, att knappast något mer därav är synligt än den smyckade portalen, varur det strålar fram ett så klart ljus, att man kunde tro, att den förde in i Guds himmel.

Runt omkring på torget gå människorna i sin ävlan och sitt arbete, men uppför den höga trappan se vi ingen vandra. För några synes den väl för mödosam, och andra frukta att svindla och falla, om de skulle nå den förfärande höjden. Ja, det finns till och med många, som inte alls märka trappan, fastän den reser sig mitt ibland dem och trappstegen äro breda och lagda av vitaste marmorsten.

Medan vi stå och förundra oss över den väldiga tempeltrappan, se, då kommer en ung kvinna vandrande mellan raderna av bodar och stånd. Hon går där i sida och pälsbrämade kläder, och hon ter sig som en, som är fru i ett stort hus. Hon är utgången på marknaden med man och barn och tjänare för att göra sina uppköp och sörja för de sinas uppehälle och trevnad, som det anstår en myndig matmoder.

Hon är en av dem, som se trappan, och hennes blickar ila uppåt ända till tempelporten, varur det bländande ljuset strålar fram. Ett ögonblick viker hon av mot trappan, liksom ville hon hasta uppför den, men så tänker hon väl på hur mycket hon ännu har att beställa nere på torget och hejdar sig.

Hon går där med nyckelknippa vid bältet och penningpung i sin hand, hon gör sina uppköp med klokhet och omsorg, och medan hon går från stånd till stånd, får hon beröm av torgfolket, därför att hon förstår vad hon gör och vet vad hon vill och ger klart besked. Och hennes tjänare instämma i lovet över den unga matmodern och säga, att i hennes hus råder ordning och trevnad och goda, fridsälla dagar.

Om nu Edra ögon följa henne, medan hon fyller sina tjänares korgar med livsmedel och låter barnen välja bland leksakshandlarnas skatter, då förvånar det Eder säkert, att hennes blickar ofta vända sig mot torgets mitt till den höga marmortrappan och att i dem läses en så stark önskan att bestiga den, ty Ni kan inte undgå att märka, att hon är en av dem, som finna sig väl till rätta i denna världen.

Hon står ännu kvar vid stånden, där man bjuder ut livets nödtorft, då det vill synas oss, som om något skulle börja röra sig på trappans lägsta steg.

Det är något, som har hennes gestalt och utseende, men på samma gång är det som en genomskinlig dimma. Vi kunna dock inte tro, att det vi se har något med den unga kvinnan att göra, ty hon går i allsköns lugn kvar på torget med de sina.

Hon är nu hunnen till blomsterhandlarnas stånd, som stå tätt intill varandra utmed en lång gata.

Hos dem är det gott om blommor både från drivhus och lustgårdar, och den unga kvinnans ögon lysa upp vid deras åsyn. Men om hon ser blommor, som illa vårdas, då kan hon inte giva sig till tåls, utan hon stannar och befaller, att den rosen, som försmäktar i solskenet, skall flyttas in i skuggan, och för en knippa avklippta violer, som ligga utkastade på disken, låter hon hämta en skål vatten. Men av en fattig gummas vildblomster köper hon ett helt fång för att visa, att de i hennes ögon äga samma värde som de odlade. Och hon tager de vilda blommorna i sin hand och kallar på sina barn och säger dem, att här voro några, som hade blivit smyckade med de skönaste namn, som människor hade kunnat utgrunda, och att där voro andra, om vilka det hade diktats heliga sägner, och att åter andra hade tjänat som läkemedel och att några hade burit kärleksbud mellan älskande och att några voro minnes- och trohetsblomster.

Här förstå vi att hennes hjärta känner sig hemma. När hon lägger sin hand på en avskuren blomma, tyckes den vakna till nytt liv. När hon går fram mellan stånden, strömmar doften från salubjudna liljor och rosor rikare än eljest, därför att de vilja locka till sig den unga kvinnan, som älskar dem.

När vi se henne bland blommorna, börja vi tro, att gestalten på trappan intet annat är än en synvilla. Men se, när vi vända ögonen åt det hållet, finnes den där alltjämt. Men den skiftar och växlar, så att ibland synes den oss som en lekande solstrimma, ibland vill man tro, att det är den vänaste fjäril, som med liljevita vingar fladdrar fram över trappstegen.

Åter ge vi akt på den unga kvinnans vandring över denna världens marknadstorg. Vi se henne gå in i de lekandes och tävlandes tält och se hurusom hon där kastar av sig all högtidlighet och börjar deltaga i övningarna och spelen. Hon är ung och sund, hennes skratt klingar sorglöst som ingen annans, ögonen blixtra av mod, rösten befaller. Sällan ha vi sett någon med sådan iver och lust hängiva sig åt tävlan och lek.

Men även under det att hon sköter sina bollar och ordnar sina tävlingslag, glida hennes blickar bort mot den stora trappan. Och vi förstå, att det, som där rör sig och än är som en solstrimma, än som en fjäril, än som en blek dimskepnad, måste vara hennes själ, som är stadd på en sömngångarvandring uppför den höga himlatrappan. Och utan att rätt veta varför börja vi att ängslas. Vi veta inte vad ände det skall taga på denna vandringen.

Men där nere på denna världens marknadstorg se vi hur den unga kvinnan stundom möter barn, som ha håliga kinder, och kroppar, som förvissna i tärande sot. Hon stannar bland dem, som hon stannade bland blommorna, och hon öppnar sin famn för dem, och hon ger sig ingen ro, förrän hon har fört dem bort till läkarnas och de örtkunnigas stånd, att de måtte bli skötta och helade.

Vi se henne också inträda i glitterstånden och i lustbarheternas tält. Där inne är det många blickar, som följa henne, och henne bjudes mycken hyllning, därför att hon är skön och högättad. Men aldrig se vi henne så allvarsam som bland flärd och fåfänglighet, aldrig stråla hennes ögon så glatt, som då hon möter allvar och verklighet.

Vad hon än företager sig, alltjämt rör sig detta, som är hennes liknelse och beläte, uppåt den höga trappan, som leder till templet på himmelens berg. Den strävar mot höjden ihärdigt och utan tvekan, fastän vi väl kunna se, att den bävar för den svindlande höjden och den aldrig upphörande raden av hala marmortrappsteg.

Men under det att vi sålunda följa den unga kvinnans vandring på torget och på trappan, utbryter stort tumult och häftig oreda på världens marknadstorg. Månglare slå igen sina stånd, och förevisare rycka upp sina tältpålar. Kyrkklockor sända ut sitt varnande dån, och flyktingar ila förbi med sin egendom. Överallt ropas det, att kriget är kommet och att lågan av dess förhärjande brand redan lyser vid synranden.

Då vänta vi, att också den unga kvinnan skall skynda undan faran in i sitt hus. Men hon står i stället stilla och blickar efter en skara krigare, som ha ilat bort för att vakta och värna sitt land. Det finns många ibland dem, som äro så fattiga, att de inte ha kläder nog att skydda sin kropp för regn och storm. Och medan hon betraktar dem, blir hennes ansikte blekt, och hennes ögon börja glimma.

Och plötsligen träder hon fram på torget för att anropa människors barmhärtighet. Hon kuvar blygheten för att tigga om gåvor åt de fattiga, som måste värna och vakta, på det att de inte måtte gå under, medan de tjäna sitt land.

Men i detsamma hon sålunda börjar tigga och bedja, då stiger hennes liknelse på trappan med ny lätthet och tillförsikt mot alltmera svindlande höjder.

Där nere på världens marknadstorg draga ännu eländigare varelser förbi henne. Där komma sådana, som ha deltagit i slaktningar och blivit gjorda till fångar, och föras bort till främmande land med sårade och nödställda kroppar, plågade och förtvivlade själar.

Och vi se hurusom hennes ögon tåras vid deras åsyn. Hon tar mod till sig och tillropar dem, att vad hon förmår vill hon göra för att komma dem till hjälp.

Och för deras skull gör hon sig liksom till en försäljerska på denna världens marknadstorg och bjuder ut de arma fångars arbeten, så att hon måtte kunna sända dem vad de behöva av kläder och mat, av skodon och läkemedel.

Medan hon sålunda handlar och insamlar för de i fiendehänder fallna, se, då ilar hennes liknelse liksom med vingade steg uppför trappan, så att vi skulle vilja ropa och varna: »Är det ingen, som märker, att denna kvinnas själ är på väg upp till templet på himmelens berg? Äro inte de, som älska henne, rädda för att de skola förlora henne?»

Åter möter hon en flock kvinnor, som vrida sina händer i sorg och hava ögonen brinnande av längtan. De äro sådana, som äro systrar eller hustrur eller mödrar eller trolovade till män, som ha uppslukats av kriget, och nu ingenting veta om dessa, som ha älskat dem.

Och då se vi hur den unga kvinnan sätter sig vid skrivarnas bord och hur hon blir de arma kvinnornas hjälpare och upplysare. På samma gång skrider hennes liknelse mot trappans översta höjd så lugn och trygg, som en drottning vandrar över tröskeln till sitt slott.

Men där nere på denna världens marknadstorg ha allt flera fått kunskap om hennes makt att hjälpa och villighet att bispringa, och alla de blinda, som förr tiggde på torget, församla sig omkring henne. »Vi äro mörkrets fångar,» ropa de till henne. »Tänk också på oss i vårt elände!»

Hon hör deras bön, och hon hjälper dem, och medan hon samlar och handlar för deras räkning, då kommer gestalten på trappan så nära templet på himmelens berg, att skenet ur porten gjuter sig över den som en mantel och strålar över huvudet som en krona av stjärnor.

Efter detta börjar hennes kropp, som ännu vandrar kvar på världens marknadstorg, mattas av sjukdom, och man för till henne läkare, men ingen kan bota henne, därför att hennes själ har stigit uppför trappan till himmelens berg och längtar att försvinna in i ljuset.

Inte heller känner hon någon miskund med sin kropp, utan föraktar att spara den. Hon låter den gå under, liksom för att den inte skall hindra henne och hålla henne kvar vid det jordiska.

Och en dag kommer, då hennes själ är så nära vid målet, att den inte mer kan hejda sin längtan. Då rycker hon sig med en kort kamp lös från allt, som binder, och vi se henne skynda över tempeltröskeln och genom den strålande portalen glida in i Guds härlighet.

Men då detta var skett, kommer stor sorg över alla, som handla och sträva på denna världens marknadstorg. De sänka sina glädjefanor och höra upp med sin lek. De låta sina pipor tystna och hölja sig i sorgedok.

Där en möter en annan, där trycka de varandras händer och viska, att nu ha människorna på detta marknadstorget mistat den, som var deras ögons glädje och sol, nu är den borta, som var deras stöd och deras tröst.

I blomsterhandlarnas gata går en man med en knippa liljor i handen. Han ropar och säger, att dessa voro hennes älsklingsblommor, och för hennes skull har han fört hem dem från främmande land. Det är en så tung missräkning för honom, att han inte fick glädja hennes ögon med deras åsyn.

Mitt i folkhopen står en ung man, som är blind. »Jag hade min gång i hennes hus,» säger han, »och hon uppmuntrade mig, och för hennes skull arbetade jag mer än en seende. Nu har jag fått mitt mästarbrev, men vad glädje kan det göra mig, då jag inte får lägga ner det för hennes fötter?»

Från landsbygden kommer en fattig vandrerska. Hon stannar och frågar varför alla äro så bedrövade, och då hon får veta det, brister också hon i gråt. »Jag var ju inkommen till staden för att visa henne vad det har blivit av det garnet, som hon har skickat mig,» säger hon. »Men vem skall nu bli glad åt mitt arbete?»

»Varför skulle hon lämna oss?» klagar en. »Vem var lyckligare än hon? Hon skulle ha lärt oss lyckans hemlighet.»

»Varför skulle hon lämna oss?» utbrister en annan. »Vem var klokare än hon? Hon skulle ha lärt oss att gå de rätta vägarna.»

»Varför skulle hon lämna oss?» så hörs det från alla håll. »Vem var mera samvetsgrann än hon? Hon skulle ha lärt oss att betrakta våra plikter som våra bästa vänner.»

»Vem var gladare, vem var flitigare, vem var dugligare? Varför skulle hon lämna oss?»

Aldrig har det varit ett så stort uppror mot döden. Aldrig ha människor varit så fyllda av bitter visshet, att de hade förlorat sitt yppersta.

Medan sorgen är som störst, då komma alla de gamla gråterskor, som eljest bruka jämra sig över de bortgångna, tågande över torget. Men de vandra inte fram till den dödas bår i sorgehuset, utan de taga plats vid foten av den höga himlatrappan på torgets mitt.

Och de höja inte sina röster till klagan, utan de börja prisa och lovsjunga den unga kvinnan för hennes lyckosamma vandring uppför den förfärande branten.

»Säll är du,» ropa de, »därför att du har förstått denna trappas hemlighet. Säll är du, därför att du på den har nått upp till himmelens berg.»

Människorna på torget, de ha av allt detta, som de ha hört, och av allt, som de själva ha erfarit, upptänts av brinnande kärlek till den försvunna. De gå omkring i saknad såsom barn, som ha förlorat sin mor.

»Var är hon?» säga de. »Var kunna vi finna henne?»

Då se de gråterskorna vid trappans fot och höra hur de höja sin röst till att prisa och lovsjunga.

»Säll är du, som har funnit den rätta vägen, den enda, som för in till ljuset och härligheten.»

Då människorna höra detta, närma de sig trappan och ämna bestiga den, därför att de vilja finna den saknade; och hur kunna de nå henne, om de inte följa henne efter på den väg, som hon har vandrat?

De gamla gråterskorna slå ring om trappan. »Säll är du, därför att du vandrade på jordens stigar och var väl hemma i denna världen,» ropa de. »Pris ske dig, därför att du gladde dig åt jordelivets skönhet, åt dess rikedom och åt dess plikter. Pris ske dig, att du kunde uppfatta allt mänskligt, upphöja det låga, upprätta det förtappade.»

Människorna tränga allt närmare trappan, men gråterskorna fortfara att ropa:

»Pris ske dig, därför att du visste denna trappas hemlighet. Pris ske dig, därför att du aldrig försökte att bestiga den med din fot. Ty alla de, som detta ha prövat, de ha halkat på marmorn eller tröttnat under uppstigandet.

»Säll är du, att du visste, att för vandringen på världens marknadstorg är människan skapad. Det är endast sin själs längtan, som hon uppför denna trappa kan sända till himmelen.»





GUSTAF FRÖDING


(Prolog vid Frödingsfesten å Kungl. teatern i Stockholm den 8 februari 1921.)





Si, många dagar äro farna,

sedan vi hörde vår väns harpa i Klarälvslandet,

sedan han lade oss i bojor med danslåtar

och gjorde oss till trälar med strängaspel,

ty hans toners dejelighet var såsom doften av vild-

honung,

och deras makt var som kärleksdryckens,

då den är väl tillredd av trolldomskunnig häxa

en torsdagsnatt.





Sägen mig, I Värmelands döttrar,

I, som vallen i bergen

eller sitten utefter vägakanten glammandes:

Varför är vår väns harpa tystnad?

Varför är det så stilla på älvgrunden i månskens-

natten?

Varför ryter forsen vredgat, liksom ville den fråga:

O, var är du?





Si, vår väns spel var såsom en dans över ängarna

och såsom en stor konungs dotters dans.

Det var fröjdesamt som ett fågelkvitter i vintrig

skog,

som en vårbäcks sorl under snödrivan.

Det var solsken efter åskbyar

och dagg under torksomrar.

Det var bättre hälsomedel än alla de apotekares

pulver.





Jag smög mig ut för att höra vår vän spela,

då aftonen svalkades och skuggorna förlängdes.

Men jag sökte honom inte vid vägaskälet,

där Värmelands söner och döttrar kommo samman

till dans.

Jag sökte honom på små, barrströdda skogsstigar,

på tå smög jag mig fram över sandmoar,

tills jag fann honom vid forsstupet,

där skumflingor svingade

och vågor gingo till ringdans kring gråstenshällar.





Si, vår vän var den förnämste av alla mästare.

Han var som näktergalen bland hela hopen av

sångfåglar.

Han var den spelemannen, som spelar i ström-

dragen.

Han var näcken med guldharpan.

Han satt näckroskransad i månskensnatten,

hans händer fladdrade över strängarna såsom elds-

lågor.





Och jag satte mig invid forsen för att lyssna.

Vår vän spelade lusteliga och fröjdade sig som en

härmfågel.

Han spelade allt, vad han hört hade:

sotarerop och skojareglam,

skogsrålekar och bergtrollstramp,

gubbeträta och flickskratt,

vällingklockor och vallhjonslåt.

Allt spelade han med glädje och stort behag.





Men vår vän var en strömkarl i strömdraget.

Han var av vattenandarnas släkte, det, som suckar

efter salighet.

Och snart hörde jag honom spela om sin ganska

stora längtan.

Han förde mig neder till helvetet med sin förtvivlan,

och med sitt trots jagade han mig upp på skyhöga

berg,

liksom ville han storma himmelens portar.

Vår väns hjärta var fullt av vemod som Sauls,

hans huvud var fullt av grubbel som Salomos,

men hans harpa var såsom Davids,

den var hans tröst och hans vän och hans tillflykt

i sorgestunder.





Men många dagar äro farna,

sedan jag första gången lyssnade till vår väns harpa

i forsdjupet.

Hur blevo dessa toner förstummade,

de, som göto lyckoskimmer över själen,

liksom aftonrodnad gjuter guldglans över skogsåsar?





Sägen mig, I Värmelands döttrar,

I, som vallen boskap i bergen

eller glammen utefter vägakanten,

höllen I noga vakt över vår vän, då han spelade?

Stöden I omkring honom som en hög häck av

hagtorn,

den där ingen kan överspringa,

såsom en bred stadsmur, som vaktas av många

krigare?





Vår väns spel bragte mycken ära åt Klarälvslandet.

Det började yvas såsom en mäktig segrare,

såsom en hövding, den där sitter främst i rådslagen

och är mycket hedrad och avundad.

Det kastade av sin fattigmansdräkt

och smyckade sig med ringar och kedjor.

Det var tonerna från vår väns harpa, som voro dess

ädelstenar och pärlsnören.

O, I Värmelands döttrar,

höllen I noga vakt över vår vän, medan han spe-

lade?





Vår vän var en ganska skygg fågel.

Han var ömtålig som häggblomstret

och lätt att bryta som pilen på strandbrädden.

I Värmelands döttrar,

vaktaden I noga, att ingen fick störa vår vän, medan

han spelade?





Det kom en natt, då vår vän spelade lusteliga,

med mycken konst rörde han strängarna,

och böljor svingade, furor lutade lyssnande över

forsdjupet,

stjärnor gingo sakteliga till dans i himmelens sal.

Då föll spelmansyrseln över vår allrakäraste,

såsom den brukar falla över forskarlar,

då blev hans spel mycket vilt och illfundigt.





Sägen mig, I Värmelands döttrar,

bleven I mycket skrämda över vår väns spel?

Måsten I rusa bort med händren för öronen?

Måsten I skyla ert ansiktes rodnad bak trädstammar?

Hörden I upp, I Värmelands döttrar, hörden I upp

att vaka över vår vän, medan han spelade?





Ty allt i den samma natten, under ljuset av samma

stjärnbilder,

nåddes vår väns öra av en grym människostämma:

»Varför låter du dina toner störa nattfriden, ström-

konung?

Vet du ej, att ditt spel är synd och lockar andra att

synda?

Vet du ej, att du själv är en fördömd och lockar

andra in i fördömelsen?»





Då tystnade guldharpan,

då sjönk spelmannen neder i forsdjupet,

då gick en rysning genom barrskogen,

då brusade forsen vredgat och vilt,

liksom ville den kasta sig över en fiende.





Sägen mig, I Värmelands döttrar,

varför höllen I upp att vakta över vår allrakäraste?

Han var ömtålig som häggblomstret

och lätt att bryta som knäckepilen.

Han var en ganska skygg fågel.

Glömden I, att han hade ett mycket ädelt sinne,

att han var av vattenandarnas släkte, det, som suckar

efter salighet?