text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Efter detta läser jag sida på sida, så länge som jag får vara i fred. Och så snart som jag har en ledig stund och inte måste sitta vid skolbordet för att lära skriva, räkna och läsa, smyger jag mig bort till Oceola, som alltjämt ligger kvar på samma plats, och fortsätter läsningen. |
Jag är alldeles betagen, alldeles förtrollad. Dag och natt tänker jag på boken. Det är en ny värld, som jag plötsligen har upptäckt. Det är livets hela rikedom, som för första gången uppenbaras mig. Det är kärlek, hjältedåd, sköna, ädla människor, nedriga skurkar, faror och fröjder, lycka och nederlag. Det är framför a... |
Sedan jag har slutat Oceola, kastar jag mig över alla romaner, som jag kan komma åt. Det skulle inte vara lätt att säga hur mycket jag förstår av dem, men jag njuter obeskrivligt. De flesta av dem har dock alldeles försvunnit ur mitt minne. |
När jag tänker tillbaka på denna tiden, förvånar det mig, att man lät mig läsa vad helst jag önskade. Men jag förstår, att mor och far hade svårt att neka mig. Den där sjukligheten, som moster Wennervik hade förutspått mig, hade redan kommit över mig. Mitt ena ben var svagt, och långa tider kunde jag alls inte gå. Det ... |
Men för mig blir bekantskapen med indianboken Oceola avgörande för hela livet. Den väcker hos mig en djup, stark längtan att en gång åstadkomma något lika härligt. Det är den boken, som gör, att jag vid mina unga år redan vet, att vad jag helst av allt vill syssla med under mina kommande dagar, det är att skriva romane... |
Mina syskon och barnjungfrur har talat om för mig den spådomen, som gamla moster Wennervik uttalade, samma natt jag blev född. Det är just ingen, som är nöjd med den, mer än jag själv. Jag är tillfredsställd, därför att den förutsäger, att jag skall få mycket att göra med böcker och skrivning. Något annat frågar jag in... |
* |
När jag är nio år gammal, går en annan av moster Wennerviks onda spådomar i uppfyllelse. Då får jag komma ut på långresa. Jag blir skickad till Stockholm för att söka bot för mitt dåliga ben, och jag blir ordinerad att gå igenom en kur på ett gymnastiskt institut. Jag stannar i Stockholm hela vintern, och jag har mycke... |
Jag bor hos nära släktingar, som är mycket goda emot mig, men det kan inte hjälpas, att jag längtar hem en smula. Jag har svårt att vänja mig vid stadslivet. Det besvärar mig, att jag skall behöva sätta på mig hatt och kappa, var gång jag skall gå ut, och jag tycker inte om de långa, raka stengatorna, där små barn måst... |
Men det finns saker i Stockholm, som är över all beskrivning härliga, och som ger ersättning för all vedermöda. Så till exempel har min morbror ett bokskåp, där alla Walter Scotts romaner står på en av hyllorna, och han lånar ut åt mig den ena efter den andra, så att jag kommer att läsa igenom dem allesammans. Och så f... |
Hos mina släktingar bor en gammal trotjänarinna, som har förestått min morbrors hushåll, innan han gifte sig. Hon är för gammal att ta del i några sysslor, utan sitter dag ut och dag in i en skön länstol i sitt eget lilla rum och virkar och stickar. Morbror är mycket god emot henne. Han är rädd för att hon skall ha det... |
Det finns väl någon än i dag, som påminner sig de nötta trapporna och de smala gångarna i det gamla operahuset. Och det finns väl en och annan, som minns hur det luktade i korridorerna. Jag kommer ibland in i något gammalt skådespelshus i utlandet, där samma teaterlukt ännu finns kvar. Och var gång jag känner den, fyll... |
Ulla och jag sitter alltid i andra radens fond, första bänk. Vi går för resten inte alltid på Operan, vi går också på Dramatiskan, men vi har samma platser också där. |
På detta sätt ser vi tillsammans Afrikanskan, Robert, Den Stumma, Friskytten, Värmlänningarna, Sköna Helena, Fruntimmersskolan, Blommor i drivbänk, Min ros i skogen. |
Det är åter en ny, brokig värld, som jag föres in i. Man kunde nog tycka, att jag borde bli alldeles huvudyr. |
Det är onekligen tur, att jag har suttit vid min mammas sybord och läst Nösselts allmänna historia, hur skulle jag annars kunna finna mig till rätta? |
Men egentligen är det inte någon alldeles ny värld. Det är snarare min välkända romanvärld, som har fått liv, och som föres fram för mig i levande bilder. Det är således på det här sättet de se ut, mina vildar, mina harneskklädda riddare! Det är så en kung går klädd, det är så där en klostergård är inrättad, det är i s... |
Vi har alldeles samma smak, den gamla och jag. Vi tycker om granna dekorationer, granna dräkter, stora scener, då skådebanan vimlar av människor. Och naturligtvis fäster vi oss mest vid handlingen. Sången och musiken förstår vi oss inte mycket på. Vi är snarast besvärade av dem, därför att vi har svårt att höra de sjun... |
Vi är inte heller riktigt nöjda med sådana stycken, där inga kungar eller riddare uppträder. Jag för min del är ganska belåten med en folkpjäs sådan som Värmlänningarna, därför att den påminner mig om hembygden. Men gumman Ulla tycker inte om att bara se bönder på scenen. Hon sårar mig djupt genom att säga, att Sköna H... |
Emellertid går vintern till ända, och fram på våren får jag resa hem. Och naturligtvis förföljes jag av minnet av allt, vad jag har sett, och berättar det om och om igen för mina syskon. |
En dag, då vi av en eller annan anledning är fria från skolarbetet, faller det oss in, att vi ska leka teater, att vi ska spela ett av dessa teaterstycken, som jag har sett i Stockholm. Och det blir «Min ros i skogen«, som vi besluter oss för att framställa. Inte därför att denna var det roligaste av allt, som jag har ... |
Det blir en ansträngande dag för mig. Det är jag, som övar in rollerna och lär de uppträdande vad de ska säga. Vi har ingen textbok, utan bara mitt minne att lita på. Det är jag, som med hjälp av täcken och filtar förvandlar vår barnkammare till en scen. Det är också jag, som bestämmer hur de uppträdande ska vara smink... |
Innan kvällen är dock allt färdigt, och skådespelet kan gå av stapeln. Åskådare är far, mor, faster, guvernanten, hushållerskan och ett par av jungfrurna. De sitter allesammans i en trång dörröppning, och jag tror inte, att de ser mycket av scenen, men det gör visst detsamma. De har nog i alla fall utmärkt roligt. |
Vi har en ung flicka på tolv år inackorderad hos oss. Hon är mycket söt och går omkring i min mammas gamla balklänning och spelar älskarinnan, «min ros i skogen«. Min äldsta syster, som också är tolv år, är klädd i pappas äldsta uniformsjacka och spelar älskarn. Hon är mycket söt, hon också, och hon spelar så bra. Hon ... |
Vi gör stor, stor succés. Jag undrar vad författarn skulle ha sagt, om han hade sett sin pjäs uppföras på detta sättet. Men han kanske hade varit nöjd, han också. |
Från och med den dagen drömmer jag inte bara om att skriva romaner. Nu vill jag också författa teaterstycken. Jag längtar efter att bli stor, så att jag inte skall behöva sitta på skolbänken och slösa bort min tid med räkning och temaskrivning. |
* |
Det är en skön eftermiddag på våren, och jag går fram och tillbaka i den lilla dungen bakom trädgården. Så snart jag på någon av de slingrande gångarna når till dungens gräns, möts jag av det rikaste ljus. Stora åkrar breder ut sig framför mig, och solskenet ligger och vaggar i fukten, som stiger upp över de nyplöjda f... |
Det är så mörkt under lindarna, |
så ängsligt stilla i vindarna. |
Vad nu då? Vad är detta? Där står jag och kan knappt andas av överraskning. Detta är ju rim. Detta är ju vers. Kan jag sätta ihop vers? |
Jag är femton år, och jag har läst alla de poesiböcker, som fanns därhemma: Tegnér, Runeberg, Fru Lenngren, Stagnelius, Vitalis, Bellman, Wallin, Dahlgren, men det har aldrig fallit mig in, att jag själv skulle kunna skriva vers. Att skriva vers, det var något högt och heligt. Det var en gåva, som bara tillkom mänsklig... |
Men nu har jag i alla fall satt ihop ett par rimmade rader. Jag upprepar dem gång på gång. Jag utsäger dem högt för mig själv. Jag småsjunger dem. Jag försöker dock inte att foga till några fler rader. Jag är alldeles för häpen över det, som har hänt mig. |
Föreställ er, att ni har vuxit upp som en fattig tiggarunge och någon helt plötsligt kommer och säger till er, att ni är ett kungabarn! |
Föreställ er, att ni hade varit blind och helt oväntat blivit seende, att ni hade varit utfattig och helt hastigt blivit rik, att ni hade varit utstött och vänlös och helt oförmodat mött en stor, varm kärlek! Föreställ er vad ni vill av stor, oväntad lycka, och ni skall ändå inte kunna tänka er en större än den, som ja... |
Jag kan rimma, jag kan sätta ihop vers. Jag har samma gåva som Tegnér, Runeberg, Wallin. Jag skall bli som en av dem. |
Jag har alltid ämnat skriva romaner och teaterstycken. Men detta är alls inte så märkvärdigt som att skriva vers. Det är bara roligt och nöjsamt, men vers, det är det höga. Det är det ärofulla. Det är det underbaraste av allt. |
Jag förtiger den stora upptäckten för alla de mina. Men jag går som i en yrsel hela aftonen, hör inte vad man säger till mig, utan svarar alldeles bakvänt. |
Jag minns oss ännu den dagen, då vi sitter vid kvällsbordet. Där sitter far, och där sitter mor. Där är mina systrar, faster, guvernanten. Och där är jag själv, liten och blek med stort, vitt hår, just lik varje annan tös. Far för ordet, som vanligt, och skämtar med faster och guvernanten. Det är muntert och glatt, och... |
Det, som oroar mig en smula, är moster Wennerviks spådom. I den förekom ingenting om att jag skulle bli något stort och märkvärdigt. Men den, som skriver vers, den är en storhet. Den är nästan förmer än en kung. Jag börjar bli rädd, att jag har tagit miste, att jag inte har gudagåvan. |
Då upprepar jag för mig själv det lilla rimmet, och jag känner mig åter oändligt stolt, oändligt lycklig. |
När det äntligen blir natt, vill jag pröva på vad den nya förmågan duger till, och jag börjar trösteligen att författa ett poem. Jag binder och knyter ord till ord och sover inte en blund på hela natten. Jag fogar versrad till versrad och har en hel mängd strofer färdiga före morgonen. |
Men poemet är inte det märkvärdiga för mig. Det märkvärdiga är, att jag har förmågan, att jag kan rimma, att jag hör till de utvalda. |
Sedan sätter jag ihop vers i tid och otid, bittida och sent, dag och natt många år framåt. |
Det mesta av all denna diktning är förstört, och det lilla, som finns kvar, är mycket klent. Det finns av hela detta författarskap endast en liten bit, som jag är glad åt, och som jag stundom viskar för mig själv, då jag står inne under trädens dunkel och ser aftonsolens ljus låga över slätt och dal. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.