text stringlengths 0 2.04k |
|---|
De två resenärerna höjde sig åter i luften, och korpen förde pojken söderut till Lillhärdals socken, som gränsar mot Dalarna. Där slog han ner på en trädbevuxen hög, som låg på krönet av en ås. »Jag undrar om du vet vad det är för en hög, som du står på?» sade Bataki. Nej, det måste ju pojken erkänna, att han inte viss... |
»Jag har inte hört mycket om honom, men jag tror, att han ska ha varit en norrman. Först var han i tjänst hos en norsk kung, men han råkade i osämja med denne, så att han måste fly ur landet. Han begav sig då till den svenske kungen, som bodde i Uppsala, och tog tjänst hos honom. Men om en tid begärde han att få kungen... |
När pojken hörde den sista historien, blev han ännu mera fundersam än förut. »Jag undrar vad du har för mening med att berätta mig allt detta,» sade han än en gång. Bataki svarade ingenting på en stund, utan vred och vände på huvudet och knep ihop ögonen. »Eftersom vi är så här ensamma,» sade han till sist, »ska jag pa... |
Pojken for upp. »Det där är väl inte annat än ett elakt påhitt av dig,» ropade han. – »Du kan fråga Akka själv,» sade Bataki, »jag ser, att hon kommer däroppe med hela flocken. Glöm nu inte det, som jag har berättat dig i dag! Det finns nog en utväg ur alla svårigheter, bara man kan finna reda på den. Det ska glädja mi... |
________ |
XLVIII. |
VÄRMLAND OCH DALSLAND. |
Onsdag 5 oktober. |
Nästa dag passade pojken på under en rastestund, då Akka gick och betade en smula avsides från de andra vildgässen, och frågade henne om det, som Bataki hade berättat, var sant, och Akka hade inte kunnat förneka det. Då tog pojken löfte av förargåsen, att hon inte skulle förråda hemligheten för Mårten gåskarl. För den ... |
Sedan satt pojken trumpen och tyst på gåsryggen, hängde med huvudet och brydde sig inte om att se sig omkring. Han hörde hur vildgässen ropade ut för ungarna, att nu foro de in i Dalarna, och nu kunde de se Städjan uppe i norr, och nu flögo de över Österdalälven, och nu voro de komna till Horrmundsjön, och nu hade de V... |
Han blev inte mindre håglös, när vildgässen ropade, att nu voro de komna in i Värmland, och att älven, som de följde mot söder, var Klarälven. »Jag har redan sett så många älvar,» tänkte han. »Jag behöver inte göra mig besvär med att titta på en till.» |
Också om han hade varit mera skådelysten, hade han inte haft mycket att se på, för i norra Värmland finns inte annat än stora, enformiga skogar, genom vilka Klarälven slingrar, smal och rik på forsar. Här och där syns en kolmila, ett svedjefall eller ett par låga, skorstenlösa stugor, där det bor finnar. Men i allmänhe... |
Vildgässen slogo ner på ett svedjefall tätt vid Klarälvstranden, och medan fåglarna gingo där och betade frisk, nyuppkommen höstråg, hörde pojken skratt och glam inifrån skogen. Det var sju raska karlar, som kommo gående med ränsel på ryggen och yxa över skuldran. Den dagen längtade pojken obeskrivligt efter människor,... |
Do pratade oupphörligt, och pojken låg bakom en tuva och gladde sig åt att höra människoröster. Han fick snart reda på att de voro värmlänningar, som ämnade sig upp till Norrland för att söka arbete. Det var muntert folk, och de hade mycket att tala om, därför att de hade arbetat på många olika orter. Men mittunder sam... |
»Det vill jag ge dig rätt i, om du bara säger Fryksdalen, där jag är hemma, i stället för Nordmarken,» inföll en av de andra. – »Jag är från Jösse härad,» sade en tredje, »och jag kan säga er, att där är det vackrare än både i Nordmarken och Fryksdalen.» |
Det visade sig nu, att alla sju karlarna voro från olika delar av Värmland, och att var och en ansåg, att hans hemtrakt både var vackrare och bättre än de andras. Det uppstod häftigt gräl om detta, och ingen var i stånd att övertyga de andra, att han hade rätt. Det såg nästan ut, som om de skulle bli riktiga ovänner, d... |
* * * |
svart hår och små, plirande ögon kom gående förbi. »Vad är det ni tvistar om, karlar?» sade han. »Ni skriker, så det hörs över hela skogen.» |
En av värmlänningarna vände sig hastigt mot den nykomne. »Du är väl en finne, efter du vandrar omkring så här långt oppe i skogen?» – »Jo, jag är väl det,» sade gubben. – »Det var riktigt bra,» sade karlen. »Jag har alltid hört, att ni finnar skulle ha mera förstånd än annat folk.» – »Gott rykte är bättre än guld,» erk... |
»Det var en gång så,» sade finnen och slog sig med detsamma ner på en sten, »att landet, som låg norr om Vänern, såg alldeles anskrämligt ut. Det var så fullt av kala berg och branta kullar, att det var omöjligt att bo och leva där. Vägar kunde inte banas och åkrar inte röjas. Men landet, som låg söder om Vänern, var g... |
Nu hände det sig, att det fanns en storkarl där i söder, som ägde sju söner. Alla sönerna var raska och starka karlar, men de hade ett stolt sinnelag, och det rådde ofta ofrid mellan dem, därför att var och en ville räknas för mer än de övriga. |
Fadern tyckte inte om det ständiga kivet, och för att få slut på det kallade han en dag sönerna till sig och frågade dem om de ville gå in på att han fick sätta dem på prov för att utröna vilken av dem som var den förnämste. |
Jo, det ville sönerna visst. De önskade ingenting högre. |
’Då ska vi ställa på detta viset,’ sade fadern. ’Ni vet, att norr om den här lilltjärnen, som vi kallar Vänern, har vi en utmark, som är så full av tuvor och småsten, att vi inte har någon nytta av den. I morgon ska ni ta var sin plog och fara dit och plöja så mycket, som ni kan hinna med på en dag. När det blir kväll,... |
Solen hade inte förr kommit opp nästa morgon, än de sju bröderna stod färdiga med hästar och plogar. Det var grant att se dem, när de körde ut till arbetet. Hästarna var ryktade, så att det glänste av dem, plogbladen blänkte, och plogbillen var nyslipad. De for av som i sken, ända tills de kom ner till Vänern. Då vek e... |
När de andra såg, att han var så modig, ville de inte visa sig sämre. De ställde sig på plogarna och drev hästarna ut i vattnet. Det var stora hästar, och det dröjde en god stund, innan de förlorade fotfästet och måste simma. Plogarna flöt på vattnet, men det var ingen lätt sak att hålla sig kvar på dem. Ett par av sön... |
Den äldste brodern plöjde till en början en rak och bred fåra, för marken nere vid Vänern var ganska jämn och lättbrukad. Det gick raskt undan, ända tills han råkade på en sten, som var så stor, att han inte kunde komma förbi den, utan måste lyfta plogen opp på den. Sedan satte han plogbillen med makt i jorden och skar... |
Den andre av bröderna började också plöja en bred och djup fåra, och han lyckades finna ett bra pass mellan tuvorna, så att han kunde fullfölja den utan avbrott. Här och där körde han oppför några klyftor, och ju längre norrut han nådde, desto fler krökar måste han göra, och desto smalare blev fåran. Men han hade så go... |
Den tredje brodern, han, som stod till vänster om den äldste, gick det också bra för i början. Han fick opp en fåra, som var bredare än någon av de andra, men snart mötte han så dålig mark, att han måste vika av mot väster. Så fort det var möjligt, körde han mot norr på nytt, plöjde både djupt och brett, men blev hejda... |
Det kan vara detsamma att tala om hur det gick för de andra. De redde sig som karlar allihop. De, som plöjde i mitten, hade haft det svårt, men de, som gick fram i öster och väster om dem, hade det än sämre, för därborta var utmarken så full av stenrös och moras, att det var omöjligt att få raka och jämna fåror. Om de ... |
När kvällen kom, satt de sju bröderna trötta och modfällda vid slutet av var sin fåra och väntade. |
Så kom fadern gående. Han kom först till den, som hade arbetat längst västerut. |
’God kväll!’ sade fadern, när han kom. ’Hur har det gått med arbetet?’ – ’Det har gått klent,’ sade sonen. ’Det var en svår utmark, den här, som ni gav oss att plöja.’ – ’Jag tror, att du sitter med ryggen åt arbetsfältet,’ sade fadern. ’Vänd dig om, så att du kan se vad du har uträttat! Det är inte så litet, som du tr... |
Och när sonen såg sig tillbaka, märkte han, att där han hade gått fram med sin plog, hade uppstått präktiga dalar med sjöar på dalbottnen och vackra, skogiga dalväggar. Han hade dragit igenom ett gott stycke av Dal och Nordmarks härad i Värmland och plöjt opp både Laxsjön och Lelången och Stora Le och de två Silarna, s... |
’Nu ska vi gå bort och se vad de andra har haft för sig,’ sade fadern. Den nästa sonen, som de kom till – det var han, som var den femte i ordningen –, hade plöjt opp Jösse härad och sjön Glafsfjorden. Den tredje sonen hade plöjt opp Värmeln, den äldste Fryksdalen och Frykensjöarna, den näst äldste Älvdalen med Klarälv... |
När fadern hade besett hela ploglandet, sade han, att efter allt, vad han kunde döma, hade de gjort ett så gott arbete, att han hade skäl att vara nöjd med det. Landet var nu inte längre en utmark, utan kunde väl brukas och bebos. De hade skapat många fiskrika sjöar och fruktbara dalbottnar. Älvar och åar gjorde fall, ... |
Sönerna var glada att höra detta, men nu ville de också veta vems fåra som var ypperst. |
’I ett plogland som detta,’ sade fadern, ’är det av större vikt, att alla fårorna passar väl intill varandra, än att en är förmer än de övriga. Jag tror, att den, som kommer till de långa, smala sjöarna i Nordmarken och på Dal, måste erkänna, att han sällan har sett något skönare. Men ändå ska han efteråt tycka om att ... |
________ |
XILX. |
EN LITEN HERRGÅRD. |
Torsdag 6 oktober. |
Vildgässen följde Klarälven så långt som till Munkfors stora bruk. Sedan togo de av västerut mot Fryksdalen. Innan de ännu hade hunnit fram till sjön Fryken, började det mörkna, och de slogo sig ner i en sank myr uppe på en skogshöjd. Myren var nog ett gott nattkvarter för vildgäss, men pojken tyckte, att där var ruski... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.