text stringlengths 0 2.04k |
|---|
________ |
XLIV. |
ÅSA GÅSAPIGA OCH LILLE MATS. |
SJUKDOMEN. |
Det året, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen, talades det rätt mycket om ett par barn, en gosse och en flicka, som vandrade genom landet. De voro från Småland, från Sunnerbo härad, och de hade en gång bott med sina föräldrar och fyra syskon i en liten stuga ute på en stor ljunghed. När de båda barnen ännu vo... |
Far och mor hade varit så goda mot henne, som det hade varit dem möjligt. De hade lämnat henne sin säng och själva lagt sig på golvet, och far hade gått till doktorn och skaffat henne droppar. De första dagarna hade den sjuka varit som förvildad, bara begärt och fordrat och aldrig sagt ett ord till tack, men sedan hade... |
Kort därpå hade hon dött, och så hade olyckorna börjat. Förut hade de aldrig vetat om annat än glädje i den stugan. De hade varit fattiga förstås, men inte så värst ändå. Far var vävskedsmakare, och mor och barnen hade hjälpt honom med arbetet. Far gjorde i ordning själva stommen till skedarna, mor och stora syster ver... |
Tiden efter den fattiga vandrerskans död stod för barnen som en svår dröm. De visste inte om den hade varit kort eller lång, men de kommo ihåg, att de jämt hade haft begravningar därhemma. Det var deras syskon, som hade dött och blivit förda till graven det ena efter det andra. De hade ju inte haft flera än fyra syskon... |
Mor hade något så när hållit modet uppe, men far hade blivit sig alldeles olik. Han kunde inte mera varken skämta eller arbeta, utan han satt från morgon till kväll med huvudet lutat i händerna och bara funderade. |
En gång – det var efter den tredje begravningen – hade far brutit ut i ett vilt tal, som barnen hade blivit skrämda av att höra. Han kunde inte förstå, hade han sagt, varför det skulle komma sådan olycka över dem. De hade ju gjort en god gärning, när de hade hjälpt den sjuka. Var det då så, att det onda var mäktigare ä... |
Ett par dagar därefter hade det varit slut med far. Men han hade inte dött, utan han hade gått sin väg. Se, äldsta syster hade sjuknat, och henne hade far alltid hållit mest av. Och när han såg, att också hon skulle dö, hade han flytt från allt eländet. Mor hade inte sagt annat, än att det var bäst för far, att han var... |
Sedan far hade gått bort, hade de blivit mycket fattiga. I början hade han skickat dem pengar, men sedan hade det väl gått illa för honom, och han hade upphört att sända något. Och samma dag, som äldsta syster hade blivit begraven, hade mor stängt stugan och gått hemifrån med de två barnen, som hon ännu hade kvar. Hon ... |
Men det hade inte gått så, som mor hade trott. Sjukdomen hade i stället kommit över henne själv. Det hade gått fort med mor, ännu fortare än med småsyskonen. Hon hade kommit till Skåne i början av sommaren, och före hösten hade hon lämnat barnen ensamma. |
Medan mor låg sjuk, sade hon många gånger till barnen, att de skulle komma ihåg, att hon aldrig hade ångrat, att hon hade låtit den sjuka bo hos dem. För det var inte svårt att dö, hade mor sagt, när man hade gjort rätt. Alla människor skulle dö, det kunde man inte undslippa. Men själv kunde man avgöra om man ville dö ... |
Innan mor hade gått bort, hade hon försökt att ordna litet för sina barn. Hon hade bett, att de skulle få stanna i kammaren, där de hade bott alla tre under sommaren. Om barnen bara hade en bostad, skulle de inte falla någon till last. De skulle försörja sig själva, det visste hon. |
Barnen hade fått behålla rummet mot det, att de hade lovat att valla gässen, för det är alltid svårt att finna barn, som vilja åtaga sig den sysslan. Det blev verkligen så, som mor hade sagt, att de försörjde sig själva. Flickan kunde koka karameller, och gossen kunde skära träleksaker, som de sålde i gårdarna. De hade... |
När barnen hade varit vid Jordberga ett par år, hölls en kväll en föreläsning i skolhuset. Den var nog egentligen ämnad för vuxna, men de två Smålandsbarnen sutto med bland åhörarna. De räknade sig inte själva som barn, och det gjorde knappt någon annan heller. Föreläsaren hade talat om den svåra sjukdomen tuberkulosen... |
Efter föreläsningen hade de ställt sig att vänta utanför skolhuset. När föreläsaren hade kommit, togo de varandra i hand, gingo emot honom helt högtidligt och bådo, att de skulle få tala med honom. |
Den främmande hade väl undrat på de två, som stodo där med runda och rosiga barnansikten och talade med ett allvar, som kunde ha passat, om de hade varit tre gånger så gamla, men han hörde på dem mycket vänligt. |
Barnen berättade vad som hade hänt hemma hos dem, och de frågade nu föreläsaren om han trodde, att mor och syskonen hade dött av den sjukdomen, som han hade beskrivit. Det var nog troligt, svarade han. Det kunde knappast ha varit någon annan sjukdom. |
Men om mor och far hade vetat detta, som barnen hade fått höra i kväll, så att de hade kunnat akta sig; om de hade bränt upp kläderna efter vandrerskan, om de hade skurat stugan väl ren och inte begagnat sängkläderna, hade de då kanske levat, alla de, som barnen nu sörjde? Och föreläsaren hade sagt, att detta kunde ing... |
Nu dröjde barnen en stund med nästa fråga, men de flyttade sig inte ur stället, för det, som de nu skulle få svar på, var det allra viktigaste. Var det då inte sant, att tattarkvinnan hade sänt sjukdomen över dem, därför att de hade hjälpt den, som hon var ond på? Hade det inte varit något särskilt, som hade drabbat en... |
Därmed tackade barnen och gingo hem till sitt. De talade mycket länge med varandra den kvällen. |
Nästa dag gingo de och sade upp sig. De kunde inte vakta gässen det året, de måste ge sig av åt annat håll. – Vart skulle de då gå? – Jo, de skulle söka reda på far. De fingo lov att säga honom, att mor och syskonen hade dött av en vanlig sjukdom, och att det inte var något särskilt, som hade blivit sänt över dem av en... |
Barnen begåvo sig först till sitt lilla hem på ljungheden i Sunnerbo, och till sin stora förvåning funno de stugan i ljusan låga. Sedan hade de vandrat till prästgården, och där hade de fått veta, att en karl, som hade varit järnvägsarbetare, hade sett deras far vid Malmberget långt uppe i Lappland. Han hade arbetat i ... |
De hade förtjänat litet pengar på sin handel, men de ville inte använda dem till att köpa järnvägsbiljetter, utan de beslöto sig för att gå till fots hela vägen. Och detta hade de inte ångrat. De hade kommit att göra en så märkvärdigt vacker vandring. |
Innan de ännu hade hunnit ut ur Småland, hade de en dag gått in i en bondgård för att köpa sig litet mat. Husmodern hade varit glad och språksam. Hon hade frågat barnen vilka de voro och varifrån de kommo, och de hade berättat henne hela sin historia. »Ånej då! Ånej då!» hade hustrun sagt flera gånger, medan de hade ta... |
Barnen gjorde så, och de blevo väl omhuldade också hos brodern. Han lät dem få åka med honom till ett ställe i nästa socken, och där också fingo de ett gott mottagande. Var gång de sedan vandrade bort från en gård, hette det alltid: »Om ni ändå kommer åt det hållet, så gå in där och där, och berätta det, som har hänt e... |
I de gårdar, dit barnen blevo visade, fanns det alltid en bröstsjuk. Och utan att de visste något därom, gingo de två barnen genom landet och lärde människor vilken farlig sjukdom det var, som hade stulit sig in i hemmen, och hur de bäst skulle strida mot den. |
För länge i världen sedan, då den stora pesten, som kallades digerdöden, förhärjade landet, berättades det, att man såg en gosse och en flicka vandra från gård till gård. Gossen hade i handen en räfsa, och om han kom och räfsade utanför ett hus, betydde det, att därinne skulle många dö, men inte alla, för räfsan har gl... |
Det var ju märkvärdigt, att i våra dagar ett par barn skulle komma att vandra genom landet för en svår och farlig sjukdoms skull. Men de barnen skrämde inte folk med räfsan och kvasten, utan de sade i stället: »Vi ska inte nöja oss med att bara räfsa gården och sopa golven. Vi ska också ta till tvagan och borsten och s... |
LILLE MATS BEGRAVNING. |
Lille Mats var död. Det föreföll otroligt för alla dem, som hade sett honom frisk och glad för bara några timmar sedan, men det förhöll sig så i alla fall. Lille Mats var död och skulle begravas. |
Lille Mats hade dött tidigt en morgon, och ingen mer än hans syster Åsa hade varit inne i rummet och sett honom dö. »Gå inte efter någon annan!» hade lille Mats sagt, när det led mot slutet, och systern hade lytt honom. »Jag är glad, att jag inte dör av ’sjukdomen’, Åsa,» sade lille Mats. »Är du inte det också?» Och nä... |
Sedan allt var slut, satt Åsa en lång stund och tänkte på vad hennes bror, lille Mats, hade haft att gå igenom, medan han hade levat här i världen. Hon tyckte, att han hade burit alla olyckor med samma mod som en vuxen. Hon tänkte på hans sista ord. Likaså tapper hade han alltid varit. Och det blev tydligt för henne, a... |
Hon förstod nog, att detta skulle bli svårt att genomföra, men hon ville det så gärna. Hon måste göra det yttersta för lille Mats skull. |
Åsa gåsapiga befann sig på den tiden långt uppe i Lappland vid det stora gruvfält, som kallas Malmberget. Det var ett besynnerligt ställe, men det var kanske bra för henne, att det var sådant det var. |
Lille Mats och hon hade gått genom stora, ändlösa skogstrakter, innan de hade kommit dit. På flera dagar hade de varken sett åkrar eller gårdar, bara små fattiga skjutsstationer, tills de helt plötsligt hade kommit fram till Gellivare stora kyrkoby. Den låg med kyrka och järnvägsstation och tingshus och bank och apotek... |
Se, det hade varit så, att fastän människor mycket länge hade vetat, att det fanns ett stort järnmalmsfält nära Gellivare, hade brytningen först kommit riktigt i gång för några få år sedan, när järnvägen hade blivit färdig. Då hade flera tusen människor strömmat dit upp på en gång, och arbete hade det nog funnits för d... |
Nu satt Åsa och tänkte på att det var på samma sätt med livet här som med stället. Det gick nog ordentligt och fredligt till för det mesta, men hon hade också sett ett och annat, som var vilt och egendomligt. Hon kände på sig, att det kanske kunde gå lättare här än på andra ställen att få det genomdrivet, som inte var ... |
Hon tänkte på hur det hade gått, när de hade kommit till Malmberget och frågat efter en arbetare, som hette Jon Assarsson, och som hade sammanvuxna ögonbryn. De sammanvuxna ögonbrynen var det mest anmärkningsvärda i fars utseende. De gjorde, att folk hade lätt att komma ihåg honom. Barnen fingo också genast veta, att f... |
* * * |
var nog inte så ovanligt, häroppe, att var och en handlade efter sitt huvud. |
Åsa hade inte svårt att göra upp för sig hur hon ville ha det med begravningen. Hon hade sett hur en av gruvförmännen hade blivit begraven förra söndagen. Han hade dragits till kyrkan i Gellivare av disponentens egna hästar, och en lång procession av gruvarbetare hade följt kistan. Vid graven hade en musikkår spelat, o... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.