text stringlengths 0 2.04k |
|---|
ROMARBLOD. |
Har ni varit i Rom, så har ni väl lagt märke till de små lantgårdarna utanför stadsmuren. Man har ett par tunnland jord, där man odlar kronärtskockor, ärter och blomkål, alltefter årstiden. Man har ett par långa, halmtäckta boningshus, ett lågt åsnestall, en stor, murad brunn med sadeltak och ett par hönsburar. Man har... |
Och så för att kunna leva litet bättre, ty grönsaker och höns lämna ingen lysande vinst, skaffar man sig ett par stora fat romerskt slottsvin och lägger upp dem i den ena av de långa stugorna, som inte ha mer än ett rum vardera. Där inne ställer man också fram en disk och en hylla med literflaskor och glas, men ute på ... |
Nino Beppone hade nu i tio år varit kypare på en sådan där liten osteria, men man ska inte tro, att han hade stannat där så länge för lönens eller drickspengarnas skull, eller därför att han inte dugde till något annat. Tvärtom, Nino var en präktig, ja, rentav en bildad ung man. Om han nöjde sig med att vara kypare på ... |
Ah, hur Nino älskade henne! Hon var så vacker. Hon var vacker just så, som Nino ville ha det, med stora, starka drag och höga, klara färger. Hennes gång var så stolt och lätt som en drottnings. Hon talade med en klar, klingande röst och så tydligt, att ingen stavelse av orden kunde tappas bort. Hon skrattade så rent, s... |
Alla, som kommo in på osterian, ville beställa av henne och fordrade, att hon alltid skulle vara till hands bakom disken. |
– Var är Teresa? frågade de ovillkorligen, om de inte sågo henne. Och det kunde Nino väl förstå. Visste han inte själv hur mycket bättre soppan smakade, när hon hade öst upp den ur grytan, än när den serverades av hennes systrar? Det var alls inte underligt, att varenda människa ville ha med henne att göra. Var det int... |
Han var säker om att folk kom in på osterian långt mindre för att dricka vin än för att få anförtro Teresa alla sina sorger. Om åsnan var död, om man hade blivit slagen i bollspelet eller om den galningen Piero hade gått och satt kniven i någon, så var det en lättnad att berätta det för henne. Det kunde ibland hända, a... |
De andra systrarna gifte sig, så snart de hade fyllt sina sexton år; en flyttade bort och en stannade kvar hemma med man och barn. Men Teresa ville inte gifta sig, och Nino visste nog varför. Han visste väl, att hon varken ville ta honom eller någon annan av lantfolket. Teresa var stolt, hon skulle aldrig gifta sig med... |
Ja, ja, Teresa var mycket stolt. Man såg det av det sätt, varpå hon satte håret högt uppe på huvudet, alldeles som en signorina, och på hennes kyrkkläder. Ute på osterian gick hon i grönt förkläde och bar en röd duk om halsen, men då hon gick in i Rom, var hon alltid svartklädd. Och hon hade en stor hatt med brättet i ... |
Naturligtvis tyckte Nino, att det skulle ha passat Teresa att bli en signora. Det enda onaturliga var, att hon inte förstod, att hon redan var det. |
I själva verket var Nino mycket nöjd med detta, att Teresa inte ville gifta sig med en campagnabo. Han själv hade inte något hopp att få henne. Han var rund och tjock som en mjölsäck, och han hade en sådan där grå mjölnarhy. Och endast ett par små streck till ögon! Nino visste, att han var alldeles för ful för Teresa. ... |
Dagarna där ute på lantgården tycktes Nino vara fulla av salighet. Om mornarna, då Teresa gick och ställde med sina fåglar, bar Nino skålen med majsen åt henne. På förmiddagen hjälpte han henne att rensa bort ogräs och att göra i ordning grönsakerna, som skulle sändas till torget. Och om kvällarna, då arbetsfolk, som g... |
Men de kvällar, då inga kunder kommo, satt Nino och berättade Teresa om det, som han hade läst i sina böcker. Då lät hon honom berätta hela det gamla Roms historia, och framför allt ville hon höra talas om plebejers upphöjande till patricier och om de mäktiga romerska matronorna. Nino visste nog varför. Samma blod! Hon... |
När hon hade fyllt fyra och tjugu år, hörde Nino människor säga, att det snart skulle bli för sent för henne att få en man. Hon var inte vacker mer. Nino kunde inte förstå vad de menade. Var hon inte vacker? |
En dag märkte han ändå, att de hade haft rätt. Hon hade verkligen varit avbleknad, hon hade varit på väg att bli gammal. Han hade inte gett akt på det förut, men nu såg han det, därför att hon började stråla upp igen. All hennes ungdoms skönhet lyste åter upp hennes ansikte. Vad var detta för ett under? Nino blev nästa... |
Varje afton kom nu en liten löjtnant ut till osterian. Ack, ack! Nino kunde inte neka till att det var det nättaste ting man kunde se! Han hade en uniform i svart och silver och ett mjukt, barnsligt ansikte. Han hade blivit kär i Teresa, redan första kvällen han hade sett henne. Och hon, hade hon fått igen sin skönhet ... |
Den stackars Nino började med ens hata krig och krigare. Italien förde krig med Abessinien, och han tyckte, att det var nog elände, att Italiens krigare drogo över havet för att ofreda ett främmande folk, som intet ont hade gjort, det var nog med det elände de anställde där ute. Här hemma kunde de låta bli att vålla fo... |
Nino uppsökte likasinnade och kom in i fredsföreningar. Här uppträdde han som talare och yrkade på krigshärens avskaffande. Italien skulle inte bli stort som ett stridens land, utan som ett fridens. |
– Låt oss få slut på det där afrikanska äventyret! Låt oss få hem våra soldater och sätta dem i lantbruksskola! Det var Ninos ord. |
På dessa föreningsmöten kände sig Nino som en mäktig man. Han satte upp adresser till ministrarna och adresser till kungen. Han blev snart en av de ledande. Han blev en av de mest omtyckta talarna. Stackare, stackare! |
Men då Nino kom hem ifrån ett sådant där möte, där han hade avskaffat kriget och krigshären, kom Teresa emot honom. De stannade vid brunnen, där de alltid brukade sitta och prata, och Teresa ville tala krig. Det pågående kriget brydde hon sig inte om, men hon ville veta vad romarna hade utfört i forna dagar. Nu ville h... |
Medan Nino berättade, blev Teresa strålande skön. Lyktan, som hängde på brunnstaket, visade henne för Nino underbart vacker med ett hemlighetsfullt leende över läpparna. Nino förstod, att hon endast kunde älska en hjälte. Men han, som inte kunde neka henne att berätta om dessa avskyvärda blodbad, vad var han? Han var f... |
Hon blev till sist förlovad med löjtnant Ugo, och Nino tänkte allvarligt på att göra sig fri och söka en annan tjänst. Men han kunde inte, hon var så god emot honom just då. Han fick vänta till efter bröllopet. |
Teresa glömde inte Nino ett ögonblick. Hans födelsedag inföll dagen efter förlovningen, och Nino var dyster på morgonen och menade, att detta skulle bli den sorgligaste dagen i hans liv. Men han hade aldrig blivit så firad förr. Teresa hade sytt näsdukar åt honom med monogram, som räckte över halva duken. Hon hade ocks... |
På natten kunde Nino inte låta bli att gråta. Han hade märkt, att hon i de dagarna gav sina fåglar dubbla ransoner, åsnan hade fått ny halm, och katten fick sitta på hennes axel, så länge den ville. Nino hade aldrig förr känt sig så jämställd med katten, åsnan och fåglarna. |
Så glad som hon var över att hennes fästman var officer! Näst det, att han var en signor, tyckte hon om, att han var militär. Nino hörde en gång vad hon svarade, då man frågade henne om hon fruktade, att han skulle bli sänd till Afrika. |
– Gud, att han finge fara! sade hon. Så skulle ni få se, att det bleve annat av. |
Nå, detta hände just vintern nittiosex, då man gick och väntade på att det skulle bli något av där ute i Afrika. Man skickade ut skepp på skepp med trupper, men man hörde aldrig, att de råkade på kejsar Menelik och hans shoaner. Trupperna lagrades upp borta i trakten av Adua, det var allt, vad man visste. Det var, som ... |
Teresa var storartad, då hon framemot slutet av februari fick veta, att löjtnant Ugo måste avgå till Afrika. Nino såg inte en tår i hennes ögon. Hon tänkte bara på att nu äntligen skulle det komma till drabbning och seger. Nu skulle hennes arma Italien bli hulpet. |
Hon gjorde en avskedsbjudning för fästmannen och hans kamrater. Det var en härlig fest. Castello-romanovinet flöt utan hejd. Hon hade slaktat sina fetaste kalkoner och plockat de första kronärtskockorna. Och hon hade lagat till tårtor och sötsaker i oändlighet. |
Den stackars Nino hade måst hjälpa henne med alla tillrustningar. Han hade rest en flaggstång på brunnstaket, där hon hade hissat Italiens flagga. Han hade också förfärdigat transparanger, på vilka lästes: Leve armén! Lycka åt våra tappra soldater! Allt för Italien! och andra höga ord. Ja, Nino var den, som hade hängt ... |
Men på kvällen, då de små lustbomberna knallade kring gästernas fötter, då inte bara stråtaken över bänkarna, utan också hönsburarna, brunnen och boningshusen strålade av grön-röd-vita lyktor, och då Nino antände bengaliska eldar ute bland kronärtskockorna, såg han, om ingen annan, vad hon menade. Det var, som om hon m... |
– Gå och gör allvar av det! Romas kvinnor vill se nya triumftåg skrida upp mot Campidoglio. |
Ingen visste bättre än Nino hur Teresa älskade den där lille nätte mannen, som skulle gå ut emot barbarerna. Och när han såg hur hon lät honom gå utan att beklaga sig, utan att visa ett ögonblicks svaghet, måste han beundra henne nästan mot sin vilja. ”Hon skulle ha kunnat vara en av det gamla Roms matronor”, tänkte Ni... |
Då löjtnant Ugo avreste med sin trupp till Neapel, där den skulle inskeppas till Afrika, följde Nino Teresa till järnvägsstationen. |
Det var på natten. Soldaterna kommo tågande i rask takt, runtom dem svärmade gatpojkar, släktingar och krigsentusiaster. Nere vid stationen inväntades de av Roms sindaco och flera generaler. Där höllos tal, där ropades: ”Leve Italien!”, där kysstes och blomsterkastades. |
Teresa stod blek av hänförelse, hon klagade inte med ett ord. Det var fina damer nere vid stationen, som delade ut blommor till soldaterna, och hon följde deras exempel. Och hon bad de unga krigarna, att de inte skulle komma tillbaka, förrän de hade intagit Meneliks huvudstad. Löjtnant Ugo omfamnade henne och lovade at... |
Men löjtnant Ugo hade inte varit borta i två dagar, han hade alls inte hunnit avresa till Afrika, förrän det hände, att den stora svärmen, som hade varit upplagrad vid Adua, började röra på sig. Den tågade fram mot abessinierna och blev slagen och uppriven. |
Det var just då, när ingen tänkte på annat än den seger, som måste vinnas där borta, sedan så oerhört mycket folk hade blivit ditsänt. Kungen själv hade begivit sig till Neapel för att se de sista truppernas avfärd. Ena dagen talade han till dem om den ära de skulle förvärva åt det älskade Italien, andra dagen kom ett ... |
Just egendomligt att tänka hur telegrammen träffade i de dagarna! Meneliks kulor hade endast kunnat fälla sjutusen man, men telegrammen togo upp kulornas verk, kommo från Aduas högslätt, passerade Medelhavet och nådde målet. Ack, inte ett enda italienskt hjärta kom oskadat undan! |
Teresa kom till Nino alldeles tillintetgjord. |
– Vad har skett där ute, Nino? frågade hon, hur har det kunnat gå så illa? |
Och Nino berättade henne, att italienarna hade blivit slagna, inte så mycket av sina mänskliga fiender som av den övermäktiga naturen. Där ute måste man klättra i berg, av vilka de lägsta voro som Sabiner- och Albanerbergen, ställda på varandra. Där funnos inga vägar, utan man tågade fram på en mark, beväxt med tistlar... |
Men det var ju inte att sända folk till! Ett land, där man måste äta mulåsnor! |
Nej, det var också Ninos mening. |
Och nu fick Nino sjunga ut. Nu fick han tala om för Teresa hur gräsligt kriget var. |
De läste tidningarna tillsammans. De läste om att man fruktade, att de trupper, som nu drogo ut, skulle möta Menelik och shoanerna på hamnkajen i Massaua. De, som foro ut nu, de foro till en säker död. |
Teresa läste också, att barbarerna framför allt sköto på officerarna. De togo sikte på deras blåa rangmärke och plockade ner dem, då de ryckte fram med sina soldater. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.