text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Hon läste om alla grymheter och förfärligheter, som dessa svarta människor utövade. Hon läste om de avskyvärda gamla kvinnor, som följde krigshären, och som efter ett slag gingo omkring ute på stridsplatsen och plundrade och styckade de döda. |
Det var slut med Teresa. Hon var förskrämd. Hon vågade inte läsa mer. |
Nino sköt toppmössan tillbaka och frågade vad hon hade trott att folk gjorde ute i krig. Hade hon inte tänkt sig, att man blev dödad där? – Nej, hon visste inte vad hon hade trott. Hon hade alls inte tänkt detta. Hon hade bara tänkt på att de svarta skulle bli slagna och att italienarna skulle vinna en stor seger. |
Så kom ett brev från löjtnant Ugo, däri han ännu en gång sade henne farväl. Ångbåten, som skulle föra honom över till Afrika, skulle avgå nästa dags afton. |
På natten voro Teresa och Nino på väg till Neapel. Vad skulle hon göra där? Nino trodde, att hon ville se fästmannen än en gång, innan han reste, men själv visste hon alls inte varför hon for. Hon kunde inte låta vara. Och ingen annan än Nino hade hon velat ha till sällskap. |
På morgonen, så snart de hade kommit till Neapel, sökte hon upp sin löjtnant i kasernen. Han kom ut emot henne yr och brådskande, men synbarligen smickrad och rörd över att hon hade kommit för att säga farväl. Men Teresa blev dödsblek, när hon fick se honom. Han bar nu en ljus uniform av gulgrått linne med ett brett, k... |
Han måste genast in igen till sina soldater. Kunde hon då inte få träffa honom på hela dagen? Jo, de kunde äta frukost samman vid ettiden. Han kunde vara ifrån två timmar då. Så stämde de möte, och han skyndade bort. |
Jo, det var en dag! Nino och hon gingo och satte sig på en bänk nere i ”villan”, medan de väntade. Hon gjorde ingenting annat än frågade Nino vad klockan var. |
Så snart hon blev ensam med Nino, blev hennes ansikte stelt och blekt som statyernas, som stodo runtom dem, och hennes ögon tycktes inte se mer än deras. Nino frågade henne varför hon stirrade så besynnerligt framför sig. Hon svarade, att hon satt och betraktade hans lik. Hela natten hade hon sett honom ligga död i en ... |
Nino försökte säga henne något, som kunde trösta henne och inge henne en smula hopp. Han påminde henne, att löjtnant Ugo var tapper. Han skulle nog reda sig mot barbarerna. |
Vad hjälpte det att vara tapper, sade hon, då fienden låg gömd i snåren och siktade på det blåa bandet? Hade Nino lagt märke till det blåa bandet? Varför var det blått, det dödsbandet, varför var det inte rött som blod? |
De sutto mestadels tysta. Teresa orkade inte tala med Nino, men hon ville, att han skulle sitta bredvid henne hela tiden. Hon tog löfte av honom, att han inte skulle lämna henne. Inte lämna henne på hela dagen. |
– Nej då, Teresa. |
Och Nino satt och tänkte på hur underbart det var, att Teresa ville ha honom bredvid sig som ett stöd i sin stora sorg, att hon gav honom allt sitt förtroende, att han, Nino, egentligen stod henne mycket närmare än den andre. |
Han undrade om det skulle ha varit mycket annorlunda, om hon hade älskat honom. Han tänkte till och med, att hon tyckte om honom mer, än hon visste. Och det underligaste var, att han tänkte på detta i dag, då han såg hur hon var nära nog vansinnig av fruktan för att det skulle hända den andre något ont. |
Nino var också med om frukosten. Löjtnant Ugo beställde ett enskilt rum, och så åto de tre tillsammans. |
Till en början visade sig Teresa munter, hon föreföll lika sorglös, som om de hade suttit hemma på osterian, och Nino trodde, att det var hennes mening att kasta ifrån sig all oro under dessa två timmar och endast och allenast vara lycklig. Hon var till och med mycket muntrare, än hon brukade, hon koketterade för löjtn... |
Det serverades både Asti spumanti och Lacrymæ Christi, och Nino drack, som han aldrig hade druckit förr. Men han lyckades varken göra sig döv eller blind. |
Till sist, då Nino tänkte sig, att löjtnant Ugo borde vara smått tokig av hennes ögonkast och hennes kyssar, lutade hon sig fram emot denne och frågade liksom halvt på lek om han inte kunde låta bli att resa. Kunde han inte på något sätt laga så, att han finge stanna hemma? |
Han skrattade åt henne. Nej, han kunde inte komma undan. |
Kunde han inte bli sjuk? Göra sig sjuk? |
Nej, nej, han kunde inte. |
Men hade han då tänkt på hur lång tid det nu skulle dra om, innan de finge fira bröllop? |
Löjtnanten förstod knappast, att hon menade allvar. Jo, visst hade han tänkt på detta med bröllopet, men det kunde ju inte hjälpas. |
Teresa log inte mer, utan talade med en röst, som skälvde av rörelse. Hon bekände, att hon hade längtat, sedan han hade rest. Hon kunde inte vara skild från honom en dag. Kunde han inte hitta på någon förevändning för att få stanna? |
– Teresa, sade han, jag vore ju en vanärad man. Be mig inte! |
– Vanärad? sade hon med inställsam röst. Hur kan du säga något sådant? Du skulle ju inte stanna hemma av feghet, utan därför att jag älskar dig så högt, att jag inte kan låta dig gå. |
Löjtnanten kysste henne, men han tycktes inte uppfatta hennes böner som annat än ett löst infall. |
Då började hon med något annat. |
Om det nu skulle bli ett slag och de svarta började skjuta, ville han då lova henne att ta bort det blåa bandet? |
Nej, det ville han inte, han fick inte. |
Överhuvudtaget trodde nog löjtnanten, att allt detta var ett skämt. |
Nino såg hur Teresa sänkte huvudet liksom uttröttad. När hon såg upp, var varje spår av munterhet borta ur hennes ansikte. Hon var sådan, som hon hade varit på förmiddagen. |
Nu började hon att med en häftig ordström berätta honom allt det, som hon hade fått höra om det främmande landet och om de svartas krigföring. Hon talade om bergen och taggväxterna och hungersnöden. När hon berättade om mulåsnorna, skrattade han och sade, att det inte var sant. |
Hon talade om löjtnant Petrini, som blev bränd av shoanernas kvinnor. Visste han det, eller visste han det inte? Och vad var det för ära att vinna i strid med barbarer? Och de sköto ner alla officerare, visste han det? De togo sikte på de blåa banden och sköto på officerarna. |
– Ah, Teresa, sade han, vill du skrämma mig? Är det där ord för en romarinna? |
Ja, ja, just för en romarinna! Romas kvinnor hade aldrig tillåtit, att man berövade dem vad de älskade. Och nu skulle han veta, att hon hade kommit bara för att säga honom, att hon säkert visste, att han skulle falla, om han reste nu. Hon såg honom död framför sig. Hon såg honom styckad och blodig framför sig. |
När hon hade sagt detta, lade hon inte mer band på sig, utan visade honom all sin förtvivlan. Hon kastade sig på knä för honom, grät, bad, tiggde. |
Han blev mycket rörd, men också något besvärad. Ett ögonblick såg han bort till Nino, liksom undrande vad han skulle taga sig till. Nino drog fram sin klocka. Ja visst. Det var det enda han kunde göra. Säga, att tiden var utlupen och så gå. |
– Vad vill du? sade löjtnanten, vad vill du, att jag ska göra? Jag kan inte komma undan. |
– Låtsa, att du är sjuk! De är många nog, som reser. Det är styggt att resa. De där ute försvarar endast hus och hem. Du kan inte vilja strida emot dem. |
– Om jag stannar, är det förbi med mig. |
– Du ska dö där ute, och det är ingenting att dö för. De svarta har inte gjort oss något. Låt dem vara i fred! De vill inte ta vårt land, varför ska vi taga deras? |
– Teresa, sade löjtnant Ugo, säg nu ett modigt farväl till mig såsom i Roma! Nu måste jag gå. |
– Måste? |
– Ja. |
– Gå då! |
– Teresa! |
– Gå då! Jag ska försöka att inte mer tänka på dig. Du är död för mig. |
Hon steg inte upp, utan låg kvar på golvet. Hon inte ens såg på honom. Han strök henne över det blåsvarta håret. Hon rörde sig inte. Han suckade tungt, visste inte vad han skulle säga eller göra, utan gick verkligen |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.