text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Det var inte så, att det skedde någon stor förändring med henne. Hon blev inte modig och självsäker, men hon kände sig lycklig och glad. Hon gick och blev genomvärmd av all välviljan. Hon kunde ju inte känna sig ängslig på ett ställe, där alla önskade hennes bästa och alla sökte hjälpa henne. När kursen var slut och ku... |
Hon vände om hem, tog fatt på skolarbetet som förut och var lika glad åt det, som hon brukade vara. Hon bodde inte längre från Nääs, än att hon kunde vandra dit, när hon hade en ledig eftermiddag, och hon gjorde det också rätt ofta till en början. Emellertid var det ständigt nya kurser, nya ansikten, skyggheten kom til... |
En vårdag fick hon höra, att den gamle herrn på Nääs var död. Då tänkte hon på den ljuvliga sommar, som hon hade fått njuta på hans gods, och hon blev bedrövad över att hon aldrig hade tackat honom riktigt. Han hade väl fått tacksägelser tillräckligt ändå från både höga och låga, men hon skulle ha känt sig lyckligare, ... |
Vid Nääs fortgick undervisningen på samma sätt som före den gamle herrns död. Han hade nämligen skänkt hela den sköna gården till skolan, och hans systerson stod kvar vid styret och förvaltade alltsammans. |
Var gång lärarinnan kom dit, fanns det något nytt att se. Numera var det inte bara slöjdkurser, som drevos där, utan direktören ville också väcka upp folkets gamla seder och gamla glädjeämnen, och han inrättade därför kurser i sånglekar och i mångahanda andra slag av lekar. Men det var sig likt där på det sättet, att m... |
Bara några få år efter gamle herrns död fick lärarinnan höra en söndag vid kyrkan, att direktören på Nääs skulle vara sjuk. Hon visste, att han hade haft anfall åt hjärtat flera gånger på sista tiden, men hon hade inte trott, att det var någon fara för livet. Det menade man, att det skulle vara denna gång. |
Allt sedan hon hade fått höra detta, tänkte hon bara på att kanske direktören skulle dö, han som gamle herrn, innan hon hade kommit sig för att tacka honom. Och hon undrade och funderade hur hon skulle bära sig åt för att ännu kunna nå honom med ett tack. |
På söndagseftermiddagen gick lärarinnan omkring till grannarna och bad, att deras barn skulle få följa med henne till Nääs. Hon hade hört, att direktören var sjuk, och hon trodde, att det skulle göra honom en glädje, om barnen komme och sjönge ett par sånger för honom. Det var ju redan tämligen långt lidet på dagen, me... |
SAGAN OM VÄSTERGÖTLAND. |
Söndag 9 oktober. |
Vildgässen hade lämnat Bohuslän och stodo och sovo i ett kärr i västra delen av Västergötland. Den lille Nils Holgersson hade krupit upp på en landsvägsbank, som löpte tvärsöver kärrmarken, för att slippa vätan. Han höll just på att söka sig en sovplats, då han såg en liten skara människor komma gående på vägen. Det va... |
Det kunde han lätt göra, för när han sprang i skuggan vid vägkanten, var det nästan omöjligt för någon att se honom. Och där femton människor tågade fram, var det sådant buller av fotsteg, att ingen kunde höra hur gruset knastrade under hans små träskor. |
För att hålla barnen vid gott mod under vandringen hade lärarinnan gått och berättat gamla sägner för dem. Hon hade just slutat en, när pojken slöt sig till skaran, men barnen bådo genast, att hon skulle tala om en till. |
»Har ni hört sagan om den gamla jätten från Västergötland, som hade flyttat till en ö långt borta i nordhavet?» frågade lärarinnan. Nej, det hade inte barnen, och lärarinnan började. |
»Det hände en gång en mörk och stormig natt, att ett skepp förliste vid ett litet skär långt borta i nordhavet. Fartyget slogs i spillror mot strandklipporna, och av hela besättningen var det bara två karlar, som räddade sig opp på land. De stod på skäret dyvåta och stela av köld, och man kan nog förstå, att de skulle ... |
De stannade och tvekade, men nordanstormen ven över skäret med en förfärlig köld. De skulle snart frysa ihjäl, om de inte finge värma sig vid jättens brasa, och de beslöt att våga sig fram till honom. ’God kväll, far!’ sade den äldste av dem. ’Vill ni låta två förlista sjömän värma sig vid er eld?’ |
Jätten spratt opp ur sina tankar, reste sig halvt och drog svärdet ur skidan. ’Vad är ni för ena?’ frågade han, för han var gammal och såg illa och visste inte vad det var för folk, som hade talat till honom. |
’Vi är västgötar båda två, om ni vill veta’t,’ svarade den äldste av sjömännen. ’Vårt skepp har förlist i havet härutanför, och vi har kommit opp på land förfrusna och halvnakna.’ |
’Jag brukar inte tåla människor på mitt skär, men om ni är västgötar, är det en annan sak,’ sade jätten och stack in svärdet i skidan. ’Då kan ni få sitta ner och värma er, för jag är själv från Västergötland och har bott i den stora högen i Skalunda i många år.’ |
Sjömännen tog nu plats på ett par stenar. De vågade inte tilltala jätten, utan satt tysta och stirrade på honom. Och ju längre de betraktade honom, desto större syntes han för deras ögon, och desto mindre och kraftlösare föreföll de sig själva. |
’Jag har dåliga ögon numera,’ förklarade jätten. ’Jag kan knappt se en skymt av er. Det skulle annars ha roat mig att veta hur en västgöte tar sig ut nu för tiden. Men räck mig åtminstone handen, en av er, så att jag får känna om det ännu finns varmt blod i Sverige!’ |
Karlarna betraktade ömsevis jättens nävar och sina egna. Ingen av dem hade någon lust att pröva hans handslag. Men de såg, att ett järnspett, som jätten brukade använda till att röra om i brasan med, hade blivit kvarliggande i elden och var glödhett i ena ändan. De lyfte opp det med gemensamma krafter och räckte det mo... |
Det blev åter stilla och tyst vid brasan en stund, men se detta, att jätten hade råkat landsmän, hade fört hans tankar tillbaka till Västergötland. Det ena minnet efter det andra dök opp för honom. |
’Jag undrar hur det kan stå till med Skalunda hög nu för tiden?’ frågade han sjömännen. |
Ingen av karlarna hade någon reda på högen, som jätten frågade efter. ’Den är allt bra nog ihopsjunken,’ svarade den ene liksom på försök. Han kände på sig, att det inte gick an att stå svarslös inför en sådan spörjare. ’Jaja, jaja, kan nog tro det,’ sade jätten och nickade bekräftande. ’Det är inte bättre att begära, ... |
Åter satt han och grubblade och försökte att samla ihop sina minnen. Det var inte så alldeles nyligen han hade varit hemma i Västergötland, och det gick en stund, innan han kunde tränga tillräckligt djupt ner bland sina hågkomster. |
’Men Kinnekulle och Billingen och de andra småbergen, som låg strödda över den stora slätten, de står väl ändå kvar?’ sade jätten. – ’Det gör de nog,’ svarade västgöten, och för att visa jätten, att han förstod, att denne var en duktig karl, tillade han: ’Ni var kanske med om att resa opp ett eller annat av de bergen, ... |
’Ånej, inte just det,’ sade jätten, ’men jag kan tala om för dig, att du har att tacka min far för att de där bergen står kvar där. När jag var liten pilt, fanns det ingen stor slätt i Västergötland, utan där slätten nu breder ut sig, låg en bergvidd, som sträckte sig från Vättern till Götaälv. Men så föresatte sig någ... |
’Det är inte så lätt att svara på den saken,’ sade sjömannen, ’men jag får säga, att om älvar och jättar har varit så mäktiga i sina dar, så tycker jag, att jag får liksom ökad aktning för människorna, för nu är det ändå de, som har gjort sig till herrar över både slätten och bergen.’ |
Jätten grinade till en smula. Det såg just inte ut, som om han skulle ha blivit så nöjd med svaret, men han tog snart opp samtalet på nytt. ’Hur står det till med Trollhättan |
* * * |
nu för tiden?’ sade han. – ’Den forsar och dundrar, som den alltid har gjort,’ sade sjömannen. ’Ni har kanske varit med om att ställa i gång de stora vattenfallen, liksom ni var med om att spara Västgötabergen?’ – ’Ånej, inte just det,’ sade jätten ’men jag kommer ihåg, att när jag var en liten pilt, brukade jag och br... |
’Det var märkligt att höra detta,’ sade jätten, och det föreföll, som om han skulle ha blivit litet förargad över svaret. ’Kan du nu också säga mig hur det står till med den där trakten borta vid sjön Mjörn, som kallades för Svältorna?’ – ’Ja, de har allt varit oss till stort bekymmer,’ sade västgöten. ’Kanske att det ... |
’Det är mer, än jag törs svara på,’ sade västgöten. ’Men det vet jag, att i min ungdom låg Svältorna nakna och ofruktbara, och att folk nu har planterat skog över hela området. Det räknar jag också som en manlig gärning.’ |
’Nå, men nere i södra Västergötland, där kan väl ingen människa livnära sig?’ sade jätten. – ’Har ni varit med om att ställa i ordning det landet också?’ frågade västgöten. – ’Ånej, inte just det,’ sade jätten, ’men jag minns, att när vi jättebarn gick vall med våra hjordar därnere, byggde vi oss så många stenstugor oc... |
’Nu vet jag bara en sak till att fråga om,’ sade jätten. ’Hur har ni det ställt nere vid kusten, där Götaälv faller ut i havet?’ ’Har ni haft er hand med i spelet där också?’ frågade sjömannen. – ’Inte just det,’ sade jätten, ’men jag kommer ihåg, att vi brukade gå ner till stranden, locka till oss en val och rida på h... |
Jätten hade dragit ihop pannan i allt djupare veck för vart svar han hade fått, och det märktes nog, att han var bra missnöjd med att människorna hade gjort sig till herrar över naturen. ’Jag hör, att det har blivit mycket nytt i Västergötland,’ sade han, ’och jag skulle gärna vilja |
* * * |
vända tillbaka dit och ställa ett och annat till rätta.’ När sjömannen hörde dessa ord, blev han en smula ängslig. Han trodde inte, att jätten skulle komma till Västergötland i någon god avsikt, men detta tordes han förstås inte låtsa om. ’Ni kan vara viss på, far, att ni ska få ett hederligt mottagande,’ sade han. ’Vi... |
Han försjönk nu i tankar, men snart vände han sig på nytt till sjömännen. ’Ni kan nu lugnt lägga er att sova vid elden,’ sade han. ’I morgon bittida ska jag ställa det så, att ett skepp kommer farande här förbi, som tar opp er och för er till hemlandet. Men för den gästvänskap, som jag har visat er, begär jag bara den ... |
Så snart som sjömännen var hemkomna, gick de till den bästa mannen i Västergötland och lämnade honom ringen. Men han var för klok att genast sätta den på sitt finger. I stället hängde han den på en liten ek, som stod på hans gård. Med detsamma började eken växa så fort, att alla kunde märka det. Den sköt skott och sänd... |
Då tog han, som var den bästa mannen i Västergötland, och kastade ringen långt bort. ’Denna jättegåvan är sådan, att den skulle ge en man stora krafter och göra honom på kort tid utmärktare än alla andra,’ sade han. ’Men den skulle komma honom att förta sig, så att det inom kort vore slut med hans duglighet och lycka. ... |
Men det tör nog vara möjligt, att ringen har blivit hittad. Alltid, då en god man anstränger sig över förmågan för att göra nytta, kan man vilja undra om han har funnit ringen, och om det är den, som tvingar honom att arbeta så, att han sliter ut sig i förtid och måste lämna sitt verk ofullbordat.» |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.