text stringlengths 0 889 |
|---|
Selma Lagerlöf |
En herrgårdssägen |
Bokutgåva |
Albert Bonniers förlag, Stockholm 1899. |
I. |
Det var en skön höstdag hänemot slutet af trettiotalet. På den tiden fanns i Upsala ett högt, gult tvåvåningshus, som stod underligt ensamt på en liten äng, långt borta i en utkant af staden. Det var ett rätt ruskigt och otrefligt hus, men det förskönades af den massa vildvin, som växte där, och som på solsidan krälade... |
I ett rum innanför ett af dessa inramade fönster satt en student och drack sitt morgonkaffe. Han var en lång, vacker karl med ett fint utseende. Håret bar han högt uppstruket ur pannan, det krusade sig vackert, och en lugg ville beständigt välta ned mot ögonen. Han var klädd i en bekväm och ledig dräkt, men var rätt el... |
Han hade det fint i sitt rum, där fanns en god soffa, och stoppade stolar, stort skrifbord och präktiga bokhyllor, men nästan inga böcker. |
Innan han hunnit dricka sitt kaffe, kom en student in till honom. Det var en af helt annat slag, en liten, skulderbred karl, satt och stark, ful, med stort ansikte, tunnt hår och grof hy. |
– Du, Hede – sade han – jag är kommen för att tala ett allvarligt ord med dig. |
– Har du råkat ut för något obehagligt? |
– Å nej, inte jag – sade den andre – det är väl snarare dig det gäller. – Han satt tyst en stund och såg ned. – Det är tusan så obehagligt att säga det. |
– Låt det vara då – föreslog Hede. Han hade blifvit skrattlysten vid detta högtidliga allvar. |
– Det är det, jag inte kan, nu längre – sade gästen. – Jag borde hafva talat för länge sedan, men det passar sig illa för mig, förstår du. Jag kan ej låta bli att tänka, att du sitter och säger till dig själf: Den där Gustaf Ålin, som är son till en af våra torpare, tycker nu, att han blifvit sådan karl, att han vill m... |
– För all del, Ålin – sade Hede – tro ej, att jag tänker något sådant. Min farfar var ju en bondson. |
– Ja, men det kommer ingen ihåg numera – sade Ålin. Han satt tung och trög framför Hede och återtog för hvarje ögonblick alltmer af sitt bondsätt, som om detta kunde hjälpa honom ur förlägenheten. |
– Se, när jag tänker på hvilken skillnad det är på din släkt och min, så tycker jag, att jag skall tiga, men när jag kommer ihåg, att det var din far, som på sin tid hjälpte mig, så att jag fått studera, så tycker jag, att jag skall tala. |
Hede såg på honom med ett vackert uttryck i ögonen. – Tala nu, så att du kommer ifrån de här bekymren – sade han. |
– Det är så – sade Ålin – att jag hör dem tala om att du ingenting gör. De säga, att du knappast öppnat en bok på de fyra terminerna, som du legat här vid akademien. Du lär ej göra annat än spela fiol hela dagen, och det kan jag ej hålla för otroligt, ty du ville aldrig göra annat förr i världen heller, då du gick i Fa... |
Hede satte sig litet stelt tillrätta i stolen. Ålin blef allt olyckligare, men han fortfor med seg beslutsamhet. |
– Du tänker väl, att den, som äger en sådan gård som Munkhyttan, bör kunna få göra hvad han vill, arbeta om han vill, låta bli om han vill. Tar han en examen är det bra. Tar han ej en examen, är det nästan lika bra, ty du vill i alla fall ej bli något annat än brukspatron, du vill bo på Munkhyttan hela ditt lif. – Det ... |
Hede teg, och Ålin tyckte sig se honom omgifven af en likadan mur af förnämhet, som alltid i Ålins ögon omgaf hans far, bergsrådet och hans mor, bergsrådinnan. |
– Men det är nog så, att Munkhyttan ej är samma ställe nu som förr, då järngrufvan var gifvande – återtog han försiktigt. – Det var nog det bergsrådet visste, och det var därför han bestämde före sin död, att du skulle studera. Bergsrådinnan vet det också, stackare, och hela socknen vet det. Den enda, som ej vet något,... |
– Menar du – sade Hede litet retligt – att jag ej vet, att järngrufvan ej mer kan bearbetas? |
– Å nej – sade Ålin – det vet du väl, men ser du, hvad du ej vet, är att det är alldeles slut med Munkhyttan. Tänk efter själf, så inser du nog, att man inte kan lefva bara på jordbruk hemma i Västerdalarna. Ja, jag vet ej hvarför bergsrådinnan hållit det hemligt för dig. Men hon sitter ju i orubbadt bo, så hon behöfve... |
Hede steg upp och gick ett slag öfver rummet. Så stannade han framför Ålin. – Men karl, du sitter ju här och vill inbilla mig dumheter. Vi äro ju rika. |
– Jag vet nog, att ni räknas för storfolk därhemma än så länge – sade Ålin. – Men du begriper väl, att ingenting kan räcka, då man bara ger ut och ingenting kommer in. Det var en annan sak, då ni hade grufvan! |
Hede satte sig igen. – Min mor skulle ju låtit mig veta detta – sade han. – Jag är dig tacksam, Ålin, men du har låtit skrämma dig af några skvallerhistorier. |
– Ja, jag kunde just tro, att du ingenting visste – sade Ålin envist. – Hemma på Munkhyttan går bergsrådinnan och sparar och sliter för att få pengar att sända dig här i Upsala och för att kunna ha det gladt och muntert under mellanterminerna, då du är hemma. Och under tiden ligger du här och gör ingenting, därför att ... |
Hede satt tyst en stund och eftersinnade. Därpå steg han upp och räckte Ålin handen med ett sorgset leende. – Du förstår väl, att jag inser, att du talar sanning, fastän jag ej vill tro dig. Tack! |
Ålin skakade hans hand, strålande af förnöjelse. – Du begriper nog, Hede, att ingenting är förloradt, bara du arbetar. Med ditt hufvud kan du vara färdig med graden på en sju, åtta terminer. |
Hede rätade upp sig. – Var du lugn, Ålin – sade han. – Jag skall bli flitig nu. |
Ålin reste sig och gick mot dörren, men helt tveksamt. Innan han nått tröskeln, vände han om. – Jag hade ett annat ärende också – sade han. Han blef åter oändligt förlägen. – Jag ville be dig, att du lånar mig fiolen, tills du kommer dig i gång med studierna. |
– Låna dig fiolen? |
Ja, svepa in den i silkeduken och läsa in den i fodralet och låta mig bära bort den, annars blir det ingen läsning af för dig. Jag skulle ej vara utom dörr, innan du började spela. Du är så van vid det nu, du kunde ej stå emot, om du hade den här. Sådant där kan man ej öfvervinna, om man ej får hjälp. Det blir en öfver... |
Hede stod motvillig. – Det är ju galenskaper – sade han. |
»Å nej du, det är inga galenskaper. Du vet ju, att du fått det i arf af bergsrådet, det ligger dig i blodet att spela. Och allt sedan du blef din egen herre här i Upsala, har du ej gjort annat. Du bor ju så här långt ute i stadskanten bara för att ej störa någon med ditt spel. Du kan inte hjälpa dig själf i den här sak... |
– Ja förr – sade Hede – hade jag ej kunnat låta bli att spela. Men nu gäller det Munkhyttan. Jag tycker mer om mitt hem än min fiol. |
Men Ålin stod där lika envis och bad om fiolen. |
– Hvad tjänar det till? – sade Hede. Vill jag spela, så behöfver jag ej gå många steg för att låna mig en annan fiol. |
– Det vet jag – svarade Ålin men jag tror ej det är så farligt med en annan fiol. Det är den där gamla italienska fiolen, som är värsta faran för dig. Och dessutom tänker jag föreslå, att du låter stänga dig inne under de första dagarna. Bara tills du kommer dig i gång. |
Han bad och bad, men Hede stred emot. Han ville ej underkasta sig något så löjligt som arrest på sitt rum. Ålin blef blossande röd. |
– Jag skall ha fiolen med mig – sade han – eljest har allt detta tjänat till ingenting. – Han talade hetsigt och ifrigt. – Jag hade ej velat säga något om det, men jag vet, att det gäller än mer än Munkhyttan för dig. Jag såg en flicka här på promotionsbalen förra våren, som man sade skulle vara förlofvad med dig. Nå, ... |
– Gjorde det? |
– Åja, jag visste ju, att det ej skulle bli något af dig, om du fortsatte så, som du börjat. Och så svor jag på att det barnet ej skulle behöfva sitta hela sitt lif och vänta på den, som aldrig kom. Hon skulle ej bli sittande och torka bort under väntan på dig. Jag ville ej möta henne om några år med tillspetsade drag ... |
Han afbröt sig. Hedes blick hade hvilat besynnerligt forskande på honom. |
Men Gunnar Hede hade redan förstått, att Ålin tyckte om hans fästmö. Det rörde honom djupt, att denne ville rädda honom under dessa förhållanden, och under inflytandet af denna känsla gaf han vika och lämnade honom fiollådan. |
Då Ålin var gången, läste Hede en hel timme som en förtviflad, men så kastade han boken. |
End of preview. Expand in Data Studio
No dataset card yet
- Downloads last month
- 11