text stringlengths 0 2.04k |
|---|
En vit kyckling tittade fram om husknuten. Han var nästan fullvuxen. Kammen lyste röd som vinlövet. Han spejade och spanade, gol och kallade. Hönsen kommo, en rad vita hönor i fullt språng, kropparna vaggande, vingarna flaxande, de gula benen som trumpinnar. Hönsen hoppade bland de risade ärterna. Slagsmål utspunno sig... |
Den gropiga förstadsgatan, slaskig av höstregn, genljöd av tal. Portarna stodo öppna, fönstren svängde. Huvud stacks mot huvud i undrande viskningar. ”Han har rymt.” Människor viskade, sparvar skreko, trätofflor klapprade: ”Han har rymt. Den gamle skomakarn har rymt. Det lilla husets ägare, den unga hustruns man, det v... |
Så här lyder en visa: ”Gammal man i stugan; ung älskare i skogen; hustru, som rymmer; barn, som gråter; hem utan matmor.” Visan är gammal. Den är ofta kväden. Alla förstå den. |
Detta var en ny visa. Den gamle var gången. På verkstadsbordet låg hans förklaring, att han aldrig ämnade komma tillbaka. Där bredvid hade ock legat ett brev. Det hade hustrun läst, men ingen annan. |
Den unga hustrun var i köket. Hon skötte inga sysslor. Grannkvinnan gick fram och åter, ordnade beskäftigt, satte fram koppar, lade på bränsle, klippte klarskinn, grät så smått och torkade tårarna med disktrasan. |
Kvarterets visa kvinnor sutto styva kring väggarna. De visste vad som passade i sorgehus. De höllo tystnaden vid makt, höllo sorgen vid makt. De firade fridag för att stöda den övergivna hustrun i hennes sorg. Grova händer lågo stilla i skötet, väderbitet skinn bröts i djupa rynkor, tunna läppar knepos ihop över tandlö... |
Hustrun satt bland de bronshyade, milt ljus, med ljuvt duvansikte. Hon grät inte, men hon darrade. Hon var så rädd, att fruktan höll på att döda henne. Hon bet ihop tänderna, så att ingen skulle höra hur de skallrade. Då steg hördes, då knackningar ljödo, då tal ställdes till henne, spratt hon till. |
Hon satt med mannens brev i sin ficka. Hon mindes än en rad därur, än en annan. Där stod: ”Jag kan inte längre uthärda att se på er båda.” Och på ett annat ställe: ”Jag har nu fått visshet om att du och Eriksson ämna rymma.” Och åter: ”Du ska inte göra det, för folks onda tal skulle göra dig olycklig. Jag ska rymma, så... |
Hon förstod det inte. Hon hade inte ämnat bedraga honom. Om hon än gärna språkade med den unge gesällen, vad kom det mannen vid? Kärleken är en sjukdom, men den är inte till döds. Hon hade ämnat bära det livet igenom med tålamod. Hur hade mannen fått reda på hennes hemligaste tankar? |
Hur hon plågades av att tänka på honom! Han måtte ha ängslats och spanat. Han hade gråtit över sina år. Han hade rasat över den unges krafter och mod. Han hade darrat vid viskningar, vid leenden, vid handslag. I brinnande galenskap, i gnisslande svartsjuka hade han gjort det till en hel rymningshistoria, som ännu intet... |
Hon tänkte på hur gammal han måtte ha varit i natt, då han gick. Hans rygg var böjd, hans händer skälvde. Långa nätters kval hade gjort honom sådan. Han hade gått för att slippa denna tillvaro av hetsande tvivel. |
Hon mindes andra rader ur brevet: ”Det är inte min mening att få dig utskämd. Jag har alltid varit för gammal för dig.” Och så en annan: ”Du ska alltid vara aktad och ärad. Tig blott själv, så faller all skammen på mig!” |
Hustrun kände allt större ångest. Var det möjligt, att människor kunde bedragas så? Gick det an att också ljuga så inför Gud? Varför satt hon i stugan, beklagad som en mor i sorg, hedrad som en brud på bröllopsdagen? Varför var det inte hon, som var hemlös, vänlös, föraktad? Hur kan sådant ske? Hur kan Gud så låta bedr... |
Över den stora chiffonjén hängde en liten bokhylla. Överst på hyllan stod en stor bok med mässingsspännen. Innanför spännena gömdes berättelsen om en man och en kvinna, som ljögo inför Gud och människor. ”Vem har ingivit dig, kvinna, att du skulle sådant göra? Se, unga män står här utanför för att föra dig bort!” |
Kvinnan stirrade på boken, lyssnade efter de unga männens fötter. Hon darrade vid varje knackning, ryste vid varje steg. Hon var färdig att stå upp och bekänna, färdig att falla ner och dö. |
Kaffet var i ordning. Kvinnorna gledo sedesamt fram mot bordet. De fyllde i kopparna, togo kaksocker i munnen och började sörpla i sig kokhett kaffe, tyst och anständigt, hantverkarhustrurna först, hjälpgummorna sist. Men hustrun såg inte vad som försiggick. Ångesten gjorde henne alldeles utom sig. Hon hade en syn. Mit... |
En av dem började tala. Hon visste vad som var anständigt, vad som passade i sorgehus. Man hade nu tegat länge nog. Men hustrun for upp som för ett piskslag. Vad ämnade kvinnan säga? |
– Du, Matts Wiks hustru, Anna Wik, bekänn! Du har ljugit länge nog inför Gud och inför oss. Vi är dina domare. Vi ska döma dig och sönderslita dig. |
Nej, kvinnan började tala om männen. Och de andra stämde in så, som tillfället krävde. Det talades inte till männens pris. Allt ont, som män hade gjort, drogs fram. Det var tröst för en övergiven hustru. |
Oförrätt vältades på oförrätt. Underliga varelser, dessa män! De slå oss, de dricka upp våra pengar. De pantsätta vårt bo. Varför i all världen hade Vår Herre skapat sådana? |
Tungorna blevo som drakgaddar, de spydde etter, de sprutade eld. Alla lade till sitt ord. Berättelser hopades på berättelser. Hustrur flydde ur hemmet för rusiga män. Hustrur trälade för odugliga män. Hustrur övergåvos för andra kvinnor. Tungorna veno som pisksnärtar. Hemmens elände blottades. Långa litanior lästes. Fö... |
Sjukdom och fattigdom, barns död, vinterns köld, besväret med de gamla, allt är av mannen. Slavarna väste mot sina herrar. De vände gadden mot den, för vars fot de kröpo. |
Den rymde mannens hustru kände hur det sargade och stack i hennes öron. Hon vågade försvara de oefterrättliga. |
– Min man, sade hon, är god. |
Kvinnorna foro upp, fräste och fnöso. |
– Han har rymt. Han är inte bättre än någon annan. Han, som är gammal, borde ha vetat bättre än att rymma från hustru och barn. Kan du tro, att han är bättre än någon annan? |
Hustrun bävade, hon tyckte sig släpad genom stickande törnsnår. Hennes man räknad bland syndare! Hon blossade av blygsel, ville tala, men teg. Hon var rädd. Hon mäktade inte. Men varför teg Gud? Varför lät Gud sådant ske? |
Om hon toge upp brevet och läste det högt? Då skulle giftströmmen vändas. Ettret skulle stänka mot henne. Dödens fasa kom över henne. Hon vågade inte. Hon önskade till hälften, att en fräck hand hade stuckits i hennes ficka och dragit fram brevet. Hon mäktade inte själv ge sig till pris. Inne från verkstaden hördes en ... |
* |
Flera år efter detta blev en frånskild kvinna gift med en skomakare, som hade varit gesäll hos hennes man. Hon hade inte velat det, men hade dragits till det, som en gädda drages till båtkanten, sedan hon har fastnat på reven. Fiskaren låter henne leka. Han låter henne rusa fram och tillbaka. Han låter henne tro, att h... |
Hustrun till den rymde skomakaren hade avskedat sin gesäll och velat leva ensam. Hon hade velat visa sin man, att hon var oskyldig. Men var var mannen? Brydde han sig inte om hennes trohet? Hon led nöd. Hennes barn gick i trasor. Hur länge trodde då mannen att hon kunde vänta? Hon vantrivdes, då hon ingen hade, som hon... |
Eriksson hade framgång. Han hade butik inne i staden. Hans skodon stodo på spegelglashyllor bakom breda fönster. Hans verkstad växte. Han hyrde våning och satte in schaggmöbler i förmaket. Allt väntade blott på henne. Då hon var alltför trött vid fattigdomen, kom hon. |
Hon var mycket rädd i begynnelsen. Men det drabbade henne inga olyckor. Hon blev tryggare för varje dag och alltmera lycklig. Hon hade anseende bland människor och visste med sig, att hon inte förtjänade det. Detta höll hennes samvete vaket, så att hon blev en god kvinna. |
Hennes första man kom om några år tillbaka till huset i förstaden. Det stod för hans räkning, och han slog sig på nytt ner där och ville börja arbeta. Men han fick intet arbete, och inte heller ville några hyggliga människor umgås med honom. Han föraktades, medan hans hustru njöt stor heder. Det var dock han, som hade ... |
Mannen behöll sin hemlighet, men den var nära att kväva honom. Han kände hur han sjönk, därför att alla höllo honom för en dålig karl. Ingen litade på honom, ingen ville anförtro honom något arbete. Han tog sådant sällskap, som han kunde få, och lärde sig att dricka. |
Medan han var i sitt förfall, kom frälsningsarmén till staden. Den hyrde sig en stor sal och började sin verksamhet. Redan från första kvällen samlades allt slödder till föreställningarna för att göra ofog. Då detta hade hållit på vid pass en vecka, kom Matts Wik med för att deltaga i förlustelsen. |
Det var trängsel på gatan, stockning i porten. Där funnos skarpa armbågar och bittra tungor; gatpojkar och knektar, pigor och hjälpkäringar; fredsam polis och stormig pöbel. Armén var ny och modern. Balerna förvissnade, krogarna försmäktade. Eleganter och hamnbusar, alla gingo på frälsningsarmén. |
Inne i salen var lågt i taket. Längst bort gick en tom estrad. Omålade bänkar, lånade stolar. Uppflisat golv, fuktrosor i taket, lampor, som rykte. Järnugnen mittpå golvet spred värme och kolos. Alla platser blevo fyllda på ett ögonblick. Närmast estraden sutto kvinnor, anständiga som i kyrkan, högtidliga som i brudsto... |
Estraden var tom. Klockan hade inte slagit, föreställningen inte börjat. En visslade, en log. Bänkar sparkades sönder. ”Stridsropet” flög som en drake mellan hoparna. Publiken roade sig själv. |
Sidodörren öppnades. Kall luft strömmade in i rummet. Kaminelden blossade upp. Det blev tystnad. Uppmärksam väntan drog genom salen. Äntligen kommo de, tre unga kvinnor, bärande gitarrer och med ansiktena nästan dolda av bredskyggiga hattar. De störtade på knä, så snart de hade hunnit uppför estradens trappsteg. |
En av dem bad högt. Hon lyfte huvudet, men slöt ögonen. Stämman skar som en kniv. Under bönen var det tyst. Gatpojkar och hamnbusar voro inte ännu komna i farten. De väntade på bekännelserna och de upplivande melodierna. |
Kvinnorna grepo sig an med sitt arbete. De sjöngo och bådo, sjöngo och predikade. De logo och talade om sin lycka. Framför sig hade de en parterr av hamnbusar. Dessa började resa sig, de stego upp på bänkarna. Det drog ett hotfullt larm genom skarorna. Kvinnorna på estraden sågo skymtvis förskräckliga ansikten genom de... |
Vad denna lilla armé var tapper! Ack, är det inte vackert att vara tapper? Är det inte någonting stolt att ha Gud med sig? Det var inte lönt att skratta åt dem i de stora hattarna. Det var det troligaste av allt, att de skulle besegra de valkiga händerna, de grymma ansiktena, de hädande läpparna. |
– Sjung med! ropade frälsningssoldaterna, sjung med! Det är gott att sjunga. De stämde upp en känd melodi. De knäppte på gitarrerna och togo om samma vers gång på gång. De fingo en och annan av de närmast sittande med i sången. Men nu dånade nere från dörren en lättsinnig gatvisa. Toner kämpade mot toner, ord mot ord, ... |
Kvinnornas starka, övade röster stredo mot pojkarnas hesa målbrottsstämmor, mot männens brummande basar. Då gatvisan var nära att duka under, började man stampa och vissla nere vid dörren. Frälsningssången dignade som en sårad kämpe. Bullret var fruktansvärt. Kvinnorna störtade på knä. |
De lågo som maktlösa. Ögonen voro slutna. Kropparna vaggade i tyst smärta. Larmet dog. Frälsningskaptenen började ögonblickligen: |
– Herre, alla dessa ska du göra till dina. Tack, Herre, att du vill föra dem alla in i din krigshär! Tack, Herre, att vi får föra dem till dig! |
Folkmassan gnisslade, tjöt, skränade. Det var, som om alla dessa strupar hade kittlats av en skarp kniv. Det var, som om människorna hade fruktat att bli övervunna, som om de hade glömt, att de hade kommit frivilligt. |
Men kvinnan fortsatte, och det var hennes skarpa, skärande röst, som segrade. De måste höra. |
– I väsnens och skrien. Den gamle ormen inom er vrider sig och rasar. Men detta är just tecknet. Välsignelse över den gamle ormens rytande! Det visar, att han plågas, att han är rädd. Skratten åt oss! Slån ut våra fönster! Jagen oss bort från estraden! I morgon skolen I tillhöra oss. Vi skola besitta jorden. Hur viljen... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.