text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Äntligen fann han för gott att stanna. Kyrkvärden kom fram till honom, andfådd och flåsande. |
Det var väl inte möjligt, att han visste så mycket, som han skröt med? Han hade väl bara tyckt, att det var roligt, att en gammal karl fick springa sig fördärvad för att hinna fatt honom? |
Konstantin tog an en förnärmad min. Det var ju inte lönt, att han talade om vad han visste, ifall kyrkvärden trodde, att han ljög. |
Kyrkvärden mätte honom med en snabb blick. Därpå stack han handen i bröstfickan, tog fram sedelboken och bjöd honom en femkrona. |
«Jag tror inte, att du ljuger,« sa han. «Tala om vad du har hört, så får du den här.« |
Skomakarlärlingen, som ännu arbetade utan lön, blev het av iver, då han fick se en så stor sedel. Detta skulle Öst Samuel ha sett, han, som trodde, att Konstantin varken såg eller hörde, utan bara gick och sov. |
Han talade förstås om vad han visste och fick också den utfästa belöningen. |
När han vandrade vidare framåt vägen med femkronan i fickan, mötte han äntligen Krus Erik. |
Han kom genast att tänka på spirrtus. Detta var det allra bästa tillfälle att ge den till mästarn. De två var ensamma på vägen, och ingen såg eller hörde dem. |
Men Konstantin gick förbi Krus Erik utan att stanna. Det var nätt och jämnt, att han hälsade och talade om, att han skulle ut på sjön och meta abborrar. Han hade gjort upp det så i går med prästgårdspojkarna. |
Spirrtus låg i hans ficka, som vore den fastnitad där. Han sade till sig själv, att han ändå borde pröva, om den dög till något, innan han gav bort den. |
* |
På måndagsmorgonen, då Konstantin återigen satt vid det låga, smala skomakarbordet mitt emot Krus Erik, kände han sig så eländig som aldrig förr i hela sitt liv. |
Han var alldeles på det klara med att han skulle avstå spirrtus till Krus Erik. Han ville inte ha något mer med den att göra. |
Hela söndagseftermiddagen under fisket hade han haft en märkvärdig tur. Han hade dragit upp den ena stora abborren efter den andra, medan de andra pojkarna, som hade varit med honom i båten, inte hade fått något alls. |
Det var inte så lätt att reda ut vad detta hade berott på. Han visste med sig, att han hade varit påpasslig och vaksam hela tiden, medan de andra hade pratat och haft tankarna på annat håll. |
Till sist hade de andra blivit retade över att de inte fick något och rott hem mitt i hans bästa fiskelycka. Och som fiskedoningen och båten var deras, hade de också behållit alla abborrarna. Om de inte hade blivit förargade över att han ensam hade haft lycka med sig, hade de kanske lämnat honom ett par fiskar. Nu fick... |
Detta var nog så förtretligt, men något ännu värre hade mött honom, då han kom hem. Öst Samuel hade varit inne hos föräldrarna och klagat på honom. Han hade velat hjälpa en god vän att köpa en häst, som var lik en, som han hade förut. Men nu hade de fått betala alldeles för mycket för kyrkvärdens gråa sto, och det var ... |
Det var kyrkvärden, som inte hade haft vett att tiga, utan sedan köpet väl blivit avslutat, hade han talat om för Öst Samuel hur han hade fått veta hur högt köparna ville gå. Och nu visste föräldrarna om femkronan och alltihop. |
De var uppskrämda, därför att han hade retat Öst Samuel. Vad skulle det bli av dem, om han tog sin hand ifrån dem? |
Mor kunde inte förstå vad som hade flugit i honom. Aldrig hade han gjort så förr. Hur kunde det falla honom in att förråda andras hemligheter och ta betalt för det till? Han var en riktig Judas. |
Femkronan hade mor tagit för att lämna den tillbaka till kyrkvärden. Sådana syndapengar kunde de inte behålla. |
Konstantin låtsade ännu för sig själv, att han inte trodde, att den där gravmullen hade någon makt. Men innerst inne var han ändå övertygad om att den var skuld till alltsammans. |
I dag på morgonen, då han gick hemifrån, hade han varit fast besluten att göra sig av med otyget, så snart han råkade Krus Erik. Men det besynnerliga var, att han inte hade förmått det. Han hade redan flera gånger stuckit ner handen i fickan och fattat om dosan för att ge bort den, men han hade ångrat sig. Det var ändå... |
Han var så upptagen av dessa tankar, att han arbetade sämre än vanligt, och Krus Erik märkte det. Men Krus Erik hade ett så välsignat sätt med sina lärlingar. Han grälade aldrig på dem, utan han hade sina små knep, som han använde för att få dem att arbeta. |
«Du Konstantin,« sa han, «nu har jag märkt till två par skor, som vi ska göra färdiga i dag. Vad säger du, om vi skulle arbeta i kapp? Du gör det ena paret och jag det andra, och så söker vi att hinna om varandra.« |
Spirrtus for ner i fickan igen. Konstantin gick med stor iver in på förslaget. Här var nu ett gott sätt att få pröva om trolltyget dög till något. |
De plockade fram knivar, hammare, tänger, läster, läder, skogarn, pligg, allt möjligt, som behövdes för skoarbetet, och lade upp detta framför sig. Sedan räknade mästarn högtidligt: ett, tu, tre, och så började tävlingen. |
De skar till överlädret, klistrade fast fodret med rågmjölsgröt, och medan detta sedan torkade borta på spisen, tvinnade de ihop skogarnet till hård tråd och satte fast svinborst i trådändarna. |
Med detta blev de färdiga lika snart båda två, men Krus Erik blev litet förvånad, när han såg hur händigt Konstantin bar sig åt, då han snodde tråden och satte fast borsten. Detta var andra tag än hans vanliga. |
Sedan var det att skära till sulan och lägga den i blöt, för att man lättare skulle kunna hantera den. |
Det var märkvärdigt att se hur raskt Konstantins kniv skar sig fram genom det hårda lädret. |
Erik Ersson hade i början arbetat litet långsammare än vanligt, för att inte Konstantin skulle bli missmodig och ge upp hoppet att vinna. Men han märkte, att han måste öka farten, om han inte ville bli efter själv. |
De tog till prylar och tråd för att sy ihop överlädret. Lärlingens händer rörde sig så snabbt som fågelvingar. Krus Erik måste be att få se på arbetet. Han blev rädd för att Konstantin slarvade i väg alldeles för fort. |
Konstantin visade honom en söm, som var både rak och jämn, ett riktigt pärlstickararbete. |
Inte ett ögonblick hade det fallit Krus Erik in, att han inte skulle segra i den här striden. Men nu började han bli litet betänksam. |
Konstantin hade försprång allaredan. Och fingrarna rörde sig så hastigt som på en, som gör trollkonster på en marknad. |
När det ringde till middagsrast, hade Konstantin redan den första skon uppsatt på lästen och satt och knackade på sulan för att få den jämn och hård. Krus Erik var inte alls så långt kommen. Ingen av dem såg upp från arbetet, fastän det nu var deras fristund. |
Konstantin tänkte helt flyktigt på hur glad han annars brukade vara, då han fick vila, men i dag var det en annan sak, i dag gick arbetet alldeles av sig självt. Han blev inte trött, och ingenting var svårt för honom. Han hade aldrig förut förstått, att det kunde vara roligt att arbeta. |
De kallades in i köket för att äta middag. När de hade kastat i sig litet mat, sprang de i kapp tillbaka till drängstugan, där de hade sin verkstad. |
Det andra gårdsfolket hade kommit underfund med vad som stod på. Och i stället för att vila middag ställde sig karlarna att betrakta de två skomakarna. |
Alla tog för avgjort till en början, att Krus Erik skulle bli först färdig. Men då de hade sett på en stund, började de ändra tankar. Den ena efter den andra sade till Krus Erik, att han visst aldrig hade haft en så styv lärling som den här. |
Krus Erik satt nu och hamrade in pligg i sulan. Han slog ojämnt och häftigt, och alla tyckte, att han inte gjorde ett så gott arbete, som han brukade. |
För Konstantin däremot lade sig allt till rätta. Allt passade, som det skulle. Vart hammarslag träffade. |
«Det blir vackra skor, det där,« sa folket. «Du kan snart sköta dig på egen hand.« |
Arbetarna gick sin väg, och skomakarna klackade och pliggade alldeles tysta. Då uppgav Krus Erik ett lätt rop. Han hade slagit miste, fått tumnageln under hammarn. |
Konstantin kastade en hastig blick över till Krus Erik. Det var ingen, som hade varit så snäll mot honom och haft så mycket tålamod med honom. Nu först kom han att tänka på att mästarn kanske skulle känna det svårt, om det visade sig, att lärlingen kunde göra skor fortare och bättre än han. |
Gubben såg riktigt eländig ut, där han satt och knogade. |
Det var kanske inte en riktigt ärlig tävlan heller. Konstantin måste erkänna, att en annan dag, då han inte hade spirrtus i fickan, hade han inte kunnat arbeta på det här sättet. Han märkte, att Krus Erik inte en gång gav sig tid att hålla tummen i vatten. Han var förstås rädd, att Konstantin skulle få för stort förspr... |
Lärlingen kände med sig, att han borde spara mästarn och arbeta litet långsammare, men han kunde inte hejda sig. Det var en sådan arbetslust över honom. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.