text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Vad skulle det tjäna till? Det var ju bara jord. |
Det var bra besynnerligt, att en så klok man som Krus! Erik hade kunnat gå och längta efter sådana barnsliga ting i hela sitt liv. |
Det var också något att längta efter! Konstantin stack händerna i sina välfyllda fickor. Bara litet mull. |
Men i detsamma gav Konstantin till ett gällt, rungande skrik, likaså vilt och ångestfullt, som om en gast hade visat sig för honom. |
När hans händer hade grävt sig ner i fickorna, hade han känt, att det inte var mull, som fyllde dem, utan döda människors kvarlevor. Det var fingrar, tår, glatta ögonklot, skrumpnat skinn, tilltrasslat hår, kött, benskärvor, senor. |
Och allt detta var klibbigt, kallt, mjukt, statt i upplösning. Han ryckte upp händerna och satte av i vildaste flykt mot muren och vägen, alltmedan han försökte vända ut och in på fickorna för att bli fri från den förfärliga massan. Hela tiden skrek han, mindre av skräck än av vämjelse. |
Då han åter stod på vägen och såg sig om efter Krus Erik, märkte han denne på språng långt bortom kyrkan. |
Konstantin fick i en hast fatt i ränseln och slängde den på sig. Helst hade han nu velat springa så fort, som benen förmådde, men han ville inte göra sig löjlig. Han bet samman tänderna och höll den vanliga lunken, ända tills han hann upp mästarn, som stod och väntade på honom borta vid sockenstughörnet. |
«Hur är det med dig?« frågade Krus Erik, och då Konstantin svarade, att han hade det bra, gjorde han inga fler frågor. Se, Krus Erik visste ju, att då man misstänker, att en människa har sett något underligt, är det inte bra att tala om detta förrän någon tid efteråt. |
Hur det hade gått med att samla in gravmullen, det såg han på Konstantins ut- och invända tröjfickor. |
* |
Under sommarn och så långt in på hösten som möjligt sov Konstantin på vinden, där han med några bräder hade stängt av åt sig en vrå, som han kallade för sin kammare. Den var inte stor, ett litet, smalt sängställ upptog nästan hela utrymmet, men det var det behaget med den, att han kunde få sova ut där om söndagsmornarn... |
Sedan han hade börjat arbeta hos Krus Erik, var det ingenting ovanligt, att han om söndagarna sov, ända tills väggklockan nere i stugan slog tolv, men något sådant hände honom inte dagen efter äventyret på kyrkogården, utan han vaknade redan före tio. Han kom genast ihåg alltsammans. Det satt ännu kvar en smula vämjels... |
Det hade varit inbillning alltihop förstås, bara rädsla. Han visste ju, att det inte var annat än mull, som han hade stoppat i fickorna. |
Men Krus Erik hade haft rätt, han. Det var inte någon lätt sak att gå in på kyrkogården om natten och hämta gravmull. |
Med ens for han upp ur sängen. Tänk, om mor och Krus Erik skulle råkas på kyrkvägen, och tänk, om mästarn skulle tala om, att Konstantin i går kväll var inne på kyrkogården för att skaffa en spirrtus! Han fick lov att tala med skomakarn genast och be honom tiga. Mor skulle bli alldeles ifrån sig. |
Så brått han hade, kunde han inte förmå sig att sätta på sig skorna, så dammiga och smutsiga som de var. Han tog fram blanksmörja och borste ur ränseln och trädde skon på handen. I detsamma kom en hel massa jord farande ut ur den. |
Konstantin drog häftigt in andedräkten och blåste ut den igen med ett visslande. Han förstod hur det kom sig, att han hade mull i skorna. Den hade troligtvis ramlat ner i dem, då han tömde fickorna på kyrkogården. Skorna var ju så vida upptill. Det kunde inte ha gått till på annat sätt. Han tittade på mullkornen. De va... |
Han tömde båda skorna och förde samman jorden med foten. |
Inte var det mycket, men ... Kanske det ändå kunde räcka till en spirrtus? |
Återigen öppnade han ränseln, tog fram en liten bleckdosa, där han brukade förvara nubb och pligg, tömde den och sopade gravmullen ner i den. |
Krus Erik skulle få sin spirrtus. Han skulle få se, att Konstantin hade varit karl till att föra hem den. – – – – – – – – – – – |
Fastän Konstantin knappt hade gett sig tid att smaka på mjölken och brödet, som mor hade ställt fram åt honom, kom han inte fram till Krus Eriks stuga i tid, utan mästarn hade redan gett sig av till kyrkan. Konstantin skyndade efter för att söka hinna upp honom på vägen, och det hade han väl också gjort, om det inte ha... |
Han visste inte vad som hade tagit åt dem. De glappade för varje steg, såsom de aldrig förr hade gjort, och skavde på foten. Det började svida i skinnet, så att han måste stanna. |
Han tog av sig skorna och satte sig vid vägkanten. Barfota kunde han inte förmå sig att gå, och med skorna på kom han inte ur fläcken. Han hade redan skavsår på båda fötterna. Medan han satt rådlös på marken, kom en kärra körande, och i den satt Öst Samuel Andersson och en främmande, som såg ut som en herrekarl. De åkt... |
Öst Samuel var annars en gammal god vän till Konstantins föräldrar. Deras stuga låg på en utmark under Östgården, och han hade mången gång stått dem bi med råd och dåd, framför allt sedan far hade fått den här svåra sjukdomen, som nästan alltid höll honom vid sängen. |
Då Öst Samuel kom mitt för Konstantin, drog han in tömmarna och frågade honom vart han ämnade sig. |
Jo, han skulle till kyrkan, men han hade fått skavsår, så att han var visst tvungen att vända om hem. |
Öst Samuel erbjöd honom då att åka bakpå kärran. Han skulle inte till kyrkan, utan till kyrkvärden i Aspnäs, men Konstantin fick åtminstone hjälp med halva vägen. |
Konstantin kröp upp bakpå kärran. Detta var ju ändå en liten början till tur. |
Därframme i kärran talade de om Konstantin. Den främmande sade först något, men med så låg röst, att han inte kunde höra det. Öst Samuel däremot hade en mer bullersam stämma, och han förstod inte att dämpa den. Konstantin hörde, att han medgav, att pojken såg bra ut och var beskedlig, men det var inga tag i honom, såso... |
Den främmande sade åter något med sin låga röst. Han måtte ha påmint om att Konstantin kanske hörde vad de sade. |
Öst Samuel svarade bekymmerslöst, att den där pojken ingenting hörde. Han gick alltid omkring, som om han sov. |
Vad det nu berodde på, men Konstantin sov inte den dagen. Han hörde både detta och allt annat, som de bägge resande talade om. |
Öst Samuel höll in hästen vid avvägen, som ledde upp till Aspnäs. Konstantin fick stiga av, och de andra körde upp till gården. |
«Du får allt skynda dig nu, om du vill komma fram till kyrkan, innan prästen har stigit ner från predikstolen,« ropade Öst Samuel efter honom. |
Men sannerligen det var lätt för Konstantin att skynda sig. Skoskavet plågade honom vid varje steg. Han kom inte fortare framåt än en snigel. Kanske spirrtus inte ville, att han skulle lämna den ifrån sig? |
Det gick inte bättre, än att gudstjänsten tog slut och kyrkfolket begav sig på hemväg, innan Konstantin hade kommit så långt som till kyrkbyn. |
En av de första, som han mötte, var kyrkvärden från Aspnäs, som kom vandrande mitt på vägen, så bred och stor, som om han ville behålla den för sig ensam. |
Skomakarlärlingen, som hade arbetat i varenda gård i socknen, kände genast igen kyrkvärden. Han ställde sig mitt för honom, sträckte ut handen och sade goddag. |
Kyrkvärden räckte honom högra handen, som höll käppen med den stora silverknappen. Han flyttade inte käppen över i vänster hand, utan lät Konstantin, så gott han kunde, skaka hand med den sammantryckta näven och käppkryckan. |
Men gossen lät sig ingenting bekomma, utan sade raskt: |
«Jag tänkte, att jag skulle tala om för er, att ni har främmande hemma. Det är Öst Samuel och en herrkarl från staden. Jag vet det, därför att jag fick åka bakpå kärran.« |
«Jaså, jaså, det var ju stora nyheter. Kan det vara längesen de kom åkande?« |
«Det är väl en timme sen nu. Men de väntar nog, tills ni kommer hem, för de vill köpa ert gråa sto.« |
Det var besynnerligt. Konstantin kände den här dagen ingen respekt för kyrkvärden, ingen blyghet. Han vågade till och med skämta litet med honom. |
«Jag hörde också hur mycke de lura’ er på, när de köpte häst av er i fjol, och jag vet hur mycke stoet är värt och hur mycke ni skulle kunna få för det, om ni stod på er.« |
I samma ögonblick, som han slungade ut detta, gav han sig på väg bortåt kyrkan. Han gick fort utan att fråga efter skoskavet. |
Kyrkvärden ropade efter honom, men Konstantin låtsade inte höra, utan gick på. Då kom den stora, tunga karlen springande efter honom. |
Konstantin bara ökade farten. Det vore bra, om kyrkvärden finge lära sig till en annan gång att inte hälsa med käppkryckan. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.