text
stringlengths
0
2.04k
Så rann mång’ gyllne ungdomsdröm isär.
Men offret måste ske, som väl I veten,
i liv som konst, att nå helgjutenheten.
Han såg upp på den gamle, då han hade slutat läsningen.
«Det är detta professorn har gjort,« sa han. «Professorn har bara hållit sig till ett. Därför har professorn fått utföra ett storverk.«
Den gamle rätade på sig en smula och nickade bekräftande ett par gånger. Därpå flög ett fint småleende över hans ansikte.
«Det är sant, att jag har hållit mig till historien i hela mitt liv. Har pastorn hört när jag först började studera historia?«
Och därmed började han berätta. Jag tror inte, att han tänkte på att vi andra också hörde honom, men vi lyssnade inte mindre uppmärksamt fördenskull. Från och med det ögonblicket, då han hade börjat leva om sina minnen, var han inte mer en svag åldring, utan nu var han den starke. Han var den, som ledde och förde oss v...
Till en början förde han oss till barndomshemmet i Hesselskogs prostgård nere på Dalsland en mörk höstkväll år adertonhundratre eller kanske adertonhundrafyra. Det var kallt och ruskigt ute, stilla på vägar och stigar. Hela trakten sov, endast från ett enda fönster glänste ett ljusskimmer. Det kom från prostgården, frå...
Därinne låg prosten Mattias Fryxell och läste vid skenet av ett talgljus, som stod på en stol bredvid sängen. I detta fanns emellertid ingenting ovanligt, för prosten brukade ligga och läsa långt in på natten. Han var en lärd man och kunde aldrig få nog av vetande.
Men om någon förbigående hade smugit sig fram till fönstret, skulle han nog ha funnit det lustigt och egendomligt att se en liten gosse, en pilt på sju år, sitta och läsa vid samma ljus som fadern. Den lille hade dragit fram till stolen ett par stora husförhörsböcker, och på dem satt han nu i bara skjortan och läste i ...
Det var kallt i rummet, och något annat var heller inte möjligt, för innanfönster bestod man sig inte med i prostgården, och en kakelugn, som bevarade värmen, fanns inte heller, bara en öppen spis.
Också sade fadern, då de hade läst en stund:
«Gå och lägg sig, Anders! Han fryser ihjäl.«
Men den lille lydde inte. Han var så härdad, att han inte visste vad det ville säga att frysa. Var dag följde han vallhjonen i skog och mark, barfota och klädd i en liten kort tröja. Han ämnade utbilda sig till att bli en stark och väldig kämpe. Han övade allt slags idrott: sam, klättrade och red. Att han skulle behöva...
Far lät honom sitta där en stund ännu, men snart fick han nya betänkligheter. Det led mot midnatt, och barnet måste sova.
«Gå och lägg sig, Anders! Han somnar från boken.«
Men gossen rörde sig inte nu heller. Den stora boken, som han läste i, var Björners Kämpadater. Den berättade sagor om forntida hjältar och vikingar, om Fritjof den starke och Rolf Krake, och vad allt de hette. En härligare bok fanns inte. Det visste nog fadern också. Han älskade sagor och äventyr, han med. Det kunde i...
Och läsningen fortsattes, men om en stund hette det:
«Gå och lägg sig, Anders! Jag får lov att släcka. Det går inte an, att vi bränner opp mer ljus för mor.«
Då slog pojken genast ihop boken och hoppade upp i sängen. För när det gällde mor, då var han färdig att avstå från vad helst det vara månde.
Mor var det bästa och härligaste, som fanns. Mor ställde och styrde med allt, medan far endast tänkte på sina böcker och predikningar. Men mor hade det så bekymmersamt, därför att de var skyldiga mycket pengar, som hon strävade att betala. Mor sparade och knogade, vävde och sydde, var alltid i farten, for till Åmål och...
Inte kan jag nu i denna dag minnas allt, som den gamle berättade. Den ena historien från hans barndomstid följde den andra. Den unge prästen, som han talade med, hade säkert suttit så med honom många skymningsstunder. Han kände de vägar, som gubbens tankar brukade vandra. Då och då gjorde han en anmärkning för att leda...
«Professorn har varit helgjuten också i det, att professorn har behållit samma åsikter om rätt och orätt genom hela livet och aldrig vacklat.«
«Det är för mycket sagt,« svarade den gamle, «men nu ska jag tala om för pastorn något, som var mig ett gott stöd, då min karaktär formades.« Och han berättade på nytt.
Det var vintern adertonhundratolv. Han studerade då på gymnasiet i Karlstad och var på väg hem för att fira jul. Detta att vara på hemväg från skolan var ju det gladaste och bästa, som livet bjöd på den tiden, men då han nalkades hemmet, kände han sig ängslig och undrade vad som där skulle möta honom.
Det hade inte varit bra med far den sista tiden. Han hade sjunkit ner i håglöshet och mjältsjuka av sorg över tingens bedrövliga gång.
Far var barn av en annan tid, av den, som följde efter Karl den tolftes fall, då varje man ansträngde sig för att återupprätta landet genom fredligt arbete. Då hade han lärt sig att framför allt annat älska det nyttiga, framstegsrika arbetet och att hata allt, som störde det. Han tänkte alltid med glädje tillbaka på de...
Hur skulle far vara nu, då sonen kom hem? Skulle de kunna få någon julglädje, om far fortfarande var lika dyster?
Medan han undrade över detta, körde släden in på gårdsplanen. Förstudörrarna slogs upp, far och mor kom ut på trappan, och han märkte strax, att deras röster ljöd lika glada som förr i världen. När han var avpälsad och kom in i salen, såg han med undran på fadern. Hans gestalt hade liksom höjt sig. Han såg föryngrad oc...
Han fick sig mat, han skrattade och var lycklig, men han tordes inte fråga vad som hade skett.
Men snart tog far honom vid handen och förde honom in i sitt arbetsrum. «Kom hit, Anders, så ska han få se något nytt!«
Och han visade honom stora kartor över Polen och Ryssland, som låg utbredda på skrivbordet, och då förstod sonen vad som hade gett den gamle nytt liv. För detta var ju det året, då Napoleon hade gjort sitt infall i Ryssland, men blivit tvungen till återtåg och förlorat hela sin här. Gamle prosten hade följt honom här p...
Men en sådan stark kärlek till friheten, ett sådant lidande, vållat av olyckor ute i världen, måste inte detta verka övertygande på den unge? Måste han inte lära sig att avsky den lysande hjälten, som förstörde och ödelade? Måste han inte komma att skatta och värdera en styrelseform, som lämnade tillfälle åt hög som lå...
Vice pastorn råkade nu säga något om att han hade varit helgjuten också i annat. Han hade aldrig varit rädd att säga sin mening, också då han visste, att det skulle väcka stor anstöt.
«Mot sådant blev jag härdad ända från ungdomen,« sa den store historieskrivarn. Och så berättade han på nytt.
Det var julafton år 1816, då de stora krigens tid var slut och man åter ansåg sig ha rätt att ta livet som en lek.
Hela året hade Anders Fryxell legat i Uppsala och läst på sin magistergrad. Men det hade inte varit någon ljus och glad tid för honom, därför att han hade kommit i strid med sina studentkamrater. De flesta av dem förde ett glatt liv med mycket drickande, och han hade måst vägra att ta del i supgillena för att inte gå u...
Men detta hade tagits mycket illa. Han hade blivit utstött ur kamratkretsen och var både hatad och föraktad.
Nu var det, som sagt, julafton. Han hade inte haft råd att resa hem, inga vänner hade han, utan satt hela kvällen ensam på sitt studentrum.
Då hade längtan efter vänner och glädje blivit honom för stark. Han hade satt mössan på sig och rusat ut. Han ville gå till värdshuset, där kamraterna var samlade, och fråga om han inte fick vara med dem denna enda kväll. De var godmodiga, och det var ju jul. Naturligtvis skulle de tvinga honom att dricka, men det fick...
Så hade han kommit ut på gatan och skyndat till mötesplatsen. Men helt hastigt hade han vänt om. Han ville ändå inte. Det var något, som höll honom tillbaka.
Han strövade vidare genom staden. Det var yrväder, och det kryade upp honom att kämpa mot snö och vind. Äntligen kom han utanför tullen, och där kastade han sig ner i en snödriva.
Där kämpade han ut sin strid. Han kunde göra fred med kamraterna i kväll. Men vad skulle den inte kosta honom? Sedan skulle han inte kunna säga nej. Han kände, att hela hans framtid stod på spel.
Han mindes alla de julaftnar, som han hemma hade tillbragt i fred och lycka. Vad skulle mor säga om honom, om han gåve vika och inginge förbund med dryckesbröderna? Han kämpade och stred, men till sist reste han sig ur drivan och vände tillbaka till sitt ensamma rum.
Men den kvällen hade han lärt att inte ge vika för det onda endast för att skaffa sig en lättare och gladare tillvaro. Han hade lärt sig att segt och ihärdigt hålla fast vid det, som för honom var rätt och eftersträvansvärt. – – –
Det var, först sedan den gamle hade berättat allt detta om sin barndom, som han kom in på talet om sitt livsverks historia.
Han berättade hur han hade kommit att börja det. Han visade oss med några raska drag en ung magister, lärare vid en Stockholmsskola, som en afton år 1822 satt och skrev i sitt rum. Framför sig hade han en lärobok i historia, en skolbok, som han skulle anmäla i en tidning.