text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Han såg, att det blixtrade till i ögonen och att många små nävar knötos, men det syntes, att de små munnarna hade fått lära sig vördnad för morbror Ruben. |
– Tyst för all del! sade hela skaran. |
– Nej, sade Axel, nu vill jag veta om det är någon mer, som han pinar, för jag tycker, att han är den besvärligaste av alla morbröder. |
Detta enda modiga ord bröt den damm, som var satt för pinade barnahjärtans harm. Det blev stort gny och ropande. Så måtte en hop nihilister se ut, då de försmäda självhärskaren. |
Nu uppsattes den stackars store mannens syndaregister. Morbror Ruben förföljde alla sina syskonbarn. Morbror Ruben dog, varhelst han behagade. Morbror Ruben var alltid av samma ålder med den, vars ro han ville störa. |
Och respekt måste man ha för honom, fast han alldeles tydligt var en lögnare. Hata honom i hjärtats tystaste djup, det kunde man få, men förbise honom eller visa honom vanvördnad, nej, pass för det. |
Vilken min de gamla togo på sig, när de talade om honom! Hade han då någonsin gjort något så märkvärdigt? Att sätta sig att dö var då inte något så underbart. Och vad han så hade utfört för storverk, visst var det, att nu missbrukade han sin makt. Han satte sig emot barnen i allt, som de hade lust till, den gamla fågel... |
De voro alla säkra på att den stackaren aldrig hade blivit mer än tre år. Och nu överföll han stora fjortonåringar och påstod, att han var av deras ålder. Det var det allra retsammaste. |
Det var otroliga ting, som kommo i dagen om honom. Han hade fiskat löjor från brokaren, han hade rott i den lilla ekstocken, han hade klättrat i den där pilen, som hängde ut över vattnet och som var så trevlig att sitta i, ja, han hade till och med legat och sovit på krutfjärdingar. |
Men de voro alla vissa om att det inte fanns någon undflykt från hans tyranni. Det var en lättnad att ha fått tala ut, men inte något botemedel. Man kunde inte göra uppror mot morbror Ruben. |
Man skulle inte vilja tro det, men när dessa barn blevo stora och fingo egna barn, började de genast göra sig nytta av morbror Ruben, såsom deras fäder hade gjort före dem. |
Och deras barn återigen, det vill säga de ungdomar, som nu växa upp, ha lärt läxan så väl, att det hände en sommar ute på landet, att en femårig pys kom fram och sade till gamla farmor Berta, som hade satt sig på en avsats i trappan, medan hon väntade på vagnen: |
– Farmor hade en gång en bror, som hette Ruben. |
– Det har du rätt i, min lilla gosse, sade farmor och steg genast upp. |
Detta var för all ungdomen en sådan syn, som om den hade sett en gammal karolin buga sig för kung Karls porträtt. Den fick en aning om att morbror Ruben alltid måste förbli stor, hur han än missbrukades, bara därför att han hade varit så högt älskad. |
I dessa dagar, då man så noga skärskådar all storhet, måste han användas med mera måtta än förr. Gränsen för hans ålder är lägre, träd, båtar och krutfjärdingar äro trygga för honom, men intet av sten, som duger att sitta på, kan undgå honom. |
Och barnen, nutidens barn, uppföra sig på annat sätt mot honom än föräldrarna. De kritisera honom öppet och ohöljt. Deras föräldrar förstå inte mer konsten att inge tung, fruktande lydnad. Små pensionsflickor avhandla morbror Ruben och undra om han är annat än en myt. En sexårig ungdom föreslår, att man medelst experim... |
Men detta är blott ett mod för dagen. Detta släktled är innerst inne lika övertygat om morbror Rubens storhet som de föregående och lyder honom likasom de. |
Den dag ska komma, då dessa begabbare draga ner till fädernehemmet, söka reda på den gamla stentrappan och resa upp den på en sockel med gyllene inskrift. |
De skämta med morbror Ruben nu under några år, men så snart de ha blivit vuxna och fått egna barn att uppfostra, skola de bli övertygade om den store mannens nytta och nödvändighet. |
– Å, mitt lilla barn, sitt inte på den där stentrappan! Din mors mor hade en morbror, som hette Ruben. Han dog, när han var vid din ålder, därför att han satte sig att vila på en sådan där stentrappa. |
Så ska det heta, så länge världen står. |
GRAVSKRIFTEN. |
Nuförtiden lägger visst ingen enda människa märke till det lilla korset, som står i ena hörnet av Svartsjö kyrkogård. Nuförtiden går allt kyrkfolket förbi det utan att ge det en blick. Och det är ju inte underligt, att ingen märker det. Det är så lågt, att klöver och blåklockor stå det upp till armarna och timotejen vä... |
Men det har inte varit så alltid. Det lilla korset har på sin tid väckt mycken undran och förvåning. En tid kunde ingen sätta sin fot på Svartsjö kyrkogård utan att gå fram till det där korset. Och får någon av de gamla tidernas människor se det än i dag, så ser hon på samma gång för sig en hel historia. |
Hon ser för sig hela Svartsjö socken, försänkt i vinterdvala och betäckt av jämn, vit snö, som ligger en och en halv aln högt. Så där ser ut! Det är knappast möjligt att känna igen sig där. Man behöver gå efter kompass som på havet. Det är ingen skillnad på strand och sjö, stubbåkern ligger lika jämn som den jord, som ... |
Vägarna ha lämnat sina trygga banor mellan de gråa gärdsgårdarna och äventyra sig fram över ängarna och ute på de frusna vattendragen. Till och med inne mellan gårdarna kan man bli förvirrad. Rätt som det är, kan någon komma att upptäcka, att vägen till brunnen har blivit upptrampad tvärsöver det lilla roskvarterets sp... |
Men ingenstädes är det så omöjligt att finna sig till rätta som på kyrkogården. För det första är gråstensmuren, som |
skiljer den från prästgårdsägorna, alldeles översnöad, så att den nu flyter alldeles tillsammans med dessa. För det andra är kyrkogården numera endast ett stort, vitt fält, inte den minsta ojämnhet i snötäcket förråder dödsåkerns många kullar och tuvor. |
På de flesta gravar stå små järnkors, vid vilka hänga tunna små hjärtan, som det är vindens sak att sätta i rörelse. De äro alla översnöade nu. Dessa små järnhjärtan kunna inte mer pingla fram sina vemodsfulla visor om saknad och sorg. |
Folk, som har varit i städerna på arbete, har tagit med sig hem till sina döda sorgkransar med blommor av pärlor och blad av järnbleck, och dessa äro så värderade, att de ligga på gravarna i små glaslådor. Men nu äro de gömda och begravna under snön. Nu är den grav, som bär en sådan prydnad, inte förmer än någon annan. |
Ett par av snöbärsbuskarna och syrenhäckarna sticka upp över snötäcket, men de flesta äro dolda. De glesa kvistar, som synas ovan snön äro fruktansvärt lika varandra. De kunna inte lämna mycken ledning åt den, som söker att finna sig till rätta på kyrkogården. Gamla gummor, som ha för sed att varje söndag gå och kasta ... |
Det finns också ett par stora stenar, som skjuta upp över snön. Men de äro så få. Och snön hänger över dem, så att man inte kan skilja den ena från den andra. |
En enda väg finns banad på kyrkogården. Den går utefter huvudgången fram till ett litet bårhus. Ska någon begravas, så bäres kistan in i bårhuset, och där håller prästen liktalet och förrättar jordfästningen. Det är ingen tanke på att kistan kan komma ner i jorden, så länge som denna vinter varar. Den får stå kvar i bå... |
Nu händer, att just medan vintern är på sitt strängaste och kyrkogården alldeles otillgänglig, dör ett barn hos brukspatron Sander på Lerums bruk. |
Det är ett stort bruk, Lerum, och brukspatron Sander är en mäktig man. Han har helt nyligen lagat i ordning åt sig en familjegrav på kyrkogården. Man kommer nog ihåg den, fastän den nu är gömd under snön. Den är omgiven med en kant av huggen sten och en tjock järnkedja; mittpå graven står ett granitblock, som uppbär na... |
SANDER inristat med stora bokstäver, som lysa över hela kyrkogården. |
Men då nu barnet har dött och det blir tal om begravningen, säger brukspatronen till sin hustru: |
– Jag vill inte, att det där barnet ska ligga i min grav. |
Med ens ser man dem för sig. Det är i matsalen på Lerum, och där sitter brukspatronen vid frukostbordet, äter ensam, som han brukar. Hans hustru, Ebba Sander, sitter i gungstolen vid fönstret, där hon har utsikten över sjön och de björkbevuxna holmarna. |
Hon har suttit och gråtit, men när mannen säger detta, bli hennes ögon med ens alldeles torra. Hela den lilla gestalten drar ihop sig av skräck, hon börjar skälva, som om hon kände en stark köld. |
– Vad säger du, vad säger du? frågar hon. Och hon talar, som då man huttrar av köld. |
– Det bär mig emot, säger brukspatronen. Far och mor ligger där, och det står Sander på stenen. Jag vill inte, att det där barnet ska ligga där. |
– Ah så, detta har du funderat ut! säger hon, alltjämt rysande. Jag visste väl, att du en gång skulle hämnas. |
Han kastar ifrån sig servetten, reser sig från bordet och står bred och stor framför henne. Det är alls inte hans mening att trotsa igenom sin vilja med många ord. Men hon kan ju se på honom, där han står, att han inte kan ändra mening. Det är tung, orubblig envishet, hela karlen. |
– Jag vill inte hämnas, säger han utan att höja rösten. Jag kan bara inte tåla det. |
– Du talar, som vore det endast fråga om att flytta honom ur en säng i en annan, säger hon. Och han är ju död, honom kan det väl göra detsamma, var han ligger. Men jag blir ju en förlorad människa. |
– Jag har tänkt på det också, säger han. Men jag kan inte. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.