text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Det är så mörkt under lindarna, |
så ängsligt stilla i vindarna. |
* |
Jag är tjugutre år, och jag befinner mig i Stockholm i samma goda hem, som tog emot mig, då jag var ett nioårigt barn. Jag har rest dit för att vinna inträde vid Högre lärarinneseminariet. Jag har varit uppe i examen och sitter nu, dagen sedan den är slut, och väntar på att få höra om jag har lyckats, om jag skall bli ... |
Det är en lång dag, det är nästan omöjligt att få slut på den. Vi har examinerats i nära nog en vecka, och det har inte varit så svårt, som jag hade varit rädd för att det skulle bli. Det har varit dagar fulla av stark spänning, men det har hänt något, det har varit strid och tävlan, och ibland har det till och med var... |
Det är inte mer än tjugufem elever, som kan komma in vid seminariet varje år, och vi är fyrtinio, som söker. Det är i detta, som det förskräckliga ligger. Vi har förhörts i små grupper på tre och tre, och jag vet därför inte hur de andra har bestått provet. Men jag är viss om att alla dessa andra har gått igenom ordent... |
Det sista året har jag vistats i Stockholm och gått igenom en kurs för att förbereda mig till inträdesexamen. Men det är bara ett enda år, som jag har bedrivit allvarsamma studier. De andra har gått igenom stora åttaklassiga läroverk. |
Man har sagt mig, att vi inte får veta utgången förrän sent på eftermiddagen. Om jag inte har lyckats, kommer då en vaktmästare med ett brev, som underrättar mig om att jag inte kan bli mottagen som elev vid seminariet det här året. Har jag däremot lyckats, får jag inte något brev, ingen underrättelse alls. Då kan jag ... |
Släktingarna tycker nog, att det är synd om mig, men vad kan de göra för att hjälpa mig? Vi sitter och språkar, men jag har svårt att följa med vad de säger. Tankarna vänder jämt tillbaka till detta, om jag löste matematikproblemet alldeles galet eller om jag svarade orätt vid förhöret i svenskan. |
Och jag hoppas och ber, att jag måtte få komma igenom i examen, inte därför att jag är lärdare än mina medsökande, utan därför att jag behöver det bättre än någon annan. |
Se, detta är något, som jag är viss om. Ingen annan behöver så väl att komma in och få dessa tre år av kostnadsfri undervisning, som seminariet har att bjuda. Om jag misslyckas nu, då är det slut med mig. Då får jag söka någon liten guvernantsplats med ett par hundra kronors lön, eller också får jag fara tillbaka hem o... |
Jag vet också, att jag måste skaffa mig kunskaper, om jag vill leva. Vi är så fattiga därhemma sedan några år tillbaka. Jag måste lära mig att tjäna mitt eget bröd, om jag inte vill sjunka ner i elände. |
Alla de andra, som söker, handlar kanske inte rakt emot sin fars vilja. De har kanske inte måst tvinga sig till detta att få fara hemifrån. De tror kanske inte mer i deras hem, att ett fruntimmer inte behöver lära sig något ordentligt. Och om de inte kommer in nu, så får de kanske försöka om igen nästa år. Men jag kan ... |
De andra är väl heller inte så fattiga som jag. De kan kanske få hjälp att studera vid andra skolor. Men det kan inte jag. Far har inga pengar att ge mig, och det är väl till stor del därför, som han har så mycket emot att låta mig fara hemifrån. Men kommer jag bara in på seminariet, då har jag en tryggad bana framför ... |
Vad tiden går långsamt denna dag! Och ingenting kan man sysselsätta sig med. Jag kan inte gå ut att gå, för tänk, om vaktmästarn skulle komma med brevet, medan jag vore borta! Och inte tjänar det något till att läsa. Examen är ju förbi. Det är ingenting annat att göra än att vänta. |
Jag har väntat under hela mitt liv, men på ett annat sätt. Jag har gått och väntat på att bli upptäckt, väntat, att någon skulle komma att läsa mina romaner, mina dikter, mina skådespel och finna dem sköna och snillrika. För var gång jag visade dem för någon, hoppades jag, att detta under skulle ske. |
Och en gång var det verkligen nära, att det hade skett. Det var bröllop hos en av grannarna, och jag var brudtärna. Vid bröllopsmiddagen läste en av marskalkarna upp ett kväde för tärnorna, och jag höll svarstalet för marskalkarna, också på vers. Vi gjorde naturligtvis stor lycka båda två. Man gör ju alltid lycka med t... |
En stund efter middagen kom mor och sade mig, att Eva Fryxell ville tala med mig. |
Eva Fryxell var dotter till den store historieskrivaren Anders Fryxell, som var prost i vår grannförsamling. Hon var själv författarinna och därtill en högt bildad dam. Hon brukade tillbringa sina vintrar i Stockholm och umgicks i den tidens litterära kretsar. Ingen kunde vara lämpligare än hon att hjälpa mig fram i vä... |
Hon var med på bröllopet. Hon hade hört mig läsa upp vers, och nu ville hon tala med mig. |
Hon frågade mig om jag brukade skriva poesi. Hon bad, att jag skulle skicka henne mina bästa bitar, så skulle hon försöka att få dem införda i någon tidning. |
Hon var mycket vänlig, och jag trodde, att lyckan äntligen var kommen. Jag sände henne mina dikter och gick sedan och väntade på att få se dem i tryck. |
Men hela hösten gick, hela vintern, och ingenting hördes av. |
På våren först kom ett stort brev från Eva Fryxell. Hon skickade mig mina dikter tillbaka. Ingen tidskrift hade velat mottaga dem. Men hon skrev inte bara om detta. Hon skrev, att jag skulle fara ut i världen och skaffa mig kunskaper, annars kunde det aldrig bli något av mig. |
Och så var det väl närmast till följd av dessa hennes förmaningar, som jag för ett år sedan hade brutit mig lös hemifrån. Under hela detta året hade jag inte författat, utan bara studerat för att kunna inhämta allt det, som fattades mig. |
På samma gång hade kärlek till studierna vaknat hos mig. Jag längtade efter dessa tre år vid seminariet, efter dessa tre år av starkt, intensivt arbete och framåtskridande. |
«Hon ska få slita och arbeta alla sina dar,« hade moster Wennervik sagt, och jag hoppades, att det skulle bli så. |
Det ringer ibland på tamburklockan. Då spritter jag till och undrar om det inte kan vara vaktmästarn från seminariet. Man har sagt mig, att han inte kan komma förrän efter klockan 5, men vem kan veta? Avgörandet kan ha skett tidigare det här året. |
Hoppet sjunker för varje ögonblick, som går. Naturligtvis har alla de andra fyrtiåtta varit duktigare än jag. Och naturligtvis har jag svarat orätt många gånger, utan att jag själv har märkt det. |
Klockan slår tre. Då ringer det på nytt. |
Det är en släkting och kamrat till mig, som kommer. Hon söker inträde i år, hon som jag, och vi har varit i samma grupp under förhören. |
Hon kommer upp för att tala om, att vi har gått igenom, vi båda. Hon vill inte säga hur hon har fått veta det, men underrättelsen kommer från säkert håll. Och så snart som hon har fått veta det, har hon skyndat att bringa mig budskapet, för att jag inte skall behöva sitta och vara orolig längre. |
Jag vet inte vad jag säger eller gör. Jag vet inte om jag tackar henne. Jag smyger mig undan längst in i våningen för att få vara ensam. |
Jag kan alls inte behärska mig. Jag skakar och darrar och kan inte hålla mig stilla. Och tårarna störtar fram ur mina ögon. |
Jag känner, att jag har övervunnit det värsta. Jag är inte mer hjälplös och beroende. Jag har en bana framför mig. Jag skall kunna tjäna mitt eget bröd och själv få råda över mina handlingar. Det skall bli min egen sak att nå, dit jag vill nå. |
* |
Det är på Grand Hôtel i Jerusalem en kväll i mars år 1900. Jag har blivit utkallad ur mitt rum av Jemil, vår syriska dragoman, för att ta emot en gäst. Denna gäst kan inte föras in i mitt rum, inte heller i den stora mottagningssalongen. Dragomanen anser sig inte kunna föra honom längre än till hotellets förstuga. |
Det är heller inte att undra på, för den främmande har inte något inbjudande utseende. Det är en gammal neger av en fruktansvärt ful typ, en man, som med sina ofantliga läppar, sina långa aparmar, sina utsvällda muskler, sin tunga kropp och sin grova, barklika hud gör intryck av att ha tillhört den människoras, som fan... |
För några dar sen förde Jemil mig och min reskamrat, Sophie Elkan, genom den gamla moskén El Aksa i Jerusalem, och det förvånade oss då att i en sidogång finna ett trasigt täcke ligga utbrett i en stor fönsternisch. Jemil sade oss, att i den där nischen brukade uppehålla sig en spåman, som gick allmänheten till handa m... |
Det är inte så högtidligt att bli spådd i hotellets förstuga, där tjänare och resande strömma ut och in, som i El Aksamoskén, men jag har inte något val. Vi går alla tre fram till ett bord, som står i en vrå. Spåmannen tar fram en påse, som han har hållit dold under sina skynken, knyter upp den och häller ut på bordet ... |
Under dessa förberedelser måste jag tänka på moster Wennervik. Jag undrar om den här österlänningen skall visa sig vara en lika god spåman som hon. |
Då negern har fått sanden jämnt utbredd, säger han några ord på arabiska, som dragomanen översätter till engelska. |
«Han ber, att ladyn ska tänka på något, som hon vill ha upplysning om. Ladyn ska inte tala om vad hon tänker på, bara behålla det i tankarna en stund, så ska hon få svar.« |
För ett par ögonblick står jag förbryllad. Ligger det inte ett oöverstigligt svalg mellan en arabisk spåman och en västerländsk resande? Vi har levat i helt och hållet skilda världar. Vad skall jag kunna fråga om, som inte ligger utom det område, där hans tankar brukar röra sig? |
Under hela denna vistelse i Jerusalem har jag egentligen inte tänkt på mer än en enda sak. Jag har rest hit endast och allenast för att besöka några bönder från Nås i Dalarna, som har flyttat hit och tillsammans med en skara amerikaner bildat en koloni. Jag ville se dem för att kunna skriva en bok om dem. |
Och nu har jag varit hos dem många gånger, ätit vid deras bord, besökt deras skolor, sett dem arbeta i sina verkstäder, åkt i deras hemmagjorda vagn, gått på mattor och suttit på stolar, som de har tillverkat åt sig själva. Jag har hört dem tala om sin lära öppet och utan omsvep. Jag har inte funnit något hos dem, som ... |
Jag blev så rörd, då jag här i det främmande landet fick se deras goda, svenska ansikten och hörde deras ärliga, svenska tungomål, att tårarna korn mig i ögonen. Jag har varit med om deras gudstjänst, och jag har hört dem sjunga sin avskedssång: «Vi ska mötas en gång«, till oss, deras svenska gäster. Jag har funnit dem... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.