text stringlengths 0 2.04k |
|---|
«De kunde väl aldrig tänka på att lägga opp något bål i det här landet heller,« sa kungen, och alltjämt smålog han och såg glad ut. |
«Di trodde allt, att det skulle bli klent med förtjänsten här i landet,« sa kejsarn. «Men di skulle ändå göra ett försök på västkanten. För där trodde di att det var möjligt, att di kunde samla ihop bränsle te ett ordentligt bål.« |
Men tänk, att med detsamma som kejsarn hade talat om västkanten, så rätade kungen upp sig och blev allvarsam. «Nej,« sa han helt tvärt och höjde rösten, så att det han sade kunde höras till varenda människa på Kils station, «det kommer inte att lyckas för dem. Det kommer inte att bli något arbete för Krig å Död åt det ... |
När kungen hade sagt detta, hade han fått glans över ansiktet, och rösten skälvde till så vackert, att man hörde, att han menade vad han sade. Men kejsarn hade ju aldrig väntat mindre av honom, och nu lade han handen på armen på honom. «Min snälla kung Oskar! Min snälla kung Oskar!« sa han för att lugna honom. |
«Ja, sätt mej på prov bara!« sa kungen och såg än stoltare ut än förut. |
Men folket runt omkring tyckte, att kungen talade så vackert, att de fick tårar i ögonen, och rätt som det var, var det en, som gav sig till att ropa hurra. |
Med detsamma tog de upp ropet över hela Kils station, och nu viftade de åt honom med hattar och näsdukar, och nu sjöng de, och nu kom de med blommor, för se, nu var de inte rädda för honom mer, nu hade han värmt dem. Nu fick han allt det, som de inte hade kommit sig för med att ge honom, då de först såg honom. |
Men medan kungen av Sverige blev hyllad och firad, stod kejsarn av Portugallien alldeles stilla en stund och såg på med stora ögon. Sedan smög han sig så stilla och tyst bort genom folkhopen. |
Inte för att han kände sig på minsta sätt missbelåten med att han hade fått göra bekantskap med en riktig kung, men nog tycktes det, att han såg bra fattig och liten och avsigkommen ut, när han gav sig i väg hem till Svartsjösocknen. |
* |
Det var mången, som gladde sig åt kungens ord vid Kils station, men just ingen trodde då, att man fick ta dem alldeles efter bokstaven. |
Sedan, flera år efteråt, då man såg hur det gick, var det flera, som påminde sig samtalet, och då förstod de, att kungen hade sagt sant, och att han hade bestått provet. |
Och att det var sant med dem, som gick omkring och samlade ihop bränsle till världskriget, det har vi också sett. |
Men när visar sig för oss den store fridsfurste, som inte kan se människor lida och byar brännas och åkrar nedtrampas? När kommer han, som vill offra kronans ära och glans för att ge den förtvivlade världen fred? |
BORTBYTINGEN |
Det var en trollkäring, som kom gående genom skogen med ungen hängande i en näverkont, som hon bar på ryggen. Han var stor och ful med hår som borst, sylvassa tänder och klo på lillfingret, men trollkäringen tyckte förstås, att det inte kunde finnas ett vackrare barn. |
Om en stund kom hon till ett ställe, där skogen glesnade en smula. Det var en väg, som gick fram där, gropig och slipprig av trädrötter, och på vägen kom en bonde och hans hustru ridande. |
I detsamma som trollkäringen fick syn på dem, ville hon smyga sig tillbaka in i skogen för att inte bli sedd av människorna, men så märkte hon, att bondhustrun höll ett barn på armen, och då ändrade hon tankar. «Jag vill allt se om människobarnet kan vara likaså vackert som mitt,« tänkte hon och kröp ihop bakom en stor... |
Men när de ridande for förbi henne, sträckte hon sig för långt fram i sin iver, så att hästarna fick syn på det stora, svarta trollhuvudet. De stegrade sig och satte av i fullt sken. Både bonden och hans hustru höll på att bli kastade ur sadeln. De gav till ett rop i förskräckelsen, sen böjde de sig framåt för att fatt... |
Trollkäringen grinade till av förargelse, för hon hade knappast hunnit kasta en blick på människobarnet. Men strax därpå blev hon helt belåten igen. Där låg ju barnet på marken mitt framför hennes fötter. |
Det hade fallit ur moderns armar, då hästarna stegrade sig, men till all lycka hade det störtat ner i en hög torra löv och var alldeles oskadat. Det skrek högt av skrämsel över fallet, men då trollkäringen lutade sig över det, blev det så förvånat och roat, att det tvärtystnade och sträckte upp händerna för att rycka h... |
Trollkäringen stod där helt förbluffad och betraktade människobarnet. Hon såg på de smala fingrarna med de rosenröda naglarna, de klara, blå ögonen och den lilla, röda munnen. Hon kände på det mjuka håret, strök med handen över kinden och blev allt mer och mer förvånad. Hon kunde rakt inte fatta, att ett barn kunde var... |
På en gång ryckte trollkäringen näverkonten från ryggen, hämtade fram sin egen unge och satte ner den bredvid människobarnet. Och när hon nu såg vilken skillnad det var på dem, så kunde hon inte styra sig, utan började stortjuta. Under tiden hade bonden och hans hustru fått makt med hästarna, och de vände nu tillbaka f... |
Hon var knappt försvunnen, förrän de ridande kom till synes. Det var ett präktigt bondfolk, rikt och aktat och ägare till en stor gård i den fruktbara dalen nedanför berget. De hade redan varit gifta i flera år, men de hade bara detta enda barnet, så att man kan förstå, att de var ivriga att få det tillbaka. |
Bondhustrun kom ett par hästlängder före mannen och fick först syn på barnet, som låg vid vägkanten. Det skrek av alla krafter för att kalla sin mor tillbaka, och hustrun borde redan av det förskräckliga tjutet ha förstått vad det var för ett barn, men hon hade varit i sådan ångest för att den lille skulle ha slagit ih... |
Då bonden kom fram till platsen, satt hustrun på marken och såg ut som en, som inte kan tro sina sinnen. «Inte hade mitt barn tänder som sylar,« sa hon, under det att hon vände barnet fram och tillbaka. «Inte hade mitt barn hår som svinborst,« klagade hon, och hennes stämma uttryckte en allt större och större förskräck... |
Bonden kunde inte tro annat, än att hans hustru hade blivit tokig, och sprang raskt av hästen. «Titta på barnet, och säg om du kan begripa varför det ser så underligt ut!« sa hustrun och räckte det till honom. Han tog emot det ur hennes händer, men knappt hade han gett det en blick, förrän han spottade tre gånger och s... |
Nu fattade hustrun hela olyckan. Hon bleknade bort som en döende, och mannen trodde, att hon skulle ge upp andan på fläcken. |
«Vårt barn kan ju inte vara långt borta,« sa han och försökte lugna henne. «Vi ska gå in i skogen och söka.« |
Därmed band han sin häst vid ett träd och begav sig in i snåren. Hustrun reste sig för att följa honom, men då märkte hon, att trollungen låg så, att han när som helst kunde bli sparkad av hästarna, som var oroliga över att ha honom i sin närhet. Hon ryste bara vid tanken på att röra bortbytingen, men hon flyttade hono... |
«Här ligger skramlan, som vår pojke höll i handen, när du tappade honom,« ropade bonden inifrån skogen, «nu vet jag, att jag är på rätt spår.« Hustrun skyndade efter honom, och de gick sedan länge inne i skogen och sökte. Men de fann varken barn eller troll, och då skymningen bröt in, måste de vända tillbaka till hästa... |
Hustrun grät och vred sina händer. Mannen gick med tänderna sammanbitna och sade inte ett ord för att trösta henne. Han var av en gammal och god släkt, som skulle ha slocknat ut, om han inte hade fått en son. Nu gick han där och var ond på hustrun, därför att hon hade låtit barnet falla till marken. «Barnet borde hon h... |
Han hade redan hjälpt henne upp i sadeln, då hon kom att tänka på bortbytingen. «Vad ska vi ta oss till med trollungen?« sa hon. – «Ja, vart har den tagit vägen?« undrade mannen. – «Han ligger därborta under busken.« – «Där ligger han ju bra,« sa mannen och skrattade bittert. – «Vi får väl ändå lov att ta den med oss. ... |
Hustrun tyckte, att mannen egentligen hade rätt. Inte behövde de ta sig an trollets barn. Hon lät också hästen ta ett par steg, men så på en gång blev det omöjligt för henne att rida vidare. «Det är ju i alla fall ett barn,« sa hon. «Jag kan inte låta det ligga här till mat för vargarna. Du måste ge mig ungen.« – «Det ... |
Nästa dag var olyckan känd i hela socknen, och alla, som var erfarna och kloka, skyndade till bondgården för att ge visa råd och förmaningar. «Den, som har fått en bortbyting i huset, ska slå honom med en grov käpp,« sa en gumma. – «Varför ska man vara så svår mot honom?« frågade bondkvinnan. «Nog är han ful, men han h... |
Mot kvällen, då hon en stund satt ensam i stugan med bortbytingen, började hon längta så häftigt efter sitt eget barn, att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. «Kanske att jag ändå borde göra så, som jag har blivit tillrådd,« tänkte hon, men hon kunde inte komma sig för med det. |
I samma ögonblick steg bonden in i stugan. Han höll en käpp i handen och frågade efter bortbytingen. Hustrun förstod, att han ville följa de kloka kvinnornas råd och slå trollbarnet för att få igen sitt eget. «Det är bra väl, att han gör det,« tänkte hon. «Jag är så dum. Jag skulle aldrig kunna slå ett oskyldigt barn.« |
Men knappt hade mannen gett trollungen ett slag, förrän hustrun rusade fram och grep honom i armen. «Nej, slå inte, slå inte!« bad hon. |
– «Du vill visst inte ha igen ditt barn, du,« sa mannen och försökte göra sig lös. – «Visst vill jag ha det tillbaka,« sa hustrun, «men inte på det här sättet.« Bonden höjde armen till ett nytt slag, men innan det hade fallit, hade hustrun kastat sig över barnet, så att slaget träffade henne. |
– «Gud i himlen!« sa mannen. «Nu förstår jag, att du ämnar ställa det så, att vårt barn ska få stanna hos trollen i hela sitt liv.« Han stod stilla och väntade, men hustrun låg kvar framför honom och skyddade barnet. Då kastade mannen käppen ifrån sig och gick harmsen och bedrövad ut ur stugan. Han undrade sedan över a... |
Det gick återigen ett par dagar under sorg och bedrövelse. Det kan vara svårt nog för en mor att ha mistat sitt barn, men värre än allt annat är det att ha fått det ersatt av en bortbyting. Det håller hennes längtan ständigt vid liv och låter den aldrig komma till ro. |
«Jag vet inte vad jag ska ge bortbytingen till mat,« sa hustrun en morgon till mannen. «Han vill inte äta det, som jag sätter fram för honom.« – «Det är nog inte underligt,« sa mannen. «Har du inte hört, att trollena inte vill äta annat än grodor och möss?« – «Men du kan väl inte begära, att jag ska gå ut i groddammen ... |
Hela veckan förgick, utan att bondhustrun var i stånd att förmå trollungen att äta något. Runt omkring honom ställde hon upp alla möjliga goda saker, men trollungen bara grinade och spottade, då hon ville förmå honom att smaka på läckerheterna. |
En kväll, då det såg ut, som om han höll på att dö av hunger, kom katten springande in i rummet med en råtta i munnen. Då ryckte bondkvinnan råttan från katten, kastade den till bortbytingen och gick hastigt ut ur rummet för att slippa se hur trollbarnet åt. |
Men då bonden märkte, att hustrun verkligen hade börjat samla in grodor och spindlar åt bortbytingen, fattade han en sådan avsky för henne, att han inte längre kunde dölja den. Det var honom omöjligt att säga ett vänligt ord till henne. Ännu hade hon dock kvar så mycket av sin gamla makt över honom, att han stannade i ... |
Men det var inte nog med detta. Också tjänstfolket började visa husmodern olydnad och vanvördnad. Husbonden låtsade inte om, att han märkte det, och hustrun förstod nu, att om hon fortfore att ta bortbytingen i försvar, skulle hon få det svårt och tungt varenda dag, som Gud gav. Men hon var nu en gång sådan, att då det... |
Ett par år senare satt bondhustrun en förmiddag ensam i stugan och sydde lapp på lapp på en barnklänning. «Ack ja!« tänkte hon, medan hon sydde. «Den har inga goda dagar, som ska hålla på och sörja för ett främmande barn.« |
Hon sydde och sydde, men hålen var så stora och många, att hon fick tårarna i ögonen, då hon såg dem. «Men så mycket vet jag,« tänkte hon, «att om jag finge laga kolten åt min egen son, då skulle jag inte räkna hålena.« |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.