text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Hans kamel stupade. Hans själ fylldes av onda aningar. Olyckan, tänkte han, är en gam, som älskar öknen. Han vände inte, utan gick framåt med konungens brev. Han trampade på törnen. Han gick bland huggormar och skorpioner. Han törstade och hungrade. Han såg karavaner draga sin mörka rand genom ökensanden. Han uppsökte ... |
Vacklande går han, då han ser de spanande rövarna jaga efter sig. Han tänker på konungens brev. Han läser det för att sedan förstöra det. Han läser det och får nytt mod. Stå upp, krigare av Juda! Han förstör inte brevet. Han ger sig inte för rövarna. Han kämpar och segrar. Och så vidare, vidare! Han för sin dödsdom med... |
Det är så Guds vilja ska lydas intill blods, intill döds. – – – |
Medan Wik talade, stod hans frånskilda hustru och hörde på honom. Hon hade gått ut i skogen på morgonen, nöjd och strålande vid mannens arm, högst matronlik, respektabel i varje klut. Dottern och gesällen buro matkorgen. Pigan följde efter med det yngsta barnet. Allt hade varit nöje, lycka, lugn. |
Sedan hade de legat borta i ett skogssnår. De hade ätit och druckit, bjudit och bjudits, lekt och skrattat. Aldrig en tanke på gångna tider! Samvetet teg som ett mättat barn. Förr, då den förste mannen hade slunkit halvt försupen förbi hennes fönster, hade hon känt en tagg i själen. |
Sedan hade hon hört, att han hade blivit frälsningsarméns avgud. Hon hade därför fullt lugn. Nu hade hon kommit att höra honom. Och hon förstod honom. Han talade inte om Uria. Han berättade om sig själv. Han vred sig under tanken på sitt eget offer. Han rev stycken ur sitt eget hjärta och kastade ut bland folket. Hon k... |
Det blev natt. Skogen blev tom på människor. Farväl, grönska och blommor! Vida himmel, ett långt farväl! Ormarna började kräla kring tuvorna. Paddorna kröpo upp på vägarna. Skogen blev ful. Alla längtade hem till stenöknen, månlandskapet. Där är gott att vara för människor. Kanske skola lidande hjärtan där gå framåt ti... |
* |
Hustru Anna Eriksson bjöd samman sina gamla vänner. Förstadens hantverkshustrur och dess fattiga hjälpmadammer kommo till henne på förmiddagskaffe. Desamma voro där, som hade varit hos henne på rymningsdagen. En var ny, Maria Andersson, frälsningskaptenen. |
Anna Eriksson hade nu gjort många vandringar till frälsningsarmén. Hon hade hört sin man. Han berättade alltid om sig själv. Han förklädde sin historia. Hon kände alltid igen den. Han var Abraham. Han var Job. Han var Jeremias, som folket kastade i en brunn. Han var Elisa, som barnen på vägen försmädade. |
Denna smärta syntes henne bottenlös. Denna sorg syntes henne låna alla röster, göra sig masker av allt den mötte. Hon förstod inte, att mannen talade sig sund, att det lekte och log inom honom av glädje över diktarmakten. |
Hon hade släpat sin dotter med sig till armén. Dottern hade inte velat gå. Hon var sträng, sedesam, plikttrogen. Ingen ungdom lekte i hennes blod. Hon var född gammal. |
Hon var uppvuxen i blygsel över fadern. Hon gick rak, sträv, liksom sägande: |
– Se, en föraktad mans dotter! Se, om det finns stoft på min dräkt! Finns det tadel på min vandel? Hennes mor var stolt över henne. Ändock suckade hon stundom: – Ack, att min dotters händer vore mindre vita, kanske vore då hennes smekningar varmare. |
Flickan satt i armén, spotskt leende. Hon föraktade teatertillställningen. Då hennes far steg upp för att tala, ville hon gå. Hustru Anna Erikssons hand grep om hennes, fast som en tång. Flickan satt kvar. Ordströmmen började brusa fram över henne. Men det, som talade till henne, var inte så mycket orden som hennes mor... |
Den handen våndade sig, krampryckningar flögo igenom den. Den låg i hennes slapp, liksom död. Den grep vilt omkring sig, het av feber. Hennes mors ansikte förrådde intet. Endast handen led och kämpade. |
Den gamle talaren beskrev tystnadens martyrium. Jesu vän låg sjuk. Hans systrar sände bud efter honom. Men hans tid var ännu inte kommen. För Guds rikes skull måste Lasarus dö. |
Han lät nu allt tvivel, all förtal susa ner över Kristus. |
Han beskrev hans lidande. Hans egen medlidsamhet plågade honom. Han genomgick dödskvalen, han liksom Lasarus. Dock måste han tiga. |
Blott ett ord hade han behövt säga för att återvinna vänners aktning. Han teg. Han måste höra systrarnas klagan. Han sade dem sanningen i ord, som de inte förstodo. Fienderna hånade honom. |
Och så vidare, allt mer och mer gripande. |
Anna Erikssons hand låg kvar i dotterns. Den biktade och bekände: |
– Mannen där borta bär själv tystnadens martyrskap. Han anklagas orätt. Med ett ord kunde han göra sig fri. |
Flickan följde sin moder hem. De gingo tysta. Den ungas ansikte var som sten. Hon grubblade, uppsökte allt, vad minnet kunde säga henne. Hennes mor såg ångestfullt upp på henne. Vad visste hon? |
Dagen efter denna hade Anna Eriksson sin kaffebjudning. Talet gick lustigt om dagens marknad, om pris på träskor, om snattande pigor. Kvinnorna pratade och skrattade. De slogo kaffe på faten. De voro blida och sorglösa. Hustru Anna Eriksson kunde inte förstå varav det hade kommit sig, att hon förr hade fruktat dem, att... |
Då de voro försedda med sin andra kopp, då de välbelåtna sutto med kaffet dallrande på koppens rand och fatet var rågat med vetebröd, tog hon till orda. Hennes ord voro en smula högtidliga, men hennes stämma var lugn. |
– Den unga är oförsiktig. En flicka, som har gift sig utan att rätt tänka på vad hon går till mötes, kan komma i stora bekymmer. Vem råkade värre ut än jag? |
De visste det alla. De hade varit hos henne och sörjt med henne. |
– Den unga är oförnuftig. Man tiger med det, som skulle sägas, för blygselns skull. Man törs inte tala, av fruktan för vad folk ska säga. Den, som inte har talat i rätta stunden, kan få ångra det ett helt liv. |
De trodde alla, att detta var sanning. |
Hon hade hört Wik i går liksom många gånger förr. Nu måste hon säga dem alla något om honom. Det kom en svidande oro över henne, när hon tänkte på vad han hade lidit för hennes skull. Dock tyckte hon, att han, som hade varit gammal, borde ha haft bättre förstånd än att ta henne, unga tösen, till hustru. |
– Jag tordes inte säga det i min ungdom. Men han reste från mig av barmhärtighet, för han trodde, att jag ville ha Eriksson. Jag har hans brev på det, jag. |
Hon läste upp brevet för dem. En tår kom anständigt glidande nedåt hennes kind. |
– Han hade bara sett miste i sin svartsjuka. Mellan Eriksson och mig var det då ingenting. Det gick fyra år, innan vi gifte oss. Men jag vill säga det nu, ty Wik är för god att gå misskänd. Han rymde inte från hustru och barn av lättsinne, utan i god mening. Jag vill, att detta ska bli känt överallt. Kapten Andersson v... |
Kvinnorna sutto smått förstenade. Anna Eriksson svävade litet på målet och sade med ett svagt småleende: |
– Nu kanske fruarna aldrig mer vill titta in till mig? |
– Å, för all del! Fru Eriksson var ju så ung! Det var ju inte någonting, som fru Eriksson kunde hjälpa. Det var ju hans fel, som gjorde sig inbillningar. |
Hon smålog. Dessa voro de hårda näbbar, som skulle ha sönderslitit henne. Sanningen var inte farlig och inte lögnen heller. De unga männens fötter väntade inte utanför hennes dörr. |
Visste hon, eller visste hon inte, att hennes äldsta dotter samma morgon hade övergivit hennes hem och gått till sin far? |
* |
Offret, som Matts Wik hade gjort för att rädda sin hustrus heder, blev känt. Han blev beundrad. Han blev utskrattad. Hans brev blev uppläst i armén. Somliga gräto av rörelse. Folk kom och tryckte hans händer på gatan. Hans dotter flyttade till honom. |
De närmaste kvällarna efter detta teg han vid sammankomsterna. Han kände ingen kallelse. En gång bådo de honom tala. Han steg upp på estraden, knäppte ihop händerna och började. |
Då han hade sagt ett par ord, stannade han förvirrad. Han kände inte igen rösten. Var var lejonstämman? Var den brusande nordanstormen? Och var ordströmmen? Han förstod inte, förstod inte. |
Han vacklade baklänges. |
– Jag kan inte, mumlade han. Gud ger mig inte kraft att tala ännu. Han satte sig ner på bänken och lutade huvudet i händerna. Han samlade all sin tankekraft för att till en början utfinna vad han ville tala över. Brukade han då fundera i forna dagar? Kunde han fundera nu? Tankarna löpte runt med honom. |
Kanske det skulle gå, om han åter reste sig, ställde sig, där han brukade stå, och började med sin vanliga bön? Han försökte. Han blev askgrå i ansiktet. Blickarna riktades på honom. Kallsvetten sipprade fram på hans panna. Inte ett ord fann han på sina läppar. |
Han satt på sin plats och grät, tungt stönande. Gåvan var tagen ifrån honom. Han försökte tala, försökte tyst för sig själv. Vad skulle han tala om? Hans sorg var tagen ifrån honom. Han hade ingenting att säga människorna, som han inte fick säga dem. Han hade ingen hemlighet att förkläda. Han behövde inte dikten. Dikte... |
Det var dödens ångest. Det var en kamp för livet. Han ville fasthålla det, som var gånget allaredan. Han ville ta igen sin sorg för att åter kunna tala. Hans sorg var gången. Han kunde inte ta den åter. |
Han raglade fram som en drucken till estraden på nytt, på nytt. Han stammade fram några meningslösa ord. Han läste upp som en utanläxa vad han hade hört andra säga. Han sökte härma sig själv. Han spanade efter andakt i blickarna, efter bävande tystnad, hastiga andetag. Han förnam intet. Det, som hade gjort hans glädje,... |
Han sjönk tillbaka i mörkret. Han förbannade, att han med sitt tal hade omvänt hustrun och dottern. Han hade ägt det kostligaste och förlorat det. Hans smärta var fruktansvärd. Men det är inte av sådan sorg, som snillet lever. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.