text stringlengths 0 2.04k |
|---|
När han hade hållit på en stund, kom en varnande tanke. — »Jag hade kanske inte rätt att tala om detta inför hela församlingen,» tänkte han. Men ingen hade i själva verket bett honom tiga. Han blev i alla fall illa till mods, försökte att lägga om historien, men kunde inte, utan alltsammans kom fram. Han försökte fästa... |
Mittunder det att han skämdes över sig själv, genomträngde honom en obändig glädje över att få trampa ner denna orena ande, som hade vågat visa sig i kyrkan. — »Du avskyvärda orm,» tänkte han, »varför skulle du visa dig i min Guds hus?» |
Det var äcklet, som han hade sökt kväva. Nu hade det på en smygväg tagit väldet över honom. |
Hela dagen efteråt var prästen missnöjd med sig själv. Han hade inte uppfört sig som en människa, van vid självbehärskning. Han hade handlat som ett barn, som en vilde, som styres av sin instinkt. |
Han försökte tänka ut något sätt för att göra det skedda ogjort, men han kunde ingenting finna. Han fick vänta, tills något särskilt tillfälle erbjöde sig. Ju mer man nu rörde upp i saken, ju värre bleve det. |
Men vilken makt, vilken förfärlig makt hos äcklet, då det var i stånd att på det där sättat ta väldet från en sådan man som han, när han stod talande och förmanande i en kristen kyrka, mitt i en kristen församling! |
I samma ögonblick, som prästen steg ner från predikstolen, hade Grimöfolket försvunnit ur kyrkan. |
När de väl voro utkomna, blevo de ovillkorligen stående ett ögonblick utanför kyrkporten och sågo sig omkring. |
Runtom kyrkan utbredde sig något, som man sällan ser i Bohuslän, nämligen en riktigt jämn och öppen slätt. Den var ju inte så värst stor, men inte heller var den så värst liten. Den var inte så stor, att man inte kunde se från den ena sidan till den andra och hålla väl reda på vad som hände hos grannarna, men inte hell... |
Och runtomkring slätten löpte en gråbergsmur. Den var inte så värst låg, men så värst hög var den heller inte. Den var inte högre, än att både nordan och västan kunde pressa sig fram över den, men den var inte så låg, att den inte kunde stänga bort all utsikt åt annat håll, både åt berg och åt fjäll. |
Och över hela slätten utbredde sig det ena åkerfältet efter det andra. Och de voro varken små eller stora. De voro sådana, att de passade för välburgna bönder. Och mellan åkrarna lågo röda och blå och vita byggningar. De voro också jämnstora och lagom. Det var inga grannlåtshus, som skämma ut grannstugorna, och det var... |
Och om växtligheten kunde man inte säga, att den var så värst storartad, för man såg inte till några träd, varken som skogar på bergen eller som dungar på slätten eller som trädrader utmed vägarna. Men inte heller kunde man säga annat, än att slätten var bördig och fruktbärande, för den låg omkring dem i sin höstprakt ... |
Och ungefär mittpå slätten låg kyrkan, därifrån de nyss hade blivit så att säga utdrivna. Den var en gammaldags träkyrka, och man kunde inte säga om den, att den var ful, för den hade ett smalt och dristigt litet torn, som drog tanken upp till det himmelska, men inte heller kunde man säga, att den var vacker, för den h... |
Och på stengärdesgården, som omgav kyrkan, vandrade en gråstrimmig katt fram och tillbaka, medan de tre stodo utanför. Det var ett vackert djur, väl tecknat, det hade en tät, skiftande päls och mjuka, behagliga rörelser. |
Men när de hade sett på det en stund, började de tycka, att det var något otäckt i sättet, varpå lemmarna rörde sig under det mjuka skinnet. De tyckte inte om, att den gick så ljudlöst, eller att de grönstrimmiga ögonen, som den vände mot dem, voro så beslöjade och utan uttryck. De vämjdes vid att den var så hal och mj... |
Och för deras ögon växte katten och sträckte på sig och blev stor och höjde sig, så att den skymde bort bergmuren. Och alltjämt, medan den växte, så spann den och kurrade och gjorde behagliga, lekfulla rörelser, och alltmer vedervärdig blev den. |
Och de sågo, att katten var äcklet, som nu var väckt, och som skulle växa och breda ut sig på slätten, och söm aldrig skulle få bättre växt än där mellan allt det jämnstrukna och jämnstora och trånga och instängda. |
Och mor Nathalia Elversson vände sig mot kyrkan, och med nageln skrapade hon lös några flisor ur den rödmålade träväggen och lade in dem mellan bladen i sin psalmbok. |
»Ja, i denna kyrkan,» sade hon, »är jag döpt som en vecka gammalt barn, här är jag konfirmerad som femtonårig jungfru, här blev jag vigd, och här ska jag väl också begravas, men innan dess ska jag inte ha något här att beställa, förrän den smälek, som i dag här har gått över mig, är utplånad.» |
SON OCH FÖRÄLDRAR. |
Allteftersom de båda gamla människorna på Grimön blevo mer bekanta med sonen, kommo de att mer och mer förvånas över honom. |
»Jag vill säga dig, Joel,» sade hustrun, »att om jag som han hade blivit uppfostrad till herreman och helt hastigt hade blivit tvungen att lägga bort mina herremansvanor, om jag skulle få lov att äta sådan mat, som bjuds här hos oss, sen jag hade blivit van vid bättre, om jag var dag skulle gå och hjälpa dig med jordbr... |
Joel medgav villigt, att detta skulle vara en svår påfrestning också för honom. |
»Men se nu på Sven!» fortfor hustrun. »Det är, som om allt sådant inte alls skulle röra honom. Och inte är han ledsen för pengar eller vänner eller för något annat, som han har förlorat. Inte bryr han sig om, att han aldrig har något roligt. Han kan gå här och skratta och jollra med mig och resonera med dig utan att lä... |
»Jag för min del kan nu inte sätta mindre värde på honom, därför att han är sårbar i den punkten. Hedern är nog det, som är svårast att mista.» |
»Ja, det förstås,» sade hustrun. »Och naturligtvis är det hemskt, att folk inte ska kunna vänja sig vid honom, att han inte ska kunna stiga in på ett postkontor eller i en bod, utan att det är någon, som rynkar på näsan eller kastar till honom ett glåpord. Men jag för min del, jag är då så viss om att han aldrig åt den... |
Så där gick hon på varje dag. Hon kunde aldrig råka mannen ensam utan att berömma sonen för honom. |
»Du förstår visst inte, Joel, hur märkvärdig han är,» brukade hon säga. »Men annars tycker jag, att du borde se det redan på mig. Märker du inte hur jag tvättar och kammar mig och hur jag sopar och borstar och skurar? Men du tror kanske, att det är för din skull?» |
»Å, du har alltid varit styv att hålla rent omkring dig,» sade Joel, som tyckte om att säga folk artigheter, så snart som det gavs något tillfälle. |
»Det är inte bara det,» vidhöll hustrun, »men jag är ju aldrig ond mer. Jag är som ett ejderdun. Har du sett ett sådant småleende, som Sven har? När andra människor drar på mun åt mig, så blir jag. glad, men när Sven småler åt mig, så tycker jag, att om han bara sa ett ord om det, så skulle jag kasta mig naken i sjön.» |
Mannen skrattade åt henne. |
»Jag vet just inte varför han skulle be dig om något sådant,» sade han. »Men i alla fall är det något i det du säger. Jag är mest hågad att tro, att den här sonen vår är som en av stenarna, som ligger vid stranden och förs upp och ner av vågsvallet. Han blir så avslipad och fin av alla stötar han får, så att snart blir... |
I själva verket var han likaså intresserad av sonen som någonsin hustrun. Men han var inte bara glad åt honom, utan han var orolig för hans skull. Sonen tycktes ha böjelse att ge efter för det tvång, som övades mot honom och dra sig undan från människorna. Han ville knappt mer lämna Grimön. Men inte heller där var han ... |
»Vad ska han göra?» sade hustrun, då mannen talade med henne om sina farhågor. »För det första så är han ju ännu ovan vid svenskan, och för det andra så skyr folk honom, som om han vore en människoslukande haj.» |
Joel ryckte huvudet tillbaka, drog hörbart in andedräkten och uttalade ord, vilkas hela djup hustrun hade svårt att fatta. |
»Om det vore meningen, att jag skulle bli en spelman, så finge jag väl lov att skaffa mig något att spela på.» |
»Ja, det förstås,» sade mor Thala, »men vad menar du med det?» |
»Om det är så, som jag tror, att Sven är ämnad till en spegel och en förebild och ett exempel för människor, så kan han väl inte få gå här ute på skäret och bli en enstöring.» |
Hustrun såg på mannen, och det låg en stråle av ömhet i blicken. |
»Du har själv bott på Grimön i hela ditt liv, och folk har inte haft svårt att ta reda på dig här och besvära dig med allt möjligt.» |
Mannen slog ifrån sig med händerna. |
»Vad är jag mot Sven? Jag fick ingenting lära i ungdomen. Men Sven fick börja i tid. Han har ingenting, som står sig i vägen.» |
»Utom det där enda.» |
»Ja, det förstås.» |
»Och det finns överallt, där man minst väntar det. Det är en katt, som ligger på lur, vart han går, och rätt som det är, hänger den i strupen på honom.» |
»Ja,» sade Joel, »det är just den största olyckan. Och gjort är gjort. Och det finns inget under så stort, att det kan hindra den där katten från att flyga på honom.» |
»Men du får inte glömma, Joel, att om inte den där olyckan hängde över honom, så hade han aldrig kommit hem igen till oss. Fast jag tror då, att han är oskyldig,» tillade hon. |
Hon kom alltid tillbaka till detta. Det gjorde henne så lycklig att få ha sonen hemma, att hon nästan inte kunde begripa varför han och Joel fäste så stor vikt vid människors ovilja. — »Bry dig inte om dem!» sade hon till sonen. »De är dumma. Du är mycket bättre än de. Den där, som flinade åt dig, när han råkade dig på... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.