text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Över blåsiga strandängar och sumpiga fäladsmarker går vägen från fiskläget till staden. En fjärdedels mil lång är den, och en sägen påstår, att invånarna i fiskläget äro så rika, att de skulle kunna belägga den med blanka silverpengar. Egendomligt behag skulle detta skänka vägen. Glimmande som en fiskbuk, skulle den me... |
Gamle Mattsson hade kanske också haft någon hugnad, om han hade fått sätta ner sina tunga sjöstövlar på klingande silver, ty visst är, att han nu en tid kom att gå den vägen oftare, än han skulle ha önskat. |
Han hade inte haft ”klara papper”. Det hade inte kunnat bli någon lysning av. Detta berodde därpå, att han hade rymt från bruden förra gången. Det drog ut på tiden, innan kyrkoherden hann skriva till konsistorium om hans sak och utverka tillåtelse åt honom att få ingå nytt äktenskap. |
Så länge väntetiden varade, kom gamle Mattsson in till staden varje expeditionsdag. Han satte sig nere vid dörren i pastorsexpeditionen och dröjde där i tyst förbidan, till dess alla hade talat ut. Då reste han sig och frågade om kyrkoherden hade någonting till honom. Nej, det hade han inte. |
Kyrkoherden förvånade sig över den makt, som den allt betvingande kärleken hade fått över denne gamle man. Där satt han i tjock, stickad ylletröja, höga sjöstövlar och vindfaren sydväst, med ett skarpt, klokt ansikte och långt, grått hår, och väntade på att få lov att gifta sig. Kyrkoherden tyckte, att det var eget, at... |
– Mattsson har bråttom med det här giftermålet, sade kyrkoherden. |
– Å ja, det är bäst, att det blir gjort snart. |
– Kunde inte Mattsson likaså gärna avstå från hela saken? Mattsson är inte ung längre. |
Kyrkoherden skulle inte förundra sig alltför mycket. Han visste nog, att han var för gammal, men han var tvungen att gifta sig. Det var ingen hjälp för det. |
Och så kom han igen vecka efter vecka under ett halvt år, till dess äntligen tillåtelsen kom. |
Under hela denna tid var gamle Mattsson en jagad man. Runtom den gröna torkplatsen, där de bruna fiskgarnen voro uthängda, längs de cementklädda murarna kring hamnen, vid fiskborden på torget, där torsken och krabborna såldes, och långt ute på sundet, där sillstimmen förföljdes, brusade en storm av undran och åtlöje. |
– Jaså, han skulle gifta sig, han, Mattsson, som löpte bort från sitt eget bröllop! |
Och man skonade varken brud eller brudgum. |
Men värst för honom var, att ingen kunde skratta mer åt hela saken än han själv. Ingen kunde finna den löjligare. Mors porträtt höll på att driva honom till förtvivlan. |
* |
Det var första lysningsdagens eftermiddag. Gamle Mattsson, som alltjämt var en av tal och undran jagad man, gick längs hamnarmen ända ut till den vitmenade fyren för att få vara ensam. Där ute råkade han fästmön. Hon satt och grät. |
Han frågade henne då om hon hellre hade velat ha någon annan. Hon satt och petade loss små kalkstycken från fyrens vägg och kastade dem i vattnet. Hon svarade ingenting till en början. |
– Var det kanske någon hon tyckte om? |
– Å nej, visst inte. |
Där ute vid fyren är vackert. Sundets klara vatten svallar runtom den. Den flacka stranden, fisklägets små regelrätta hus och den fjärran staden, allt överstrålas av dess eviga skönhet. Ur de mjuka töcken, som gärna insvepa den västliga horisonten, kommer då och då en fiskarbåt framilande. I djärv kryssning styr den mo... |
Det kom en båt in i hamnen, medan gamle Mattsson stod ute vid fyren. En ung karl, som satt vid rodret, lyfte på hatten och nickade åt flickan. Gubben såg, att det lyste till i hennes ögon. |
”Jaså”, tänkte han, ”har du gått och blivit kär i den grannaste karlen i fiskläget? Ja, den får du aldrig. Likaså gärna kan du gifta dig med mig som att vänta på den.” |
Han märkte, att han inte kunde undkomma mors porträtt. Om flickan hade tyckt om någon, som det hade varit någon rimlighet att hon hade kunnat få, så hade han haft en vacker anledning att bli kvitt hela saken. Men nu tjänade det ingenting till att ge henne fri. |
* |
Fjorton dagar därefter stod bröllopet, och ett par dagar senare kom den stora novemberstormen. |
En av fisklägets båtar råkade då i drift neråt sundet. Roder och master voro borta, så att den var alldeles redlös. Gamle Mattsson och fem andra voro ombord, och de drevo omkring utan föda under två dagar. Då de bärgades, voro de alldeles förbi av mattighet och köld. Allt i båten var klätt med is, och deras våta kläder... |
Mången tyckte, att det var egendomligt, att han hade fått den idén att gifta sig strax före olyckshändelsen, ty den lilla kvinnan han hade fått blev honom en god vårdarinna. Hur skulle det ha gått honom, om han hade blivit liggande så där hjälplös, medan han hade varit ensam? Hela fiskläget erkände nu, att han aldrig h... |
– Hon får inte svårt att bli omgift, sade man. |
Gamle Mattsson berättade varje dag, medan han låg sjuk, historien om porträttet för sin hustru. |
– Du ska ta det, när jag är död, likasom du ska ta allt mitt, sade han. |
– Tala inte om sådant! |
– Och du ska ge akt på mors porträtt, när de unga karlarna friar till dig. Sannerligen här finns någon i hela fiskläget, som förstår sig på giftasaffärer bättre än det porträttet. |
EN FALLEN KUNG. |
”Mitt var fantasiens rike, |
nu är jag en fallen kung.” |
Snoilsky. |
Det klapprade mot gatstenarna, trätofflorna smällde i orolig takt. Gatpojkarna skyndade förbi. De slamrade, de visslade. Det var språngmarsch. Husen skakade, och från gränderna rusade ekot fram som en bandhund ur sin bur. |
Det syntes ansikten bakom fönsterrutorna. Hade det hänt något? Var det något på färde? Larmet drog sig bortåt förstaden. Tjänstflickorna skyndade dit, följande gatpojkarna. De slogo ihop händerna och skreko: |
– Bevare oss, bevare oss! Är det mord, är det brand? |
Ingen svarade. Klapprandet hördes långt borta. |
Efter flickorna kommo stadens visa matronor ilande. De frågade: |
– Vad står på? Vad stör förmiddagslugnet? Är det en vigsel? Är det en begravning? Är det en eldsvåda? Vad gör tornväktaren? Ska staden brinna ner, innan han börjar klämta? |
Hela hopen stannade framför skomakarens lilla hus borta i förstaden, det lilla huset, som hade vinranka kring dörrar och fönster och där nedanför, mellan gatan och huset, en alnsbred trädgård. Lusthus av strå, boskéer för en råtta, gångar för en kattunge! Allt ordnat på bästa sätt. Ärter och bönor, rosor och lavendel, ... |
Gatpojkarna stodo närmast, spejade och rådslogo. De blanka, svarta fönsterrutorna släppte inte fram blickarna längre än till de vita trådgardinerna. En av pojkarna klängde sig fast i vinrankan och tryckte ansiktet mot rutan. |
– Vad ser han? viskade de andra. Vad ser han? Skomakarverkstaden och skomakarbänken, smörjburkar och läderbuntar, läster och pligg, ringar och remmar. Ser han ingen människa? Han ser gesällen, som klackar en sko. Ingen mer, ingen mer? Stora, svarta flugor springa över rutan och göra hans syn ostadig. Ser han ingen mer ... |
Hopen stod stilla, gissade och undrade. Det var sant således. Den gamle skomakaren hade rymt. Ingen ville tro det. Man stod och väntade på tecken. Katten kom ut på det branta taket. Han spände ut klorna och gled ner mot takrännan. Jo, husbonden var borta, katten hade fri jakt. Sparvarna flaxade och skreko, alldeles hjä... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.