text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Bäst det var, gick han in i sitt rum, stängde dörren och började spela, såsom han inte hade spelat, sedan han hade upphört att vandra. Det var hat och hån, det var längtan och storm. ”Ni tänkte binda mig, men ni ska smida om edra fjättrar. Ni tänkte göra mig småsinnad som ni själva. Men jag drar ut i det stora, i det f... |
Då hustrun hörde de tonerna, sade hon: |
– I morgon är han borta, om inte Gud gör ett under. Nu har vår ogästvänlighet framkallat just det, som vi tänkte oss kunna undvika. |
Emellertid reste den lille Ruster omkring i yrvädret. Han for från den ena gården till den andra och frågade om där fanns arbete för honom, men han blev ingenstädes mottagen. Man bjöd honom inte ens att stiga ur släden. Somliga hade huset fullt av främmande, andra skulle resa bort på själva juldagen. ”Far till nästa gr... |
Han kunde väl få komma och förstöra ett par vardagars trevnad, men inte julaftonens. Året hade endast en julafton, och åt den hade barnen glatt sig hela hösten. Inte kunde man sätta den karlen vid ett julbord, där det fanns barn. Förr hade man gärna tagit emot honom, men inte nu, sedan han hade blivit försupen. Var sku... |
Sålunda fick den lille Ruster köra från gård till gård i det piskande yrvädret. De våta mustacherna hängde slappa ner över munnen, ögonen voro rödsprängda och töckniga, men brännvinet blåste bort ur hans hjärna. Han började undra och förvåna sig. Var det möjligt, var det möjligt, att ingen ville ta emot honom? |
Så såg han med ens sig själv. Han såg hur ömklig och förfallen han var, och han begrep, att han var människorna förhatlig. ”Det är förbi med mig”, tänkte han. ”Det är förbi med notskrivningen, det är förbi med flöjten. Ingen på jorden behöver mig, ingen har barmhärtighet med mig.” |
Yrvädret snurrade och lekte, rev upp drivorna och vräkte ihop dem igen, tog en snöpelare i famnen och dansade utåt fältet, lyfte en flinga skyhögt och körde en annan ner i en grop. ”Så är det, så är det”, sade den lille Ruster, ”medan man dansar och far, är det lek, men när man ska ner i drivan, bäddas ner och gömmas, ... |
Han frågade inte mer efter vart drängen körde honom. Han tyckte, att han åkte in i dödens land. |
Den lille Ruster brände inga gudar under den färden. Han förbannade inte flöjtspelet eller kavaljerslivet, han tänkte inte, att det hade varit bättre för honom, om han hade plöjt jorden eller sytt skor. Men däröver klagade han, att han nu var ett utspelat instrument, som glädjen inte längre kunde använda. Ingen anklaga... |
Då stannade släden, och med ens blev det ljust omkring honom, och han hörde vänliga röster. Det var någon, som hjälpte honom in i ett varmt rum, och någon, som hällde i honom hett te. Pälsen rycktes av honom, flera människor ropade, att han var välkommen, och vänliga händer gnedo liv i hans valna fingrar. |
Han blev så yr i huvudet av allt detta, att han inte kom till sans på väl en kvart. Han kunde omöjligt begripa, att han hade kommit tillbaka till Lövdala. Han hade alls inte varit medveten om att drängen hade tröttnat på att fara omkring i yrvädret och vänt om hem. |
Inte heller förstod han varför han nu blev så väl mottagen i Liljecronas hus. Han kunde inte veta, att Liljecronas hustru förstod vilken tung färd han hade gjort denna julafton, då han hade blivit avvisad vid varje port, där han hade klappat på. Hon hade fått ett så stort medlidande med honom, att hon glömde sitt eget ... |
Liljecrona fortsatte med det vilda spelandet inne i sitt rum. Han visste inte av, att Ruster var kommen. Denne satt emellertid i salen med hustrun och barnen. Tjänstfolket, som också brukade vara där på julaftonen, hade flytt ut i köket från ledsamheten inne hos herrskapet. |
Husfrun dröjde inte att sätta Ruster till arbete. |
– Ruster hör väl, sade hon, att Liljecrona inte gör annat än spelar hela kvällen, och jag ska se till dukningen och maten. Barnen är rent övergivna. Ruster får ta hand om de här två minsta. |
Barn var det slags folk, som lille Ruster hade haft minst umgänge med. Han hade varken råkat dem i kavaljersflygeln eller i soldattälten, varken på gästgivargårdar eller landsvägar. Han var nästan blyg för dem och visste inte vad han skulle säga, som var fint nog för dem. |
Han tog fram flöjten och lärde dem fingra på klaffar och hål. Det var en fyraåring och en sexåring. De fingo sig en lektion på flöjt och voro djupt intresserade av den. |
– Detta är A, sade Ruster, och detta är C, och så tog han tonerna. Men de små ville veta vad det var för A och C, som skulle spelas. |
Då tog Ruster fram notpapper och ritade ett par noter. |
– Nej, sade de, det är inte rätt. Och de sprungo åstad efter en abcbok. |
Då började lille Ruster förhöra dem alfabetet. De kunde och kunde inte. Det var skralt med vetandet. Ruster blev ivrig, fick piltarna upp på var sitt knä och började lära dem. Liljecronas hustru gick ut och in och hörde på helt förvånad. Det lät som en lek, och barnen skrattade hela tiden, men lärde sig gjorde de. |
Rusterhöllpåenstund,menhanvarinterättnärvarandeviddet,somhangjorde.Hanvälvdepådegamlatankarnautefrånyrvädret.Dettavargottochbehagligt,menförhonomvardetiallafallslut.Hanvarutsliten.Hanskullekastasbort.Ochrättsomdetvar,sloghanhändernaföransiktetochbörjadegråta. |
Liljecronas hustru kom hastigt fram till honom. |
– Ruster, sade hon, jag kan förstå, att han tror, att det är ute med honom. Det går inte för honom med musiken, och han förstör sig med brännvinet. Men det är inte slut än, Ruster. |
– Jo, snyftade den lille flöjtspelarn. |
– Ser han, att sitta så som i kväll med de små, det vore något för honom, det. Om han ville lära barn läsa och skriva, så skulle han omigen bli välkommen överallt. Det är inga ringare instrument detta att spela på, Ruster, än flöjt och fiol. Se på dem, Ruster! |
Hon ställde de två små framför honom, och han såg upp, blinkande, som om han hade sett in i solen. Det var, som om hans små töckniga ögon hade svårt att möta barnens, som voro stora, klara och oskyldiga. |
– Se på dem, Ruster! uppmanade Liljecronas hustru. |
– Jag törs inte, sade Ruster, för det var honom som en skärseld att genom de vackra barnaögonen se in i de obefläckade själarnas skönhet. |
Då skrattade Liljecronas hustru högt och glatt. |
– Så ska han få vänja sig vid dem, Ruster. Han kan stanna i mitt hus som skolmästare det här året. |
Liljecrona hörde sin hustru skratta och kom ut ur sitt rum. |
– Vad står på? sade han. Vad står på? |
– Ingenting annat, svarade hon, än att Ruster har kommit igen och att jag har statt honom till skolmästare för våra små pojkar. |
Liljecrona blev alldeles häpen. |
– Törs du? sade han, vågar du? Har han lovat att sluta opp – – – |
– Nej, sade hustrun, Ruster har ingenting lovat. Men det blir mycket han får ta sig i akt för, när han var dag ska se små barn i ögonen. Om det inte hade varit jul, skulle jag väl inte ha vågat detta, men när Vår Herre tordes sätta ett litet barn, som var hans egen son, in bland oss syndare, så törs väl också jag låta ... |
Liljecrona kunde alls inte tala, men det ryckte och slet i varenda rynka i hans ansikte, såsom alltid, då han hörde något storslaget. |
Sedan kysste han sin hustru på handen så fromt som ett barn, som ber om förlåtelse, och ropade högt: |
– Alla barnen ska komma och kyssa mor på hand! Det gjorde de, och sedan hade de en god jul i Liljecronas hem. |
EN HISTORIA FRÅN HALSTANÄS. |
Någonstädes utmed vägen låg förr i världen en gammal gård, som kallades Halstanäs. Den hade skogsbrynet alldeles bakom sig och var lågbyggd med långa räckor av rödmålade hus. Bredvid boningshuset stod en stor hägg, som översållade det röda tegeltaket med svarta bär. En vällingklocka med skärmtak hängde uppe över stallg... |
Alldeles utanför köksdörren fanns ett duvslag med små nätta balustrader vid flyghålen, på kontorsväggen hängde en ekorrbur, som bestod av två små gröna hus och ett stort ståltrådshjul, och framför den stora syrenhäcken stod en hel lång rad av barktäckta bikupor. |
Gården hade en damm, som var full av breda rudor och smärta vattenödlor. Den hade en hundbur vid inkörsporten, den hade vita grindar vid allén och vid trädgårdsgången och överallt, där en grind hade kunnat anbringas. |
Den hade stora vindar med mörka vindskontor, som gömde urmodiga officersfrackar och hundraåriga fruntimmershattar. Den hade stora kistor, fyllda med silkesschalar och ”brudgrannlåt”, den hade gamla klavér och violiner och gitarrer och fagotter. |
I byråar och skåp lågo handskrivna visor och gamla, gulnade brev, på väggarna i förstugan hängde jaktgevär och stora pistoler och skinnklädda jaktväskor, på golven lågo trasmattor, där spillror av gamla satinklänningar voro sammanvävda med utnötta bomullsgardiner. |
Gården hade en stor förstukvist, där hundrovan sommar efter sommar kröp uppför ett glest spjälgaller. Den hade stora, gula förstudörrar, som stängdes med klinka och järnslå, den hade förstuga, som var strödd med enris, den hade låga fönster med många små rutor och tunga träluckor. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.