text stringlengths 0 2.04k |
|---|
«Ragnhild!« sa mannen, och rösten darrade av sorg över att han hade något så svårt att tala om för henne. «Vi ska genast vandra ner till gården igen. Vi kan inte nyttja fäboden här i år. Den där mannen, som du slängde vasslan över, har säkert blivit blind med detsamma. Han har inte kunnat komma ut ur stugan, och hans k... |
Hustrun störtade upp. Mannen grep efter henne, men hon var honom för snabb. Hon sprang fram till fäboden, fick upp dörren och såg in. |
Strax efteråt ljöd hennes skratt högt och gällt. Hon kom ut på gården storskrattande, med armarna högt upplyfta. |
«Har du sett starkare lycka?« skrek hon. «Har du sett starkare lycka?« |
Hon störtade bort rätt in i mörka skogen, och när mannen fann henne, var hon vansinnig. |
________ |
TJÄNSTEANDEN |
Krus Erik Ersson, sockenskomakarn, och hans lärling, Konstantin Karlsson, hade suttit hela veckan och gjort skor i prästgården, och nu vid niotiden på lördagskvällen var de på väg till sina hem långt borta vid sockengränsen. |
Det var höst, och solen var nergången för längesedan, men vandringen gick inte fördenskull fram i mörker, utan genom klar luft och månsken. Det var så vackert, som det kunde vara. Sjön nedanför prästgården låg spegelblänk, med en väg av silver mitt över, och utåt åkrarna sågs på vartenda strå daggdroppar, som blev till... |
Det var litet ovant att gå efter att i sex dagar ha suttit lutade över skomakarbänken. De pustade under tyngden av ränslarna, och ingen av dem sade något. |
Men vägen från prästbostället ledde förbi begravningsplatsen, och när Krus Erik Ersson över kyrkogårdsmuren såg en skymt av de gammalmodiga gravkorsen, kom tankarna i fart på honom. |
«Ja, du Konstantin,« sa han, och stämman blev med detsamma både ängslig och längtansfull, som då man en natt går förbi en främmande fruktträdgård och talar om hur gott det skulle vara, om man kunde få något med av äpplena. «Det skulle vara bra präktigt, om en kunde få lite gravmull.« |
«Gravmull!« sa lärlingen och blev så häpen, att han stannade. «Det kan ni väl få, så mycke ni vill. Men vad skulle ni med den?« |
Krus Erik stannade också, och nu var han så gripen av det, som de talade om, att han inte kunde få ljud i rösten, utan måste viska. |
«Det är på det sättet, som man får en ’spirrtus’. Och den, som har en spirrtus, kan få allt, vad han vill. Då behövde en aldrig mer göra ett par skor. En kunde bygga sig en gård lika hög som klockstapeln, och en kunde skaffa sig hästar och vagn och slippa gå ett steg.« |
Lärlingen var från ett hem, där mycken fromhet och gudaktighet övades och all övertro var bortlagd. Han stod i slö förvåning och kunde inte fatta, att Krus Erik menade allvar. |
«Det är väl inte möjligt, att ni tror på så’nt, mäster Erik,« sa han. |
«Visst tror jag,« sa den andre. Och där, som de stod utanför kyrkogården, började han berätta om både den ena och den andra, som hade skaffat sig en spirrtus och betjänat sig av den. |
Men det var inte möjligt för honom att få lärlingen till att tro. Han var en lång, vacker pojke på sjutton år med ett beskedligt, men också litet sömnaktigt utseende. Han frågade i all oskuld: |
«Om ni tror så säkert, varför skaffar ni er inte själv en så’n där hjälpare?« |
Krus Erik svarade dystert: «Jag kan aldrig få nå’n. Det är över min kraft.« |
Därmed suckade han, hissade ränseln högre upp på axlarna och återtog vandringen. |
Konstantin förblev stående. Det tycktes, som om ett svagt intresse för saken hade börjat vakna inom honom. |
Då Krus Erik hade gått ett par steg, stannade han och vände sig mot lärlingen. |
«Du kan väl aldrig mena, Konstantin,« och stämman darrade till bara vid tanken på något så oerhört, «du menar väl aldrig, att jag skulle gå in på kyrkogårn och ta opp mull?« |
«Nej,« sa lärlingen betänksamt. «När ni tror på det, förstår jag ju, att ni inte kan.« |
«Jag går aldrig förbi en kyrkogård om natten utan att önska mig en spirrtus,« sa Krus Erik, «men jag kan inte skaffa mig nå’n. Så att det är inte lönt, att vi står kvar här längre, Konstantin.« |
Han återtog vandringen, men långsamt, liksom i hopp att bli hejdad. |
Lärlingen följde honom inte nu heller. Saken var ju den, att om det fanns någon i världen, som han riktigt höll av, så var det Krus Erik. Föräldrarna därhemma var så stränga, att de varken tålde skratt eller lek. Skomakarn däremot var full av skämt och historier och så lätt att umgås med, som om han också vore en sjutt... |
Han stötte med foten till en grästorva, så att daggpärlorna stänkte upp i luften. |
«Ser ni, Krus Erik, jag är inte mer rädd för den ena jordtorvan än för den andra, och om ni bara vill vänta på mig en stund, så ska ni få vad ni önskar er.« |
Han hade krängt av sig ränseln och kastat ner den på vägen, medan han talade. Nu gjorde han ett språng över landsvägsdiket och muren och stod inne på kyrkogården, innan Krus Erik hann befalla honom att avstå från företaget. |
Det var också nödvändigt, att alltsammans kom som en överraskning för mästarn. Krus Erik var lika mån om sina lärlingar som om sig själv. Han skulle aldrig ha tillåtit Konstantin att nattetid gå in på en kyrkogård, om han hade blivit tillfrågad. |
Konstantin kunde mycket väl ha samlat in litet mull från en grav, som hade legat nära kyrkogårdsmuren, men så ville han inte ha det. Det var inte ofta han var i stånd att utmärka sig på något sätt, men mod ägde han nog av, och han hade inte något emot, att Krus Erik skulle lägga märke till detta. |
Han stannade äntligen vid en gravkulle, som låg mitt på kyrkogården, sparkade upp en torva och grävde sedan med händerna undan det översta jordlagret. |
Då han tyckte, att han hade arbetat sig tillräckligt djupt ner i jorden, tog han ett par nävar mull och fyllde med den sina tröjfickor. Hur mycket mull som behövdes för en duglig spirrtus, kunde han inte rätt veta, men han tänkte, att två fickor fulla skulle förslå. |
Hela tiden var han bara road av sitt företag och kände ingen rädsla. Hans tankar sysslade med Krus Erik. Vad skulle han ta sig till månne, sedan han hade fått en spirrtus att befalla över? |
Alldeles tyst och stilla var det omkring honom. Det var nästan försmädligt, att han alls inte såg eller hörde något sådant, som folk brukar se och höra på kyrkogårdar, så att han hade haft några äventyr att skryta med, då han kom tillbaka till mästarn. |
Han skrapade ner den uppkastade mullen i hålet och lade grästorvan till rätta. Han gjorde detta långsamt, för att det skulle ta litet tid. Krus Erik skulle inte tro, att han hade gjort sig någon brådska. |
Mitt under arbetet höll han inne och blev alldeles stilla. Det var inte något spöke, som hade skrämt honom, bara en liten underlig tanke. |
Det tycktes honom med ens, att han var bra dum, som gjorde sig så mycket besvär för att skaffa en spirrtus åt Krus Erik. Varför behöll han den inte själv? Han var i lika stort behov av den som mästarn. |
I en glimt såg han framför sig en liten grå stuga med ett enda rum, som var hans hem, en lång, sorgsen, dödssjuk man, som var hans far, en utsliten, avmagrad kvinna, som var hans mor. Visst, visst behövde han en spirrtus bättre än någon annan. |
Det föll ett blad från ett träd, just som han hade detta i tankarna. Det prasslade till, då det for förbi hans huvud, och han reste sig med stor hast. |
Han såg sig omkring med förvildade blickar. Hade det hänt något, medan han hade stått lutad över graven? Höll de döda på att vakna? Det viskade bestämt från grav till grav. Det skymtade något vitt inne i den svarta skuggan under träden. Där stod de döda i täta klungor. De hade funnits där hela tiden. I nästa ögonblick ... |
Han var rädd ett ögonblick, men han sprang inte, utan stod stilla. Han tvingade blickarna. De fick inte irra åt alla håll för att spana efter gastar. Han ville inte skrämma upp sig. Ville inte komma andfådd och darrande tillbaka till Krus Erik. |
Och under den stadiga blicken försvann alltsammans. Luften blev som rensad från spöken och otyg, och han kunde anträda återfärden med lugn. |
Det där att behålla gravmullen för sig tänkte han inte mer på. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.