text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Men på samma gång har jag börjat undra om jag någonsin skall kunna skriva en bok om dem. Det är inte bara fruktan för min egen oförmåga att behandla ämnet, som kommer mig att tvivla, utan det är också andra orsaker. Jag lever var dag i ett tvivel och en obeslutsamhet, som nästan är pinsamma. |
Det gäller en allvarlig sak för mig. Den här långa resan skulle vara förgäves, om jag inte kan skriva boken. Tid, möda, pengar bortkastade utan nytta. Det är ingenting att leka med. |
Jag frågar mig alla dar: Skall detta bli till en bok? Skall den någonsin bli skriven? Skall någon människa vilja läsa den? |
Men kan jag fråga en negerspåman om detta? Har en sådan här urtidsmänniska någonsin sett en bok? Vet han vad en roman vill säga? |
I alla händelser är det ingenting annat jag önskar veta just då, och jag fäster min tanke vid detta: «Skall det lyckas mig att skriva en bok om de svenska bönderna i Jerusalem?« |
Spåmannen lyfter sin hand över sanden, som han har utbredd framför sig, sträcker ut ett tjockt pekfinger, på vilket sitter en nagel, som liknar en klo, och gör ett par rader hålor i sanden. Han mumlar och räknar. Det dröjer en rätt god stund, innan han säger något. Men så vänder han sig till Jemil och talar arabiska. |
«Han säger, att ladyn tänker på något, som hon ämnar skriva på ett papper,« översätter Jemil. «Han ber, att ladyn inte ska vara orolig. Det, som hon tänker på, kommer att lyckas henne.« |
Jag kan inte hjälpa, att jag blir en smula häpen över svaret. Han tycks förstå att läsa tankar, den här negergubben. |
Han betraktar mig avvaktande, och jag ber dragomanen säga honom, att han har lämnat ett riktigt svar och att jag är mycket nöjd med honom. |
Spåmannen slätar genast ut de små hålorna i sanden, så att den ligger jämn och fin, och sedan ber han, att jag skall göra en fråga till. |
Denna gången besinnar jag mig inte länge. Vi ska lämna Jerusalem nästa dag för att fara vidare till Nasaret, Tiberias, Damaskus. Jag frågar endast: «Ska vi få en god resa? Ska vi komma till de ställen, som vi önskar se?« |
Det dröjer inte heller länge, förrän spåmannen talar på nytt igen. Men han lämnar inte svar på min fråga, utan ber att få se mina händer, båda mina händer. |
Jag sträcker fram mina händer med insidan upp. Spåmannen betraktar dem, tar ett steg tillbaka och lyfter upp armarna. Orden strömmar över hans läppar. Han är tydligen upprörd. |
«Vad är det åt honom? Vad säger han?« frågar jag dragomanen. |
«Han säger, att ladyn tänker på en väg, som ligger framför henne,« svarar denne, «och han förklarar, att ladyn ska få en god resa. Han säger, att den här ladyn har sultan Ibrahim il Kalils och sultan Solimans tecken i sina händer. Han säger, att allt ska lyckas denna lady. Denna lady har en mycket stark stjärna.« |
Jag ber dragomanen, att han skall säga spåmannen, att jag är mycket nöjd med hans svar, och jag lämnar honom hans betalning. Jag förstår, att då jag har fått veta, att jag har Abrahams och Salomos tecken i mina händer, bör jag vara nöjd. |
«Jag undrar vad moster Wennervik skulle säga om detta?« säger jag för mig själv, medan jag beger mig till mitt rum. |
Knappt är det sagt, förrän jag tycker mig höra, att en skarp och klok röst talar alldeles invid mitt öra på den hemtrevligaste värmländska: «Det måtte du väl veta, min tös, att de här österlänningarna, om de också är fula som apor och går i trasor, förstår de sig bättre på att smickra och säga artigheter än vi andra, f... |
«Kära moster Wennervik,« viskar jag tillbaka, «bli inte orolig! Du förstår inte meningen med den här mannens ord. Han vill bara säga, att den, som vid mogna år får utföra vad barnet har drömt om, har fått de gamle vises lycka och har blivit förd av en god stjärna.« |
________ |
TAL VID NOBELFESTEN 10 DECEMBER 1909 |
Kungliga högheter! Mina herrar och damer! |
Det var för några dar sen, då jag satt på tåget för att resa till Stockholm. Det led mot kvällen. Det var mörkt ute och rätt skumt i kupén. Mina medresande slumrade var och en i sitt hörn, och jag satt tyst och hörde på tågets dån, då det brusade fram på skenorna. |
Medan jag satt där, kom jag att tänka på alla de gånger, som jag hade rest till Stockholm. Som oftast hade det varit för något svårt. Jag hade farit dit för att ta examen, och jag hade farit dit med manuskript för att söka förläggare. Och nu var jag på väg dit för att ta emot Nobelpriset. Det var inte utan, att jag tyc... |
Hela hösten hade jag levat i mitt gamla hem i Värmland i den största ensamhet, och nu skulle jag nödgas träda fram bland många människor. Det var, som om jag hade blivit skygg för liv och rörelse därborta i ensligheten, och jag blev ängslig vid tanken på att åter nödgas visa mig ute i världen. |
Men i grunden var det ju en så förunderligt stor glädje att få ta emot priset, och jag sökte fördriva min ängslan genom att tänka på dem, som skulle bli glada åt min lycka. Det var många goda gamla vänner, det var mina syskon, och först och främst var det min gamla mor, som satt därhemma och gladde sig åt att ha fått u... |
Med detsamma kom jag att tänka på min far, och jag kände en stor saknad över att han inte levde, så att jag kunde berätta honom, att jag hade fått Nobelpriset. Jag visste, att ingen skulle ha blivit så glad som han. Aldrig har jag råkat någon, som har hyst en sådan kärlek och vördnad för diktning och diktare, och om ha... |
Var och en, som har farit på tåget i natt och mörker, vet, att det kan hända, att vagnarna långa stunder glider framåt märkvärdigt stilla utan en skakning. Buller och rassel upphör, och det jämna dånet från hjulen förbyter sig i stillsam och entonig musik. Det är, som om järnvägsvagnarna inte längre fore fram på syllar... |
Järnvägsvagnen fortfor att glida framåt tyst och ljudlöst. Men vart den så for, så hade den långt att färdas, innan den nådde målet, och mina tankar hann fram före den. |
«När jag nu råkar far,« tänkte jag, «sitter han nog i en gungstol på en veranda och har framför sig en solig gårdsplan, som är full av blommor och fåglar, och naturligtvis håller han på att läsa Fritjofs saga. Och då far får se mig, lägger han ner boken och skjuter glasögonen upp i pannan, och så reser han sig och går ... |
Först då han har satt sig till rätta i gungstolen igen, börjar han undra varför jag har sökt upp honom. «Det är väl inte något på tok därhemma?« frågar han plötsligt. |
«Nej då, far, det står bra till.« Och jag ämnar just tala om nyheten, men så tycker jag, att jag vill gömma på den en smula, och därför gör jag liksom en omväg. «Jag har bara kommit för att be dig om ett gott råd,« säger jag och tar an ett bekymrat utseende. «Det är så, att jag har råkat i stora skulder.« |
«Jag är rädd för att du inte kan få mycken hjälp med den saken hos mig,« säger far. «Man kan visst säga om det här stället som om de gamla herrgårdarna i Värmland, att här finns allting utom pengar.« |
«Det är inte heller för pengar, som jag är i skuld,« säger jag. – «Det var värre, det,« svarar far. «Tala nu om allting från början, flickan min!« |
«Det är inte för mycket, att du hjälper mig,« säger jag, «för det är nog ditt fel från början. Kommer du ihåg hur du brukade sitta vid klaveret och sjunga Bellman för oss barn, och minns du hur du lät oss läsa Tegnér och Runeberg och Andersen ett par gånger var vinter? På det sättet var det, som jag råkade i min första... |
När jag säger detta, sätter far sig till rätta i gungstolen och får ett vackert uttryck i ögonen. «Jag är glad åt att jag var med om att skaffa dig den skulden,« säger han. |
«Ja, det kan du ju ha rätt i, far,« säger jag, «men du får komma ihåg, att det inte är slut med detta. Du får tänka på att jag har en sådan mängd fordringsägare. Tänk på alla de där fattiga och hemlösa kavaljererna, som brukade fara omkring i Värmland i din ungdom och spela kille och sjunga visor! Till dem står jag i s... |
Far bara nickar och småler, medan jag säger detta, och ser inte alls bekymrad ut. «Du måtte väl förstå, att det är en stor skuldbörda, far?« säger jag och blir alltmer allvarsam. «På jorden vet ingen hur den ska gäldas. Jag trodde, att ni visste det här i himlen.« – «Ja, det vet vi nog också,« säger far och tar saken l... |
«Ja, men, far, det är ändå inte nog med detta,« säger jag. «Jag står också i skuld hos alla, som har ryktat språket, som har smitt och format det goda verktyget och lärt mig att nyttja det. Och står jag inte i skuld till alla dem, som har diktat och skrivit före min tid, som har gjort det till en skön konst att berätta... |
«Ja, ja,« säger far. «Du har rätt, du är i stor skuld, men det ska det nog bli råd med.« |
«Jag tror inte, att du riktigt förstår hur svårt jag har det, far,« säger jag. «Du har nog inte besinnat, att jag också står i skuld till mina läsare. Vad har jag inte allt att tacka dem för: alltifrån den gamle kungen och hans yngste son, som sände mig ut på min gesällvandring till södern, till de små skolbarnen, som ... |
«Ja, ja,« säger far, och jag tycker inte, att han ser så lugn ut. Han börjar visst förstå, att det inte blir så lätt att råda mig. |
«Kom ihåg alla, som har hjälpt mig, far!« säger jag. «Tänk på min trogna vän Esselde, som sökte öppna en väg för mig, då ännu ingen annan vågade tro på mig! Kom ihåg de många, som har värnat om min diktning och skyddat mitt arbete! Och kom ihåg min goda vän och reskamrat, som inte bara förde mig till södern och visade ... |
Far har sänkt huvudet och ser inte så hoppfull ut som i början. «Jag tror visst, att det inte blir så lätt att finna hjälp för dig, flickan min,« säger han. «Men nu måtte det väl vara slut?« |
«Nej, hittills har det väl ändå varit så, att jag har kunnat bära det,« säger jag. «Men nu kommer snart det allra värsta. Det var därför, som jag var tvungen att gå till dig och fråga om råd.« |
«Jag kan inte förstå, att du kan råka i värre skuld,« säger far. |
«Åjo,« säger jag och så talar jag om «det« för honom. |
«Aldrig kan jag tro, att Svenska akademien .....« säger far. Men i detsamma ser han på mig, och då förstår han, att «det« är sant. Och det börjar rycka i varenda rynka i hans gamla ansikte, och han får tårarna i ögonen. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.