text stringlengths 0 2.04k |
|---|
PÅ VÄG TILL HAVET. |
Fredag 7 oktober. |
Allt ifrån början av höstresan hade vildgässen flugit rakt söderut, men när de lämnade Fryksdalen, slogo de in i en annan riktning och foro över västra Värmland och Dalsland bort mot Bohuslän. |
Det blev en munter resa. Gässlingarna voro nu så pass vana att flyga, att de inte mer klagade över trötthet, och pojken började återfå sitt goda humör. Han var glad, att han hade fått tala med en människa, för det hade muntrat upp honom, att hon hade sagt, att om han fortsatte på samma sätt som hittills att göra gott å... |
»Vet du, Mårten gåskarl,» sade han, bäst som de foro fram högt uppe i luften, »att det blir nog enformigt för oss att stanna hemma hela vintern, sedan vi har varit med om en sådan här resa. Jag sitter och tänker på att vi borde följa med vildgässen till utlandet.» – »Det kan väl aldrig vara ditt allvar!» sade gåskarlen... |
Pojken satt tyst en stund och tittade ner på Värmland, där alla björkskogar och lövdungar och trädgårdar voro klädda i gula och röda höstfärger, och där de långa sjöarna lågo klarblåa mellan de gula stränderna. »Jag tror, att jag aldrig har sett jorden ligga så vacker under oss som i dag,» sade han. »Sjöarna är som blå... |
Vildgässen gjorde flera långa raster under dagen. De råkade överallt på så präktiga stubbåkrar, att de knappt hade hjärta att fara ifrån dem, och de kommo inte in i Dalsland, förrän det led mot solnedgången. De ströko fram över nordvästra delen av landskapet, och där var det ännu grannare än i Värmland. Där fanns så fu... |
»Tycker du inte själv, Mårten gåskarl, att det blir svårt att aldrig mer få se något så här grant?» sade pojken. – »Jag tycker bättre om att se de feta åkrarna på Söderslätt än de här magra bergbackarna,» svarade gåskarlen. |
* * * |
»Men det förstår du väl, att om du nödvändigt vill fortsätta resan, så kan jag inte skilja mig ifrån dig.» – »Det svaret trodde jag just att jag skulle få,» sade pojken, och det hördes på rösten, att han hade blivit befriad ifrån ett stort bekymmer. |
När de sedan reste över Bohuslän, såg pojken, att bergvidderna blevo mera sammanhängande, dalarna lågo som smala klyftor, nersprängda i berggrunden, och de långa sjöarna på deras botten voro så svarta, som om de hade kommit ur underjorden. Det var ett ståtligt landskap, detta också, och när pojken såg det än med en lit... |
Han sade ingenting om detta till den store vite, för gässen flögo över Bohuslän med den största fart, som de kunde åstadkomma, och gåskarlen flämtade så, att han inte skulle ha orkat svara. Solen stod vid synranden och försvann stundom bakom en eller annan kulle, men vildgässen jagade framåt med sådan fart, att de om o... |
Äntligen sågo de i väster en blank strimma, som växte och blev bredare för varje vingslag de togo. Det var havet, som låg mjölkvitt och skiftade i rosenrött och himmelsblått, och när de svängde förbi strandklipporna, fingo de ånyo se solen, som hängde över det, stor och röd och färdig att dyka ner i vågorna. |
Men när pojken betraktade det fria, oändliga havet och den röda aftonsolen, som lyste med så milt sken, att han vågade se in i den, kände han frid och trygghet intränga i själen. »Inte lönt att vara bedrövad, Nils Holgersson,» sade solen. »Världen är härlig att leva i både för små och för stora. Det är också en god sak... |
VILDGÄSSENS GÅVA. |
Vildgässen hade ställt sig att sova på ett litet skär utanför Fjällbacka. Men när det led mot midnatt och månen stod högt på himlen, skakade den gamla Akka sömnen ur ögonen och gick sedan omkring och väckte Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi. Allra sist stötte hon till Tummetott med näbben, så att han vak... |
Pojken förstod nog, att Akka inte skulle ha gjort ett sådant förslag, om det inte hade varit något viktigt å färde, och han satte sig genast upp på hennes rygg. Flykten ställdes rakt västerut. Vildgässen foro först över ett band av stora och små öar, som lågo nära kusten, därpå över en bred sträcka öppet vatten och nåd... |
När pojken steg ner från gåsryggen, såg han tätt bredvid sig något, som liknade en hög, spetsig sten. Men nästan i detsamma märkte han, att det var en stor rovfågel, som hade valt skäret till natthärbärge. Och knappt hann han förvåna sig över vildgässen, som så oförsiktigt hade slagit ner bredvid en farlig fiende, förr... |
Det märktes, att Akka och Gorgo hade stämt möte härute. Ingen av dem blev förvånad att se den andra. »Detta var väl gjort av dig, Gorgo,» sade Akka. »Inte vågade jag tro, att du skulle komma före oss till mötesplatsen. Har du varit här länge?» – »Jag kom hit denna kväll,» svarade Gorgo. »Men jag är rädd, att jag inte k... |
Pojken hade stått och betraktat ett par granna snäckskal, men då Akka nämnde hans namn, såg han upp. »Du har väl undrat, Tummetott, varför vi har vikit av från rätta kosan och farit hit till Västerhavet,» sade Akka. – »Jag tyckte nog, att det var besynnerligt,» svarade pojken. »Men jag visste ju, att ni brukar ha goda ... |
»Det hände för många år sedan,» fortfor Akka, »att jag och ett par till av dem, som nu är gamla i flocken, hade råkat ut för storm under en vårflyttning och blivit kastade ända bort till de här skären. När vi såg, att det inte fanns annat än strandlöst hav framför oss, fruktade vi att bli drivna så långt ut, att vi ald... |
Pojken hoppade ner i klyftan, tog ett musselskal i vardera handen och började kasta undan sanden. Han fann inga påsar, men när han hade grävt ett rätt djupt hål, hörde han ett klingande av metall och såg, att han hade träffat på ett guldmynt. Han trevade med händerna på marken, kände, att det låg många runda myntstycke... |
Pojken fullgjorde uppdraget, men när han nu kom upp på klippan, blev han förvånad att se, att Akka hade ställt sig i spetsen för de sex vildgässen, och att de alla gingo honom till mötes med stor högtidlighet. När de stannade framför honom, nego de många gånger med halsarna och sågo så viktiga ut, att han måste ta av s... |
»Det är så,» sade Akka, »att vi, som är gamla, har sagt till varandra, att om du, Tummetott, hade varit i tjänst hos människor och gjort dem lika mycket gott, som du har gjort oss, så skulle de väl inte skiljas ifrån dig utan att ge dig en bra lön.» – »Det är inte jag, som har hjälpt er, utan det är ni, som har tagit v... |
»När de här guldmynten ligger kvar i klyftan ännu efter så många år, är det väl säkert, att det inte finns någon ägare till dem,» sade förargåsen, »och jag tycker, att du kan ta vara på dem.» – »Var det inte ni själva, som behövde skatten?» frågade pojken. – »Jo, vi behövde den för att kunna ge dig sådan lön, att din f... |
Pojken vände sig nu halvt om, kastade en blick utåt havet och såg därpå Akka rätt in i de blanka ögonen. »Jag tycker, att det är märkvärdigt, mor Akka, att ni avskedar mig ur tjänsten och ger mig min lön, innan jag har sagt opp mig,» sade han. – »Så länge som vi vildgäss dröjer i Sverige, vill jag väl tro, att du stann... |
När pojken sade detta, sträckte Akka och de andra vildgässen sina långa halsar rätt upp och stodo en stund och sögo in luft med halvöppna näbbar. »Detta är något, som jag inte har tänkt på,» sade Akka, när hon hade sansat sig. »Men innan du beslutar dig för att följa oss, är det bäst, att vi får höra vad Gorgo har att ... |
»Ja, det är sant,» sade Gorgo. »Men, som jag redan har sagt dig, har jag inte haft lycka med mig. Jag letade snart nog reda på Holger Nilssons torp, och när jag hade svävat fram och tillbaka över gården ett par timmar, fick jag syn på tomten, som kom smygande mellan husen. Jag kastade mig genast över honom och for bort... |
När pojken hörde detta, drog han samman ögonbrynen, och händerna knöto sig så, att knogarna vitnade. »Det är grymt av tomten,» sade han, »att han har satt ett sådant villkor för mig, att jag inte kan komma hem och bistå mina föräldrar. Men inte ska det lyckas honom att göra mig till vänsvikare. Far och mor är hederligt... |
________ |
LI. |
HAVSSILVER. |
Lördag 8 oktober. |
Havet är, som var man vet, vilt och påträngande, och den delen av Sverige, som är mest utsatt för dess anfall, skyddas därför sedan många tusen år tillbaka av en lång och bred stenmur, som kallas Bohuslän. |
Muren är så pass bred, att den täcker hela landet mellan Dalsland och havet, men, såsom det brukar vara fallet med strandskoningar och vågbrytare, är den inte särdeles hög. Den är uppförd av ansenliga stenblock, och på sina ställen äro hela långa bergåsar inlagda i den. Det gick väl heller inte an att bygga med småsten... |
Sådana stora byggnadsverk utföras ju inte mer i våra dagar, och det är säkert, att muren är ofantligt gammal. Det är heller inte utan, att den har blivit illa åtgången av tiden. De stora blocken ligga numera inte så tätt intill varandra, som de töra ha gjort från början. Det har bildats sprickor mellan dem, så breda oc... |
Inåt land är den stora muren bäst bibehållen. Där går den fram hel och obruten långa sträckor. Längs mitten löpa långa, djupa springor med sjöar på bottnen, och fram mot kusten är den så sönderfallen, att vart block ligger som en kulle för sig. |
Det är, först när man ser den nere vid kusten, som man riktigt begriper, att den stora muren inte står, där den står, bara för ro skull. Så stark den än måtte ha varit från början, har havet brutit igenom den på en sex, sju ställen och sänt in fjordar, som äro flera mil långa. Det yttersta av den står till och med unde... |
Nu skulle man väl tycka, att ett landskap, som egentligen bara består av en stor stenmur, borde vara alldeles ofruktbart, så att inga människor kunde finna sin bärgning där. Men det är inte så farligt med den saken, för fastän det är naket och kalt uppe på kullar och bergvidder i Bohuslän, har det till gengäld samlats ... |
Inte heller får man glömma, att Bohuslän ligger vid gränsen av den stora allmänningen, som är gemensam egendom för alla jordens folk. Bohuslänningarna kunna färdas på vägar, som de inte behöva bygga eller laga. De kunna fånga in hjordar, som de inte behöva valla och vårda, och deras farkoster fraktas av dragare, som de... |
* * * |
Men om det är en sanning, att havet är rikt, så är det inte mindre säkert, att det är vanskligt att ha att göra med. Den, som vill vinna något av havet, han måste känna alla dess fjordar och kilar, alla dess grund och strömmar, han får ha reda på, snart sagt, varje sten på havsbottnen. Han måste kunna föra sin båt i st... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.