text stringlengths 0 2.04k |
|---|
– Det vore styggt för andra, men inte för häxor. De måste göra så. |
Berg Rese fann, att här stötte han på ett nytt sätt att betrakta världen och tingen. |
– Måste också tjuvar stjäla, liksom häxor måste trolla? frågade han skarpt. |
– Ja visst, svarade gossen, var och en måste göra vad han är bestämd till. Men så tillade han med ett inbundet leende: Det finns också tjuvar, som aldrig har stulit. |
– Säg du ut vad du menar! sade Berg. |
Gossen fortfor med sitt hemlighetsfulla leende, stolt över att vara en olöslig gåta. |
– Det är som att tala om fåglar, som inte flyger, det att tala om tjuvar, som inte stjäl. |
Berg Rese gjorde sig dum för att få veta något. |
– Ingen kan väl kallas för tjuv utan att ha stulit, sade han. |
– Nenej, män, sade gossen och knep ihop munnen som för att hålla orden instängda. Än om någon hade en far, som stule? framkastade han om en stund. |
– Gods och gård ärver man, gentog Berg Rese, men tjuvnamn bär ingen, som inte själv har förvärvat det. |
Tord skrattade stilla. |
– Än om någon har en mor, som tigger och ber en att ta fars brott på sig? Än om någon så lurar bödeln på hans arbete och flyr till skogs? Än om någon blir dömd fredlös för ett fisknäts skull, som han aldrig har sett? |
Berg Rese slog knytnäven i stenbordet. Han var vred. Där hade denne fagre ungersven gått och kastat bort hela sitt liv. Inte kärlek, inte ägodelar, inte anseende bland män kunde han vinna efter detta. Den usla omsorgen om mat och kläder var allt, som återstod honom. Och den dåren hade låtit honom, Berg Rese, gå här och... |
* |
Mellan de breda, skogbevuxna bergen låg en mörk tjärn. Den var fyrkantig med så raka stränder och så skarpa hörn, som om den hade blivit grävd av människor. På tre sidor omgavs den av branta bergväggar, vid vilka granarna klängde sig fast med armstjocka rötter. Runtom tjärnen, där jordtorvan så småningom hade blivit bo... |
På tjärnens fjärde sida sänkte sig bergen. Där förde en liten skummande ström bort dess vatten. Innan denna ström kunde finna den enda möjliga vägen, måste den söka sig fram mellan stenar och tuvor och kom så att bilda en liten värld av öar, somliga blott en tuva stora, andra bärande ett tjogtal träd. |
Här, varest de kringstående bergen inte skymde bort all sol, trivdes även lövträd. Här stodo törstiga, grågröna alar och glattbladiga pilar. Björken var där, liksom den kommer tillstädes överallt, där det gäller att tränga undan barrskogen, och häggen och rönnen, de två, som pläga kanta skogsängarna, fyllande dem med d... |
Här åt utloppet till fanns också en manshög vass-skog, som förorsakade, att solljuset föll grönt över vattnet, såsom det faller över mossan i den riktiga skogen. I vassen funnos öppna platser, små, runda dammar, och i dem flöto näckrosor. De höga stråna sågo med milt allvar ned på dessa ömtåliga skönheter, som misslynt... |
En solskensdag kommo de fredlöse till denna tjärn för att meta. De vadade ut till ett par stora stenar inne i vassskogen och sutto där och kastade ut agn för de stora, grönstrimmiga gäddor, som stodo och sovo i vattenbrynet. |
Dessa män, som ständigt färdades ute i skog och fjäll, hade, utan att de själva visste det, kommit in under naturmakternas välde lika mycket som växter och djur. I solsken blevo de öppenhjärtiga och modiga, men om kvällen, så snart solen hade försvunnit, blevo de tysta, och natten, som förekom dem mycket större och väl... |
Det gröna ljuset trängde genom ögonen in i hjärnan som ett blitt rus. Männen sutto och stirrade med förslöade tankar, seende inne bland vassen syner, som de inte vågade anförtro varandra. Fångsten blev dålig. Dagen var ägnad åt drömmar och uppenbarelser. |
Det hördes årslag inne i vassen, och de sprutto upp som ur en sömn. Nästa ögonblick visade sig en ekstock, tung, urholkad utan all konstfärdighet, mossgrodd i alla sprickor och med åror smala som käppar. En ung flicka, som hade hämtat näckrosor, rodde den. Hon hade mörkbrunt hår, samlat i stora flätor, och stora mörka ... |
– Hon var vit som näckrosorna, sade den ene. Hon var mörkögd som vattnet där borta under granrötterna. |
De voro så uppspelta, att de hade velat skratta, riktigt skratta, som det aldrig förr hade skrattats vid den tjärnen, så att bergväggarna hade dånat av ekon och granarnas rötter hade lossnat av skräck. |
– Tyckte du hon var vacker? frågade Berg Rese. |
– Å, jag vet inte, jag såg henne så kort. Kanske hon var det. |
– Du tordes nog inte se på henne. Du tänkte väl, att det var sjöjungfrun. |
Och åter skakades de av samma orimliga munterhet. |
* |
Tord hade en gång som barn sett en drunknad man. Han hade funnit liket på stranden vid ljus dag och inte alls blivit rädd, men om natten hade han drömt förfärliga drömmar. Han såg ett hav, där varje våg rullade en död man fram till hans fötter. Han såg ock, att alla holmar och öar i skärgården voro betäckta av drunknad... |
Så hände det honom även nu. Flickan, som han hade sett inne bland vassen, vände tillbaka i hans drömmar. Han mötte henne på tjärnens botten, där solljuset föll ännu mycket grönare än inne bland vassen, och han hade tid att se, att hon var vacker. Han drömde sig uppkrupen på den stora granroten mitt ute i den mörka tjär... |
Mot kvällen föll det honom in att fråga Berg Rese om han kände hennes namn. |
Berg såg på honom liksom prövande. |
– Kanske är det bäst, att du får veta det strax, sade han. Hon är Unn. Vi är fränder. |
Tord visste då, att det var för denna bleka ungmös skull, Berg Rese gick fredlös omkring i skog och fjäll. Tord sökte påminna sig vad han visste om henne. |
Unn var en storbondes dotter. Hennes mor var död, så att hon styrde sin faders gård. Detta behagade henne, ty hon var härsklysten, och hon hade ingen lust att ta en man. |
Unn och Berg Rese voro syskonbarn, och det hade länge sagts, att Berg hellre satt hos Unn och hennes tärnor och skämtade med dem, än han arbetade på sin gård. Då det stora julgillet firades hos Berg, hade hans hustru inbjudit en munk från Dragsmark, ty hon ville, att denne skulle förehålla Berg, att han glömde henne fö... |
Vid gästabudsbordet, i alla gästernas åhörande, sade nu denne munk, ty han var orädd och menade, att hans ord skulle verka mer, om de hördes av många: |
– Man plägar säga, att göken är den sämsta av fåglar, därför att han inte uppföder sina ungar i eget bo, men här sitter en man, som inte sörjer för hem och barn, utan söker sin fröjd hos en främmande kvinna. Honom vill jag kalla den sämste av män. |
Unn steg då upp. |
– Detta, Berg, är sagt åt dig och mig, sade hon. Aldrig har jag blivit så skymfad, men så är inte heller min far med på gillet. Hon hade velat gå, men Berg sprang efter henne. |
– Rör dig inte! sade hon. Aldrig mer vill jag se dig. |
Han hann henne i förstugan och frågade henne vad han skulle göra, för att hon måtte stanna. Med flammande ögon hade hon svarat, att det måtte han själv bäst veta. Då gick Berg in och drap munken. |
Nu voro Berg och Tord inne på samma tankar, ty om en stund sade Berg: |
– Du skulle ha sett henne, Unn, när den vita munken var fallen. Husfrun församlade de små barnen omkring sig och förbannade henne. Hon vände deras ansikten mot henne, för att de evigt måtte minnas den, som hade gjort deras far till mördare. Men Unn stod lugn och så skön, att männen bävade. Hon tackade mig för dådet och... |
– Din bragd hade höjt henne, sade Tord. |
Här stod nu Berg Rese inför detsamma, som han förr hade undrat på hos gossen. Han var som en hedning, sämre än en hedning, han fördömde aldrig det, som var orätt. Han kände intet ansvar. Det, som måste ske, det skedde. Gud och Kristus och helgonen kände han, men blott till namnet, såsom man känner främmande länders gud... |
Då företog Berg Rese sig ett arbete, som var likaså dåraktigt som att sno rep åt sin egen hals. Han ställde inför denne okunniges ögon den store Guden, rättfärdighetens herre, illgärningars hämnare, som nedstörtar de brottsliga i de eviga pinorummen. Och han lärde honom älska Kristus och hans moder och de heliga män oc... |
Allteftersom han talade, blev gossen ivrigare och blekare, hans ögon vidgades som för fruktansvärda syner. Berg Rese ville upphöra, men tankarnas ström var över honom, och han fortsatte att tala. Natten sänkte sig över dem, den svarta skogsnatten, under vilken ulvarna tjuta, Gud kom dem så nära, att de sågo hans tron s... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.