text stringlengths 0 2.04k |
|---|
SÅNGEN. |
Lärarinnan hade gått med raska steg, medan hon berättade, och när hon hade slutat, märkte hon, att hon nästan var framme. Hon såg redan de stora uthusbyggnaderna, som lågo skuggade av vackra träd, de liksom allt annat här på gården. Och innan hon hade gått förbi dem, skymtade redan slottet fram högt uppe på sin terrass... |
Ända hittills hade hon varit glad åt sitt företag och inte känt någon tvekan, men nu, när hon såg gården, började modet svika henne. Tänk, om det var rent galet, det, som hon ville göra! Det var väl ingen, som frågade efter hennes tacksamhet. Kanske att de bara skulle skratta åt henne, därför att hon kom rusande så där... |
Hon började gå långsammare, och när hon kom till trappan, som ledde upp till slottsterrassen, vek hon av från vägen och gick uppför den. Hon visste mycket väl, att den stora slottsbyggnaden stod tom allt sedan gamle herrns död. Hon gick dit bara för att få tid på sig att tänka över om hon borde gå vidare, eller om hon ... |
När hon kom upp på terrassen och såg slottet, som låg bländande vitt i månskenet, när hon såg häckarna och blomgrupperna och balustraden med sina urnor och den ståtliga trappuppgången, blev hon än mera modfälld. Hon tyckte, att alltsammans såg så förnämt och ståtligt ut, att hon riktigt förstod, att hon inte hade något... |
För att driva bort tveksamheten, som började smyga sig över henne, berättade då lärarinnan för skolbarnen just detta samma om den gamle och den unge herrn, som hon själv hade fått höra, när hon hade gått igenom slöjdkursen. Och detta gjorde henne modigare. Det var ju ändå en sanning, att slottet och hela stället var sk... |
Dessa tankar gåvo henne en smula förtröstan, så att hon tyckte, att hon ville fortsätta företaget. Och för att stärka sitt mod tog hon av neråt parken, som klädde sluttningen mellan slottshöjden och sjön. När hon gick under de härliga träden, som stodo så mörka och hemlighetsfulla i månskenet, vaknade många glada minne... |
På detta sättet lyckades hon hålla modet uppe, så att hon verkligen kom igenom parken och över bron och nådde strandängarna, där direktörens villa låg mittibland skolbyggnaderna. |
Alldeles invid bron utbredde sig den gröna lekplanen, och när hon gick förbi den, beskrev hon för barnen hur vackert det brukade vara här under sommarkvällarna, då planen var full av ljusklädda människor och sånglekar och bollspel avlöste varandra. Hon visade barnen Vänhem, där samlingssalen fanns, seminariet, där före... |
»Vet ni, barn, jag tror, att vi inte ska gå längre,» sade hon. »Jag har inte tänkt på detta förut, men kanske direktören är så farligt sjuk, att vi skulle störa honom med vår sång. Det vore ju förfärligt, om vi skulle göra honom sämre.» |
Den lille Nils Holgersson hade följt med barnen hela tiden och hade hört allt, vad lärarinnan hade talat om. Han visste således, att de hade gått ut för att sjunga för någon, som låg sjuk därborta i villan, och han förstod nu, att sången inte skulle bli av, därför att de fruktade att störa och oroa den sjuke. |
»Det är synd, att de går sin väg utan att sjunga,» tänkte han. »Det vore ju en lätt sak att ta reda på om han därinne inte tål vid att höra dem. Varför går inte någon fram till villan och frågar?» |
* * * |
Men detta tycktes inte falla lärarinnan in, utan hon vände och gick sakta tillbaka. Skolbarnen gjorde ett par invändningar, men hon tystade ner dem. »Nej, nej!» sade hon. »Det var dumt tänkt av mig att gå hit och sjunga så sent på kvällen. Vi skulle bara störa.» |
Då tyckte Nils Holgersson, att när ingen annan gjorde det, så fick han lov att ta reda på om det förhöll sig så, att den sjuke var för svag att höra litet sång. Han skilde sig från de andra och sprang fram till huset. Det höll en vagn utanför villan, och en gammal kusk stod bredvid hästarna och väntade. Pojken hann kna... |
»Hur går det med husbonden?» frågade kusken. |
»Det är inga plågor numera, men det är, som om hjärtat skulle ha stannat. Direktören ligger orörlig sedan en timme tillbaka. Vi vet knappast om han är död eller levande.» |
»Säger doktorn, att det ska bli slut?» |
»Det står och väger, Larsson, det står och väger. Det är, som om direktören skulle ligga och lyssna efter en kallelse. Kommer det bud efter honom ovanifrån, så är han färdig att följa det.» |
Nils Holgersson sprang raskt neråt vägen för att hinna upp lärarinnan och skolbarnen. Han tänkte på hur det hade varit, när hans morfar dog. Han hade varit sjöman, och när han låg på sitt yttersta, hade han bett, att de skulle öppna fönstret, för att han skulle få höra vindens brusande än en gång. Och om nu denne, som ... |
Lärarinnan gick tvehågsen neråt allén. Nu, när hon vandrade bort från Nääs, ville hon vända om, och när hon hade varit på väg dit, hade hon också velat vända. Hon var alltjämt i stor ångest och villrådighet. |
Hon talade inte mer med barnen, utan vandrade tyst. Det var så djup skugga i allén, där hon gick, att hon ingenting kunde se. Men hon tyckte sig höra en sådan massa röster omkring sig. Det var ängsliga rop från tusentals olika håll, som nådde henne. »Vi är så långt borta, vi andra,» sade rösterna. »Men du är i närheten... |
Och hon kom ihåg den ena efter den andra, som direktören hade hjälpt och tagit vård om. Det var övermänskligt, vad han hade ansträngt sig för att bistå alla, som voro i nöd. »Gå och sjung för honom!» viskade det omkring henne »Låt honom inte dö utan att ha fått en hälsning från sin skola! Tänk inte på att du är ringa o... |
Lärarinnan gick allt långsammare. Då hörde hon något, som inte bara var röster och maningar i hennes egen själ, utan som kom från världen utanför henne. Det var ingen vanlig människoröst. Det var som en fågels kvitter eller en gräshoppas spel. Men hon hörde ändå alldeles tydligt, att det ropade, att hon skulle vända ti... |
Och mer behövdes det inte för att hon skulle få mod att göra det. – – – |
Lärarinnan och skolbarnen hade sjungit ett par sånger utanför direktörens fönster. Hon tyckte själv, att deras sång hade ljudit så märkvärdigt vacker denna kväll. Det var, som om främmande röster hade sjungit med. Rymden hade varit full av slumrande toner och ljud. De hade bara behövt stämma upp, så hade alla dessa vak... |
Då öppnades förstudörren hastigt, och någon skyndade ut. »Nu kommer de för att säga mig, att jag inte får sjunga mer,» tänkte lärarinnan. »Måtte jag bara inte ha ställt till någon olycka!» Men det var inte så. Det var bud, att hon skulle komma in i huset och vila och sedan sjunga ett par sånger till. |
På trappan kom doktorn emot henne. »Faran är över för denna gången,» sade han. »Han låg där i dvala, och hjärtat slog allt svagare. Men när ni började sjunga, var det, som om han skulle ha hört en kallelse från alla dem, som behöver honom. Han kände, att det ännu inte var tid för honom att söka vilan. Sjung mer för hon... |
________ |
LIII. |
RESAN TILL VEMMENHÖG. |
Torsdag 3 november. |
En dag i början av november flögo vildgässen över Hallandsås in i Skåne. De hade under några veckor uppehållit sig på de vida slätterna omkring Falköping, och som flera andra stora vildgåsflockar också hade vistats där, hade de haft en glad tid med mycket samspråk mellan de gamla fåglarna och mycken tävlan i allt slags... |
Vad Nils Holgersson beträffar, så hade han inte varit glad åt det långa dröjsmålet i Västergötland. Han försökte att hålla modet uppe, men han hade svårt att förlika sig med sitt öde. »Om jag väl hade lämnat Skåne bakom mig och vore i utlandet,» tänkte han, »så visste jag, att jag inte hade något att hoppas på, och då ... |
Så hade vildgässen äntligen brutit upp en morgon och flugit neråt Halland. Pojken hade till en början inte funnit något särdeles nöje i att titta på det landskapet. Han tyckte, att det inte var något nytt att se där. I östra delen var det höglänt med stora ljunghedar, som påminde om Småland, och längre mot väster var d... |
Men när vildgässen fortsatte resan söderut längs det smala kustlandskapet, hade pojken suttit och hängt ut över gåshalsen och inte lyft ögonen från marken. Han såg hur kullarna glesnade och slätten bredde ut sig. På samma gång märkte han, att kusten blev mindre söndertrasad. Skärgården utanför den glesnade och försvann... |
Och så upphörde skogen. Det hade ju funnits många sköna slätter högre uppåt landet, men de hade alla legat inramade av träd. Skogen hade funnits överallt. Det var, som om landet egentligen tillhörde träden, och den odlade jorden hade legat som stora röjningar i skogen. Och på alla slätter hade det funnits gott om dunga... |
Men här var det annorlunda. Här hade slättmarken tagit herraväldet. Den bredde ut sig ända bort till synranden. Det fanns stora skogsplanteringar, men ingen vildskog. Just detta, att landet låg så öppet med åker vid åker, gjorde, att det påminde pojken om Skåne. Den nakna kusten med sandfält och tångvallar tyckte han s... |
Landskapet förändrade sig nog. Åar kommo brusande ner från Västergötland och Småland och bröto slättens enformighet. Sjöar, mossar, ljunghedar och flygsandsfält lade sig i vägen för åkrarna, men dessa bredde ändå ut sig allt vidare, ända tills Hallandsås reste sig nere vid Skånegränsen med sina vackra klyftor och dalgå... |
Det hade hänt flera gånger under resan, att unggässen hade frågat dem, som voro gamla i flocken: »Hur ser det ut i utlandet? Hur ser det ut i utlandet?» |
»Vänta, vänta! Det ska ni snart få veta,» hade då de svarat, som hade farit uppåt och neråt landet många gånger. |
När unggässen hade sett Värmlands långa skogsåsar och de blanka sjöarna mellan dem eller Bohusläns klippvärld eller Västergötlands vackra småberg, hade de undrat och frågat: »Ser hela världen ut på det här sättet? Ser hela världen ut på det här sättet?» |
»Vänta, vänta! Ni ska snart få veta hur det ser ut i en god del av världen,» hade de gamla svarat. |
När vildgässen hade rest över Hallandsås och kommit ett stycke framåt Skåne, ropade Akka: »Titta nu ner! Se er omkring! Så här ser det ut i utlandet.» |
Just då foro de över Söderåsen. Hela den långa höjden var klädd med bokskogar, och i skogarna voro inbäddade sköna, tornprydda slott. Mellan träden betade rådjur, och på skogsängarna lekte harar. Jakthorn ljödo ur skogarna, hundarnas vassa skall hördes upp till den flygande skaran. Breda vägar slingrade mellan träden, ... |
»Ser det ut så här i utlandet? Ser det ut så här i utlandet?» frågade gässlingarna. – »Så här ser det ut, där det finns skogklädda åsar,» skrek Akka, »men det är inte så ofta. Vänta, ska ni få se hur det vanligen ser ut där!» |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.