Datasets:
jasleen02
/
LanguageTechnologyLab1

Dataset card Data Studio Files
xet
 Community
1
text
stringlengths
0
2.04k
Han tryckte Ninos hand med ett ångestfullt grepp. Det var, som om han hade anförtrott Teresa åt honom.
På kvällen emot tiotiden stodo Nino och Teresa nere vid hamnen. Ett par stora ångare lågo ute på redden, färdiga att avgå, och en mängd båtar lågo och väntade för att föra trupperna ut till dem. Några tusen människor trängdes nere på kajen för att åse avfärden.
Men det var en stor skillnad på denna avfärd och dem, som hade försiggått förut under vintern. Förut hade man inte kunnat jubla nog, då soldaterna fördes ombord. Nu, efter nederlaget, var det ingenting annat än dysterhet både över de resande och de avskedstagande. Man skulle nu helst ha velat borra båtarna, så att de i...
Soldaterna kommo tågande ner till hamnen, så tysta, som om de hade velat smyga sig bort. Ingen musik, intet skjutande, inga leverop! Från den åskådande mängden hördes ett dovt mummel av harm, och man påskyndade inskeppningen så mycket som möjligt. Man var inte fullt säker på att inte folket kunde falla på den tanken at...
Teresa tycktes hoppas något sådant.
– De ska inte tillåta det, Nino, sade hon. Alla dessa män ska inte tillåta, att deras söner föres bort för att slaktas av barbarerna.
Men det ena båtlaget efter det andra fördes ut till ångarna, och mängden lät det ske. En och annan bröt sig in i soldatflocken, men bara för att kyssa och säga farväl. Nino såg löjtnant Ugo stå vid kajen och övervaka nedstigandet i båtarna.
Så var var Teresa? Nyss hängde hon vid Ninos arm, men nu såg han henne nere vid tilläggsplatsen. Hon slog armarna om löjtnant Ugo. Han kysste henne och ville göra sig fri från henne. Det var hans tur att stiga i.
Hon tycktes också dra sig undan, men så såg Nino något blankt lysa i hennes hand. Det såg ut, som ville hon omfamna fästmannen än en gång. I detsamma vacklade denne och skrek till.
Nino var där nere. Han ryckte till sig Teresa. Han drog henne med sig in i folkhopen.
– Stå stilla här!
Hon skrattade med ett nästan fånigt skratt.
– Han ska inte resa nu, Nino, sade hon.
Nino grep henne om handleden.
– Tig! sade han och tryckte, så att det gjorde ont.
– Gendarmerna kan gärna …
Nino tryckte till med ett järngrepp, och hon teg.
Det var en trängsel, ett slitande hit och dit. Nino höll sig ihärdigt kvar inne i denna täta villervalla. Han försökte inte fly.
– Rätt så! viskade en neapolitanare till Nino. Stå bara stilla, så att inte gendarmerna fattar misstankar! Ingen neapolitanare ska förråda er.
Teresa började med ens snyfta.
– Låt vara med det där! sade Nino.
Och hennes tårar upphörde. Hon stod tyst och stilla, så länge som Nino ville. Han hade allt väldet.
Löjtnant Ugo blev upplyftad och bortburen. Gendarmerna började spana efter den, som hade sårat honom. Nino och Teresa hörde dem göra frågor bland mängden. ”Vartåt hade kvinnan flytt? Hade någon sett henne?”
Det var en hög signorina – nej, en liten! Här hade man sett henne, nej, här! – Hon hade tagit vägen till järnvägsstationen. – Nej, till Santa Lucia! Och polismännen spridde sig till höger och vänster.
Om en stund förde Nino Teresa till järnvägsstationen. Och de reste djärvt hem. Nino litade på att löjtnant Ugo inte skulle ange Teresa.
Han läste också i tidningen nästa dag, att löjtnanten hade förklarat, att han aldrig förr hade sett den kvinna, som hade sårat honom.
Löjtnantens sår var inte farligt. I nästa vecka kom det ett brev från honom till Teresa.
Alltsedan resan till Neapel lät hon sig i allt styras och ledas av Nino. Nu kom hon också fram till honom med brevet.
– Läs det, Nino! bad hon.
Han bröt brevet, och hon stod skälvande.
– Är det slut, Nino? frågade hon.
Nino svarade ja, så ängsligt, som om han hade förkunnat henne en dödsdom.
– Låt mig då höra det! sade hon och rätade på sig.
Nino läste upp för henne, att löjtnant Ugo inte mer älskade henne. ”All min kärlek är död inom mig”, skrev han, ”min stackars kärlek är död.”
Hon höjde föraktligt på axlarna.
– En signors kärlek tål då inte att se blod, sade hon.
”Du, Teresa”, skrev löjtnant Ugo, ”du var för mig fäderneslandets stolthet, du var det pånyttfödda Roma, du var forntidens starka kvinna, du var den, som skulle än en gång göra romare till hjältar, du skulle ha själsstyrka nog att sända oss ut för att erövra världen. Förlåt mig, att jag tog miste! Jag vet nu, att de ga...
Teresa lade sin hand på Ninos.
– Jag vill inte höra mer, sade hon.
Nino teg.
– Om jag inte hade gjort det, Nino, sade hon, skulle han nu vara död. Jag förstår inte vad han menar. Jag såg honom ligga död i en bergskreva. Han skulle ha legat där nu, om jag inte hade varit. Hur kunde jag då låta honom resa?
– Tycker också du, Nino, att jag är feg? frågade hon. Är jag vansläktad? Har jag ingen droppe romarblod i mina ådror?
Nino såg upp på henne, där hon stod framför honom skön och stolt och trotsig. Han älskade henne, som han alltid hade gjort, och han såg framför sig hela sin framtid. Hon skulle aldrig bli gift, han skulle aldrig kunna lämna henne, och de skulle leva tillsammans livet igenom, hon som härskarinna, han som dräng. Den tid,...
– Säg mig, Nino, frågade hon, var det gamla Roms kvinnor vilddjur? Tillät de, att man berövade dem vad de älskade?
Aldrig hade Nino insett så väl som just då vad som gjorde det nya Italien olikt det gamla, men han tillslöt ögonen för alla historiens vittnesbörd, för han var på nytt bliven Teresas slav och träl och svarade, som hon önskade, att i hennes ådror flöt romarblod, det ädlaste romarblod.
I VINETA.
I.