text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Och var var örnen? Han såg inte till honom på något håll. Gorgo måtte ha övergett honom. Det här var då också ett äventyr. |
Pojken lade sig ner på marken igen, slöt ögonen och försökte påminna sig hur det hade varit, när han somnade. |
Han kom ihåg, att så länge som han hade farit fram över Västerbotten, hade han tyckt, att han och örnen höllo sig stilla i luften på samma ställe, och att landet under honom tågade mot söder. Men så hade örnen vänt mot nordväst, vinden hade kommit från sidan, han hade återigen känt luftdraget, och med detsamma hade lan... |
»Nu far vi in i Lappland,» hade Gorgo sagt, och pojken hade lutat sig framöver för att få se det landskapet, som han hade hört så mycket talas om. |
Men han hade allt känt sig rätt besviken, när han inte hade sett något annat än stora skogsmarker och vida mossar. Skog följde på mosse, och mosse följde på skog. Den stora enformigheten hade till sist gjort honom så sömnig, att han hade hållit på att ramla i backen. |
Han hade sagt till örnen, att han inte orkade sitta kvar på hans rygg längre, utan var tvungen att sova en stund. Gorgo hade genast sänkt sig till marken, och pojken hade kastat sig ner på mossan, men då hade Gorgo slagit klorna om honom och svingat upp i rymden med honom. »Sov du, Tummetott!» hade han ropat. »Solskene... |
Och fastän pojken hade hängt så obekvämt, hade han verkligen slumrat in, och medan han hade sovit, hade han drömt. |
Han tyckte, att han gick på en bred väg nere i södra Sverige och skyndade framåt så fort, som hans små ben kunde bära honom. Han var inte ensam, utan en mängd vandrare tågade fram åt samma håll. Tätt bredvid honom marscherade rågstrån med tunga ax i topparna, blommande blåklint och gula gullkragar; äppleträd pustade fr... |
Tåget drog fram med glädje och munterhet, och det undrade han inte på, sedan han hade sett vem det var, som anförde det. Det var ingen mindre än solen själv. Den rullade framåt vägen som ett stort, lysande huvud med hår av mångfärgade strålar och ett ansikte, som sken av munterhet och godhet. »Framåt!» ropade den oupph... |
»Jag undrar vart solen vill föra oss,» sade då pojken för sig själv. Men rågstrået, som gick bredvid honom, hade hört hans ord, och det svarade genast: »Hon vill föra oss oppåt Lappland för att strida mot den stora förstenaren.» |
Pojken märkte snart, att flera av vandrarna blevo tveksamma, saktade farten och till sist blevo stående. Han såg, att det stora bokträdet stannade, rådjuret och veteståndet blevo kvar vid vägkanten och likaledes björnbärsbuskarna, de stora gula smörbollarna, kastanjerna och rapphönorna. |
Han såg sig omkring för att fundera ut varför så många stannade. Då upptäckte han, att han inte längre var kvar i södra Sverige, utan vandringen hade gått så fort, att de redan voro i Svealand. |
Häruppe började eken flytta sig framåt alltmer betänksamt. Den stod stilla en stund, tog några tveksamma steg och tvärstannade alldeles. »Varför följer eken inte med längre?» frågade pojken. – »Hon fruktar den stora förstenaren,» sade en ung, ljus björk, som gick framåt så glad och käck, att det var en lust att se. |
Men fastän många hade blivit efter, fanns det ännu en stor skara, som fortsatte färden med gott mod. Och solhuvudet rullade alltjämt före tåget, skrattade och ropade: »Framåt! Framåt! Ingen behöver vara ängslig, så länge som jag är med.» |
Skaran skyndade vidare med samma fart. Snart voro de uppe i Norrland, och nu hjälpte det inte, hur solen ropade och bad. Äppleträdet stannade, körsbärsträdet stannade. Havreståndet stannade. Pojken vände sig till dem, som blevo efter. »Varför går ni inte med? Varför sviker ni solen?» sade han. – »Vi vågar inte. Vi fruk... |
Snart tyckte sig pojken förstå, att de hade kommit långt uppåt Lappland, och här blev skaran, som vandrade framåt, allt glesare. Rågstrået, kornet, smultronet, blåbärsriset, ärtrankan, vinbärsbusken hade följt med allt hittills. Älgen och kon hade gått sida vid sida, men nu stannade alla dessa. Människorna följde med ä... |
Pojken hörde nu något, som kom emot dem. Det var en mängd floder och bäckar, som störtade fram i stark fors. »Varför har de där så bråttom?» frågade han. – »De flyr undan för den stora förstenaren, som bor oppe i fjällen,» svarade en riphöna. |
Helt plötsligt såg pojken, att framför dem reste sig en hög, mörk mur med uttaggat krön. Vid åsynen av muren tycktes alla rygga tillbaka, men solen vände genast sitt strålande ansikte emot den och övergöt den med ljus. Då visade det sig, att det inte var någon mur, som stod i deras väg, bara de allra skönaste berg, som... |
Men under färden uppåt bergen övergav henne den tappra ungbjörken, den starka tallen och den envisa granen. Här övergåvo henne renen, lappen och videt. Till sist, när hon var uppe på bergtoppen, var det ingen mer än den lilla Nils Holgersson, som följde henne. |
Solen rullade in i en klyfta, där väggarna voro klädda med is, och Nils Holgersson ville följa henne dit in, men längre än till klyftans öppning vågade han sig inte, för därinne såg han något förfärande. Längst inne i klyftan satt ett gammalt troll med kropp av is, hår av istappar och mantel av snö. Framför trollet låg... |
Trollet rörde sig inte, utan bara stirrade mot solen med sitt hemska isansikte, och solen stod likaledes stilla, gjorde ingenting annat än log och strålade. Så fortgick det en stund, och pojken tyckte sig märka, att trollet började sucka och våndas, snömanteln föll, och de tre förfärliga ulvarna vrålade mindre våldsamt... |
* * * |
ens foro nordanstormen, kölden och mörkret ut ur klyftan och började jaga solen. »Kör bort henne! Driv undan henne!» ropade trollet. »Jaga henne så, att hon aldrig kommer tillbaka! Lär henne, att Lappland är mitt!» |
Men Nils Holgersson hade blivit så ängslig, när han hörde, att solen skulle jagas bort från Lappland, att han hade vaknat med ett skrik. |
Och när han hade kommit till besinning, hade han märkt, att han låg på bottnen av en stor bergdal. Men var var Gorgo, och hur skulle han få reda på var han själv befann sig? |
Han reste sig upp och såg sig omkring. Då föllo hans blickar på en besynnerlig byggnad av tallgrenar, som låg på en klippavsats. »Det där är bestämt ett sådant där örnnäste, som Gorgo... |
Han tänkte inte tanken till slut. I stället ryckte han luvan av huvudet, svängde den i luften och hurrade. Han förstod vart Gorgo hade fört honom. Detta var dalen, där örnarna bodde på klipphyllan och vildgässen på dalbottnen. Han var framme! Han skulle råka Mårten gåskarl och Akka och alla reskamraterna om ett par ögo... |
FRAMKOMSTEN. |
Pojken gick sakta framåt och letade efter sina vänner. Det var alldeles stilla i hela dalen. Solen hade inte stigit upp över klippväggarna, och Nils Holgersson kunde förstå, att det var så tidig morgon, att vildgässen ännu inte voro vakna. Han hade inte gått långt, förrän han stannade och smålog, därför att han såg någ... |
Pojken vandrade vidare utan att störa dem och tittade in mellan de små videbuskarna, som täckte marken. Det dröjde inte, förrän han fick syn på ett nytt gåspar. De hörde inte till hans flock, utan de voro främlingar, men han blev så glad, att han började småsjunga, bara därför att han hade råkat vildgäss. |
Han tittade in i ett nytt snår, och där äntligen såg han ett par, som han kände igen. Det var bestämt Neljä, som låg där på ägg, och gåskarlen, som stod bredvid henne, var Kolme. Ja, visst var det så. Det var omöjligt att ta miste. |
Pojken hade nog haft god lust att väcka dem, men han lät dem sova och vandrade vidare. |
I nästa snår såg han Viisi och Kuusi, och inte långt från dem fann han Yksi och Kaksi. De sovo alla fyra, och pojken gick förbi dem utan att väcka dem. |
När han kom i närheten av nästa snår, tyckte han sig se något vitt lysa fram mellan buskarna, och hjärtat började bulta av glädje i bröstet på honom. Jo, det var, som han hade väntat. Därinne låg Dunfin så fagert på ägg, och bredvid henne stod den vita gåskarlen. Pojken tyckte, att det syntes på honom, fastän han sov, ... |
Men inte heller den vita gåskarlen ville pojken väcka ur sömnen, utan han gick vidare. |
Han fick söka rätt länge, innan han råkade några fler vildgäss. Men så märkte han på en liten kulle något, som var likt en grå tuva. Och när han kom fram till kullens fot, såg han, att den gråa tuvan var Akka från Kebnekajse, som stod där alldeles klarvaken och såg sig omkring, som om hon hölle vakt över hela dalen. |
»Goddag, mor Akka!» sade pojken. »Det var bra, att ni är vaken. Ni ska vara snäll och inte väcka de andra än på en stund, för jag vill gärna tala med er ensam.» |
Den gamla förargåsen rusade utför kullen ner mot pojken. Först fattade hon tag i honom och ruskade honom, så strök hon näbben upp och ner längs hela hans kropp, och så ruskade hon honom på nytt. Men hon sade ingenting, eftersom han hade bett, att hon inte skulle väcka de andra. |
Tummetott kysste den gamla mor Akka på båda kinderna, och sedan började han berätta för henne hur han hade blivit förd till Skansen och kvarhållen där i fångenskap. |
»Nu ska jag tala om för er, att Smirre räv med det avbitna örat satt fången i rävboet på Skansen,» sade pojken. »Och fast han hade varit bra svår mot oss, kunde jag inte låta bli att tycka, att det var synd om honom. Det fanns många andra rävar i den stora rävborgen, och de trivdes bra nog, men Smirre satt jämt och såg... |
»Det var handlat så, att jag skulle ha velat göra det själv,» sade förargåsen. |
»Det var då väl, att ni var nöjd med detta,» sade pojken. »Nu är det en sak till, som jag måste fråga er om. Jag såg en dag, att Gorgo, örnen, den där, som hade kämpat med Mårten gåskarl, fördes fången till Skansen och sattes in i örnburen. Han såg ömklig och bedrövlig ut, och jag funderade på att fila sönder ståltråds... |
»Inte var detta rätt tänkt,» sade Akka. »Man må säga, vad man vill, om örnarna, men de är stolta och frihetsälskande mer än andra djur, och det går inte an att hålla dem i fångenskap. Vet du vad jag nu föreslår dig? Jo, detta, att vi båda, så fort som du har vilat ut, gör en resa dit ner till det stora fågelfängelset o... |
»Det ordet väntade jag mig av er, mor Akka,» sade pojken. »Det finns de, som säger, att ni inte mer känner någon kärlek för den, som ni har uppfostrat med så mycken möda, därför att han lever så, som örnar måste leva. Men nu hör jag, att detta inte är sant. Jag vill nu se efter om Mårten gåskarl inte är vaken, och om n... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.