text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Strax därpå befallde kaptenen den ena av sina kamrater att stiga fram och avlägga bekännelse. Hon kom leende. Hon stod käck och oförfärad och slungade ut sin synds och sin omvändelses historia bland de hånande. Var lärde den kökspigan att stå leende under allt detta hån? Det var några av dem, som hade kommit för att dr... |
Den tredje av kvinnorna steg fram. Hon var ett det vackraste barn, rika föräldrars dotter, med en blid, klar sångröst. Hon berättade inte om sig själv. Hennes vittnesmål var en av de vanliga sångerna. |
Det var som skuggan av en seger. Församlingen glömde sig och lyssnade. Det barnet var vackert att se, ljuvt att höra. Men då hon hade tystnat, vart oväsendet än förfärligare. Nere vid dörren byggde de en estrad av bänkar, stego upp och bekände. |
Det blev allt ohyggligare i salen. Järnugnen blev glödröd, slukade luft och flåsade ut värme. De ärbara kvinnorna på de främsta bänkarna sågo sig om efter utväg att fly, men det fanns ingen möjlighet att komma ut. Soldaterna på estraden svettades och sviktade. De ropade och bådo om styrka. Plötsligt for en fläkt genom ... |
I kamp på nytt! Kaptenen steg fram och höjde bibeln över sitt huvud. |
– Hållen upp, hållen upp! Vi förnimmer, att Gud verkar ibland oss. En omvändelse är nära. Hjälpen oss att bedja! Gud vill skänka oss en själ. |
De föllo på knä i tyst bön. Några i salen deltogo i bönen. Till alla spred sig en spännande förbidan. Var det sant? Tilldrog det sig något stort i en medmänniskas själ, här, mittibland dem? Skulle de få se det? Kunde det verkas något av dessa kvinnor? |
För en stund var hopen vunnen. Nu var den lika girig på underverk som nyss på hädelse. Ingen tordes röra sig. Alla flämtade av väntan, men ingenting skedde. |
– O Gud, du överger oss! Du överger oss, o Gud! |
Den vackra frälsningssoldaten började sjunga. Hon valde den mildaste av melodier, längtans skäraste barn: ”Fjärran han dröjer från grönskande dalar.” |
Orden voro blott föga förändrade. Den finska vallflickans sång var lätteligen bliven till Jesu längtan efter själen. ”O, du min älskade, kommer du ej snart?” |
Så milt dragande som ett bedjande barn gled sången in i sinnena, som en smekning, som en välsignelse. |
Församlingen var tyst, den försjönk i dessa toner. ”Berg och skogar längta, himmel och jord leva i trånad. Människa, allt i världen törstar efter att du ska öppna din själ för ljuset. Då blir härlighet spridd över världen, då stå djuren upp ur sin förnedring. Ände blir det på kreaturens suckan. |
”O, du min älskade, kommer du ej snart? |
”Det är inte sant, att du har glömt dig kvar i höga kungasalar. I mörka krogar, i eländiga kyffen dväljes du. Och du nekar att komma. Min ljusa himmel lockar dig inte. |
”O, du min älskade, kommer du ej snart?” |
Nere i salen stämde alltflera in i omkvädet. Röst efter röst kom med. De visste inte rätt vad ord de begagnade. Melodien var nog. All längtan kunde sjunga sig fri i dessa toner. Det sjöngs även nere vid dörren. Det sprängde hjärtan. Det kuvade viljor. Det ljöd inte mer som en ömklig klagan, utan starkt, fordrande, befa... |
”O, du min älskade, kommer du ej snart?” |
Nere vid dörren, i den värsta hopen, stod Matts Wik. Han såg svårt försupen ut, men den kvällen var han inte rusig. Han stod och tänkte: ”Om jag finge tala, om jag finge tala!” |
Detta var det underbaraste rum han hade sett, det underbaraste tillfälle. En röst skedde till honom: |
– Detta är den säv du får viska till, de vågor, som ska bära din röst. |
De sjungande ryckte till. Det var, som om de hade hört ett lejon ryta i deras öron. En stark, förfärlig stämma talade förfärliga ord. |
Den hånade Gud. |
– Varför tjänade människorna Gud? Han övergav alla, som tjänade honom. Han hade svikit sin son. Gud halp ingen. |
Stämman steg väldigare, mera brusande var minut. Sådan kraft hade ingen trott bo i människolungor. Sådant raseri hade ingen hört bryta fram ur ett förtrampat hjärta. De böjde sina huvuden som vandrarna i öknen, då stormen kommer över dem. |
Väldiga, väldiga ord. De voro som dundrande hammarslag mot Guds tron. Mot honom, som plågade Job, som lät martyrerna lida, som lät sina bekännare brinna å bål. Den vanmäktige, när upprättar han sitt rike? När upphör han att föra ondskan till seger? |
Några hade i början prövat på att skratta. Några hade trott, att detta var skämt. Nu hörde de, bävande, att det var allvar. Redan reste sig några för att fly upp till estraden. De begärde frälsningshärens skydd undan denne, som drog över dem Guds vrede. |
Stämman frågade dem i väsande tonfall vad lön de väntade för sin möda att tjäna Gud. De skulle inte vänta sig himmelen. Gud var snål om sin himmel. En man, sade han, hade gjort mer gott, än som behövdes, för att få saligheten. Han hade bragt större offer, än Gud äskade. Men sedan blev han lockad till synd. Livet är lån... |
Talet var den skrämmande nordanstormen, som driver skeppen i hamn. Under hånarens tal störtade kvinnor upp på estraden. Frälsningssoldaternas händer omfattades och kysstes. Väckelse följde på väckelse. Soldaterna hunno knappt mottaga dem alla. Pojkar och gubbar prisade Gud. |
Han, som talade, fortfor. Orden berusade honom. Han sade till sig själv: |
– Jag talar, jag talar, äntligen talar jag! Jag säger dem min hemlighet, och jag säger den ändå inte. För första gången, sedan han hade gjort det stora offret, var han fri från sorg. |
* |
Det var en söndagseftermiddag under högsommaren. Staden såg ut som en stenöken, som ett månlandskap. Man såg inte en katt, inte en gråsparv, knappast en fluga på en solig vägg. Ingen skorsten rykte. Det fanns ingen luft på de kvalmiga gatorna. Det hela var blott en stensådd åker, ur vilken det växte stenväggar. |
Var funnos hundar och människor? Var funnos de unga damerna i smala kjortlar och vida ärmar, långa handskar och röda parasoller? Var funnos knektar och snobbar, frälsningssoldater och gatpojkar? |
Vart drogo i daggfrisk morgon alla de brokiga lustfararskarorna, alla de korgar och dragspel och flaskor, som ångbåten stjälpte i land? Eller var blev det av, det långa godtemplartåget? Fanorna vajade, trummorna dundrade, gatpojkar svärmade, stampade, hurrade. Eller var blevo de av, de blå sufletterna, under vilka de s... |
Alla voro de på väg ut till skogen. De klagade över de långa gatorna. Det var, som om stenhusen jagade efter dem. Äntligen, äntligen skymtade grönt! Och strax utanför staden, där vägen slingrade över platta, fuktiga fält, där lärksången spelade som fullast, där klövern ångade honungssött, där lågo de första efterblivna... |
Men på vägen mot skogen trälade matsäcksbärare och cyklister. Pojkar kommo med spadar och blanka tornistrar. Flickor dansade i skyar av damm. Vimmel och fanor och barn och trumpeter. Hantverksfamiljer och arbeterskor. Charabangens stegrande kampar svängde med frambenen över hoparna. En gesäll, vild och rusig, sprang up... |
Inne i skogen spelade och sjöng, flöjtade och smackade en näktergal. Björkarna vantrivdes, de voro svarta om stammarna. Bokarna byggde höga tempel, våning på våning av tvärstrimmigt grönt. Grodan satt och siktade med tungan. Hon tog en fluga med varje skott. Igelkotten traskade kring i det gamla, frasande boklövet. Slä... |
Plötsligt försvann igelkotten, han rullade skrämd in sig i taggarna. Syrsorna döko ner i grönskan, helt förstummade. Näktergalen sjöng sig nästan från vettet. Det var gitarrer, gitarrer. Frälsningsarmén drog fram under bokarna. Folket rusade upp från sin slöa vila under träden. Dansbanan och krocketplatsen blevo öde. G... |
Nu hade armén vuxit sig stark och mäktig. Runtom mången fager kind slöt sig frälsningshatten. Mången stark man bar den röda tröjan. Det var frid och ordning bland hoparna. Glåporden vågade sig inte över läpparna. Ederna mullrades oskadligt bak tänderna. Och Matts Wik, skomakaren, den väldige gudsförsmädaren, stod nu so... |
Frälsningssoldaterna hade inte glömt den gamle. De hade honom att tacka för sin första seger. De hade kommit till honom i hans ensamhet. De tvättade hans golv och lagade hans kläder. De nekade inte att umgås med honom. Och på deras möten fick han tala. |
Alltsedan han hade brutit sin tystnad, var han lycklig. Han stod inte längre som en Guds fiende. Det var en brusande kraft inom honom. Han var lycklig, då han fick ge den luft. När salarna skakades av hans lejonröst, var han lycklig. |
Han talade alltid om sig själv. Han berättade alltid sin egen historia. Den misskändes öde skildrade han. Han talade om offer intill blods, gjorda utan att vinna lön, utan att få erkännande. Han förklädde det han förtalde. Han berättade sin hemlighet och berättade den ändå inte. |
Av honom blev en diktare. Han fick kraft att vinna hjärtan. För hans skull samlades hoparna framför frälsningsarméns estrad. Han drog dem dit med de ljuvt fantastiska bilder, som fyllde hans sjuka hjärna. Han fängslade dem med de ord av gripande klagan, som hans hjärtas kval hade lärt honom. |
Kanske hans ande fordom hade gästat denna värld av död och växling? Kanske han då hade varit en mäktig skald, lärd att spela på hjärtats strängar? Men för svåra brott hade han dömts att åter börja sitt jordeliv, att leva av sina händers arbete, obekant med sin andes makt. Men nu hade hans sorg brutit andens fängsel. Ha... |
Den vilde, okunnige sångaren, den svarta trasten, som hade vuxit bland starar, lyssnade misstroget till de ord, som kommo honom på läpparna. Varifrån fick han makt att tvinga hopen att hänförd lyssna till hans tal? Varifrån fick han makt att tvinga stolta människor på knä, vridande händerna? Han darrade, innan han börj... |
De talen blevo aldrig tryckta. De voro jaktrop, smattrande hornlåtar, väckande, livande, skrämmande, jäktande. Inte att fånga, inte att återge. De voro blixtar och rullande åskdunder. Hjärtan skakade de i dyster ängslan. Men förgängliga voro de, aldrig kunde de fångas. Forsen kan uppmätas till sista droppen, skummets y... |
Den dagen i skogen frågade han de församlade om de visste hur de skulle tjäna Gud. |
– Som Uria tjänade sin konung. |
Nu blev han, mannen på talarstolen, till Uria. Nu red han genom öknen med sin konungs brev. Han var ensam där. Ödsligheten skrämde honom. Hans tankar voro dystra. Men han log, när han tänkte på sin hustru. Öknen blev ett blomsterfält, då han mindes henne. Källor runno upp ur jorden vid tanken på henne. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.