Datasets:
jasleen02
/
LanguageTechnologyLab1

Dataset card Data Studio Files
xet
 Community
1
text
stringlengths
0
2.04k
– Jag berättar detta endast och allenast, för att bror ska låta varna sig och driva bort denna människan ur sin tjänst, sade han.
Men Vestblad ville inte, han ville inte driva bort just den arbetaren. Och då Beerencreutz blev allt enträgnare, erkände han till sist, att han inte ville göra den mannen något, därför att han var son till en rotekäring, som hade dött på Viksta nära Ekeby.
– Bror minns nog historien, tillade han.
– Är det så, då skulle jag hellre fara till världens ända än leva en dag i närheten av den mannen, sade Beerencreutz.
Och en timme därefter reste översten. Han hade råkat i sådant vredesmod över att inte hans varning blev åtlydd, att han inte ville stanna längre.
– Här sker en olycka, innan jag kommer hit igen, sade översten till Vestblad, då han tog farväl.
– – –
Nästa år vid samma tid gjorde sig översten redo att fara till Halstanäs. Men innan han kom fram, fick han höra hemska nyheter därifrån. Just precis ett år efter den natten, då han hade legat där, hade fanjunkar Vestblad och hans hustru blivit mördade inne i sin sängkammare av en bland sina torpare, en man med tjock tju...
DEN FÖRSTE I FÖRSTE ÅR NITTONHUNDRA.
Det var nyårsmorgonen år nittonhundra. Klockan var nära nio, men i Svartsjö socken i Värmland var det ännu nästan mörkt. Solen hade inte hunnit upp över de långa, låga skogsåsarna.
Just då klockan slog, öppnades dörren till prästgården, och prästen kom ut för att gå till kyrkan. Men då han hade gått utför trappan, stannade han för att invänta någon. Han var en ung och otålig man, han stod och trampade upp och ner i snön som en ivrig häst.
Äntligen syntes hustrun i dörren. Hon blev förvånad över att han hade givit sig tid att vänta på henne.
– Det var snällt, att du väntade, sade hon.
– Nej, svarade mannen och smålog, det var inte snällt. Det var något, som jag ville tala med dig om.
Klockorna i Svartsjö kyrka började ringa, då han sade detta. Han gick närmare hustrun och frågade henne om hon kunde höra, att just nu ringde klockorna i Lövvik på andra sidan om sjön och i Bro där uppe i norr?
– Det är vackert med all denna klockklangen, sade prästen.
– Ja, sade hon, ja, det är det.
– Har du tänkt på att i natt har de ringt in det nya året i varenda kyrka i hela Värmland? De stora malmgapen har ropat ut i den mörka vinternatten likaväl från de små Finnmarkskapellen som från Karlstads domkyrkotorn.
– Ja, sade hon återigen, det har jag också tänkt på.
– Men det är inte nog med Värmland, sade prästen. Kyrkklockor har dånat i natt över hela Sverige, ja, över en god del av jorden.
– Ja, det har de väl, sade prästfrun och undrade vad det var, som mannen ville komma till.
– Det nya året, som föddes i natt, har ännu knappast varit med om annat än klockringning, fortfor prästen. Det låg i början och vaggade oppe i skyn litet bortkommet och yrvaket och kunde inte för det djupa mörkrets skull se vart det var kommet. Så möttes det av klockklangen, som trängde upp till det, stark och fulltoni...
Detta låg jag och tänkte på i dag på morgonen, sedan vi hade kommit hem från midnattsbönen, sade mannen. Du sa något, då vi gick hem från kyrkan, som gjorde, att jag inte kunde sova.
Hustrun visste strax vad han menade. På hemvägen hade de kommit att tala om den gamla låsta och förseglade kistan, som magister Eberhard Berggren för en åttio år sedan hade satt ner i Svartsjö kyrka, med föreskrift att den inte skulle få öppnas förrän nyårsdagen år nittonhundra. Hustrun hade sagt, att hon fann det orät...
Prästen hade menat, att då socknen en gång hade åtagit sig vården om kistan och lovat uppfylla magister Eberhards vilja, kunde man inte underlåta att öppna den. Ingen visste ju heller riktigt vad som fanns i den.
– Jag har hört, att gubben Eberhard var en gudsförnekare, hade hustrun svarat.
Ja, det hade ju prästen också hört.
– Vore jag som du, envisades prästfrun, skulle jag utverka, att församlingen beslöte att låta kistan stå, som den står.
– Nej män, hustru, inföll då prästen, vill du inbilla mig, att du tror, att den där gamla Ekebykavaljeren kan vara i stånd att rubba en enda människa i hennes gudstro?
Prästfrun hade medgivit, att hon inte trodde, att skrifterna voro farliga, men hon tyckte, att det var styggt, att de skulle dras fram i ljuset genom en kristen präst och hans församling. Det var något anstötligt däri. Mannen kunde väl åtminstone föreslå sockenborna, att kistan finge vara oöppnad.
– Men det är död mans vilja, hade prästen svarat, och då hustrun hade sett, att de inte kunde bli eniga, hade hon tegat.
Då nu hennes man sade, att hennes ord hade hållit honom vaken på morgonen, blev hon glad och frågade genast om han hade gått över till hennes mening.
– Det får bero på något, som jag nu ska fråga dig om.
– Ja, inte blir det jag, som ger dig lov att öppna den där kistan.
Prästen skrattade åt henne.
– Det ska du inte vara så viss på, sade han.
– Jag vaknade mycket tidigt, fortfor prästen, och drog genast eld på en tändsticka. Klockan slog tre, och det första jag tänkte på var, att adertonhundratalet hade gått till ända i natt, och att vi nu skrev nittonhundra. I och med detsamma kom jag att tänka på klockklangen, som fyllde natten, och på det nyfödda året, s...
Det behöver alls inte röra vingarna, tänkte jag vidare, det bara håller dem utspända, och så kommer ljudvågorna och tar fatt i det och gungar det från ett land till ett annat. Det ligger bara och vaggar och gungar. I mörkret vet det inte alls vart det tar vägen. Allt, vad det förnimmer, är klockklang och så kanhända ky...
Det nya året kommer allt att tycka, att det är en helig jord, som det far fram över, tänkte jag, och jag kände mig rörd, där jag låg. Nu har det vaggats fram över Sankt Peterskyrkan i Rom, och sedan har det gungats över Alperna uppåt Tyskland. Längre fram på dagen ska det komma svävande ända opp till oss.
Men då jag tänkte så, blev jag fullt vaken, för nu kom dina ord igen till mig. Om alltså det nya året skulle komma svävande över Värmland och Svartsjö, skulle det här få se en präst och hans församling, som öppnar kistan med otrosskrifterna. Och jag tyckte, att det var synd, att det skulle få vara med om något sådant e...
– Ser du det! Jag visste, att du skulle komma att övergå på min sida, sade prästfrun.
– Det var inte långtifrån, sade prästen, men genast stod det för mig hur ogörligt det var att handla mot en död mans vilja. Det var ogörligt det ena som det andra, både att öppna och låta bli att öppna. Och så började jag undra om det inte fanns någon utväg. Bara man tänker tillräckligt på en sak, brukar man till sist ...
– Fann du så reda på det?
– Jag tror nog, att jag fann ut det, men jag vill också höra din tanke.
– Den vet du redan, sade hustrun envist.
– Du ska inte säga detta så säkert, sade prästen, du ska först försöka att sätta dig in i saken. Du ska försöka tänka magister Eberhards tankar. Så gjorde jag nu på morgonen. Om du nu vore en gammal man, sade jag till mig själv, om du vore magister Eberhard Berggren, en gammal lärd man, som inte trodde på Gud! Jag förs...
Och så tänkte jag mig vidare, att efter många, oändligt många och långa år var jag äntligen färdig med mitt arbete. Då hade jag offrat det alla mitt livs krafter. Jag hade blivit gammal och trött, och på sista tiden hade jag också börjat bli sjuklig. Jag hade ibland känt brännande smärtor i högra sidan, i trakten av le...
Jag skulle också förstås vara viss om att det var alldeles fulländat, att ingenting fattades. Alla andra filosofer hade blivit överbevisade om någon lucka i tankegången, men sådant skulle inte hända mig. Jag hade hittat på min egen filosofi, och den var alldeles utan brist. Den var säker och fast, från grunden och opp ...