text stringlengths 0 2.04k |
|---|
«Jag har det allt bra svårt med bortbytingen,« tänkte bondhustrun, då hon fick syn på ett hål till. «Det bästa vore, att jag toge honom med mig så långt in i skogen, att han inte kunde hitta hem, och lämnade honom där. |
«Det är då sant, att jag inte behövde göra mig så mycken möda för att slippa honom,« fortsatte hon om en stund. «Om jag bara lämnade honom ur sikte ett ögonblick, så skulle han dränka sig i brunnen eller brinna opp i spisen eller bli biten av hunden eller sparkad av hästarna. Ja, det vore en lätt sak att bli av med hon... |
Hon gick bort och tittade på barnet, som låg och sov i en vrå av stugan. Det hade vuxit och var ännu fulare, än då hon såg det första gången. Munnen hade dragits ut till ett tryne, ögonbrynen var som två styva borstar, och skinnet var alldeles brunt. |
«Att laga dina kläder och att vaka över dig ginge väl ändå an,« tänkte hon. «Det är det minsta jag får utstå för din skull. Men min man har blivit led åt mig, drängarna föraktar mig, pigorna skrattar åt mig, katten fräser, då han får se mig, hunden morrar och visar tänderna, och du är skuld till alltsammans. |
«Men att djur och människor hatar mig, kunde jag väl ändå bära,« brast hon ut. «Det värsta är, att var gång jag ser dig, längtar jag mer än förut efter mitt eget barn. Ack, mitt gullebarn, var är du? Ligger du och sover på mossa och ris borta hos trollkäringen?« |
Dörren gick upp, och hustrun skyndade sig tillbaka till sin sömnad. Det var hennes man, som kom in. Han såg glad ut och talade vänligare till henne, än han hade gjort på länge. |
«Det är marknad i dag borta i kyrkbyn,« sa han. «Vad säger du, om vi skulle ta och gå dit?« |
Hustrun blev glad över förslaget och sade, att det ville hon gärna vara med om. «Gör dig då färdig, så fort du kan!« sa mannen. «Vi får lov att gå till fots, för hästarna är ute på åkern. Men om vi tar vägen över berget, så kommer vi nog fram i rätt tid.« |
En liten stund efteråt stod bondhustrun på tröskeln, fin och pyntad i sina bästa kläder. Detta var det gladaste, som hade hänt henne på många år, och hon hade alldeles glömt bort trollungen. «Men,« tänkte hon plötsligt, «kanske min man bara vill locka bort mig, för att drängarna ska kunna slå ihjäl bortbytingen, medan ... |
«Kan du inte lämna den där hemma?« sa mannen, men han lät inte förargad, utan talade med mild röst. – «Nej, jag vågar inte gå ifrån honom,« svarade hon. – «Ja, det är din ensak,« sa bonden, «men nog blir det tungt för dig att släpa en sådan börda över berget.« |
De började nu sin vandring, men den blev mödosam, för det bar brant uppför. De måste klättra ända upp till toppen av bergkullen, innan vägen tog av mot kyrkbyn. |
Hustrun blev slutligen så trött, att hon knappt kunde flytta en fot. Gång på gång sökte hon övertala den stora pojken att gå själv, men han ville inte. |
Mannen var helt förnöjd och så vänlig, som han inte hade varit, sedan de hade förlorat sitt eget barn. «Nu får du ge mig bytingen,« sa han, «så ska jag bära den en stund.« – «Ånej, jag orkar nog,« sa hustrun, «jag vill inte, att du ska ha besvär med trolltyget.« – «Varför ska du vara ensam om att sträva med det?« sa ha... |
Just där bonden tog barnet, var vägen som allra svårast. Hal och slipprig löpte den fram vid kanten av en brant klyfta och var så smal, att det knappt fanns plats på den för att sätta ner foten. Hustrun gick efter, och helt hastigt blev hon rädd för att det skulle hända mannen något, medan han gick och släpade på barne... |
«Om barnet nu verkligen hade fallit, då hade vi varit av med det för alltid,« tänkte hon. Men i samma ögonblick begrep hon, att det var mannens avsikt att kasta barnet ner i klyftan och sedan låtsa, att det hade skett av våda. «Ja, ja,« tänkte hon, «så är det. Han har ställt till allt det här för att skaffa bortbytinge... |
Återigen snavade mannen mot en sten, och återigen höll bortbytingen på att glida ur hans armar. «Ge mig barnet! Du faller med det,« sa hustrun. – «Nej,« sa mannen, «jag ska nog vara försiktig.« |
I samma ögonblick snavade han för tredje gången. Han sträckte ut armarna för att gripa tag i en trädgren, och barnet föll. Hustrun gick tätt bakom honom, och fastän hon nyss förut hade sagt till sig själv, att det vore bra gott att slippa bortbytingen, så störtade hon nu fram, fick fatt i en flik av trollungens kläder ... |
Då vände sig mannen till henne. Hans ansikte var nu fult och alldeles förvandlat. «Du var inte så fortfärdig, när du lät vårt barn falla i skogen,« sa han vredgad. |
Hustrun svarade ingenting. Hon hade blivit så bedrövad över att mannens vänlighet bara var låtsad, att hon hade börjat gråta. «Varför gråter du?« sa han hårt. «Det hade väl inte varit en så stor olycka, om jag hade låtit bytingen falla. Kom nu, annars blir det för sent.« – «Jag tror inte, att jag har någon lust att gå ... |
På hemvägen gick han och frågade sig själv hur länge han ännu skulle kunna hålla ut med hustrun. Om han nu gjorde bruk av sin styrka och ryckte barnet ifrån henne, så kunde ju allt bli bra igen mellan dem, menade han. Han var just färdig att börja en strid med henne om barnet, men då mötte han hennes blick, som vilade ... |
Återigen gick ett par år, men då hände det en sommarnatt, att bondgården råkade i brand. Då folket vaknade, var stuga och kammare fulla av rök, och hela vinden var ett enda eldhav. Man kunde varken tänka på att släcka eller rädda, man måste bara rusa ut för att inte bli innebränd. |
Bonden hade kommit ut på gården och stod där och såg på sitt brinnande hus. «Ett ville jag gärna veta,« sa han, «och det är vem som har vållat mig den här olyckan.« – «Nå, vem annan skulle det väl vara än bortbytingen?« sa en dräng. «Han har ju i långliga tider hållit på med att samla ihop stickor och strå och tänt på ... |
«Om han åtminstone ville brinna inne,« sa bonden, «då skulle jag inte klaga över att min gamla stuga har gått opp i lågor.« Just som han sade detta, kom hustrun ut ur huset och släpade barnet efter sig. Då rusade bonden mot henne, ryckte bortbytingen ifrån henne, lyfte honom högt på sina armar och kastade honom tillbak... |
Elden slog just då ut genom tak och fönster, och hettan var förfärlig. Ett ögonblick stirrade hustrun på mannen, likblek av förskräckelse. Sedan vände hon och skyndade in i huset efter barnet. |
«Du kan gärna brinna opp, du med!« ropade mannen efter henne. Hon kom tillbaka ut i alla fall, och bortbytingen hade hon med sig. Händerna hade hon fått svårt brända, och hennes hår var nästan avsvett. Ingen sade ett ord till henne, då hon kom ut. Hon gick bort till brunnen, släckte ett par gnistor, som glödde på henne... |
Vid dagbräckningen, då stugan var nerbrunnen till grunden, kom mannen fram till henne. «Jag härdar inte längre ut med detta,« sa han. «Du vet nog, att jag ogärna lämnar dig, men jag kan inte längre stå ut att leva samman med ett troll. Nu går jag min väg och kommer aldrig tillbaka.« |
Då hustrun hörde orden och såg hur mannen vände sig bort och gick, tyckte hon, att det ryckte och slet i henne. Hon ville skynda efter honom, men trollbarnet låg tungt på hennes knä. Hon kände sig inte ha kraft nog att skaka det ifrån sig, utan blev sittande. |
Bonden begav sig rätt uppåt skogen och tänkte därvid för sig själv, att nu gick han väl den här vägen för sista gången. Men knappt hade han hunnit ett stycke uppåt höjden, förrän en liten pilt kom springande emot honom. Han var skön och smärt som ett ungträd. Håret var silkesmjukt, och ögonen lyste som stål. «Ack, såda... |
«Goddag i skogen!« hälsade bonden. «Vart skall du ta vägen?« – «Goddag igen!« sa barnet. «Om du kan gissa vem jag är, så ska du få veta vart jag går.« |
Men då bonden hörde rösten, blev han alldeles blek. |
«Du talar, som folk av min släkt brukar tala,« sa han. «Och om inte min son vore hos trollena, så skulle jag säga, att det är du.« – «Ja, nu har ni gissat rätt, far,« sa gossen och skrattade. «Och eftersom ni har gissat rätt, så ska ni få veta, att jag är på väg till mor.« – «Du ska inte gå till mor,« sa bonden. «Hon f... |
Bonden kände en sådan glädje över barnet, att tårarna ville tränga fram. «Ja, stanna du bara hos mig!« sa han, tog gossen i sina armar och lyfte honom högt i luften. Han var så rädd för att förlora honom en gång till, att han vandrade vidare med barnet i famnen. |
Då de hade gått ett par steg, begynte gossen prata med honom. «Det är väl, att ni inte bär mig så illa, som ni bar bortbytingen,« sa han. – «Vad menar du?« frågade bonden. – «Jo, trollkäringen gick på andra sidan klyftan med mig på armen, och var gång, som ni snavade och höll på att tappa bortbytingen, höll hon också p... |
Bonden började gå långsammare, under det att han försökte fråga ut gossen. «Du får lov att tala om för mig hur du har haft det hos trollena.« – «Det kunde vara svårt ibland,« sa den lille, «men bara mor var snäll mot trollungen, så var också trollkäringen snäll mot mig.« |
«Brukade hon ge dig stryk?« frågade bonden. – «Hon slog inte mig oftare, än ni slog hennes barn.« – «Vad fick du att äta?« frågade fadern vidare. – «Var gång, som mor gav trollungen grodor och möss, fick jag smör och bröd. Men när ni satte fram bröd och kött för trollungen, bjöd trollkäringen mig på ormar och tistlar. ... |
Då barnet sade detta, gjorde bonden helt om och började gå raskt neråt dalen. «Jag vet inte hur det kommer sig,« sa han, «men jag tycker, att det luktar brandrök av dig.« – «Ja, det är inte så underligt,« sa barnet. «Jag blev ju kastad i elden förra natten, då ni slängde in trollbarnet i den brinnande stugan. Hade inte... |
Bonden fick nu så brått, att han nästan sprang, men plötsligt blev han stående. «Nu ska du säga mig hur det kommer sig, att trollena har gett dig fri,« sa han. – «Då mor offrade det, som var henne mer värt än livet, så hade inte trollena någon makt över mig mer, utan lät mig gå,« sa pojken. – «Har hon offrat det, som v... |
Bondhustrun satt alltjämt kvar på sin plats vid brunnen. Hon sov inte, men hon kände sig som en förstenad. Hon förmådde inte röra sig, och det, som skedde omkring henne, såg hon lika litet, som om hon hade varit riktigt död. Då hörde hon mannens stämma ropa hennes namn långt borta ifrån, och hennes hjärta började åter ... |
Hon hörde återigen hur hennes man ropade på henne ifrån skogshållet. Han kom på den smala stigen ner mot gården, och alla de främmande, som hade hjälpt till vid släckningen, sprang emot honom och omringade honom, så att hon inte kunde se honom. Hon hörde bara hur han gång på gång ropade hennes namn, liksom för att hon ... |
Och stämman bar budskap om en stor glädje, men hon blev ändå sittande stilla. Hon vågade inte röra sig. Äntligen stod hela människohopen runt omkring henne, och mannen skilde sig från de andra och gick fram och lade ett skönt barn i hennes armar. |
«Här är vår son. Han har vänt tillbaka till oss,« sa mannen, «och det är du och ingen annan, som har räddat honom.« |
EN HISTORIA FRÅN HALLAND |
För omkring hundra år sedan fanns i södra Halland en gammal gård, som låg på en enslig plats nära kusten. Den var bebyggd med små låga och ålderdomliga hus med gråsvarta halmtak, och själva storstugan var så urgammal, att den hade takfönster. |
Gården hette Bredane. Den hade stora ägor, men det var endast trakten närmast omkring husen, som kunde odlas. Det övriga bestod av ofruktbara flygsandsfält. |
Gammalt folk visste att berätta, att runt omkring den ensamma gården skulle det förr i världen ha legat en hel by. Det hade varit på den tiden, då det fanns gott om träd i Halland, då det växte väldiga skogar av ek och bok ifrån havskusten ända upp till Smålandsgränsen. Då hade byn med sina ägor legat som på en uthuggn... |
Det sades, att bönderna i Bredane först skulle ha varit glada över att de hade lyckats göra sig av med skogen. De kunde nu lägga ut sina åkrar allt vidare, och de fick släppa ut boskapen på öppna vidder, där den lätt kunde vaktas. Det var en och annan, som klagade över att det aldrig var lugnväder, sedan träden inte lä... |
Men byn Bredane låg, som sagt, alldeles vid havet, och de stora åkrarna sträckte sig ända ner till vattnet. Och nu sägs det, att några år efter att skogen var borthuggen, hände det en höst, att stormen rev upp ett par vissnade grästuvor nere i strandbrädden. Under grästuvorna låg fin, lätt sjösand. Den bestod nästan in... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.