text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Ja, jag försökte tänka mig än vidare in i saken, fortfor prästen. Om jag nu hade min bok färdig, vad skulle jag då göra med den? Det skulle ju vara det allra enklaste att genast skicka den till tryckeriet, men om jag vore en sådan där gammal man, skulle jag säkert betänka mig. Jag skulle betänka mig just därför, att ja... |
– Å nej, svarade hon, det skulle nog inte vara omöjligt. |
– Jag låg där i mörkret och tyckte mig helt och fullt leva hans liv, återtog prästen. Var skulle jag nu för det första kunna deponera manuskriptet? Jag skulle inte kunna förvara det i någon herrgårdsbyggnad. De var alla av trä, förr eller senare skulle de brinna opp, och då vore mitt arbete förlorat. Och om jag satte n... |
Nej, det enda säkra förvaringsrum, som jag skulle kunna tänka mig, vore väl en av kyrkorna i Bro eller Svartsjö, som var uppförda av sten. Nu vill jag säga, att om jag vore en sådan där gammal hednisk människa, skulle jag känna en viss motvilja vid att sätta ner mitt arbete i en kyrka. Men jag skulle väl snart trösta m... |
Ja, jag skulle nog räkna det som en stor högtid den dagen, då jag hade fått allting klart, så att jag kunde sätta min stora dokumentkista i släden och köra ner till Svartsjö med den. För jag tänker, att om jag vore en sådan där gammal omtänksam man, skulle jag hellre förvara min kista i Svartsjö än i Bro, därför att ko... |
Men fastän jag hade så stolta tankar, då jag åkte framåt vägen, så skulle jag dock lägga märke till en vandringsman, som gick vid vägkanten med ränsel på ryggen och ett stort pressjärn i handen. Och jag skulle säga till mig själv: ”Se, där går den där lustiga skräddar Lilje! Det är synd om honom att gå och knoga på rän... |
Och nu föreställer jag mig, att sedan skräddar Lilje hade lagt ner pressjärnet och ränseln i släden och ställt sig själv på meden, så skulle han och jag snart komma i samspråk. |
Skräddar Lilje skulle fråga vart jag ämnade mig med den där vackra kistan, och jag skulle inte kunna låta bli att berätta honom vad som fanns i den. ”Ser han, Lilje”, skulle jag väl då säga, ”den här kistan innehåller hela den boken, som jag har skrivit, och nu reser jag ner till Svartsjö kyrka med den och sätter ner d... |
Men nu skulle jag lägga märke till att Lilje höll sig tyst nästan hela tiden, och han brukade eljest inte kunna tiga en minut i sänder. Och detta skulle göra mig så förvånad, att jag till sist skulle fråga: ”Hur är det fatt med honom, Lilje, vad är det han tänker på?” Och ser du, hustru, om då Lilje svarade, att han ba... |
Troligtvis skulle jag inte höra mycket på Liljes historia just då, men efteråt skulle jag ändå kunna påminna mig vartenda ord av den. Jag skulle minnas, att Lilje hade talat om, att han för ett par dar sedan hade råkat på en landstrykare, just som denne låg och dog vid vägkanten. Den karlen hade bett Lilje ta i förvar ... |
Nå, om nu Lilje hade berättat mig allt detta, så skulle jag naturligtvis ha sagt: ”Det är bra, Lilje, jag förstår vart han vill komma. Han ska få gömma paketet här i min kista.” |
Och så skulle jag ha stannat hästen och öppnat kistan, och vi skulle ha stoppat ner Liljes paket. Jag skulle ha fäst så liten vikt vid det, att jag knappt skulle ha brytt mig om att betrakta det, men efteråt skulle jag nog mången gång ha sett det för mina ögon. Det var ett blått konvolut utan adress eller skrivet ord. ... |
Ja, sade prästen, nu på morgonen tänkte jag mig in i att det hade varit helt naturligt, om allt hade gått till på så sätt. Och jag tänkte mig också in i att sedan Lilje hade stigit ur släden vid en korsväg, så skulle jag förstås inte alls ha tänkt mer på honom, utan bara suttit och gått igenom min bok i tankarna ännu e... |
Ja, om jag hade varit i Eberhard Berggrens kläder, skulle jag ha varit i samma goda humör också efter framkomsten till Svartsjö, och medan kistan låstes och förseglades. Men om prästen i Svartsjö då hade sagt något sådant, som att det här ju lätt kunde göras om igen, ifall jag skulle komma att ångra mig, så hade jag ka... |
Och om då prästen i Svartsjö hade förmanat mig att inte utmana den, som var starkare än jag, så skulle jag ha svarat, att jag bara utmanade den, som inte fanns till annat än i människors inbillning. |
Tror du inte, att jag skulle ha svarat alldeles så, om jag hade varit magister Eberhard? frågade prästen och såg än en gång vädjande på hustrun. |
– Å jo, svarade hustrun och retades med honom, det tror jag visst. Du håller ju på att bli alldeles lik gubben Eberhard. |
– Ja, det är just detta det gäller, sade prästen. Man måste alldeles vara som ett med den man ska bedöma. Eljest kan man inte komma till någon klarhet. |
– Och tror du nu inte, fortfor han, tror inte du, som känner mig, att om jag hade varit Eberhard Berggren, skulle jag ha känt mig djupt olycklig i samma stund, som jag satte mig i släden för att resa tillbaka till Ekeby? Tror du inte, att jag skulle ha känt en alldeles förfärlig saknad efter mitt arbete? Trots det, att... |
– Jag kan ju inte riktigt veta vad jag ska tro, sade hustrun, men jag tänker nog, att du skulle ha saknat ditt arbete. |
– Ja, sade prästen, jag föreställde mig allt detta nu på morgonen. Jag förstod, att jag inte bara skulle ha saknat min bok, utan jag skulle också ha blivit fruktansvärt sjuk. Det onda skulle ha brutit in över mig med förfärlig kraft, därför att en sådan där gammal man, som jag var, inte nu mer hade något, varmed han ku... |
Du ska komma ihåg, att på den tiden fanns ingen läkare här på orten, men någon klok gumma skulle väl bli tillkallad, och hon skulle känna igen sjukdomen och säga, att det var kräfta. Och, märkvärdigt nog, skulle detta nästan räknas som en lycka, för i de dagarna troddes det visst inte, att den sjukdomen ovillkorligen m... |
Och nu förstår du väl, hustru, att om jag vore en gammal sjuk man, skulle jag passa på första dag, då jag vore så bra, att jag kunde sitta i en släde, för att resa till de där människorna Amnerus, som ägde receptet, och visste bot för de förfärliga plågorna. |
Nu tänker jag mig således, ser du, hustru, att jag kommer resande till herrskapet Amnerus. De bodde djupt inne i en skog. Där fanns inga ägor, ingen trädgård, utan skogen stod alldeles inpå huset. Och människorna var små och ljusskygga med gammaldagskläder och tunna, pipande röster. |
Jag tänker, att jag genast skulle lägga märke till huru förskrämda de såg ut, när de fick se mig. Jag skulle allt undra varför de tycktes vilja springa sin väg, då jag framförde mitt ärende. Men det skulle snart vara min tur att bli rädd, jag skulle snart få höra, att anledningen till deras förskräckelse var den, att d... |
Naturligtvis skulle den sjuke fråga dem om de inte kände till den där blandningen så väl, att de kunde laga till den utan recept. Men detta skulle inte hjälpa honom. Det var ingen, som kände till läkemedlet, för saken hade hållits så förfärligt hemlig, att endast en i sänder hade fått syssla med den. Och den av systrar... |
Och nu vet jag säkert och visst, att om jag hade varit en sådan där sjuk gammal man, skulle jag, då jag hade fått höra detta om det blå konvolutet, inte ha frågat ett ord vidare, bara gått ut ur rummet och satt mig i åkdonet och farit min väg. |
Ja, bara rest min väg, du hustru, för att få vara ensam och tänka igenom saken med mig själv. Det där blå konvolutet, det där blå konvolutet, jag skulle naturligtvis genast begripa var det fanns. Och det var jag, som hade sagt endast några få dagar förut: ”Om brors Gud kan förmå mig öppna den där kistan så – –” Nej, de... |
Prästen kom tätt inpå hustrun. |
– Du, som känner mig, vad tror du att jag skulle besluta, om jag vore en sådan där gammal man? Tänk på att jag förvisso tror, att min bok är den bästa och visaste bok, som någonsin har skrivits, och tänk på att jag tror, att receptet ofelbart kan göra mig frisk! Säg, hur du tror att jag skulle ha handlat! |
– Nog tror jag, att du skulle ha valt att dö för din bok, sade hustrun. |
– Ja, sade prästen, just så. Nog skulle jag ha knutit näven och tänkt, att jag ju inte nödvändigt behövde det där receptet, jag kunde ju dö. Och tror du också, att jag skulle ha hållit fast vid min föresats? |
– Jag vet inte, sade prästfrun, jag känner dig inte nog. Om det endast hade varit döden, men nu var det ju också plågor. |
– Jag skulle ha kämpat manligen, sade prästen, och de första dagarna skulle sjukdomen till och med ha vikit en smula, därför att jag hade fattat ett så fast beslut att låta den göra sitt värsta. Men om någon vecka skulle den falla över mig med ny kraft, och på nytt skulle jag bli nerbäddad oppe i kavaljersflygeln och l... |
Men jag tror nog, att om jag vore en sådan där gammal orubblig man, skulle jag stundom alldeles mot min vilja få den föreställningen, att jag kämpade mot Gud. Jag skulle ha visat bort tanken. Jag skulle ha tänkt, att jag inte kunde kämpa med den, som inte fanns till. Det var bara en enkel tillfällighet, skulle jag säga... |
Men gång på gång skulle jag komma på mig med att jag låg och tvistade med Vår Herre. ”Kanske somliga skulle anse det som mildhet och nåd”, skulle jag säga till honom, ”att du har låtit mig få reda på var det stulna receptet är till finnandes. Tjuven kunde ju lika gärna ha förstört det. Du vill väl, att jag ska räkna de... |
Jag tänker, att det måtte ha varit en stor frestelse, en förfärlig frestelse för den gamle sjuke magister Eberhard. Bara ett ord till prästen i Svartsjö, och så hade han haft botemedlet i sin hand! Tror du inte, att plågorna kändes mångdubbelt svårare för denna frestelses skull? Det var ett förfärligt pris det gällde, ... |
Men i alla fall, om det hade varit jag, nog skulle jag ha försökt att härda ut, nog skulle jag ha försökt att visa Gud och människor vad mannakraft förmår. |
Men värst skulle det ha varit en dag, då skräddar Lilje kom till gården. Då skulle plågorna ha blivit så svåra, att jag varje timme kunde vänta min död. Och då skulle nog den tanken ha kommit för mig, att jag måste säga någon vad som fanns i det blå konvolutet. Jag skulle plötsligen ha blivit skrämd av den tanken, att ... |
Jag skulle nog tänka på att det vore säkrast att skriva ner hemligheten och inte låta någon ta kännedom om skriften förrän efter min död, men ser du, hustru, det skulle väl inte ha varit så lätt att föra pennan för en dödssjuk, som led svåra plågor av varje den minsta rörelse. |
Och till sist hade jag väl kallat in Lilje och anförtrott honom hemligheten och befallt honom att lämna det stulna konvolutet tillbaka till ägarna. Men på samma gång skulle jag alldeles ha förbjudit honom att ta opp det ur kistan förrän efter min död. Först sedan jag väl vore nerbäddad på kyrkogården, skulle han gå och... |
Du kan vara viss om att så fort som jag hade talat vid Lilje, skulle jag ångra mig. Inte kunde jag lita på en sådan karl. Det var klart, att jag fick lov att säga någon var receptet fanns, men jag skulle ha skrivit. Jag skulle inte ha låtit någon veta om det förrän efter min död. |
Och mittunder detta skulle jag ligga med ett tyst, hemligt hopp, att Lilje skulle vara mig olydig. |
Någon dag senare skulle jag lägga märke till något eget, hemlighetsfullt hos kvinnan, som skötte mig. Jag skulle se, att det var något särskilt glatt och högtidligt över henne, då hon kom in till mig med en varm dryck. Jag skulle bli rädd, och jag skulle viska till mig själv: ”Akta dig, drick inte! Det här kostar dig h... |
Men inte förty, ser du, hustru, skulle jag nog sträcka opp huvudet och dricka, och för var droppe, som flöt in över mina läppar, skulle jag känna lindring. Jag skulle vilja skjuta bägaren ifrån mig, då den var halvtömd, men jag skulle inte kunna. Och när jag hade tömt den, skulle jag på en gång känna mig helt frisk, oc... |
Nu ska jag säga dig hur det vidare skulle ha gått med mig, om jag hade varit gubben Eberhard. Nästa dag hade nog plågorna kommit tillbaka, och då skulle jag återigen ha druckit av den där drycken. Smärtorna skulle ha domnat av och vaknat till liv med små mellanrum, men på tredje dagen skulle de ha varit helt borta. Och... |
Så skulle jag gå oppe igen och känna mig alldeles frisk. Men jag skulle nog akta mig att fråga någon varifrån den drycken kom, som botade mig. Och jag tror visserligen inte heller, att någon skulle säga mig, att kistan hade blivit öppnad och receptet uttaget. Ingen skulle säga det, men jag skulle veta det i alla fall. ... |
– Skulle du då anse dig tvungen att förstöra din bok? frågade prästfrun. |
– Jag tror nog, att jag skulle försöka att finna smyghål och undanflykter, men jag skulle inte kunna neka till att om jag ville vara en ordhållig man, så måste jag förstöra min bok. |
– Och skulle du också göra det? |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.