text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Hon hade redan så ivrigt tänkt sig in i saken, att hon nästan såg hela begravningståget för sina ögon, men så blev hon missmodig på nytt och sade till sig själv, att det nog inte kunde bli så, som hon ville. Inte därför, att det skulle bli för dyrt. De hade sparat ihop så mycket pengar, lille Mats och hon, att hon kund... |
Den första, som Åsa talade vid om begravningen, var sjuksköterskan. Syster Hilma hade kommit till stugan en stund efter sedan lille Mats var död, och hon hade vetat, redan innan hon öppnade dörren, att det måste vara slut med honom vid det här laget. Lille Mats hade förra eftermiddagen gått omkring borta i gruvtrakten.... |
När sjuksköterskan trädde in i stugan, tänkte hon inte så mycket på lille Mats som på hans syster. »Vad ska jag ta mig till med det fattiga barnet?» sade hon för sig själv. »Hon är väl alldeles otröstlig.» |
Men hon märkte, att Åsa varken grät eller klagade, utan helt lugnt hjälpte henne med det, som skulle göras. Systern blev mycket förvånad, men hon fick förklaring, när Åsa började tala med henne om begravningen. |
»När man har haft att göra med en sådan som lille Mats,» sade Åsa, för hon lade gärna sina ord litet högtidligt och lillgammalt, »så måste man först och främst tänka på att hedra honom, medan man ännu kan det. Det blir väl tid att sörja sedan.» |
Och så bad hon systern hjälpa henne att skaffa lille Mats en hedersam begravning. Ingen kunde förtjäna det bättre än han. |
Sjuksköterskan tyckte, att om det stackars ensamma barnet kunde finna en tröst i att tänka på begravningen, så var det en riktig lycka. Hon lovade, att hon skulle hjälpa henne, och detta var en stor sak för Åsa. Nu tyckte hon, att målet nästan var uppnått, för syster Hilma var mycket mäktig. Vid det stora gruvfältet, d... |
När alltså systern och Åsa gingo omkring och bådo gruvarbetarna, att de nästa söndag skulle följa lille Mats till graven, var det inte många, som nekade. »Det ska vi väl göra, eftersom syster ber oss,» sade de. |
Systern fick det också lyckligt och väl ordnat med mässingskvartetten, som skulle spela vid graven, och med den lilla sångkören. Skolhuset försökte hon inte att få upplåtet, men eftersom det ännu var varmt och stadigt sommarväder, beslöts det, att begravningsgästerna skulle dricka kaffe ute i det fria. De fingo låna bä... |
Så beställdes skorpor och kringlor hos en bagare i Boden och svart och vit konfekt hos en sockerbagare i Luleå. |
Det blev så mycken uppståndelse för den begravningen, som Åsa ville ge sin bror, lille Mats, att det talades om den i hela Malmberget. Och till sist fick själva disponenten veta vad som var i görningen. |
När disponenten hörde, att femtio gruvarbetare skulle följa till graven en tolv års pojke, som efter allt, vad han visste, inte var annat än en kringstrykande tiggare, tyckte han, att det lät rent vanvettigt. Och sång och musik och kaffebjudning skulle det vara, och graven klädd med granris, och konfekt från Luleå! Han... |
Disponenten var inte ond eller häftig. Han talade helt lugnt och bad sjuksköterskan, att hon skulle inställa sången och musiken och den långa processionen. Det var ju tillräckligt, om en nio, tio personer följde med till graven. Och sjuksköterskan sade inte emot disponenten med ett ord, dels av respekt och dels därför,... |
Sjuksköterskan gick från disponentvillan ner till kåkstaden för att säga Åsa, att hon inte kunde få det så ordnat, som hon önskade, men det var inte med lätt hjärta, för hon visste bäst vad den där begravningen betydde för det stackars barnet. På vägen mötte hon ett par arbetarhustrur och talade med dem om sina bekymme... |
Hustrurna gingo sedan var och en åt sitt håll och berättade saken vidare. Snart var det bekant ifrån kåkstaden ända bort till gruvschakten, att det ingen storbegravning skulle bli efter lille Mats. Och alla erkände genast, att detta var det enda riktiga. |
Det var nog bara en i hela Malmberget, som var av annan mening, och denna var Åsa gåsapiga. |
Sjuksköterskan hade verkligen haft en svår stund med henne. Åsa hade inte gråtit och klagat, men hon hade inte velat böja sig. Hon sade, att då hon inte hade bett disponenten om någon hjälp, hade han ju ingenting att göra med saken. Inte kunde han förbjuda henne att begrava sin bror, som hon ville. |
Det var, först när flera kvinnor hade förklarat för henne, att ingen av dem skulle komma på begravningen, nu då disponenten inte ville veta av den, som hon förstod, att hon måste ha hans tillåtelse. |
Åsa gåsapiga satt tyst en stund. Så reste hon sig hastigt. »Vart ska du ta vägen?» frågade sjuksköterskan. – »Jag får väl gå och tala med disponenten,» sade Åsa. – »Inte kan du tro, att han ska rätta sig efter dig,» sade kvinnorna. – »Jag tror, att lille Mats vill, att jag ska gå,» sade Åsa. »Disponenten har kanske ald... |
Åsa gåsapiga gjorde sig raskt i ordning och var snart på väg till disponenten. Men nu må man veta, att det föreföll rent otroligt, att ett barn som hon skulle försöka att rubba disponenten, som var den mäktigaste mannen i Malmberget, från vad han en gång hade fastställt som sin vilja. Och både sjuksköterskan och de and... |
Åsa gåsapiga gick mittpå vägen, och det var något över henne, som kom människor att se sig om efter henne. Hon kom vandrande så allvarsam och värdig, just som en ungmö, som går fram genom kyrkan till sin första nattvardsgång. På huvudet hade hon ett stort, svart silkekläde, som hon hade ärvt efter mor, i ena handen höl... |
När barnen, som lekte på vägen, fingo se henne komma gående på det där sättet, sprungo de fram och ropade: »Vart ska du gå, Åsa? Vart ska du gå?» Men Åsa svarade inte. Hon hade inte ens hört, att de hade talat till henne. Hon vandrade bara framåt. Och när barnen frågade om och om igen och sprungo fatt henne, togo de ef... |
Detta var vid sextiden på dagen, då arbetet upphörde i gruvorna, och när Åsa hade gått ett stycke, kommo flera hundra arbetare vandrande med långa, brådskande steg. De sågo annars varken åt höger eller vänster, när de gingo hem från arbetet, men när de mötte Åsa, märkte några av dem, att det var något ovanligt på färde... |
Åsa gick till kontorsbyggnaden, där disponenten brukade sitta vid sitt arbete ända till denna tid. När hon kom in i förstugan, slogs dörren upp, och disponenten stod framför henne med hatt på huvudet och käpp i handen, färdig att gå upp till sin middag i disponentbostaden. »Vem vill du tala med?» frågade han, när han s... |
När Åsa gåsapiga hade kommit in dit, rätade hon på sig för det första, sköt tillbaka huvudduken och såg upp till disponenten med sina runda barnaögon, som blickade så allvarligt, att det skar en i hjärtat. »Det är så, att lille Mats är död,» sade hon, och rösten darrade, så att hon inte kom längre. Men nu förstod dispo... |
Det ryckte i flickans ansikte, och disponenten trodde, att hon skulle börja gråta, men i stället sade hon: »Jag skulle fråga om jag får berätta disponenten något om lille Mats.» |
»Jag har allt redan hört er historia,» sade disponenten på sitt vanliga stillsamma och vänliga sätt. »Du får inte tro, att jag inte tycker, att det är synd om dig. Jag vill bara det, som är ditt bästa.» |
Då rätade Åsa gåsapiga på sig än mer och sade med hög, klar röst: »Allt sedan lille Mats var nio år, har han varken haft far eller mor, utan han har måst försörja sig själv alldeles som en vuxen. Han har hållit sig för god att tigga om så mycket som ett mål mat, utan han har alltid velat betala för sig. Han sade jämt, ... |
Disponenten stod och såg i golvet, utan att en muskel rörde sig i hans ansikte, och Åsa gåsapiga tystnade, för hon trodde, att hennes tal ingen verkan hade på honom. När hon var hemma, hade hon tyckt, att hon hade så mycket att säga om lille Mats, men nu föreföll det henne att vara så litet. Hur skulle hon kunna få dis... |
»Se, när jag nu vill kosta på hela begravningen själv – – – , sade Åsa, och så teg hon igen. |
Då lyfte disponenten blicken och såg Åsa gåsapiga in i ögonen. Han mätte henne och vägde henne, som den måste kunna, som har många människor under sig. Han tänkte på att hon hade gått igenom det att mista hem och föräldrar och syskon, men hon stod där obruten ännu, och det skulle nog bli en präktig människa av henne. M... |
»Du får väl ha det, som du vill, då,» sade disponenten. |
________ |
XLV. |
HOS LAPPARNA. |
Begravningen var över. Alla Åsa gåsapigas gäster voro gångna, och hon var ensam i den lilla kåken, som tillhörde hennes far. Hon hade stängt dörren, för att hon skulle få sitta alldeles i fred och tänka på sin bror. Hon påminde sig allt, vad lille Mats hade sagt och gjort, det ena efter det andra, och det var så mycket... |
Det var redan sent på natten, och Åsa gåsapiga hade haft en tröttsam dag, så att det var inte underligt, att sömnen smög sig över henne, bara hon sänkte huvudet. Och inte heller var det underligt, att hon drömde om den, som hon just satt och tänkte på. Hon tyckte, att lille Mats kom livslevande in i rummet till henne. ... |
I detsamma som Åsa gåsapiga drömde, att lille Mats sade detta, knackade det på dörren till hennes kammare. Detta var en riktig knackning och inte något, som hon bara hörde i drömmen. Men hon var så inne i sin dröm, att hon inte kunde hålla reda på vad som var verkligt och vad som var inbillning, och när hon gick för at... |
Om det hade varit syster Hilma eller någon annan riktig människa, som hade stått på tröskeln, när Åsa gåsapiga öppnade dörren, skulle flickan väl genast ha förstått, att det var slut på drömmen, men nu var det inte så, utan den, som hade knackat, var en liten pyssling, som inte var stort mer än en tvärhand hög. Fastän ... |
Och hon hade inte så orätt i detta, för parveln kom just för att tala med henne om hennes far. När han såg, att hon inte blev rädd för honom, sade han henne med få ord både var fadern var till finnandes, och hur hon skulle bära sig åt för att komma till honom. |
Medan han talade, vaknade Åsa gåsapiga så småningom upp till fullt medvetande, och när han slutade, var hon alldeles vaken. Och då blev hon så förskräckt, därför att hon stod och talade med en, som inte hörde till hennes värld, att hon inte kunde säga varken tack eller annat till honom, utan bara sprang in och drog hår... |
Men fastän hon var så rädd för parveln, förstod hon, att han ville hennes bästa, och dagen därpå skyndade hon sig att handla just så, som han hade rått henne. |
* |
På västra stranden av Luossajaure, en liten sjö, som låg många mil nordligare än Malmberget, fanns ett litet lappläger. Vid sjöns södra ända reste sig en väldig bergklump, som hette Kirunavara, och som sades bestå av nästan idel järnmalm. På nordöstra sidan låg ett annat berg, som hette Luossavara, och även det var ett... |
Väster om sjön låg marken fri och öppen, och där hade, som sagt, ett par familjer av lappfolket slagit läger. De hade kommit dit för någon månad sedan, och de hade inte behövt lång tid att få sin bostad i ordning. De hade varken sprängt eller murat för att få god och jämn byggnadsgrund, utan sedan de hade valt ut åt si... |
Nybyggarna på östra sidan om sjön, som arbetade med största iver för att få sina hus färdiga, innan den stränga vintern skulle börja, förvånade sig över lapparna, som hade strövat omkring häruppe i höga norden i många, många hundra år utan att tänka på att det behövdes bättre skydd mot köld och storm än tunna tältvägga... |
En eftermiddag i juli regnade det alldeles förfärligt uppe vid Luossajaure, och lapparna, som annars inte voro mycket inne under sommaren, hade, så många som de voro, krupit in i ett av tälten och sutto kring elden och drucko kaffe. |
Medan lapparna språkade som bäst vid kaffekoppen, kom en båt roende från Kirunasidan och lade till vid lapplägret. Ur båten steg en arbetare och en flicka, som kunde vara mellan tretton och fjorton år gammal. Lapphundarna rusade emot dem under högt skall, och en av lapparna stack ut huvudet genom tältöppningen för att ... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.