text stringlengths 0 2.04k |
|---|
På morgonen, då vildgässen reste neråt Bohuslän, var det lugnt och fredligt i skärgården. De sågo flera små fiskelägen, men det var stilla på de smala gatorna, ingen gick ut och in i de små, grant målade husen. De bruna fiskgarnen hängde i god ordning på torkplatsen, de tunga, gröna eller blåa fiskebåtarna lågo utmed s... |
Vildgässen foro också fram öfver flera lotsstationer. Lotshusets vägg var målad i svart och vitt, signalmasten stod vid sidan, och lotskuttern låg förtöjd vid bryggan. Allt var lugnt där i närheten, ingen ångbåt nalkades, som behövde hjälp i den trånga farleden. |
De små kuststäderna, som vildgässen foro fram över, hade stängt sina stora badhus, hissat ner sina flaggor och stängt de fina sommarvillorna. Ingen annan var i rörelse än några gamla sjökaptener, som gingo fram och åter på bryggorna och längtansfullt stirrade mot havet. |
Inne vid fastlandets fjordar och på öarnas östsida sågo vildgässen några bondgårdar. Där låg skötbåten stilla vid bryggan. Bonden och hans drängar plockade upp potatis eller kände efter om bönorna, som hängde på höga ställningar, hade hunnit torka. |
I de stora stenbrotten och i båtbyggerierna fanns det gott om arbetare. De skötte sina släggor och yxor snällt nog, men gång på gång vände de huvudet mot havet, som om de hade hoppats på något avbrott. |
Och skärgårdsfåglarna voro lika lugna som människorna. Några skarvar, som hade suttit och sovit på en brant bergvägg, lämnade en efter annan de smala klipphyllorna och foro i långsam flykt bort till sina fiskeplatser. Måsarna hade övergivit havet och gingo och promenerade på land som riktiga kråkor. |
Men på en gång blev det annat av. En måssvärm flög tvärt upp från en åker och stormade i väg söderut med sådan fart, att vildgässen knappt hunno att fråga vart de skulle hän, och måsarna gåvo sig inte tid att svara. Skarvarna höjde sig ur vattnet och följde efter måsarna i tung flykt. Delfiner gledo igenom havet som lå... |
»Vad står på? Vad står på?» frågade vildgässen och fingo äntligen svar av en alfågel. »Det är sillen, som har kommit till Marstrand. Det är sillen, som har kommit till Marstrand.» |
Men det var inte bara fåglar och havsdjur, som hade kommit i rörelse, utan nu måtte också människorna ha fått bud om att de första stora sillstimmen hade anlänt till skärgården. På fiskelägenas glatta stenhällar sprang folk om varandra. Fiskebåtarna gjordes redo. De långa sillvadarna fraktades försiktigt ombord. Kvinno... |
Snart voro sunden fyllda av bruna och gråa segel, och glada utrop och frågor växlades mellan båtarna. Unga flickor hade klättrat upp på hällarna bakom stugorna och vinkade åt de resande. Lotsarna stodo på utkiken och voro så vissa, att de snart skulle bli utkallade, att de hade dragit på sjöstövlarna och gjort kuttern ... |
Det dröjde inte länge, förrän vildgässen hade kommit fram till Marstrand. Sillstimmen kommo västerifrån och gingo förbi Hamneskärs fyr in mot land. På den vida fjorden mellan Marstrandsön och Paternoster-skären foro fiskarbåtarna tre och tre i sällskap. Där vattnet mörknade och krusade sig i små, korta böljor, visste f... |
Några båtlag hade redan hunnit så långt med fisket, att de hade båtarna fulla med sill ända till relingen. Fiskarna stodo till knäna i sill och blänkte av sillfjäll från sydvästen till randen av den gula oljerocken. |
Så fanns det nykomna vadlag, som foro omkring och lodade och sökte efter sill, och andra, som med stort besvär hade fått vaden utlagd, men fingo taga upp den tom. När båtarna voro fulla, begåvo sig somliga av fiskarna fram till stora ångbåtar, som lågo på fjorden, och sålde sin fångst, andra reste in till Marstrand och... |
Det var ett liv och en rörelse. Människorna voro som yra i huvudet av glädje över allt detta havets silver, som de öste upp ur vågorna, och vildgässen foro många gånger runt Marstrandsön, för att pojken riktigt skulle få se alltsammans. |
Rätt snart bad han ändå, att de skulle fara vidare. Han sade inte varför han ville bort, men det var kanske inte svårt att gissa. Det fanns mycket grant och ståtligt folk bland fiskarna. Flera av dem voro resliga karlar med djärva ansikten under sydvästen och sågo så där oförvägna och trotsiga ut, som varenda pojke öns... |
________ |
* * * |
LII. |
EN STOR HERRGÅRD. |
GAMLE HERRN OCH UNGE HERRN. |
För några år sedan fanns det i en socken i Västergötland en obeskrivligt snäll och söt liten folkskollärarinna. Hon var både duktig att undervisa och styv att hålla ordning, och barnen tyckte så mycket om henne, att de aldrig ville komma till skolan utan att kunna sina läxor. Föräldrarna voro också mycket nöjda med hen... |
Då lärarinnan hade varit i tjänsten några år, föreslog skolrådet, att hon skulle gå igenom Nääs slöjdseminarium, så att hon hädanefter skulle kunna lära barn att arbeta inte bara med huvudet, utan också med händerna. Det kan ingen tänka sig hur skrämd hon blev, när hon fick denna uppmaning. Nääs låg inte alls långt bor... |
Men hon ville inte heller säga nej till skolrådet, utan sände in sin ansökan. Hon blev antagen som elev, och en vacker junikväll, dagen innan sommarkurserna skulle börja, packade hon in sina kläder i en liten nattsäck och vandrade till Nääs. Och hur många gånger hon än stannade på vägen, och hur långt bort hon än önska... |
På Nääs var det liv och rörelse med alla kursdeltagarna, som anlände från olika håll, och som nu skulle få sig anvisade bostäder i villor och torp, som hörde till den stora egendomen. Alla kände sig en smula bortkomna i den ovana omgivningen, men lärarinnan tyckte som vanligt, att ingen bar sig tafatt och besynnerligt ... |
Nästa morgon tog arbetet sin början. Här som i en vanlig skola hade dagen begynt med morgonbön och sång, sedan hade direktören, som förestod seminariet, talat litet om slöjd och gett några korta förhållningsorder, och så, utan att hon rätt visste hur det hade gått till, befann hon sig framför en hyvelbänk med ett styck... |
Sådant arbete hade hon aldrig förr prövat på. Hon hade inte handgreppen inne. Och så förvirrad, som hon då var, kunde hon ingenting fatta. När läraren hade gått ifrån henne, lade hon ner kniven och trästycket på hyvelbänken och stod och stirrade rätt framför sig. |
Runt om i rummet stodo hyvelbänkar, och vid dem alla såg hon människor, som med friskt mod togo fatt på arbetet. Ett par av dem, som voro litet hemma i konsten, kommo och ville hjälpa henne till rätta. Men hon kunde inte ta emot någon handledning. Hon stod och tänkte på att alla omkring henne lade märke till hur galet ... |
Det blev frukost, och efter frukosten blev det nytt arbete. Direktören höll en föreläsning, sedan följde en gymnastikövning, och så vidtog åter slöjdundervisningen. Därpå kom middagsrast med middagsätning och kaffedrickning i den stora, glada samlingssalen och så på eftermiddagen nytt slöjdande, sångövning och till sis... |
Då hon sedan tänkte tillbaka på de första dagarna, som hon hade tillbringat på Nääs, tycktes det henne, att hon hade gått som i en dimma. Allt hade varit dunkelt och omtöcknat, och hon hade rakt inte sett eller förstått vad som försiggick omkring henne. Detta hade varat i två dagar, men andra dagen på kvällen hade det ... |
Då de hade spisat kvällsvard, hade en gammal folkskollärare, som hade varit på Nääs flera gånger förut, berättat för ett par nykomlingar hur slöjdseminariet hade uppstått, och som hon hade råkat sitta helt nära, hade hon inte kunnat undgå att lyssna till hans ord. |
Han hade talat om, att Nääs var ett mycket gammalt ställe, men någonting annat än en stor och vacker herrgård hade det inte varit, förrän den gamle herrn, som nu ägde det, hade flyttat dit. Han var en rik man, och de första åren, sedan han hade slagit sig ner där, hade han ägnat sig åt att försköna slottet och parken o... |
Men så hade hans hustru dött, och som han inte hade några barn, kände han sig mången gång ensam på sin stora gård. Han övertalade då en ung systerson, som var honom mycket kär, att bosätta sig hos honom ute på Nääs. |
I förstone var det meningen, att den unge herrn skulle hjälpa till med gårdens skötsel, men när han fördenskull gick omkring bland de underhavande och såg hur det levdes i de fattigas kojor, hade han kommit på underliga tankar. Han hade lagt märke till att på de flesta ställen sysslade varken karlarna eller barnen, ja,... |
Någon gång träffade han på ett hem, där far snickrade samman stolar och bord och mor vävde, och det var lätt att se, att där voro människorna inte bara mer välbärgade, utan också lyckligare än på de andra ställena. |
Han hade talat vid sin morbror om detta, och den gamle hade insett, att det skulle vara en stor lycka, om människor kunde ägna sig åt handarbete på lediga stunder. Men för att de skulle komma därhän, fordrades det helt visst, att de finge lära sig att bruka sina händer allt ifrån barndomen. De båda herrarna tyckte, att... |
De hade således börjat undervisa barn i handaslöjd på Nääs, och de hade snart funnit, att detta var så nyttigt och gott för de små, att de önskade, att alla barn i Sverige kunde få liknande undervisning. |
Men hur skulle något sådant bli möjligt? Det växte upp hundratusentals barn i Sverige. Inte kunde man samla ihop alla dessa på Nääs och ge dem slöjdundervisning. Det var ju alldeles otänkbart. |
Då hade den unge herrn kommit med ett nytt förslag. Tänk, om de i stället för att ge undervisning åt barn, skulle anordna ett slöjdseminarium för deras lärare! Tänk, om lärare och lärarinnor från hela landet komme till Nääs och lärde att slöjda, och om de sedan gåve slöjdundervisning åt alla de barn, som de hade i sina... |
När de väl hade gripits av denna tanke, kunde de inte låta den fara, utan sökte att sätta den i verket. |
De båda herrarna hjälptes troget åt. Den gamle herrn byggde slöjdsalar, samlingshus, gymnastiksal och sörjde för att de, som kommo till skolan, fingo mat och bostad. Den unge blev seminariets direktör. Han ordnade undervisningen, övervakade arbetet och höll föreläsningar. Och mer än så. Han levde ständigt bland kursdel... |
Och ett sådant tillopp av lärjungar, som de fingo allt ifrån första början! Det hölls fyra slöjdkurser varje år, och till dem alla anmälde sig fler lärjungar, än som kunde mottagas. Skolan hade snart blivit bekant också i utlandet, och lärare och lärarinnor från alla jordens länder kommo till Nääs för att lära sig hur ... |
Lärarinnan satt och lyssnade till detta, och ju mer hon hörde, desto ljusare blev det omkring henne. Hon hade förut inte förstått varför slöjdskolan fanns på Nääs, hade inte tänkt på att den hade blivit skapad av två män, som ville gagna sitt folk, hade rakt inte begripit att de gjorde detta utan lön, att de offrade al... |
När hon nu besinnade den stora välviljan och människokärleken, som låg bakom allt detta, grep det henne så djupt, att hon hade velat gråta. Något sådant hade hon aldrig förr varit med om. |
Nästa dag tog hon fatt på arbetet med annat sinne. När allt gavs av välvilja, då fick hon ju lov att bättre än hittills ta vara på det. Hon glömde bort att tänka på sig själv och mindes bara slöjden och det stora mål, som skulle uppnås genom den. Och från den stunden skötte hon sig förträffligt, för hon hade lätt för a... |
Nu, sedan hon hade fått sina ögon befriade från dunklet, märkte hon överallt den stora, underbara välviljan. Nu såg hon hur kärleksfullt det var ordnat för dem, som gingo igenom seminariet. Kursdeltagarna fingo vida mer än bara undervisning i handarbete. Direktören höll föreläsningar om uppfostran för dem, de gymnastis... |
Hon började förstå vilken oskattbar förmån det var att under sommarens vackra dagar få vistas på en stor svensk herrgård. Slottet, där den gamle herrn bodde, låg högt på en kulle, som var nära nog kringfluten av en slingrande sjö och förbands med land genom en vacker stenbro. Hon hade aldrig sett något så skönt som blo... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.