Dataset Viewer
Auto-converted to Parquet Duplicate
text
stringlengths
0
2.04k
Selma Lagerlöf
Bannlyst. En berÀttelse
BokutgÄva
Albert Bonniers förlag, Stockholm 1918.
FÖRSTA DELEN
GRIMÖN.
PÄ Grimön i den vÀstra skÀrgÄrden bodde för nÄgra Är sedan en man och en hustru, som voro varandra mycket olika.
Mannen, som var omkring femton Är Àldre Àn hustrun, hade aldrig varit annat Àn ful, trög och senfÀrdig och hade inte blivit bÀttre pÄ gamla dar, hustrun Äter hade alltid varit nÀtt och lÀtt, och hennes lilla vackra ansikte hade bibehÄllit sig sÄ vÀl, att hon sÄg nÀrapÄ lika bra ut vid femtio som vid tjugu.
Dessa tvÄ makar sutto en vacker söndagskvÀll pÄ en stor stenhÀll, som stack upp ur marken alldeles utanför deras hus, och samsprÄkade i god ro. Mannen, som tyckte om att höra sin egen röst och lade sina ord vÀl, utbredde sig för hustrun över en artikel, som han just nyss hade lÀst i en tidning. Hustrun hörde pÄ honom m...
»Ack, den Joel, den Joel,» tÀnkte hon, »att han kan fÄ ut sÄ mycken lÀrdom ur ett sÄdant dÀr tidningsblad! Han har verkligen ett mÀrkvÀrdigt gott huvud. Det Àr bara synd, att han inte Àr i stÄnd att göra nÄgot bruk av det för sin och min rÀkning, utan bara för andras.»
Medan hon tÀnkte sÄ, gledo hennes blickar bort till boningshuset, som var rÀtt stort, men sÄ förfallet, att de inte kunde bebo det, utan fingo hÄlla till i en liten flygel, som de forna Àgarna, vilka alla som en hade varit sjökaptener, hade begagnat till kök och visthus.
»Om Joel ÀndÄ hade haft lust för sjön, sÄ att han hade blivit sjökapten sÄsom hans far och farfar!» fortsatte hustrun sina funderingar. »DÄ hade han sÀkert haft en samlad sparpenning pÄ gamla dar, och vi hade kunnat se framÄt mot en lugn Älderdom. Men han har alltid envisats med att gÄ och arbeta pÄ lantbruket. Och nu ...
Hon flyttade sig inte frÄn sin plats, sÄ lÀnge som mannen fortsatte att tala, men hennes lilla huvud, som rörde sig lika ledigt, som skulle det ha suttit pÄ halsen pÄ en fÄgel, vred sig sÄ, att hon kunde överblicka nÄgra Äkerlappar och potatisland, som lÄgo likt smÄ runda vÀxtöar mellan de vÀldiga klipphÀllar, som utgj...
Alla dessa smÄland voro uppbrukade av mannen, ja, man kunde nÀstan sÀga, att de voro ditskaffade av honom. Han hade fraktat hem till Grimön otaliga bÄtlaster jord och gödsel, i fast förvissning att de en gÄng skulle ge honom fullgod lön för mödan.
»Allt det besvÀr han har gjort sig med de hÀr jordplÀttarna!» tÀnkte hustrun. »Och sÄ behövs det bara, att en riktigt hÄrd nordanstorm bryter ut vid pingsttiden för att göra slut pÄ allt, som Àr sÄtt och satt. Nej, nÀr en bor som vi, sÄ Àr det ju klart, att det Àr meningen, att en ska ta födan ur havet.»
Åter vĂ€nde hon pĂ„ det lilla huvudet. Genom tomrummet mellan boningshuset och flygeln kunde hon se ut över en vid, blĂ€nkande vattenyta.
»Ja, se havet,» suckade hon. »Det Àr nÄgot, det. DÀr kan en fara och handla och tjÀna pengar. Om jag hade varit karl, sÄ vet jag dÄ, att jag först och frÀmst skulle ha gett mig ut till sjöss. Aldrig i vÀrlden skulle jag ha slagit mig pÄ jordbruk. Hur ska det nu gÄ för oss, nÀr vi blir gamla och inte mer orkar sköta om ...
De sista orden mÄtte hon ha uttalat högt, för mannen, som hade hÄllit pÄ att berÀtta för henne om alla de faror och fasor, som en nyligen hemkommen engelsk nordpolsexpedition hade fÄtt utstÄ, avbröt sig mitt i en mening.
»Du hör visst inte pÄ vad jag sÀger,» sade han. Men det var nog inte första gÄngen, som han fann sig tala för döva öron, för han lÀt varken förvÄnad eller förargad.
»Visst hör jag pÄ,» försÀkrade hustrun. »Jag sitter just och tÀnker pÄ att du talar sÄ bra, att du kunde ge dig ut som predikant.»
»Jag vet just inte vad jag ska sÀga om det berömmet,» sade mannen och log godmodigt Ät henne. »NÀr jag inte kan fÄ den Ähöraren jag nu har till att följa med, sÄ lÀr det inte lyckas bÀttre med en hel församling.»
»Men jag har ju följt med!» utbrast hustrun, som nu blev riktigt het om öronen. »Jag vet ju, att de hade blivit av med fartyget redan första vintern, att de fick lov att bygga sig snöhus, och att de mÄste ligga kvar dÀr uppe in pÄ andra Äret, sÄ att det blev slut pÄ maten för dem, och till sist lÄg de och tuggade pÄ sk...
Hon lÀt harmsen, och det lilla draget vid munnen, som visade, att det inte ville mycket till för att hon skulle komma i dÄligt lynne, framtrÀdde allt tydligare.
»Jag undrar allt hur det skulle kÀnnas, du Thala, om en hade nÄgon av sina egna med bland dem, som lÄg och svalt i de dÀr snöhusen,» framkastade mannen.
Hustrun gav honom en snabb blick. Hade Joel inte sagt de dÀr orden med en sÀrskild betoning? Men mannen satt och sÄg rÀtt framför sig, och hans gamla vattniga ögon voro alldeles uttryckslösa.
»Ja, om en bara ska sitta och tÀnka pÄ dem, som har det svÄrt, dÄ skulle en inte fÄ mÄnga glÀdjestunder i livet,» förklarade hon. »Och de hÀr blev ju hjÀlpta till slut.»
»Ja,» medgav mannen, »det kom ett fartyg, som sökte reda pÄ dem, och nu Àr de hemma i England tillbaka.»
»Och nu blir det bara heder och Àra och lycka för dem i alla deras livsdagar,» avslutade hustrun.
Hon kunde inte tycka, att allt detta var nÄgot att sörja över, men mannen fortsatte utan att slÄ an en lÀttare ton.
»Jag drömde i natt om vÄran son Sven,» sade. han. »Jag tyckte, att han kom fram till sÀngen och sa, att jag hade begÄtt en stor orÀtt mot honom. Jag brukar inte vara sanndrömd annars, och jag vet inte om jag Àr det nu heller. Men nog Àr det besynnerligt, att jag skulle fÄ lÀsa hans namn i dag hÀr i tidningen.»
Detta sades, sĂ„som skulle det vara alldeles betydelselöst, just som nĂ„got, som skulle angĂ„ endast honom sjĂ€lv, men frĂ„n detta ögonblick behövde han inte sakna uppmĂ€rksamhet. Hustrun kom fram till honom och överöste honom med frĂ„gor. — Var stod namnet? Vad var det, som han hade drömt? Var det möjligt, att det var frĂ„ga ...
Hon skulle inte ha rÄkat i sÄdan upphetsning, om det hade gÀllt nÄgot av de andra barnen, men med denne Sven Àgde det förhÄllandet rum, att Joel och hon, dÄ han var nio Är gammal, hade lÀmnat honom ifrÄn sig till ett engelskt herrskap, som seglade omkring i skÀrgÄrden pÄ sin lustjakt. De frÀmmande hade alldeles förÀlsk...
Det var stora utsikter, som öppnade sig för en liten Grimöpojke. De fattiga förÀldrarna hade ansett, att de för gossens egen skull borde lÄta honom fara. Stannade han hos dem, sÄ mÄste han ju förbli i deras vÄrd. Och han hade haft ett sÄ gott huvud. De hade ofta talat om att det kunde bli nÄgot mÀrkvÀrdigt av honom, om...
Nu hade sjutton Är gÄtt, sedan de hade lÀmnat honom ifrÄn sig, och under hela denna tid hade de inte hört nÄgot ifrÄn honom. Inte ett brev, inte en hÀlsning. De visste inte mer om honom, Àn om han hade legat pÄ havsbottnen.
»Se hÀr!» sade mannen och rÀckte hustrun tidningen. »LÀs hÀr bland namnen pÄ de rÀddade! Ser du det: Sven E. Springfield?»
»Ja, jag ser. Sven E. Springfield, ja, dÀr stÄr det.»
»Det kan inte betyda annat Àn Sven Elversson Springfield,» sade mannen. »Det Àr hans namn, mitt namn och fosterfaderns namn. Det mÄste vara rÀtt.»
Hustrun tryckte tidningen intill sig. I detta ögonblick tyckte hon, att denne son, som hon av egen fri vilja hade avstÄtt ifrÄn, var henne kÀrast av alla hennes barn.
»Varför sa du inte genast, att Sven var med?» förebrÄdde hon mannen. »Jag hörde ju inte pÄ. Nu fÄr du berÀtta alltsammans omigen.»
Mannen tycktes en smula förbryllad. Han hade Àmnat berÀtta hustrun hela historien, innan han lÀt henne veta, att det var frÄga om sonen. DÄ skulle det ha gÄtt lÀttare. Han skulle ha fÄtt se vad min hon gjorde och kunnat handla dÀrefter.
Emellertid talade han om för henne allt, vad hon ville veta. Han gjorde reda för vad som menades med Ättionde graden. Hon blev Àrelysten för sonens rÀkning och undrade om inte han och hans kamrater hade hunnit lÀngre upp mot norr Àn alla andra. Och vad hade de levat av, sedan deras fartyg hade gÄtt förlorat med alla de...
»Att han skulle bli tvungen att gÄ igenom sÄ mycke svÄrt!» utbrast hon. »Nej, en ska aldrig lÀmna barna ifrÄn sig.»
»Men nu Àr vÀl ocksÄ hans lycka gjord,» sade hon uppklarnande. »Det blir stjÀrnor och medaljer i all oÀndlighet.»
Snart började hon undra hur sonen hade blivit mottagen i England.
»Det var millioner mÀnniskor i rörelse för att möta de hÀr nordpolsfararna,» sade Joel.
Han kÀnde sig till den yttersta grad pinad och orolig. Hela framtiden berodde pÄ om han skulle bli i stÄnd att stÀlla sina ord pÄ det rÀtta sÀttet.
»Den, som hade varit med bara!» sade hustrun. »Om jag hade stÄtt i ett gathörn och hade fÄtt se honom gÄ förbi!»
»Du hade vÀl inte behövt stÄ i ett gathörn,» sade mannen. »Det stÄr i tidningen, att en sÀrskild ÄngbÄt var stÀlld till förÀldrars och anförvanters förfogande.»
End of preview. Expand in Data Studio

No dataset card yet

Downloads last month
7