text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Nu hade äntligen gässlingarna fått sina vingar fullväxta, så att resan söderut hade kunnat börja, och pojken var så glad, att han både skrattade och sjöng, där han red på gåsryggen. Se, det var inte bara därför, att det var mörkt och kallt och ont om mat, som han längtade från Lappland, utan det var allt för något anna... |
De första veckorna, som han hade varit där, då hade han visst inte längtat. Han hade tyckt, att han aldrig hade varit i ett så vackert och härligt land, och han hade inga andra bekymmer haft än att hindra myggsvärmarna från att äta upp honom. Pojken hade inte haft mycket sällskap av Mårten gåskarl, för den store vite t... |
* * * |
fjällugglorna och lämlarna och lapparna, som voro skapade för att leva där. |
En dag hade Akka fört honom till en av de stora gruvstäderna, och där hade han funnit lille Mats liggande sönderskjuten, utanför en gruvöppning. Under de närmaste dagarna hade pojken inte tänkt på annat än att hjälpa den stackars Åsa gåsapiga, men när hon väl hade återfunnit sin far, så att han inte mer behövde göra nå... |
Jo, han var bra lycklig, när det nu bar i väg söderut. Han svängde med mössan och ropade hurra, när han fick se den första granskogen, och på samma sätt hälsade han den första gråa nybyggarstugan, den första geten, den första katten och de första hönsen. Han for fram över praktfulla vattenfall, och till höger om sig så... |
Oupphörligen råkade de flyttfåglar, som nu kommo flygande i mycket större flockar än på våren. »Vart ska ni hän, vildgäss?» ropade flyttfåglarna. »Vart ska ni hän?» – »Vi ska till utlandet, vi såväl som ni,» svarade vildgässen. »Vi ska till utlandet.» – »Ungarna era är ju inte flygfärdiga,» ropade de andra. »De kommer ... |
Lappar och renar höllo också på att flytta ner från fjällen. De vandrade i god ordning: en lapp gick i spetsen av tåget så kom hjorden med de stora tjurarna i de främsta leden, så en rad med bär-renar, som förde lapparnas tält och packning, och till sist en sju, åtta människor. När vildgässen sågo renarna, sänkte de si... |
Men när björnarna sågo vildgässen, pekade de ut dem för sina ungar och brummade: »Se på de där, som är så rädda för litet köld, att de inte törs stanna hemma om vintern!» Och de gamla vildgässen blevo dem inte svaret skyldiga, utan de ropade till sina gässlingar: »Se på de där, som hellre ligger och sover halva året, ä... |
Nere i granskogarna sutto ungtjädrarna hopkrupna, ruggiga och kulna, och tittade efter alla de stora fågelflockarna, som i jubel och glädje drogo mot söder. »När blir det vår tur?» frågade de tjäderhönan. »När blir det vår tur?» – »Ni får allt stanna hemma hos mor och far,» sade tjäderhönan. »Ni får allt stanna hemma h... |
PÅ ÖSTBERGET. |
Tisdag 4 oktober. |
Var och en, som har färdats i fjälltrakter, vet nog hur svårt det kan vara med dimmorna, som komma vältrande och skymma bort utsikten, så att man rakt inte får se något av alla de vackra högfjäll, som resa sig omkring en. Man kan råka ut för dimma mittpå sommaren, och om hösten kan man säga att det knappt är möjligt at... |
Mot kvällen slogo vildgässen ner på en grön plats, som sluttade åt alla sidor, så att han förstod, att han befann sig på toppen av en kulle, men om den var stor eller liten, det kunde han inte få klart för sig. Han trodde, att de måste befinna sig i bebodda trakter, för han tyckte, att han hörde både människoröster och... |
Han skulle bra gärna ha velat leta sig fram till någon gård, men han var rädd att gå vilse i dimman och tordes inte annat än stanna kvar hos vildgässen. Allting var drypande vått och fuktigt. Det hängde små droppar på varje grässtrå och på varje liten ört, så att han fick en riktig regndusch över sig, bara han rörde på... |
Men ett par steg vågade han då att gå, och nu skymtade han en byggnad tätt framför sig. Den var inte särdeles stor, men många våningar hög. Han kunde inte se toppen av den. Dörren var stängd, och hela huset tycktes vara obebott. Han förstod, att det inte var något annat än ett utsiktstorn, och att han varken kunde få m... |
Mårten gåskarl var genast villig att hjälpa honom. Han lämnade honom på tornbalkongen, och där låg pojken och sov i god ro, ända tills morgonsolen väckte honom. |
Men när han nu slog upp ögonen och såg sig omkring, kunde han till en början varken begripa vad han såg eller var han befann sig. Han hade en gång på en marknad varit inne i ett tält och sett en väldig rundmålning, och han tyckte nu, att han åter stod mitt i ett sådant där stort, runt tält, som hade ett grant, rött tak... |
Det var också något annat, som hade varit orsak till att pojken inte hade trott, att det han såg var verkligt, och det var, att ingenting hade sin rätta och riktiga färg. Utsiktstornet, där han befann sig, var rest på ett berg, berget stod på en ö, och ön låg nära östra stranden av en stor insjö. Men denna sjö var inte... |
Men pojken vände blickarna från fjäll och barrskog för att se bättre på de närmaste omgivningarna. Runt om sjön, i det gula bältet, urskilde han den ena röda byn och den ena vita kyrkan efter den andra, och rätt i öster, på andra sidan av det smala sundet, som skilde ön från fastlandet, såg han en stad. Den utbredde si... |
* * * |
Med detsamma spratt han till och såg sig om. Han hade varit så upptagen av att titta på trakten, att han inte hade märkt, att det hade kommit besökande till utsiktstornet. |
De sprungo nu uppför trapporna med god fart. Pojken hann nätt och jämnt se sig om efter ett gömställe och sticka sig undan där, innan de voro uppe. |
Det var unga människor, som voro ute på fotvandring. De talade om att de hade strövat igenom hela Jämtland. De voro glada, att de hade kommit till Östersund just förra kvällen, så att de fingo se den stora utsikten från Östberget här på Frösön denna klara morgon. Här kunde de se mer än tjugo mil åt alla håll, så att de... |
Medan de talade om detta, tog en ung flicka upp en karta, bredde ut den på sitt knä och började studera den. Plötsligen såg hon upp. »När jag ser Jämtland så här på en karta,» sade hon, »tycker jag, att det liknar ett stort, stolt fjäll. Jag väntar alltid, att jag ska få höra en berättelse om att det en gång har stått ... |
Alla de andra stämde in med henne, och deras kamrat var inte alls svårbedd, utan började genast. |
SAGAN OM JÄMTLAND. |
På den tiden, då det ännu fanns jättar i Jämtland, hände det en gång, att en gammal bergrese stod på gården utanför sin bostad och ryktade sina hästar. Bäst som han höll på härmed, märkte han, att hästarna började darra av ängslan. »Vad är det åt er, hästarna mina?» sade jätten och såg sig omkring för att ta reda på va... |
Den gamla bergresen hade inte förr fått syn på vandraren, än han började darra från huvud till fot på samma sätt som hästarna. Han gav sig inte tid att sluta arbetet, utan skyndade in i storstugan till jättekvinnan, som satt och spann blånor på en slända. |
»Vad står på?» sade hustrun. »Du är lika blek som ett snöfjäll.» – »Skulle jag inte vara blek?» sade jätten. »Det kommer en vandrare på vägen, som likaså säkert är Asa-Tor, som du är min hustru.» – »Detta var ju inget kärkommet främmande,» sade jättehustrun. »Kan du inte förvända synen på honom, så att han tar hela går... |
Detta syntes jätten vara ett över måttan gott förslag. Han gick in i lillkammaren, medan hustrun satt kvar på kvinnobänken i storstugan och spann så lugnt, som om hon inte visste av någon fara. |
Nu är att märka, att på den tiden såg det helt annorlunda ut i Jämtland än i våra dagar. Hela landet var inte annat än en stor, platt bergvidd, som låg så naken och kal, att det inte en gång kunde växa granskog på den. Där fanns inte sjö, inte flod, inte mark, där plog kunde gå fram. Inte ens de fjäll och bergklumpar, ... |
Jättekvinnan behövde inte vänta länge, förrän fasta steg hördes på gården och densamme vandraren, som jätten hade sett på vägen, ryckte upp dörren och trädde in i stugan. Den främmande stannade inte vid dörren, som färdemän brukade, utan han gick genast fram mot kvinnan, som satt vid gavelväggen längst borta i rummet. ... |
»Min husbonde är gången på jakt,» sade jättekvinnan, »och han får själv svara på dina frågor, när han kommer hem. Men jag vill säga dig, att den, som vågar ställa sådana spörsmål till en bergrese, borde vara en större man än du. Det vore säkert bäst för din heder, om du ginge din väg genast utan att råka jätten.» – »No... |
Kvinnan tog nu ett väldigt mjödhorn och begav sig till rummets innersta vrå, där mjödtunnan låg. Inte heller denna syntes gästen särdeles betydlig, men när kvinnan drog ur tappen, störtade mjödet ner i hornet med ett dån, som om ett helt vattenfall hade kommit in i rummet. Hornet var snart fyllt, och husmodern ville sä... |
Gång på gång gjorde Handfaste om försöket, men det ville inte lyckas honom, och han kastade tappen ifrån sig. Hela golvet stod nu täckt av mjöd, och för att få det drägligare i stugan företog sig den främmande att rita upp djupa fåror, där mjödet kunde flyta. Han gjorde vägar för mjödet i hårda berghällen, såsom barn o... |
Husmodern gjorde, som hon hade sagt. Men när gröten var nästan färdig, vände hon sig till gästen. »Nu märker jag, att mjölet håller på att ta slut, så att jag kan inte få gröten stadig nog. Skulle du orka att vrida omkring kvarnen, som står bredvid dig, ett par slag? Det ligger säd mellan stenarna. Men du får ta i med ... |
Gästen lät inte länge bedja sig, utan försökte vrida handkvarnen. Den syntes honom inte vara särdeles stor, men när han fattade om handtaget och ville föra stenen runt, gick den så trögt, att han inte kunde rubba den. Han måste använda hela sin styrka och förmådde ändå inte draga den mera än ett varv. |
Jättekvinnan såg på under häpen tystnad, så länge som han arbetade. Men när han lämnade kvarnen, sade hon: »Nog brukar jag få bättre hjälp av min husbonde, när kvarnen inte vill gå runt. Men ingen kan begära, att du ska göra mera, än du har krafter till. Ser du nu inte själv, att det vore bäst för dig att undvika att r... |
Hon bäddade med många bolstrar och dynor och önskade gästen en god sömn. »Jag är rädd för att du ska finna bädden väl hård,» sade hon, »men min husbonde vilar på ett sådant läger var natt.» |
När nu Handfaste ville sträcka ut sig på bädden, kände han så många knölar och ojämnheter under sig, att det inte var tanke på att sova. Han försökte att vrida och vända sig, men kunde inte få trevnad i bädden. Han tog sig då för att kasta ut sängkläderna, en dyna hit och ett bolster dit, och sedan sov han i god ro änd... |
* * * |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.