text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Då bönderna i Bredane såg den där leken första gången, tänkte de intet ont om den. Men nästa vår märkte de, att åkrarna, som låg närmast havet, var nersandade. |
Det var bara ett tunt sandlager, och det tycktes inte vara till stort men för växtligheten. Men hela den sommarn blev ofantligt torr och blåsig. Säden kunde inte växa, den vissnade bort, krympte ihop till ingenting. Under den låg matjorden torr som fnöske, och varje dag rev blåsten upp hela skyar av den och förde bort ... |
År efter år sandade vinden ner allt flera fält, och bönderna fick allt mindre jord att odla. De förde nog kamp mot sanden, reste stängsel och grävde diken, men ingenting tycktes hjälpa. Om de plöjde och harvade, var det, som om de hjälpte vinden att riva upp sanden, och om de lät jorden ligga i fred, blev den snart så ... |
Det var inte nog med att flygsanden förstörde åkrarna: det var ingen ände på den otrevnad den medförde. Den låg i drivor på dörrtröskeln, då man om mornarna öppnade stugdörren, den piskade en i ansiktet, då man gick ute, den rusade ner genom skorstenen och blandade sig i maten, och på vägar och stigar lade den sig i så... |
Snart kunde invånarna i byn inte härda ut längre. Om några år rev ett par av dem ner sina hus och satte upp dem längre inåt landet. Varje vår flyttade någon, och till sist fanns det bara en enda gård kvar av hela byn. |
Nu väntade man ju, att inte heller den gården skulle bli länge stående mitt ibland flygsandsfälten. Men det blev den likafullt. Bonden, som ägde den, var av sådant slags folk, som inte vill låta sig drivas bort. Det var inte därför, att han var så kär i trakten, att han inte kunde trivas någon annanstans, som han inte ... |
Sedan föll det sig så, att hans son och alla de, som efter honom kom till gården, var av samma sinnelag. De ville inte höra talas om att sanden skulle tvinga dem att flytta gården, så länge som de kunde lyfta en spade för att mota bort den. Och det var ingen lätt kamp, som de hade att föra, framför allt av den orsaken,... |
De där människorna frågade inte efter, att de måste leva i fattigdom för sin envishets skull. De satte detta, att inte låta sig drivas bort, högre än allt annat. I stället för de stora boskapshjordar, som de förut hade ägt, hade de nu bara några få kor och en enda häst. Men så länge som de kunde föda dessa, var de ändå... |
Något, som styrkte dem, var nog det, att det följde anseende med att föra en sådan strid. Folk tyckte om att se, att de inte lät sig fördrivas, och när bonden från Bredane gick fram i en folksamling, var det alltid någon, som vände sig om för att se efter den, som hade kraft att hålla ut bland flygsanden. |
Men för hundra år sedan, då kampen mellan människan och sanden pågick som ivrigast, såg det på en gång ut, som om sanden skulle få övertaget. Bonden i Bredane dog plötsligt i sina bästa år, och sonen, som han lämnade efter sig, var inte mera än femton år gammal, så att han kom under sin mors förmynderskap. Det var såle... |
Då bonden på Bredane hade varit död ett år, kom en ny dräng till gården. Sigurd hade inte sett drängen, förrän han kom vid höstflyttningen. Matmodern hade råkat honom på ett bröllop sommarn förut och hade genast statt honom utan att fråga sonen till råds. Drängen hette Jan. Han var lång och smärt, hade hår, som var sta... |
Drängen gick ut i stallet ett ögonblick för att sköta om hästen, och då passade modern på att fråga Sigurd vad han tyckte om den nykomne. Sigurd visste, att modern skulle ha blivit mycket glad, om han hade svarat, att han var nöjd med honom, men det kunde han inte förmå sig till. «Är han inte en tattare?« frågade han i... |
Under de följande dagarna gjorde Sigurd jämt sällskap med den nya drängen, och vad han än tänkte om hans ätt, så kunde han inte neka till att han var duktig att arbeta. Han var så flink, att han hann med mer på en dag än den förra drängen på fyra. Han var därtill så villig, att han företog sig mer arbete, än man väntad... |
Det stod en gammal kaffekittel på en hylla i storstugan på Bredane, som inte på många år hade kunnat begagnas. En dag vände sig Sigurd till Jan och frågade om han inte kunde sätta den i stånd. «Det kan jag nog, om jag bara får se på den,« sa Jan. Husmodern tog då ner den från hyllan och räckte den till Jan, men med det... |
Men om ett par dagar blev Sigurd återigen orolig. Matmodern hade talat om hur mycket präktigt fiolspel hon hade hört i sin ungdom, och då hade Jan tagit fram en fiol och börjat spela. Först hade han spelat trögt och osäkert, som om han inte skulle vara mycket hemma i konsten, men med ens kastade han huvudet tillbaka, ö... |
Några dagar efteråt kom Sigurd hastigt in i storstugan, där modern satt och spann. «Nu ska jag säga dig, att Jan ändå är en tattare,« sa han. – Modern lutade sig litet framåt, men hon upphörde inte att spinna. «Nej, vad du säger!« svarade hon. «Det var en märklig nyhet.« Det var något i hennes ton, som om hon gjorde na... |
Han blev förundrad över att modern tog detta så lugnt. «Blir du inte tvungen att skicka honom bort från gården?« frågade han, för han hade alltid hört, att det var omöjligt att ha en tattare i sin tjänst. Han kom ihåg faderns förtvivlan den där gången, då tattarna hade varit där och han fann huset utplundrat vid hemkom... |
Längre fram på kvällen hade fadern ropat Sigurd till sig. Han hade ställt honom mellan sina knän och börjat tala med honom om tattarna. «Kom ihåg vad jag säger dig,« hade han sagt, «och glöm det aldrig! Du ska akta dig för att ha något att göra med tattare, för de är inte som vi andra, och de blir aldrig som vi. De har... |
Sigurd såg fadern tydligt för sig, såsom han var, då han sade detta. Han hade varit högtidlig, och orden hade fallit tunga och hotfulla. «Kom ihåg detta, att du ska aldrig lita på en tattare, för de är inte av vår stam, och de vill alltid svika oss. De är mer i släkt med troll och strömkarlar än med oss. Det är därför,... |
Sigurd stod stilla bredvid modern och tänkte på detta. Hon var också tyst och dröjde med att svara honom. «Det är väl bäst, att ni låter Jan flytta, så snart som det går an,« påminde han en gång till. – Nu upphörde modern med arbetet, lyfte huvudet och såg Sigurd in i ögonen. «Det gör detsamma, vad Jan är av för ätt,« ... |
Men då han slog upp dörren, stod han ansikte mot ansikte med drängen. Jan kom in i rummet med något förfärligt mörkt och dystert över sig. Den hopplösaste smärta låg utbredd över hans ansikte. |
«Jag hör, att Sigurd vill, att jag ska bort härifrån, därför att jag är en tattare,« sa han och gick fram till matmodern med utsträckt hand liksom för att bjuda farväl. «Det blir väl inte annat för mig än att ta till landsvägen igen.« – «Du behöver inte bry dig om Sigurd,« sa matmodern. «Jag har sagt honom, att vi ämna... |
«Det är inte att tänka på,« sa drängen. Han sjönk ner på en bänk, som om han inte hade kraft att hålla sig uppe, fäste ögonen envist på golvet och satt och slog luvan mot handen. «Det tjänar ingenting till att söka komma lös ur det,« sa han. «En må göra det bästa en förmår, en må arbeta till blods, så blir en ändå allt... |
Nu gick matmodern fram till drängen. «Jag har sett hur du har bjudit till,« sa hon. «Jag tror, att Sigurd också har sett det. Jag tänker, att han är så storsinnad, att han litar på dig.« – «Nej, det är inte att begära,« sa drängen. – «Men i alla fall är det jag, som har att befalla här än så länge,« fortfor matmodern. ... |
Det uppstod en rätt lång tystnad, sedan Jan hade sagt detta. Sigurd förstod, att modern nu väntade av honom, att han skulle be Jan stanna, och han var själv så rörd över hans ord, att han var mycket benägen för att göra detta. Men så kom han ihåg faderns tal om tattarna, och det uppstod sådan strid och oro inom honom, ... |
Jan höll sig alldeles stilla. Han hade upphört att slå med mössan och satt och stirrade framför sig med dystra blickar, som om han såge ut över ändlösa vidder av olycka. |
Det blev modern, som bröt tystnaden. «Jag vet vad det skulle ha blivit för en man av dig, om du hade fått stanna här hos oss,« sa hon. «Och jag vill inte, att du ska ner i eländet igen. Därför vill jag följa dig, om du går.« – «Det får ni aldrig!« ropade drängen raskt. «Skulle ni dra omkring som skojarkäring, ni, som h... |
Sigurd teg alltjämt. Men nu var det inte utan, att han började blygas över sig själv. De andra två var färdiga till allt, vad som vackert och ädelt var, medan han stod och var hård och misstrogen! |
Äntligen steg tattarn upp, gick fram till Sigurd och bjöd honom handen. «Farväl, Sigurd!« sa han. «Du ska inte tro, att jag är ond på dig. Du har nog hört så mycke dåligt om oss tattare, att jag förstår, att du inte kan tro gott om någon av oss.« |
Sigurd räckte honom inte handen, inte heller sade han något. Han var nu så överväldigad av de andras ädelmod och så skamsen över sin hårdhet, att han kände, att han i nästa ögonblick skulle brista i gråt. Men det ville han inte att någon skulle se, utan han sprang på dörren. Redan ute i förstun kom gråten över honom, s... |
Nästa dag var Sigurd mycket stilla och tyst. Han satt på ekbrädan framför förstudörren utan att ta sig något före. Jan gick och sysslade på gården, och gossen följde honom med ögonen, men gick inte fram till honom. Jan ropade honom till sig och talade vänligt och skämtsamt till honom, som han brukade. Sigurd blev glad,... |
Det var givet, att Sigurd inte mer satte sig emot giftermålet, utan lysning blev uttagen och bröllop hållet, som bestämt var. Det blev ett stillsamt bröllop. Endast de närboende var inbjudna och ingen enda av Jans släkt. Jan själv var mycket allvarlig, var inte tillsammans med ungdomen, utan satt och talade förstånd me... |
När Jan hade varit gift ett par veckor, började han och Sigurd en dag att gräva en ny brunn. Då de arbetade sig ner i marken, träffade de på flera olika jordlager, överst låg en tunn skorpa av matjord, därunder låg ett lager sjösand och under detta grovt grus och lera. Ibland stötte de på gamla knivblad och nycklar, so... |
I detsamma kom hustrun och ropade på Jan. «Du får komma opp och hjälpa mig, Jan!« sa hon. Jan och Sigurd tittade på samma gång upp över brunnskanten och såg, att ett par skojarvagnar av det vanliga slaget hade kört in på gården. De mörklagda karlarna med ansiktena märkta av många ärr och skråmor, de fula kvinnorna och ... |
«Kan du inte köra bort dem, Jan?« frågade hustrun med bekymrad röst. – «Det kan jag väl inte,« sa Jan och skrattade. «Det är ju far och mor och syskona mina, som är komna för att se hur jag har det.« |
Han hoppade upp ur gropen och gick fram till de nykomna. Det var ännu en viss tveksamhet över hans hållning, men ju närmare han kom de sina, desto fortare gick han, och när han stod mitt ibland dem, slog han ut med armarna och ropade högt som en, som har kommit ut ur ett fängelse. Han blev så yr av glädje, att han före... |
Sedan blev det kalas hela dagen. Jan gjorde nästan ingenting annat än spelade fiol. Det var stort dryckeslag, men Jan drack inte mycket själv, utan han spelade. På kvällen blev det dans, och Jan dansade med, men spelade likafullt. |
Sigurd satt med i stugan. Han tyckte lika illa om de andra tattarna som förr, men han kunde inte stå emot lusten att se på Jan och höra honom spela. Och ju längre han lyssnade, desto lättare och bekymmerslösare kände han sig. För allra första gången i sitt liv började han förstå, att det kunde vara roligt att leva. All... |
Det föll sig sedan så besynnerligt, att TattarJan aldrig kom att fortsätta med grävningen av brunnen. Nästa dag, sedan släktingarna var resta, lade han sig att sova, och då han vaknade fram på eftermiddagen, stod ett bud där från den rikaste bonden i socknen med en bön till Jan, att han skulle komma och hjälpa honom. H... |
Det såg ut att vara förutbestämt, att var gång, som de talade om att börja gräva brunnen, skulle det komma främmande. Som oftast var det någon av Jans anhöriga. Han tycktes vara släkt med alla tattare, som fanns i Halland, och alla gav han ett så gott mottagande, som det var honom möjligt. Det tog hårt på förråden i vi... |
Kon var ju Sigurds, liksom hela egendomen, och när han fick veta, att Jan hade spelat bort den, blev han mycket uppretad. Denna händelse tycktes med ens ha öppnat hans ögon, så att han såg hur det stod till på gården. |
Bredane var ju redan förut så fattigt, att det fordrades den största sparsamhet för att kunna leva där. Men än fattigare hade det blivit under Tattar-Jans regemente. Sigurd tyckte, att han hela sista året hade gått i en dröm. Nu såg han hur nersandade fälten hade blivit. Det fanns knappt en åker kvar, som dugde att odl... |
Sigurd gick in i storstugan för att tala med Jan, men Jan stod och spelade, och Sigurd kom sig inte för att avbryta honom, utan satt med tungt hjärta och lyssnade. Som alltid blev han så småningom lugnare till sinnet, då han hörde Jan spela. Han tänkte på det stränga, tunga liv, som de hade fört, innan tattarn kom i hu... |
Helt hastigt avbröt sig Jan mitt i spelet «Säg mig nu en sak, Sigurd!« sa han med ovanligt mild röst. «Vill du, att jag ska gå min väg och lämna dig och det, som ditt är, i fred?« Sigurd blev alldeles häpen, för han hade just nyss tänkt på hur han skulle bära sig åt för att få bort honom. Han kunde ingenting svara. «Sä... |
Det dröjde inte heller så länge, innan den dagen kom, då Sigurd måste draga ut med tattarvagnen. Det fanns inte en matbit kvar i visthuset, intet tjänstefolk i stugan, ingen ko i lagården. Det fanns ingenting mer än en arbetsvagn och en häst, för dem hade Jan inte velat göra sig av med. Den dagen, då de inte hade något... |
Sigurd hade inte tagit någon del i alla förberedelserna. Han satt och såg på, hur de andra gjorde sig i ordning att fara, utan att röra sig ur stället. «Hur det blir, ska jag inte vika från gården,« tänkte han. «Om jag än ska svälta ihjäl här, så nog ska jag bli kvar till det sista.« |
Jan och modern tycktes också taga för avgjort, att han skulle stanna. Ingen av dem sade ett ord om att han skulle följa med. Men alltsom stunden för deras avresa nalkades, blev hjärtat sjukare på Sigurd. Han lät dem ändå säga farväl och fara från gården, utan att han rörde sig. När vagnen körde ut genom gårdsledet, kom... |
Efter detta följde Sigurd Jan under ett par år på hans resor genom landet. De färdades vanligen så, att Jan och Sigurd vandrade bredvid lasset, men hustrun och barnet åkte. Då de kom i närheten av en gård, höll de stilla vid vägkanten. Sigurds mor gick då fram till gården för att tigga mat och säd och för att fråga om ... |
Detta levnadssätt hade tattarfolket fört, alltsedan det hade kommit in i Sverige, och Jan begärde inte bättre än att få fortsätta därmed. Han sade nu gång på gång, att det hade varit en dårskap av honom att försöka bli bofast. Han måste vara fri, han måste när som helst kunna draga vart han behagade. |
Det kunde se ut, som om också Sigurd skulle ha varit nöjd, och som om vänskapen mellan honom och Jan alltjämt vore lika stor. Det fanns dock tecken, som tydde på att Sigurd tärdes av en inre oro. Han drack mycket, men inte som den, som är glad åt att dricka, utan likt en, som bara dricker för att döva en sorg. Han hade... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.