text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Arbetaren kröp in till lapparna, och med mycken möda och under mycket skratt och skämt gjordes plats för honom och flickan i det lilla tältet, som redan förut var alldeles uppfyllt av människor. Karlen började genast prata lapska med värdfolket. Flickan, som hade följt med honom, förstod |
* * * |
ingenting av samtalet, utan satt tyst och såg förvånad på gryta och kaffekittel, på eld och rök, på lappar och lappkvinnor, på barn och hundar, på väggar och golv, på kaffekoppar och tobakspipor, på brokiga kläder och utskurna verktyg. Det var alltsammans nytt för henne. Ingenting var sådant, som hon var van vid. |
Men med ens fick hon lov att sluta upp att titta och måste sänka ögonen, därför att hon märkte, att alla i kåtan sågo på henne. Söderberg måtte ha sagt något om henne, för nu togo lappar och lappkvinnor den korta pipan ur munnen och stirrade åt hennes håll. Den av lapparna, som satt bredvid henne, klappade henne på axe... |
Flickan förstod, att Söderberg berättade för lapparna hur hon hade gjort storbegravning efter sin bror, lille Mats, men hon skulle ha önskat, att han inte hade talat så mycket om henne, utan i stället frågat lapparna om de visste var hennes far fanns. Pysslingen hade sagt, att han uppehöll sig hos lapparna, som hade sl... |
Hon såg, att lapparna och Söderberg blevo allt allvarligare, ju längre de talade samman, och att lapparna ruskade på huvudet och knackade sig på pannan, som om de hade talat om någon, som inte var vid sitt fulla förstånd. Då blev hon så orolig, att hon inte längre kunde uthärda att sitta tyst och vänta, utan frågade Sö... |
»De säger, att han har gått ut för att fiska,» sade arbetaren. »De vet inte om han kan komma tillbaka till kåtalaget i kväll, men så snart det blir bättre väder, ska en av dem gå och söka honom.» |
Därpå vände han sig mot lapparna och fortsatte ivrigt att tala med dem. Han ville inte, att Åsa skulle få tillfälle att göra honom flera frågor om Jon Assarsson. |
* |
Det var morgon och vackert väder. Ola Serka själv, den förnämste bland lapparna, hade sagt, att han skulle gå och söka reda på Åsas far, men han gjorde sig inte bråttom, utan satt nerhukad framför kåtan och tänkte på Jon Assarsson och undrade hur han skulle framföra till honom budskapet, att hans dotter var kommen för ... |
Medan Ola Serka funderade, sutto Åsa gåsapiga och Aslak, den unga lappgossen, som hade stirrat på henne förra kvällen, på platsen framför tälten och språkade. Aslak hade varit i skola och kunde tala svenska. Han berättade Åsa om Samefolkets liv och försäkrade henne, att de hade det bättre än alla andra. Åsa tyckte, att... |
Därpå började Aslak berätta Åsa hur det hade varit på den tiden, då en sjukdom, som kallades svarta döden, hade gått igenom landet. Han visste inte om den hade härjat uppe i det riktiga Samelandet, där de nu befunno sig, men i Jämtland hade den farit fram så grymt, att bland Samefolket, som bodde där i skogar och fjäll... |
»Gossen och flickan hade vandrat omkring i det öde landet en hel vinter för att söka efter människor, och framemot våren hade de äntligen råkat samman,» berättade Aslak vidare. »Då bad den svenska flickan lappgossen, att han skulle följa henne mot södern, så att hon skulle komma till folk av sin egen stam. Hon ville in... |
Den svenska flickan var barn av rika föräldrar. Hon var van att bo under tak, sova i säng och äta vid bord. Hon hade alltid föraktat det fattiga fjällfolket och tyckte, att de, som bodde under den öppna himlen, var mycket olyckliga. Men hon var rädd att vända tillbaka till sin gård, där det inte fanns annat än döda. ’L... |
När de var komna opp på fjällvidderna, reste gossen ett tält åt flickan på en vacker, grön plats, som sluttade mot en fjällbäck. Då kvällen var inne, fångade han renkorna med kastlina, mjölkade dem och gav henne mjölk att dricka. Han letade fram torkat renkött och renost, som hans folk hade gömt däroppe på höjden, när ... |
Om några dagar kom flickan fram till gossen, när han mjölkade renkorna, och bad att få hjälpa honom. Hon företog sig också att göra opp eld under grytan, där renköttet skulle kokas, att bära vatten och att ysta. De hade nu en god tid. Vädret var varmt, och det var lätt att få mat. De gick tillsammans att sätta snaror f... |
När sommaren var slut, flyttade de så långt neråt fjällen, att de nådde gränsen mellan barrskog och lövskog, och där slog de läger på nytt. Det var nu slaktetid, och de hade strängt arbete alla dagar, men det var också en |
* * * |
god tid med ännu bättre tillgång på mat än om sommaren. När snön kom och isarna började lägga sig över sjöarna, drog de längre österut ner i den täta granskogen. Så snart de hade fått tältet rest, tog de till med vintersysslorna. Gossen lärde flickan att sno tråd av rensenor, att bereda hudar, att sy kläder och skor av... |
Flickan stannade hos gossen hela livet och längtade aldrig tillbaka till ådalarna. Och om du, Åsa, stannade här bara en månad, skulle du aldrig mer kunna skilja dig ifrån oss.» |
Med de orden slutade Aslak lappgosse sin historia, och i detsamma tog hans far, Ola Serka, pipan ur munnen och reste sig. Gamle Ola förstod mera svenska, än han gärna ville låta någon veta, och han hade uppfattat sonens ord. Och medan han hade lyssnat, hade han plötsligen fått klart för sig hur han skulle bära sig åt f... |
* |
Ola Serka gick ner till Luossajaure och följde stranden ett stycke, tills han stötte på en man, som satt på en sten och metade. Metaren hade grånat hår och böjd hållning. Ögonen blickade trötta, och det var något slappt och hjälplöst över honom. Han såg ut som en, som har försökt bära något, som har varit honom för tun... |
»Du har väl god fiskelycka, Jon, eftersom du har suttit och metat hela natten?» sade fjällmannen på lapska, när han kom gående. |
Den andre spratt till och såg upp. Betet på hans krok var borta, och ingen enda fisk låg bredvid honom på stranden. Han skyndade sig att sätta på nytt bete och kasta ut kroken. Under tiden slog sig fjällmannen ner i gräset bredvid honom. |
»Det är något, som jag ville tala med dig om,» sade Ola. »Du vet, att jag hade en dotter, som dog i fjol, och henne har vi alltid saknat inne i kåtan.» – »Ja, jag vet,» sade metaren kort, och det for en sky över hans ansikte, som om han inte hade tyckt om att bli påmind om ett dött barn. Han talade god lapska. – »Men d... |
»Jag vill tala om för dig vad jag vet om flickan, Jon,» sade Ola och berättade nu för fiskaren, att vid midsommartiden hade ett par främmande barn, en gosse och en flicka, kommit vandrande till Malmberget för att söka efter sin far, och att de, eftersom fadern var borta, hade stannat kvar där för att invänta honom. Men... |
»Är det den flickan, som du vill ta till dig i kåtan, Ola?» frågade metaren. – »Ja,» sade lappen. »När vi hörde detta, kunde vi inte låta bli att gråta allihop, och vi sade till varandra, att en så god syster också skulle bli en god dotter, och att vi önskade, att hon skulle komma till oss.» Den andre satt tyst en stun... |
Men metaren tycktes bli alltmera ivrig att förhindra saken. Det var, som om han inte kunde tåla den tanken, att ett barn, som hade svenskar till föräldrar, skulle bli upptaget bland lapparna. »Du sade ju, att hon hade en far vid Malmberget?» – »Han är död,» sade lappen tvärt. – »Det har du väl tagit riktigt reda på, Ol... |
Mannen med de trötta ögonen vände sig mot Ola. »Vad heter flickan, Ola?» sade han. Fjällmannen funderade. »Det kommer jag inte ihåg. Jag får fråga henne.» – »Ska du fråga henne? Är hon redan här då?» – »Hon är däroppe i kåtan, ja.» – »Vad, Ola? Har du tagit henne till dig, innan du vet vad hennes far vill?» – »Inte beh... |
Medan Ola sade detta, hade metaren gått uppåt strandbrädden. »Vart ska du gå?» frågade lappen. – »Jag ska gå och se på fosterdottern din, Ola.» – »Det är bra,» sade lappen. »Kom och se på henne! Jag tänker du ska tycka, att det är en god dotter jag får.» |
Svensken gick fram med sådan hast, att lappen knappt nog kunde följa honom. Efter en stund sade Ola till sin kamrat: »Jag kan just påminna mig, att hon heter Åsa Jonsdotter, flickan, som jag vill ta opp.» Den andre skyndade bara på stegen, och gamle Ola Serka var så belåten, att han hade velat storskratta. När de hade ... |
När karlen från Kiruna, som hade rott Åsa gåsapiga över till lapplägret, vände tillbaka fram på dagen, hade han med sig i båten två människor, som sutto tätt bredvid varandra på toften och höllo varandra troget i hand, som om de aldrig mer ville skiljas. De voro Jon Assarsson och hans dotter. Båda voro olika mot vad de... |
________ |
XLVI. |
MOT SÖDER! MOT SÖDER! |
FÖRSTA RESDAGEN. |
Lördag 1 oktober. |
Pojken satt på den vita gåskarlens rygg och red fram högt uppe i skyn. Trettien vildgäss flögo i ordnad fylking raskt mot söder. Det brusade i fjädrarna, och de många vingarna piskade luften med ett sådant vinande, att man knappt kunde höra sin egen röst. Akka från Kebnekajse flög i spetsen, och efter henne följde Yksi... |
De stackars ungarna hade aldrig förr gjort någon långtur, och i början hade de svårt att följa med på den snabba färden. »Akka från Kebnekajse! Akka från Kebnekajse!» ropade de i jämmerfull ton. – »Vad står på?» frågade förargåsen. – »Våra vingar har tröttnat att röra sig. Våra vingar har tröttnat att röra sig,» skreko... |
»Akka, Akka, Akka från Kebnekajse!» ropade unggässen med ömklig röst. – »Vad står nu på?» frågade förargåsen. – »Vi är så hungriga, att vi inte orkar flyga längre,» skreko ungarna. »Vi är så hungriga, att vi inte orkar flyga längre.» – »Vildgäss ska lära att äta luft och supa vind,» svarade förargåsen och gjorde inte n... |
Det tycktes nästan, som om ungarna skulle ha lärt sig att leva av luft och vind, för när de hade flugit en stund, klagade de inte mer över hunger. Vildgåsflocken var ännu kvar uppe i fjällen, och de gamla gässen ropade ut namnen på alla bergtoppar, som de foro förbi, för att de unga skulle få lära sig vad de hette. Men... |
»Akka, Akka, Akka!» ropade de med hjärtslitande röst. – »Vad står på?» frågade förargåsen. – »Vi får inte rum med flera namn i våra huvuden,» skreko ungarna. »Vi får inte rum med flera namn i våra huvuden.» – »Ju mera, som kommer in i ett huvud, desto bättre rum blir det,» svarade förargåsen och fortsatte att ropa ut d... |
Pojken tänkte för sig själv, att det var på tiden, att vildgässen begåvo sig mot söder, för det hade kommit så mycket snö, att marken låg vit, så långt som han kunde se. Det stod inte heller till att förneka, att de hade haft det ganska ruskigt i fjälldalen den sista tiden. Regn och storm och tjocka hade följt på varan... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.