text stringlengths 0 2.04k |
|---|
– Ja, vad tror du? Tänk nu riktigt på vad den där boken betydde för mig! Förstördes den, så förstördes också mitt namn och min berömmelse. |
Prästfrun såg upp på sin man med en varm blick. |
– Jo, du förstörde den, sade hon, du förstörde den! |
– Tack! sade prästen. |
Han gick tyst en stund. |
– Nå, men vad tänker du nu om kistan? frågade hustrun. |
– Jag tänker, att det inte är farligt att öppna den. Du har nu svarat på min fråga så, som jag önskade. |
– Du och magister Eberhard är inte samma person, sade hustrun. |
– Kära vän, sade prästen, vi vet ju, att gubben Eberhard gick igenom allt det, som jag nu har talat om, och att man måste öppna kistan för att ta fram receptet, som botade honom. Men vi får inte tro, att magister Eberhard var en sämre man än vem som helst av oss. Det är min fasta tro, sedan jag nu har tänkt igenom sake... |
– Men kistan står där ju med alla sina sigill. |
– Ja, ser du, sade prästen småleende, alltför mycket får du väl inte begära av en gammal filosof. Du kan inte begära av honom, att han skulle låta alla människor veta, att han hade blivit tvungen att ge vika. Jag tror nog, att det naturligaste var, att han lät kistan i alla fall stå kvar, som den stod. Han kunde väl in... |
Hustrun funderade en smula över detta, och så sade hon: |
– Ja, vi får snart se, för nu ämnar du visst öppna den där kistan. |
– Ja, nu öppnar jag den med glatt mod, sade prästen. |
Och om det unga året hade legat och svävat i skyarna över Svartsjö kyrka, så där fram emot middagstiden på nyårsdagen år nittonhundra, då hade det fått se prästen och socknens förnämligaste män stå samlade kring en skön gammal mosaikkista, som, då den högtidligen öppnades, befanns innehålla några packor gamla rättegång... |
Men av gudsförnekande, himlastormande filosofi – inte en rad. |
DE FÅGELFRIE. |
En bonde, som hade mördat en munk, flydde till skogs och dömdes fredlös. Han fann före sig i vildmarken en annan fredlös man, en fiskare från de yttersta skären, som hade blivit anklagad för att ha stulit ett sillnät. Dessa båda slogo sig samman, bodde i en jordkula, satte ut snaror, skäftade pilar, bakade bröd på en g... |
Kulan, där de bodde, var grävd i en backsluttning. Breda hällar och taggiga slånbuskar skyddade ingången. På taket stod en risig gran. Vid dess rot var jordkulans vindfång. Den uppstigande röken silades genom trädets täta, barrfyllda grenar och försvann omärklig i rymden. Männen brukade färdas till och från sin bostad,... |
I förstone hade de blivit jagade som vilddjur. Bönderna samlades som till skall på björn eller varg. Skogen omringades av bågskyttar. Spjutbärare gingo in där och lämnade ingen mörk klyfta, intet risigt snår outforskade. Medan det larmande drevet gick fram över skogen, lågo de fredlöse i sin mörka håla, andlöst lyssnan... |
Där löpte den kala bergsryggen fram genom skogen, och ensam på dess brant stod den skyhöga furan. Den brunröda stammen var bar, men i den grenrika toppen vaggade rovfågelsnästet. Så överdådigt modig var nu den flyende, att han steg dit upp, medan förföljarna sökte honom på de skogiga sluttningarna. Där satt han i trädt... |
Mannen skalv till, då han fann sig räddad. Med darrande händer grep han efter stöd, hisnande mätte han den höjd, dit han hade klättrat. Och stönande av ängslan att falla, rädd för fåglarna, rädd för att bli sedd, rädd för allt, gled han utför stammen. Han lade sig ned på berget för att inte synas och släpade sig fram ö... |
* |
Tord var fiskarens namn. Han var inte mer än sexton år gammal, men stark och djärv. Han hade redan levat ett år i skogen. |
Bonden hette Berg, med tillnamnet Rese. Han var den längsta och starkaste man, som fanns i häradet, och därtill skön och välväxt. Han var bred över skuldrorna och smärt om livet. Hans händer voro så välbildade, som om han aldrig hade prövat på hårt arbete. Håret var brunt och ansiktet ljuslätt. Sedan han hade vistats n... |
Denne man kunde den unge Tord inte se sig mätt på. Något så skönt och väldigt hade han aldrig förr skådat. För hans inbillning stod han hög som skogen, stark som bränningen. Han tjänade honom som en husbonde och dyrkade honom som en gud. Det föll sig naturligt, att Tord skulle bära jaktspjuten, släpa hem villebrådet, h... |
De fredlöse förde inte ett rövare- eller stigmansliv, utan närde sig av jakt och fiske. Om inte Berg Rese hade mördat en helig man, skulle bönderna snart ha upphört att förfölja honom och lämnat honom i fred uppe bland bergen. Men nu fruktade de stor ofärd för bygden, därför att den, som hade burit händer på Guds tjäna... |
En gång sporde honom Berg om inte bönderna ville locka honom till förräderi, och då han hörde vad de bjödo honom i lön, sade han hånfullt, att Tord vore dum, som inte antoge ett sådant tillbud. |
Tord såg då upp på honom med en blick, vars make Berg Rese aldrig förr hade sett. Inte hade någon fager kvinna i hans ungdom, inte hade hans hustru eller barn sett så på honom. ”Du är min herre, min självvalde härskare”, sade blicken. ”Vet då, att du får slå mig och skymfa mig hur du vill. Jag är ändock trogen.” |
Berg Rese gav sedan mera akt på gossen och märkte, att han var modig att handla, men blyg att tala. För döden hade han ingen fasa. Då sjöarna nyss hade frusit eller då kärren stodo som farligast om våren, då gungflyn doldes under rikt blommande ängsull och hjortron, tog han helst sin väg över dessa. Det syntes vara ett... |
Tord brukade inte sova på den långt framme i kulan nära elden uppförda sängplatsen, som gjordes mjuk av mossa och varm av fällar, utan han kröp var natt, sedan Berg hade somnat, fram till ingången och låg där på en stenhäll. Berg upptäckte detta, och fastän han väl förstod skälet, frågade han vad det skulle betyda. Tor... |
En natt, då yrsnön rök omkring skogstopparna och virvlade in i de mest stormtäta snår, sökte sig de yrande snöfjunen in i de fredlöses kula. Tord, som låg strax inom den av hällar stängda ingången, var nedbäddad under en smältande driva, då han vaknade om morgonen. Några dagar senare blev han sjuk. Lungorna väste, och ... |
Berg Rese kom fram till honom och bad honom gå till sin bädd. Tord stönade av smärta och mäktade inte resa sig. Berg stack då armarna under honom och lyfte honom dit. Men han kände det, som om han hade tagit i en slemmig orm, han hade på tungan en smak, som om han hade ätit det oheliga hästköttet, så lett var det för h... |
Han lade sin egen stora björnfäll över honom och gav honom vatten. Mer kunde han inte göra. Det blev inte heller farligt. Tord blev snart frisk. Men därigenom att Berg måste göra hans sysslor och vara hans tjänare, hade de kommit varandra närmare. Tord vågade tala till honom, då han om kvällarna satt och slöjdade pilsk... |
– Du är av god ätt, Berg, sade Tord. De rikaste i dalen är dina fränder. Dina ättmän har tjänat hos konungar och stritt i deras sköldborg. |
– Oftast har de kämpat i upprorsflockarna och gjort konungarna all skada, genmälde Berg Rese. |
– Dina fäder gjorde stora gillen om julen, och så gjorde också du, när du satt på din gård. Hundrade män och kvinnor kan finna bänkplatser i din stora stuga, som var byggd, redan innan Sankt Olov döpte här i Viken. Du ägde gammaldags silverkärl och stora dryckeshorn, som gick från man till man, fyllda med mjöd. |
Åter måste Berg Rese se på gossen. Han satt uppe, med benen hängande utom bädden och huvudet vilande mot händerna, med vilka han på samma gång höll undan den vilda hårmassan, som ville ramla ned över hans ögon. Ansiktet hade blivit blekt och fint under sjukdomens härjning. I ögonen lyste ännu febern. Han smålog åt de b... |
Han blev både rörd och retad. Denne usle tjuv hade ingen rätt att beundra honom. |
– Gavs det då inga gillen i ditt hem? sporde han. |
Tord skrattade. |
– Där ute på skäret, hos far och mor! Far är ju vrakplundrare och mor är en häxa. Till oss vill ingen komma. |
– Är mor din en häxa? |
– Det är hon, svarade Tord alldeles obesvärad. I stormigt väder rider hon på en säl ut mot de skepp, som störtvågorna spolar över, och de, som då vräkes i havet, blir hennes. |
– Vad ska hon med dem? frågade Berg. |
– Å, en häxa behöver alltid lik. Hon kokar väl salvor av dem, eller kanske hon äter dem. I månskensnätter sitter hon ute i bränningen, där den går som vitast, och skummet sprutar över henne. De säger, att hon sitter och letar efter förlista barns fingrar och ögon. |
– Det där är styggt, sade Berg. |
Gossen svarade med oändlig tillförsikt: |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.