Datasets:
jasleen02
/
LanguageTechnologyLab1

Dataset card Data Studio Files
xet
 Community
1
text
stringlengths
0
2.04k
När vi hade skilts från dem, sade vi till varandra, att nu hade vi gjort nog, nu hade vi varit tillräckligt vänliga och tillmötesgående. Vi var mycket nöjda med de nya bekantskaperna, men inte ämnade vi låta dem förstöra vår arbetsro.
Men till trots för detta kom vi återigen i sällskap med dem följande dag, och vi satt och språkade så länge, att det var omöjligt att tänka på något arbete mer för den dagen. Och likadant gick det dagen därpå och nästa dag och hela veckan ut.
Det var alldeles emot våra föresatser. Vi, som skulle undvika allt sällskapsliv! Och inte var det heller med min goda vilja, som det blev så, utan det var Sophie Elkan, som hade skulden.
Eller, rättare sagt, det var detta, att Tavaststjerna hörde så illa, som var skuld till det hela. Det borde ju ha varit ett hinder, men det blev raka motsatsen, därför att Sophie Elkan bland dem, som stod henne nära i livet, hade flera döva och var van att tala med dem. Hon inte bara visste hur hon skulle lägga rösten,...
Om vi nu en dag höll oss för oss själva och Tavaststjerna sedan frågade var vi hade varit, menade hon, att hon i hans ögon spårade en undran om vi undvek honom, därför att vi tyckte, att det var svårt att tala med honom.
Han var så pass stolt och rädd för medömkan, att jag knappast tror, att hon hade sett rätt, men hon hade i alla fall fått den uppfattningen och kunde inte komma ifrån den.
När det såg ut, som om dessa långa eftermiddagssamtal skulle övergå till en vana, började jag bli orolig. Jag blev störd av att höra så många ord och röster. Jag kom in i främmande intressen, blev bortförd från boken, med ett ord.
Men jag trodde mig kunna hoppas, att det snart skulle bli ett avbrott. Det brukar inte gå i längden att driva sällskapsliv bara av barmhärtighet. Och å andra sidan kunde man ju vara tämligen viss om att Tavaststjerna skulle komma att göra bekantskap med några herrar. Han skulle väl snart få nog av att sitta i timtal oc...
Men det visade sig snart, att det inte var lönt att ha några förhoppningar i den vägen.
Det finns ju till lycka för oss andra, som helst går tysta genom världen, också en och annan människa, som inte bara tycker om att tala, utan också förstår att ge så spirituella, lustiga och älskvärda vändningar åt sina yttranden, att man nästan skulle vilja räkna det som ett slags konstnärskap. Men det skall inte hell...
Och nu var dessa två, Sophie Elkan och Tavaststjerna, just vad jag nyss har beskrivit: den ena den födda sällskapsmänniskan, den andra den ypperliga åhöraren. Det kan låta underligt att säga detta om en, som hörde så pass illa, men dövheten övervanns av den orimliga lätthet och snabbhet, varmed hans hjärna arbetade. De...
De tänkte olika om de flesta ting och disputerade ofta, men det betydde ingenting. Allt som allt hade de det så nöjsamt, att Sophie Elkan glömde bort, att hon höll på med ett barmhärtighetsverk, och Tavaststjerna kom inte att göra några herrbekantskaper den sommaren.
Allting hade varit utmärkt, om inte det där umgängeslivet hade varit fördärvligt för vårt arbete. Det stod rent stilla. Vi skrev och skrev, men inspirationen var borta, och vi kunde inte komma ur fläcken.
En dag hade vi beslutat att göra slag i saken och bryta oss lösa. Men just då kom fru Tavaststjerna att säga helt tillfälligtvis, att hennes man hade blivit mycket bättre, sedan han kom till Visby. Och hon lät förstå, att det var den omständigheten, att han hade fått förströelse och umgänge, som gjorde honom bästa nytt...
När vi hörde detta, tordes vi ingenting säga den gången. De där samtalen hade kanske en större betydelse, än vi förstod.
Det kom alltid något emellan. En dag hade vi föresatt oss att bryta upp litet tidigare än vanligt, men just den dagen började Tavaststjerna skämta om vad hans vänner i Stockholm skulle säga, ifall de såge honom sitta dag efter dag i sällskap med några fruntimmer och dricka kaffe, bara kaffe. «Och om de visste sen, att ...
Detta gjorde oss på nytt betänksamma.
Det var alldeles ovedersägligt, att han blev starkare, gladare, mer förhoppningsfull för varje dag. Och detta var naturligtvis den goda Visbyluftens och badkurens förtjänst liksom det stränga och återhållsamma levnadssättets. Men antag nu, att vi spelade den rollen härvidlag, att det genom oss lyckades honom att finna ...
Vi fick den tron, att det var rättast att låta allt fortsätta, som det hade börjat. Vi finge väl arbeta så mycket skarpare på hösten, då vi blev ensamma. Vi var kanske inte komna till Visby bara för att sköta vårt eget arbete den här gången.
Nu, så här långt efteråt, tycker jag, att jag alltid ser oss på den övre verandan, men i verkligheten ställde det sig nog inte så enformigt. De var ivriga cyklister, både herr och fru Tavaststjerna, och många gånger spanade de upp oss, när vi satt och läste utanför murarna, och kom surrande fram till oss. Ibland promen...
Inte heller var det alltid Sophie Elkan, som förde ordet. Tavaststjerna kunde också berätta, men då var det oftast om segling, om äventyrliga färder uppe i Ålands skärgård i storm, i dimma och i begynnande isbildning. Vi kunde förstå, att han satte särskilt värde på segelsporten, därför att den erbjöd så ovanligt många...
Denna sida av hans karaktär var oss en överraskning. Vi tyckte, att oförvägenheten inte ville gå ihop med det, som vi hittills hade sett av honom. Vi hade intrycket av en fin världsman, som var lika hemmastadd i Paris och Berlin som i Stockholm och Hälsingfors. Men här stack nu finnen fram första gången, trotsig och en...
En gång föll det honom in att visa ett brev, som hans hustru hade fått från deras jungfru. Det var så bra och kärvt skrivet, att han ville, att vi skulle se det.
Det var också ett präktigt brev, som gav gott besked om allt därhemma. Och det slutade med en frimodig önskan, att frun skulle komma med hem till hösten och stanna hemma också. För det var inte bra, att inte frun var hemma.
Med anledning av brevet kom de att tala litet om hur de hade sitt liv inrättat. Tavaststjerna var redaktör för en tidning i Björneborg och var bosatt där, men fru Tavaststjerna, som var skådespelerska, låg i Berlin och studerade under vintrarna. Hon ville bli så skicklig i tyska språket, att hon skulle kunna uppträda i...
Detta berättade han, som om det vore så bra ställt alltihop. Inte ett ord om att det var pinsamt för honom att sköta en liten landsortstidning, eller att det var ensamt och långsamt för honom i Björneborg, medan hustrun låg därute i Berlin.
Och vi, som inte visste något om honom och aldrig hörde honom klaga, vi trodde också, att han var nöjd, att han hade det så, som han önskade, att han törhända hade valt att bo i en småstad för att i fred och ro få ägna sig åt arbetet.
Det var hans särskilda gåva att kunna kasta alla bekymmer åt sidan, så att man inte ens misstänkte, att han hade några. Att han inte hade gott om pengar, kunde vi nog förstå, men han klagade lika litet över detta som över något annat. En gång, då hans hustru kände sig orolig för framtiden, hörde jag hur han tröstade he...
Vi undrade mycket hur han hade det ställt med sin diktning då för tiden. Han skulle ju inte få skriva i Visby, men vi misstänkte, att han gick och funderade på något stort. För det trodde vi honom om.
Han var äldre författare än vi och ryktbarare än någon av oss, men det var inte detta, som imponerade på oss, utan den skarpa intelligens, som uppenbarade sig i vart ord. Om han bara ville ta itu med något på allvar! Vi trodde, att han kunde nå upp till vad som helst.
Han var inte mer fallen för att skryta än för att klaga, men det enda han verkligen berömde sig av det var, att han kunde arbeta fortare än någon annan. Han hade en gång skrivit färdig en lång tvådelars roman på en månad. Men detta var nu det, som vi för vår del satte minst värde på. Vi trodde inte, att det var på det ...
En och annan gång fällde han helt oförvarandes några yttranden, som kom oss att tro, att han gick och tänkte på en dikt, som han skulle utföra, då han fick mycket gott om tid. Det skulle bli ett verk som Faust eller Kung Fjalar och på en gång lyfta honom upp bland världslitteraturens stormän. Han kände inom sig krafter...
Vi trodde oss förstå, att han nu började bli rädd för att han hade väntat för länge. Han hade skämt bort hjärnan med ett flyktigt arbetssätt, och då han på sista tiden hade tänkt på den stora boken, hade han funnit det svårt att utföra den.
En eftermiddag – vi kunde då ha varit bekanta en månad ungefär – hörde vi, att hans hustru bad honom, att han inte skulle sitta kvar så länge som vanligt, utan komma med hem. Samtidigt talade hon om, att det skulle bli fest nere vid badhuset på kvällen, och att de var inbjudna. Men det var inte fördenskull han behövde ...
Vi måste ge henne rätt. Skulle han författa ett poem, som skulle läsas upp denna samma dag, då var det på tiden, att han tog itu med arbetet.
Han satt emellertid gott sin vanliga tid ut, och vi kunde inte föreställa oss, att badgästerna skulle få höra något poem. Men han hade hunnit med det i alla fall. Vi läste det i tidningen nästa dag.
Jag kan omöjligt påminna mig om poemet var gott eller svagt, men jag hörde, att det hade gjort lycka, och jag minns, att det förvånade mig, att han var så glad över att få beröm för en sådan obetydlighet. Vad kunde nu detta spela för en roll för en erkänd storhet som han?
Det gick ett par dagar igen, och hur det nu var, så kom vi en eftermiddag att följa Tavaststjernas till deras hem. De ville visa oss något, den vackra utsikten från deras fönster, eller vad det var. Vi måste också erkänna, att de bodde präktigt. Tavaststjerna kunde från sitt skrivbord se ut över samma stora vy som från...
Men då vi gick fram till skrivbordet för att se ut, kunde vi inte undgå att märka, att det var betäckt med fullskrivna pappersark.
Vad var nu detta för slag? Han hade ju sagt, att han inte skulle arbeta denna sommar!
Han förklarade, att han hade blivit ombedd att skriva i författarföreningens julbok, och nu hade han tänkt sig, att om han kunde öka till poemet från badhusfesten med ett par avdelningar, skulle det bli lämpligt att sända.
Han var i ett strålande humör den där dagen. Han till och med läste upp för oss vad han hade skrivit.
Vi blev förskräckta båda två över det vi fick höra. Det var en glänsande form, en oändlig rikedom med rim, men vi kunde inte finna ett spår av reda eller sammanhang. Vi kritiserade rätt obarmhärtigt, men han bara skrattade åt oss. Klandret nedslog honom inte det minsta. Vi fann honom mycket olik andra skriftställare, o...
Det var inte förrän långt efteråt, som jag förstod varför han hade varit så glad den där dagen. Vi, som ingenting visste, vi hade heller inte hört, att han på vintern och våren hade varit nedstämd och sjuk, så sjuk, att ingen i hans omgivning hade trott, att han skulle kunna skriva mer. Då hade han av en vän blivit bju...
Om man nu tänker sig, att en sångare har varit utan röst en tid för sjukdoms skull och så en morgon står upp och slår en drill helt oförvarandes och märker, att rösten har kommit igen eller åtminstone är på väg att komma igen, så är det ju lätt att förstå, att detta betyder så oändligt mycket för honom, att han inte fä...
Nästa dag talade han om för oss, att han hade arbetat till fyra på morgonen, och att poemet var färdigt. Han visade oss, att han hade försökt ändra ett par ställen, som vi hade funnit otydliga. Vi kunde omöjligt finna, att de hade blivit klarare. Vi gjorde vad vi kunde, för att han skulle förstå vår mening, men han kun...
Ett par dagar senare fick vi höra, att Tavaststjerna hade gripit sig an med Laureatus.
Både han och hans hustru talade om Laureatus, som om denne skulle ha varit en gammal bekant, och det var han väl också för dem. Det var ett gammalt ämne helt säkert, som han hade brottats med många gånger förut.
Jag tänker nu, att Laureatus var den stora dikt, som han hade gått och burit inom sig sedan många år tillbaka, den stora tankedikt, som skulle skänka hans namn odödlighetens lager. Den skulle ge honom själv och hans samtid i stora drag. Och en stor stridsskrift skulle det bli, ett helt satiriskt epos. Mänskligheten sku...
Han torde väl ha fruktat själv, att han ännu inte var stark nog att föra ett så stort tänkt verk till fullbordan, men det var säkert många omständigheter, som sporrade honom att åtminstone göra ett försök. Han var ängslig att inte använda den så underbart återvunna skaparkraften. Han hade kanske förut under sommaren sa...