text
stringlengths
0
2.04k
39. Fram över Gästrikland 258
40. En dag i Hälsingland 270
41. I Medelpad 287
42. En morgon i Ångermanland 298
43. Västerbotten och Lappland 310
44. Åsa gåsapiga och lille Mats 331
45. Hos lapparna 351
46. Mot söder! Mot söder! 368
47. Sägner från Härjedalen 389
48. Värmland och Dalsland 401
49. En liten herrgård 410
50. Skatten på skäret 423
51. Havssilver 433
52. En stor herrgård 443
53. Resan till Vemmenhög 470
54. Hos Holger Nilssons 474
55. Avsked från vildgässen 484
Osynliga länkar. Skrifter av Selma Lagerlöf [1933]
Bokutgåva
Albert Bonniers förlag, Stockholm 1933
EN JULGÄST.
En av dem, som hade levat kavaljersliv på Ekeby, var den lille Ruster, som kunde transponera noter och spela flöjt. Han var av låg härkomst och fattig, utan hem och utan släkt. Det kom svåra tider för honom, då kavaljersskaran skingrades.
Han hade då inte längre häst och karriol, inte päls eller rödmålat matsäcksskrin. Han måste färdas till fots från gård till gård och bar sin packning inknuten i en blårandig bomullsnäsduk. Rocken knäppte han igen ända upp till hakan, så att ingen skulle behöva veta hur det var beställt med skjortan och västen, och i de...
Hans yrke var att skriva av noter, och om allt hade varit som i de gamla tiderna, skulle det inte ha fattats honom arbete. Men för varje gångande år blev musiken mindre övad där uppe i Värmland. Gitarren med sitt murkna sidenband och sina nötta skruvar och det buckliga valthornet med urblekta tofsar och snören flyttade...
Än så länge blev han mottagen på herrgårdarna som en gammal vän, men det var jämmer, då han kom, och glädje, då han gick. Det luktade snusk och brännvin om honom, och bara han hade fått ett par supar eller en toddy, blev han oredig och berättade otrevliga historier. Han var de gästfria gårdarnas plåga.
En jul gick han till Lövdala, där Liljecrona, den store fiolspelarn, hade sitt hem. Liljecrona hade också varit en av Ekebykavaljererna, men efter majorskans död drog han till sin goda gård Lövdala och förblev där. Nu kom Ruster till honom dagarna före julaftonen, mitt i stöket, och begärde arbete. Liljecrona gav honom...
– Du skulle hellre ha låtit honom gå genast, sade hustrun, nu drar han nog ut så länge med detta, att vi måste behålla honom här över julafton.
– Någonstans ska han ju vara, svarade Liljecrona. Och han bjöd Ruster på toddy och brännvin, höll honom sällskap och levde om hela Ekebytiden med honom. Men han var förstämd och leddes vid honom, han som de andra, fast han inte ville låta märka det, ty gammal vänskap och gästfrihet voro honom heliga.
I Liljecronas hem hade de nu i tre veckors tid rustat sig för att ta emot julen. De hade levat i otrevnad och brådska, vakat sina ögon röda vid talgljus och törstickor, frusit i boden vid köttsaltningen och i brygghuset vid ölbrygden. Men såväl husfrun som tjänstfolket hade underkastat sig det alltsammans utan knot, fö...
När nu Ruster kom, tyckte hela hushållet på Lövdala, att julen var förstörd. Husfrun och de äldre barnen och de gamla trotjänarna voro alla av samma mening. Ruster väckte hos dem en kväljande ångest. De voro rädda för att när han och Liljecrona började tumla om i de gamla minnena, så skulle konstnärsblodet flamma upp h...
Ingen kan beskriva hur de nu älskade husbonden där på gården, sedan de hade fått behålla honom hos sig ett par år. Han var mycket för sitt hem, synnerligast om julen. Han hade inte sin plats i någon soffa eller gungstol, utan på en hög, smal, glattsliten träbänk i spiselvrån. När han hade kommit upp där, red han åstad ...
Därför älskade de honom, såsom de älskade julen, glädjen, vårsolen. Och när den lille Ruster kom, var deras julfrid förstörd. De hade arbetat fåfängt, om denne skulle komma att locka bort husbonden. Det var orättfärdigt, att den suparen skulle sitta vid julbordet i ett fromt hus och fördärva all julglädjen.
På julaftonens förmiddag hade den lille Ruster sina noter färdigskrivna, och han nämnde då några ord om att han borde ge sig av, fast det naturligtvis var hans mening att stanna.
Liljecrona hade blivit påverkad av den allmänna förstämningen och sade därför helt tamt och matt, att det var väl bäst, att Ruster stannade julen över.
Den lille Ruster var eldfängd och stolt. Han vred upp sina mustascher och skakade det svarta artisthåret, som stod likt en mörk sky över hans huvud. Vad menade Liljecrona? Skulle han stanna, därför att han inte hade andra ställen att fara till? Å, tänk bara hur de sutto och väntade på honom på de stora järnbruken i Bro...
– Bevars väl, svarade Liljecrona, du ska nog få fara.
Efter middagen lånade den lille Ruster häst och släde, päls och fäll. Drängen från Lövdala skulle skjutsa honom till något ställe i Bro och köra raskt undan, för det såg ut att bli yrväder.
Ingen trodde, att han var väntad eller att det fanns ett enda ställe i trakten, där han var välkommen. Men de ville så gärna bli av med honom, att de fördolde detta för sig och läto honom fara. ”Han har själv velat det”, sade de. Och så tänkte de, att nu ville de vara glada.
Men då de vid femtiden samlades i salen för att dricka te och dansa omkring julgranen, var Liljecrona tyst och förstämd. Han satte sig inte på äventyrsbänken, han rörde inte vid te eller punsch, han mindes ingen polska, fiolen var i olag. De, som kunde leka och dansa, finge göra det utan honom.
Då blev hustrun orolig, barnen voro missnöjda, allt i hela huset gick på tok. Det blev den bedrövligaste julafton.
Gröten skar sig, ljusen fräste, veden rykte, vinden rörde upp yrväder och blåste bitter köld in i rummen. Drängen, som skjutsade Ruster, kom inte hem. Hushållerskan grät, och pigorna grälade.
Äntligen påminde sig Liljecrona, att ingen kärve hade blivit utsatt åt sparvarna, och han klagade högt över alla kvinnorna omkring honom, som övergåvo gammal sed och voro nymodiga och hjärtlösa. Men de förstodo nog, att det, som pinade honom, var samvetskval över att han hade låtit den lille Ruster resa bort från Lövda...