Datasets:
jasleen02
/
LanguageTechnologyLab1

Dataset card Data Studio Files
xet
 Community
1
text
stringlengths
0
2.04k
Tvärsöver korset från arm till arm står skrivet med tydliga vita bokstäver:
HÄR VILAR MITT BARN.
Och så nedanför på korsstammen står hennes namn.
Hon bryr sig alls inte om, att hela världen får veta vad hon har gjort. Allt annat är fåfängligt, det enda viktiga är att utan förställning kunna få bedja på barnets grav.
BRÖDERNA.
Det är stor synd om de döda, som ska begravas i städernas kyrkogårdar. Då de sättas upp på likvagnen och köras bort genom gatorna, är det, som skulle de knota och klaga inne i sina kistor. Somliga jämra sig över att de inte ha fått panascherna på likvagnen. Somliga räkna över kransarna och äro inte nöjda. Och så är det...
Sådant borde aldrig de döda behöva känna och erfara. Men människorna i städerna förstå alls inte huru de böra hedra dem, som ska bäddas ner till den långa vilan i jorden.
De förstå dylikt bättre på landsbygden, och ingenstädes förstå de det så väl som i Svartsjö socken i Värmland.
Om ni dör i Svartsjö socken, så vet ni, att ni ska få en kista alldeles lik dem, som bestås alla andra, en ärlig, svart kista, av samma slag som de kistor, vari häradsdomaren och länsmannen begrovos häromåret. Ty samma snickare gör alla kistor, och han har bara en modell, ingen blir bättre eller sämre än den andra. Och...
Men ni ska alls inte behöva ängslas över att ni inte ska få nog många kransar, för det lägges inte en enda blomma på kistan. Det hör till, att den ska stå svart och glänsande, och att ingenting ska skymma bort den. Och ni behöver inte tänka på att ni inte ska ha nog stort följe, för de, som bo i er by, de ska nog följa...
Nej, det gråtes lika litet över en ung, blomstrande karl, som har fallit för döden, just då han kunde begynna sörja för sina fattiga, gamla föräldrar, som det kommer att gråtas över er. Ni ska bli ställd på ett par svarta bockar utanför sockenstugudörren, och en hel hop folk ska så småningom samlas omkring er, och alla...
Ni kan ju förstå, att om det vore mycken sorg vid en grav, skulle det se illa ut för den, som ingen sörjde. De veta vad de göra i Svartsjö. De bära sig åt så, som det har varit sed och skick därstädes nu i många hundra år.
Men medan ni står där på kyrkbacken, är ni en mäktig och stor varelse, fastän ni varken får blommor eller tårar. Ingen kommer till kyrkan utan att fråga vem ni är. Och så gå de tyst upp till er kista och ställa sig och betrakta den. Och det faller ingen in att såra den döde med att beklaga honom. Ingen fäller något ann...
Det är alls inte som i en stad, där ni skulle bli begraven på vilken dag som helst. I Svartsjö ska ni bli begraven på en söndag, så att ni kan ha hela socknen omkring er. Där ska ni ha bredvid er kista både den flickan, som ni dansade med på sista midsommarsvakan, och den mannen, som ni bytte hästar med på sista markna...
Då man kommer med de långa bärklädena och lägger dem under kistan, så är det ingen, som inte följer med i handlingen.
Ni kan inte tro vilken kyrkväktare det finns i Svartsjö. Han är en gammal soldat, och han ser ut som en fältmarskalk. Han har kortklippt, vitt hår och vridna mustascher och spetsigt hakskägg, han är smärt och hög och går rak med en lätt och säker gång. Om söndagarna bär han en nyborstad bonjour av fint kläde. Han ser v...
Det är inte sagt, att prestaven tar sig något ut i jämförelse med kyrkväktaren. Det kan hända, att hans kyrkhatt är för stor eller gammalmodig. Han är nog generad också, men när är inte en prestav generad?
Så kommer ni själv i er kista med de sex bärarna, och så komma prästen och klockaren och byalaget och hela socknen. Allt kyrkfolket följer er in på kyrkogården, det kan ni vara viss på.
Men nu ska ni lägga väl märke till något. De se så små och fattiga ut, de, som följa er. Det är ju inga ståtliga stadsbor, det är bara enkelt, tarvligt Svartsjöfolk. Det är, som funnes där bara en, som är stor och vördnadsvärd, och det är ni i er kista, ni, som är död.
De andra, de ska nästa dag stå upp till tungt och grovt arbete, de ska sitta i gamla, fattiga stugor och bära gamla, lappade rockar. De andra, de ska alltjämt pinas och plågas och förtryckas och förödmjukas av fattigdomen.
Om en främmande ginge med er fram till er grav, skulle han bli långt mera vemodig vid att se de människor, som gå med i likföljet, än vid tanken på er, som är död. Ni behöver aldrig mera syna sammetskragen på rocken för att se om den börjar blekna i kanterna, ni behöver inte göra ett särskilt veck på silkeduken för att...
Medan de följa er till graven, går var och en och tänker, att det är bäst att vara död, bättre att sväva upp till himmelen, buren på förmiddagens vita moln, än att alltjämt pröva det mångvidriga livet.
Då man har kommit bort till kyrkogårdsmuren, där graven är uppkastad, bli bärklädena utbytta mot starka rep, och bärarna stiga upp på de lösa jordhögarna och sänka ner er.
Och då detta är gjort, kommer klockarn fram till gravranden och börjar sjunga: ”Jag går mot döden.”
Han sjunger psalmen alldeles ensam, inte prästen och ingen av församlingen hjälper honom. Men klockarn måste sjunga, och hur hård nordanvind och hur skarp sol, som ligger honom i ansiktet, så sjunger han.
Klockarn är ganska gammal, och han har inte mycken sångröst kvar. Han vet nog, att det inte låter så vackert nu, då han sjunger folk i graven, som det gjorde i hans unga dagar, men han gör det ändå, eftersom det hör till hans ämbete.
Ty den dag, förstår ni, då rösten alldeles sviker, så att han inte kan sjunga mer, då måste han ta avsked från sin befattning, och detta blir detsamma som att sjunka ner till riktig fattigdom.
Därför står hela församlingen i ängslan, medan gamle klockarn sjunger, och undrar om rösten ska hålla hela versen igenom. Men ingen sjunger med, ingen enda, ty det går inte för sig, det brukar man inte. Man sjunger aldrig vid graven i Svartsjö. Man sjunger inte i kyrkan heller mer än den första psalmen i julottan.
Dock, om någon hörde efter riktigt noga, skulle han märka, att klockaren inte sjunger ensam. Det är verkligen en röst, som följer med, men den ljuder så precis lika, att de två rösterna blanda sig, som om de vore en enda.
Den där andra rösten, som sjunger med, tillhör en liten gubbe i lång, grå vadmalsrock. Han är ännu äldre än klockarn, men han sätter till allt vad röst han har för att hjälpa honom.
Och rösten är, som sagt, av alldeles samma slag som klockarns; de äro så lika, att man inte kan låta bli att förvåna sig.
Men ser man närmare efter, så är också den lille grå gubben alldeles lik klockarn, det är samma näsa och haka och mun, endast något äldre och likasom värre farna i livet. Och så förstår man, att den lille fattige är klockarns bror. Och så vet man ju också varför han hjälper honom.
Ty se, det har aldrig gått bra för honom här i världen, och han har ständigt haft otur, och en gång gjorde han konkurs och drog då klockarn med sig i olyckan. Han vet, att det är hans fel, att brodern alltid måste ha det svårt.
Och klockarn har ju försökt hjälpa honom på fötter igen, men det har inte lyckats, för han har inte varit sådan, att man har kunnat hjälpa honom. Han har jämt haft olycka med sig, och så har det inte varit den rätta kraften i honom.
Utan klockarn har varit det skinande ljuset i släkten, och det har varit att ta emot och ta emot för den andre, och alls ingenting har han haft att ge igen.
Herregud, bara tala om att ge igen! Han, som är så fattig! Ni skulle se skogstorpet, där han bor!
Han vet, att han alltid har varit tung och sorgsen och bara till en plåga, bara till en plåga för sin bror och för andra människor.
Men se, nu på sista tiden har han blivit en mäktig man, nu står han och ger igen. Det gör han. Nu hjälper han sin bror, klockarn, som har varit ljuset och livet och glädjen för honom i alla hans dar. Nu hjälper han honom att sjunga, så att han ska få behålla sitt ämbete.
Han går inte i kyrkan, för han tycker, att alla stirra på honom, som inte har svarta söndagskläder. Men varje söndag går han upp på kyrkbacken för att se om det står någon kista på de svarta bockarna utanför sockenstugan. Och om där står någon, då följer han med till graven, och då ger han sig själv till spillo i sin g...
Den lille gubben hör mycket väl hur illa han sjunger, han ställer sig bakom de andra och tränger sig inte fram till graven. Men sjunger gör han. Det vore inte så farligt om klockarns röst skulle svika på en eller annan ton. Hans bror är där och stöder honom.
På kyrkogården skrattar ingen åt sången, men när folk har kommit hem och fått skaka av sig andakten, så talar man om hur det har varit vid kyrkan, och då skrattar man åt klockarns sång, skrattar både åt hans och åt hans brors. Klockarn bryr sig inte om sådant, han är inte av det lynnet, men brodern lider av det och tän...
Men ni där nere i er kista, ni tycker inte så illa om sången. Ni tycker, att det är god musik. Är det inte sant, att man skulle vilja bli begraven i Svartsjö bara för den sångens skull?
Det står i psalmen, att allting är en vandring mot döden, och när de två gubbarna sjunga det, de två, som ha lidit för varandra hela livet, då känner man så som aldrig förr hur besvärligt det är att leva, och man blir så alldeles nöjd att vara död.
Och så slutar sången, och prästen häller mull på kistan och läser över er.
Därpå sjunga de två gamla rösterna: ”Jag går mot himlen.” Och de sjunga inte denna versen bättre än den förra. Deras röster bli svagare och mera gnällande, ju längre de sjunga.
Men för er utbreder sig då en stor, vid rymd, och ni svävar upp där med ängslande lycka, och allt det jordiska försvinner och förbleknar.
Men det sista, som ni hör av det jordiska, är dock något av trohet och kärlek. Och mittunder er bävande flykt ska den arma sången väcka minnet av allt sådant, som har mött er här nere, och detta ska bära er uppåt. Det ska genomstråla er som en ljusglans och göra er skön som en ängel.