text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Medan de drog fram och tillbaka genom Halland, träffade de ofta på stora flygsandsfält, och då kom Sigurd alltid i tungt lynne. En dag, då de färdades över ett sådant där ofantligt sandfält, sade Jan: «Här fanns det skog förr i världen. Det har jag hört min far berätta. Det är märkvärdigt, att allt har kunnat bli så öd... |
En annan dag hade de kommit att följa en väg, som löpte fram i randen av ett stort sandfält. Här hade man gjort försök att binda sanden, och en mängd tallplantor hade blivit utsatta. En av dessa växte tätt vid vägkanten, och då Jan gick förbi den, sparkade han upp den med foten. «Vad är det du gör?« sa Sigurd med skarp... |
Det var mycken undran bland Sigurds grannar över att han, som var av så god ätt, kunde hålla ut bland tattarna, och många väntade, att han skulle skilja sig från dem, då han äntligen bleve myndig. Men om detta hade varit meningen, kom det aldrig till utförande, för på själva myndighetsdagen blev han häktad för stöld. H... |
Sigurd gick och tänkte på mångahanda den dagen, medan han drog framåt vägen. Förut hade han sökt inbilla sig, att han skulle vända om hem och ta upp sin fars gärning, bara han bleve myndig, men nu kände han, att han inte hade kraft till det. Hela egendomen var nu nersandad, inte en fotsbredd jord var bar, och omkring b... |
Knappt hade Sigurd beslutat att lämna gården åt sitt öde, förrän han blev anropad av ett par främmande karlar. Han höll stilla, och de gick fram och betraktade hans häst. Det var en ny häst. Jan hade kommit med den förra kvällen och sagt till Sigurd, att han hade köpt den av en bonde i Frillesås. Nu visade det sig, att... |
Sigurd blev inte synnerligen orolig för anklagelsen. Han kunde kalla fram en hel mängd folk till vittne på att han inte hade varit i Frillesås dagen förut. Han följde med i häktet utan motstånd och var viss om att han skulle bli frikänd, så snart målet kom före på tinget. |
Den förste Sigurd såg, då han trädde in i tingssalen, var Jan, som satt där mitt ibland en hel skara tattare. «Jan har kommit hit med dem för att hjälpa mig,« tänkte han, för han visste, att alla dessa karlar hade reda på var han hade varit hela den dagen, då stölden hade skett. Men då sedermera vittnena ropades upp oc... |
Jan själv fick inte vittna, men Sigurd väntade hela tiden, att han på ett eller annat sätt skulle gripa in och göra slut på osanningarna. Men Jan gjorde ingenting för att bistå honom, och alltsom saken ställde sig sämre för Sigurd, fick Jans ansikte ett uttryck av den djupaste grämelse. En gång möttes deras ögon, och d... |
Då Sigurd mötte den blicken, blev han först som förstenad, men snart började ett småleende leka på hans läppar. Han hade sett, att allt, som stod att läsa i Jans ansikte, var lögn. Han hade sett, att Jan var glad, att det var Jan, som hade satt in honom, och att det var Jan, som styrde om, att han blev dömd. |
Men det märkvärdiga var, att när Sigurd fick allt detta klart för sig, spred sig en glädjekänsla genom hela hans varelse. Han förvånade sig över sig själv, som kunde känna det så. Han förstod, att han skulle bli dömd till flera års straffarbete, men han kände sig som en, som återfår friheten. |
Då Sigurd fördes tillbaka till häktet och blev ensam där, visste han, att han helt plötsligt hade blivit en annan människa. I det ögonblicket, då han hade sett Tattar-Jan in i själen och uppdagat, att han innerst inne var falsk och hård, blev han löst från många års förtrollning. Han hade varit under en annans välde, o... |
Då Sigurd nästa gång fördes inför rätta, sökte han knappast att försvara sig. Sak samma, om han var oskyldig till häststölden! Han kände sig ändå som en stor brottsling. Han var i den sinnesstämningen, att han tyckte om att lida. Och han var också nöjd med att han på detta sätt blev skild från allt det gamla, från allt... |
När domen föll, tänkte han knappt på vad den innebar. Han stod i samma ögonblick och dömde sig själv till livstids straffarbete. Det var förfädernas kamp, som han ville ta upp, så hopplöst det än kunde synas. |
Det kom också verkligen en dag, då Sigurd vände om till hemmet och började arbetet. Han inrättade sig så, att han på vintrarna drog ner till Skåne som tröskare, och på våren vände han om hem med så mycket livsmedel, att han kunde stanna på Bredane till nästa höst. |
Han sökte att plantera strandråg och tall för att binda sanden, hade ingen stor framgång, men arbetade oförtrutet, såsom han hade ådömt sig att göra. |
En dag kom han att tänka på att det skulle vara gott att ha en brunn i närheten, och han började gräva en sådan ungefär på samma ställe, där han och Jan en gång hade arbetat. Då han hade kommit ett par alnar djupt, träffade han på ett märgellager. Han hade lärt sig nere i Skåne vad märgel duger till, och fastän han num... |
Nu visste han inte bara hur han skulle få makt med sanden, utan också hur han skulle göra den fruktbärande. Nu var det slut med straffarbetet, nu vidtog ett arbete i hopp och glädje. Han såg sig redan i tankarna som ägare till en stor, rik gård. |
Med ens mindes han nu hur han och Jan hade arbetat för att gräva en brunn, och att Jan då hade tagit upp en klimp lera och sagt, att han hade funnit guld. |
«Han visste detta med märgeln, han visste det hela tiden!« tänkte Sigurd. «Och han valde att dra omkring som en tiggare framför att stanna hemma och arbeta och göra oss alla rika!« |
Men denna tanke väckte inte hat eller bitterhet hos honom, utan bara ett stort medlidande. Han förstod, att tattarn inte hade kunnat tänka eller handla, som han borde ha handlat. Han var av en annan art, och han måste leva så, som hans art bjöd honom. Om det lände till lycka eller olycka för honom själv och för andra, ... |
________ |
GAMMAL FÄBODSÄGEN |
Det var en valljänta, som stod i en fäbod och höll på att göra ost. Hon hade båda händerna nere i ostkaret och klämde till, allt vad hon förmådde, för att få vasslan ur osten. |
Bredvid henne på spisen stod en stor gryta, som var full av vassla. Den puttrade och porlade, och flickan tyckte, att den var som ett sällskap i den djupa ensamheten. Vallpojken var borta i skogen med korna, och jäntan, som hon hade haft till hjälp i fäboden under sommarn, hade för ett par dar sen dragit hem med en del... |
Medan hon stod och lyssnade på grytan, tyckte hon, att den helt plötsligt bytte om ton. Från att ha porlat vänligt och lugnt lät den orolig och klagande. Det var alldeles, som om den skulle vara missnöjd med något. |
«Vad är det åt dig?« sa hon, som stod och klämde på osten. «Står du inte stadigt på dina ben, eller har du inte nog bränsle under dig?« |
Hon böjde sig ner och såg efter, men grytan tycktes ha det riktigt bra på spisen. Ja, någon spis var det nu inte, utan bara en stor häll, som vilade på några mindre stenar, men hon brukade i alla fall kalla den så. |
Det är ett långsamt arbete att klämma ihop en ost. Och som flickan just inte hade något annat att tänka på, kom hon återigen att stå och lyssna på grytan. Alltjämt lät det, som om den hade det svårt. Den stod riktigt och jämrade sig. |
«Kära då, en så’n låt har det inte varit i dig på hela sommarn,« sa flickan och skrattade. «Det är visst inte till lags åt dig att vara lämnad kvar i skogen, sen det mesta av det andra fäbodstället, både folk och redskap, har flyttat ner till bygden.« |
Grytan lät inte alls tala med sig. Den gick på och sorlade ettrigt och argt, och med ens kom fäbodjäntan på den tanken, att den var lik gammalmora hemma vid gården, som jämt gick och varnade och rättade och förargade sig över att ingen frågade efter vad hon sade. |
Hon brast i skratt på nytt. |
«Du får väl ändå ge mig rätt i att det inte var annat att göra, när bjällerkoa inte hade burit och en kunde vänta’na i var stund,« sa hon. «Men nu är det ju överståndet, och bara kalven blir så pass, att den kan stå på sina ben, så ska vi ge oss av.« |
Men grytan kom inte i bättre humör fördenskull. Den höll på och gnällde om de långa, mörka kvällarna, om det evinnerliga regnandet, om höstblöta stigar och om kor, som villade bort sig i dimman eller sjönk i kärren. |
«Jag tycker inte, att ni borde vara så missbelåten,« sa jäntan till sist och var nu så inne i detta, att det var den gamla matmodern, som hon talade till, att hon inte längre duade grytan. «Ni vet nog, att jag inte var så värst glad åt att stanna ensam i skogen, och ni vet också för vems skull det är, som jag försöker ... |
Men från grytan kom bara dån och oväsen. |
«Nu har hon gått igenom allt det andra,« sa fäbodjäntan, «nu talar hon om trollena. Det kan jag höra på låten.« |
Jäntan hade ju hört, hon som andra, att trollen brukade passa på att flytta in i fäbodstugorna, så snart som folket hade rymt ut dem om hösten. Det var ju inte att undra på. Där hade de det bättre på alla sätt än i stenrös och rishögar, där de annars brukade hålla till. Men hon hade ingen rätt ängslan för trollen. De f... |
Men grytan gav sig inte. Det var sannerligen gammalmoras egen röst, som ville pränta in hos henne hur farliga troll det fanns i den här skogen. För hon, gammalmora, hade en gång i ungdomen stannat kvar efter de andra på fäbodvallen för att vänta på en ko, alldeles som hon själv nu. Men en aftonstund, då hon var ute i i... |
«Du, Trillibacken, |
när får du flytte ’tur stacken?« |
Gammalmora förstod strax, att det var trollet i Norrfjället, som frågade ett annat troll, som bodde i en myrstack, när det skulle flytta in i någon av stugorna. Och hon lyddes noga efter svaret för att få veta vilken av fäbodarna det gällde. Och ganska rätt! Hon hörde hur Trillibacken svarade liksom ur en djup grop. De... |
«Koa ha int’ bure, |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.