text stringlengths 0 2.04k |
|---|
«Är det trollena, som har varit åt dig?« |
Men detta sade hon med en sådan uppsyn, att jäntan höll på att råka i skratt, och därmed kom hon tillbaka till sig själv, så att hon kunde tala om vad det var, som hade skrämt henne. |
«Det är allt det, som är värre än troll,« sa hon. «Det finns ett helt rövarfölje oppe vid fäboden.« |
Sen berättade hon hur rövarn hade kommit in till henne och hur underbart hon hade sluppit undan. |
De blev så häpna allihop och så ängsliga för hennes del. De glömde alldeles att fråga efter boskapen. De var bara glada, att hon inte hade kommit till skada i en sådan allvarsstund, som hon hade upplevat. |
Men plötsligen såg hon, att gammalmoras son, som var husbonde på gården, tog ner sin yxa från väggen. «Vi får väl allt ge oss opp i skogen nu, vi andra, och hämta hem boskapen och vallpojken,« sa han. |
«Boskapen!« sa valljäntan, och nu var hon så glad, att hon kunde ha skrattat. «Den står härute vid grinden. Jag skulle bara be, att ni ställer om, att den kommer in i lagårn. För jag tror jag orkar inte någe mer i dag.« |
Nu såg de på henne med stora ögon allihop. De kom fram till henne och tog henne i hand och tackade henne, både gammalmora och hennes son, som var husbonde, och hennes sonson, som skulle bli det en dag. De behandlade henne med en aktning, som om hon med ens hade yppat för dem, att hon var dotter till den högste mannen i... |
* |
Det var vår, och Ragnhild drog uppåt backarna på väg till fäboden. Hon var nu ingen valljänta längre, utan välbeställd bondhustru. Annandag jul hade hon blivit gift med Egil, gammalmoras sonson, och nu red hon i spetsen för tåget. Hon satt baklänges på hästen i klövjesadel mitt bland kokkärl och mjölkbyttor och lockade... |
Då de hade kommit igenom alla hagmarker och var inne i furuskogen, gick korna villigare framåt utan att behöva lockas. Egil började då genast tala med Ragnhild. |
«Jag kan knappast förstå, Ragnhild, att du vill vara i fäboden i år också,« sa han. «Ibland tror jag, att du rent glömmer bort, att du är min hustru och inte mer behöver släpa som en av tjänstefolket.« |
Men Ragnhild sträckte de starka armarna i vädret och skrattade. «Vad ska jag med dessa till, om jag inte skulle arbeta?« frågade hon. «Var du viss, att det är rätt nödigt, att jag sköter fäboden just i år! Vallhjonena skulle bara gå och tänka på rövarna, och jag tror knappast, att vi skulle ha fått dem att följa med ti... |
«Det kan visst vara sant«, medgav han, «men när jag rätt tänker på hur farligt detta kan bli för dig, tycker jag knappt, att jag gör rätt, som låter dig råda härvidlag. Du förstår nog, att rövarn finns kvar i skogen, och han kommer kanske att försöka hämnas på dig.« |
Hustrun bara skrattade. «Det lär finnas folk, som blir modstulna, bara de kommer in i en skog,« skämtade hon, «och till dem tror jag att du hör. Men annars ska jag säga dig, att jag skulle bli riktigt glad, om jag mötte den där rövarn. Jag ville tacka honom, därför att det är han, som har gjort hela min lycka. Inte had... |
«Om vi bara hade gått hit opp då genast,« fortsatte mannen utan att kunna komma ifrån sina farhågor, «och försökt att få tag i honom! Men både far och farmor var emot det och sa, att det var bäst för oss bönder att inte komma i strid med skogsströvarna. Nu kommer jag att gå och tänka på den där karln hela sommarn.« |
«Det ska du inte bry dig om,« sa hustrun. «Du vet väl, att jag har lyckan med mig.« |
«Ja, se lyckan,« sa den unge mannen, allt mer och mer förstämd, «den är då ofta bara som ett så’nt där köttstycke, som jag lägger ut åt vargarna, för att de ska lockas så långt fram, att jag kan komma åt att skjuta ner dem. Det är, just när det har gått en som mest väl i händer, som en ska se opp, att inte olyckan ligg... |
«Jag tror, att du gör dig lika så många farhågor som gammalmora,« sa hustrun. «Detta är första gången jag märker, att jag har fått en riktig jämmerlapp till man.« |
De kom nu till en hög backe. Ragnhild hoppade av hästen, och de gick tysta, tills stigningen gav med sig. Hustrun började förstå, att mannen var bekymrad på allvar, och hon sökte efter något sätt att lugna honom. |
«Du ska säga mig, om du tycker, att jag har missbrukat min lycka,« sa hon. |
«Ånej då, det är inte så jag menar,« sa han. «Men jag har så ofta tänkt på detta med vargarna. Det är, som de skulle bli blinda, när de ser det stora köttstycket. De borde ju misstänka, att det där, som ligger så öppet i deras väg, skulle vara farligt att närma sig, men de säger visst till varandra: ’I dag har vi lycka... |
«Men du menar då väl inte, att det är på samma sätt för oss människor?« sa hustrun och såg nästan förskräckt på honom. «Skulle det finnas någon, som vill ge oss lycka, bara för att vi skulle glömma försiktigheten och falla i ett bakhåll?« |
«Åja, jag tycker, att det ser så ut mången gång,« sa mannen. |
Det blev på nytt backigt och svårt att gå. Ragnhild blev tung till sinnes, också hon. Hon gick långsamt och lät en dräng ta vård om klövjehästen. Korna fick gå om henne, hon ville ha tid på sig att tänka igenom saken. Hon började förstå, att hon måste avstå från fäbodvistelsen för mannens skull. Han skulle annars gå oc... |
«Om du alls inte vill låta mig arbeta i fäboden, så ska jag väl vända tillbaka hem,« sa hon till sist. |
Mannen blev genast glad, då hon hade gett honom detta löfte. Han önskade, att han hade kunnat ta henne med sig hem genast utan att gå fram till fäboden en gång, men det lät sig inte göra. Han fick vara nöjd med detta, att hon följde med ner till gården nästa dag. |
Ragnhild var litet harmsen över att hon hade nödgats ge vika, och för att visa mannen hur litet rädd hon var för rövarn, började hon tala om att hon denna vinter flera gånger hade undrat hur han och kamraterna hade haft det uppe i deras fäbod. Ja, hon hade till och med haft lust att skicka upp mat till honom. Det var v... |
«Det kunde nog ha blivit ett farligt äventyr för dig,« sa mannen. «De säger, att björnar ska förstå sig på vad tacksamhet är, men jag har aldrig hört, att de här vilda skogsströvarna har någe förstånd om en så’n sak.« |
«Det var heller inte bara fördenskull,« sa Ragnhild. «Det var, för att jag skulle slippa att drömma om honom. Han kom ibland i drömmen och satte kniven på strupen på mig och befallde mig att ge honom mat. En natt drömde jag, att det stod en hund och skällde utanför vår dörr. Jag öppnade för den, men då hade hunden med ... |
«Nåja, det var ju givet, att du skulle drömma om den, som hade skrämt dig,« sa mannen, men han skyndade på stegen med detsamma och såg nu återigen orolig och ängslig ut. «Vi har blivit efter,« fortfor han. «Vi borde väl vara framme vid fäboden lika snart som de andra, så att det inte blir oreda vid oppackningen.« |
Ragnhild följde honom, allt under det att hon fortsatte att berätta. |
«Jag tänkte flera gånger be dig, att du skulle ta folk med dig och gå opp till fäboden.« |
«Ja, det skulle du ha gjort,« sa mannen raskt. |
«Men du kan väl förstå, att jag inte ville säga någe. Jag ville inte, att du skulle gå emot ett rövarband, för att jag skulle slippa ifrån mina onda drömmar.« |
Mannen skyndade på stegen ännu mera. Det gick nu så brant uppför, att hustrun blev andfådd, när hon talade, men hon fortfor i alla fall. «Det var en dag, då jag gick som i sömn och inte visste till mig. Jag stoppade oförmärkt mat i en ränsel, hängde den på ryggen och gick till skogs. Först då jag kom i backen ovanför g... |
Mannen svarade ingenting. Han bara skyndade på stegen. Hon fick halvspringa för att kunna följa honom. |
«Skulle jag kanske ha talat om detta för dig förut?« frågade hon, när hon märkte hans oro. |
«Ja,« sa han nästan hårt. «Du skulle ha talat om det långt förut.« |
«Det kom aldrig en vedhuggare eller kolare ner ur skogen,« fortsatte hon, «utan att jag frågade dem om de inte hade gått förbi vår fäbod och sett rövarna. Men de svarade mig alla, att det inte syntes till några människospår åt det hållet det här året.« |
«Minns du vad jag nyss sa?« frågade Egil. «Nu tror jag, att det har gått så för dig som för vargarna. Du har inte gett akt på det, som var sänt dig till varning. Du har varit för säker. Du har fallit i bakhållet.« |
Han skyndade nu framåt så fort, att hon knappt kunde följa, och förklarade inte sina ord något vidare. Hon förstod inte vad han var rädd för, men ångestens smitta spred sig också till henne, medan hon ansträngde sig för att följa honom. |
Äntligen var de då så långt komna, att de såg fäbodvallen. De små stugorna låg där på samma sätt, som hon hade lämnat dem förra hösten, och intet ont tycktes ha kommit vid dem. Boskapen och folket höll just på att i god ordning tåga uppför fäbodgatan in på tunet. |
Nu märkte både mannen och hustrun på en gång något underligt. När korna kom in på gräsbacken mellan husen, började de stångas, inte på lek, utan vilt och ilsket, som om de ville döda varandra. De for samman i en enda röra, kämpade mot varandra och knuffade omkull varandra i full galenskap. |
«Vad är det åt korna?« skrek Ragnhild, men Egil svarade inte. Han storsprang uppför fäbodgatan och for in i högen. «Bara bort härifrån med dem! Kör ner dem i skogen igen!« skrek han till folket, och med ursinniga rapp fick han äntligen skaran åtskild och bortdriven. Så snart som de var utom fäbodtunet, lugnade de sig o... |
Då boskapen var bortdriven, gick Egil upp mot fäbodstugan, öppnade dörren, men steg inte över tröskeln. Om ett ögonblick kom han tillbaka till Ragnhild och var då mycket blek. |
Ragnhild hade också hunnit upp till tunet. Hon hade sjunkit ner på en sten, liksom orkade hon inte gå längre. |
«Säg, Egil, vad är det för en stank, som jag känner häroppe?« frågade hon. «Så brukar det väl aldrig lukta i skogen.« |
Han tordes inte svara, men hon frågade strax därpå: |
«Varför sitter det en så’n lång rad av korpar på taket, Egil?« |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.