text stringlengths 0 2.04k |
|---|
«Och det var därför, att bror visste detta, som bror kom till mig i dag?« sa han. |
«Jag for inte hit för brors skull,« sa Beerencreutz, och hans ögon stirrade framför sig med en besynnerligt tom blick. «Jag kom visst att fara hit till Lövdala, därför att jag skulle få höra bror spela. Nu, medan jag har suttit och hört på bror, har jag tänkt på att det var detta och ingenting annat, som jag ville höra... |
«Ja visst,« sa Liljecrona. «Det har bror rätt i. Det är något eget med musiken.« |
«Ja,« sa översten. «Det är kanske så, att den inte hör riktigt hemma här på jorden. Herre Gud, bror, när man tänker efter, så är den ju rakt ingenting. Man kan inte ta på den, och den kan inte säga en något, som man förstår och begriper. Tror inte bror, att musiken är det språket, som talas där långt borta,« fortfor ha... |
«Bror menar ...« sa Liljecrona, som inte hade lätt att finna ord, då det rörde sig om frågor, som helst borde spelas fram. |
«Jag menar, att den hör till både jord och himmel,« sa Beerencreutz. «Den är nog menad som en väg åt oss över till det där andra. Och nu ska bror bygga vidare på den vägen, så att jag får vandra på den ännu en stund bort mot det där, som inget slut har.« |
Det gjorde Liljecrona. Han spelade sitt eget sökande och sin egen bävande undran, och den gamle översten satt i den stilla sommarkvällen och lyssnade. Plötsligen sjönk han ihop och föll till golvet. |
Liljecrona skyndade fram till honom. Han blev upplyftad och lagd på en säng. |
«Det är bra med mig,« sa han. «Jag går på vägen mellan himmel och jord. Tack och heder ska bror ha!« |
Något mer sade han inte. Och ett par timmar senare var han död. |
TVÅ SPÅDOMAR |
(Skriven på anmodan av min tyske förläggare i november 1908.) |
Det är lätt att föreställa sig, att de har haft det bråkigt och besvärligt på den gamla gården Mårbacka den 20 november år 1858. Ett barn har blivit fött där den dagen tämligen sent på kvällen, och sådant medför ju alltid oro och uppståndelse också på ett ställe, där man har för vana att ta livet lugnt och inte göra me... |
I mörka kvällen så där framemot niotiden kommer prästfrun, som bor i granngården, och sticker in huvudet genom köksdörren. Det är en liten, gammal gumma, släkt och god vän, som kallas moster Wennervik av alla människor. Hon har inte kunnat ge sig till tåls därhemma, utan har kastat en schal över huvudet, tagit en lykta... |
Prästfrun blir genast visad in i kammarn innanför köket. Där bor gamla fru Lagerlöf, änka efter regementsskrivar Lagerlöf, än i dag, såsom hon har bott där hela sitt liv, både som gift och ung flicka. Hon sitter sjuttiårig och vithårig i sitt soffhörn och stickar strumpor åt barnbarnen, som hon alltid gör. Inne hos hen... |
Så sent det än är på dagen, sätter hushållerskan kaffepannan på elden, och hon kommer snart in i kammarn med en fullrustad kaffebricka. Sedan sitter moster Wennervik och gamla fru Lagerlöf och dricker kaffe alldeles ensamma. Moster Wennervik får veta, att det är en flicka, som har blivit född, och de båda gamla, som är... |
«Hon kommer att få det, som hon har värde till, varken bättre eller sämre,« säger gamla fru Lagerlöf. |
«Det beror allt på lycka också, ska jag säga syster,« svarar moster Wennervik. |
Just som prästfrun fäller detta yttrandet, böjer sig gamla fru Lagerlöf fram och känner på redikylen, som moster Wennervik alltid bär på armen. Det finns tusen saker i den, för moster Wennervik är en sådan, som vet råd för allting, och som därför också ständigt måste vara beredd på att folk kommer och ber henne om hjäl... |
Då gamla fru Lagerlöf känner på redikylen, märker hon snart, att utom glasögonen och nyckelknippan och sydoningen och bröstpastiljerna och medikamentsflaskan och vävboken och luktsaltet ligger där också ett hårt, fyrkantigt föremål. |
«Jag känner, att syster har kortleken med sig,« säger hon. |
Moster Wennervik blir litet röd på de vissna kinderna. Hon kan spå, och hon lägger aldrig ut korten, utan att allt, vad hon förutsäger, slår in. Hon är litet svag för att folk skall anlita hennes förmåga, men det vill hon inte låtsa om. Hon bedyrar, att hon inte har den minsta aning om att hon har korten med sig. Hon k... |
«Men när de nu ändå är med, så kan syster gärna lägga ut dem för den här stackarn, som just har kommit till världen,« säger gamla fru Lagerlöf. |
Moster Wennervik krusar en smula, men hon är inte särdeles svårbedd, och så blir kaffebrickan flyttad åt sidan, och den gamla prästfrun börjar lägga ut korten. Hon hanterar dem med stor färdighet, och då gamla fru Lagerlöf sitter och betraktar henne, kan hon inte låta bli att tycka, att svägerskan ser ut som en riktig ... |
Moster Wennervik lägger ut korten i fyra rader med nio kort i raden, och då detta är gjort, sätter hon ner pekfingret på första kortet och börjar räkna: ett, två, tre, fyra, ända till sexton. Hon räknar uppåt och neråt, fram och tillbaka och flyttar fingret under räkningen, ända tills hon kommer till det sextonde korte... |
«Nå, vad ser syster?« frågar gamla fru Lagerlöf. |
«Det är någon sjuklighet, som följer henne,« svarar prästfrun, «och jag tror, att hon får slitas med den i hela sitt liv.« |
«Var och en ska ha sitt kors, annars blir det inte folk av en,« säger gamla fru Lagerlöf. Hon är av ett ljust lynne och vill alltid se det bästa i allting. «Om hon är sjuklig, får hon väl föra ett stillsamt liv, och det är ändå det bästa för en människa.« |
Moster Wennervik sätter ner pekfingret på korten och börjar räkna på nytt. «Det ligger många och långa resor framför henne,« säger hon och blinkar smålustigt åt svägerskan. «Och flerfaldiga gånger måste hon flytta och byta om bostad.« |
«En rullande sten beklädes inte med mossa,« säger gamla fru Lagerlöf. Hon, som i alla sina dar har bott på samma gård, är inte riktigt nöjd med att barnbarnet skall bli en sådan, som flackar land och rike omkring. «Men jag förstår väl, att om hon blir sjuklig, så kan hon inte förtjäna sitt eget bröd, utan blir skickad ... |
«Hon får träla och arbeta i alla sina dar,« förkunnar moster Wennervik efter en ny räkning. «Det behöver inte syster vara rädd för.« |
«Jaså, då är det väl den meningen med detta, att hon får tjäna sitt bröd hos andra och byta om husbönder många gånger,« säger gamla fru Lagerlöf och suckar. Ett sådant liv synes henne, som aldrig har behövt vara i tjänst hos någon, som det värsta av allt. «Men det har ju gått bra för syster,« säger hon och ljusnar upp.... |
«Hon kommer inte att sätta opp en dräll i hela sitt liv,« säger moster Wennervik med näsan över korten och är så inne i att utforska framtiden, att hon inte alls tänker på om hon spår behagligt eller misshagligt. «Hon får mycke att göra med böcker och papper, ska syster få se.« |
Gamla fru Lagerlöf lutar sig också fram över korten, liksom för att finna en mening i virrvarret. |
«Ska hon få mycke att göra med böcker och papper?« säger hon undrande. «Syster menar kanske, att hon ska bli gift med en fattig präst, som får hålla på att flytta från socken till socken och aldrig kommer till ro. Men om det bara blir en bra karl, som blir god mot henne ...« |
Moster Wennervik sträcker ett finger rätt upp i luften och avbryter henne. |
«Vill syster, att jag ska säga, som det är?« |
«Det vill jag visst,« säger gamla fru Lagerlöf. |
«Hon blir aldrig gift.« |
«Jaså, blir hon inte gift!« säger gamla fru Lagerlöf, och nu måste hon riktigt lägga band på sig för att inte visa hur besviken hon är. «Ja, hon kommer kanske ifrån många sorger på det sättet. Men syster kan väl åtminstone se om hon blir en bra och god människa?« |
«Snäll och beskedlig blir hon nog,« säger moster Wennervik och böjer sig ånyo över korten för att utspana flera hemligheter, men nu blir hon avbruten av gamla fru Lagerlöf, som säger litet torrt: |
«Nu ska syster inte bry sig om att säga någe mer. Jag är nöjd, då jag har fått veta, att hon blir en hygglig människa. Det är egentligen det enda, som är viktigt att få reda på.« |
* |
Det finns en bok, som heter Oceola, ja, det är också möjligt, att jag missminner mig, och att den har något annat grant exotiskt namn. Det är en indianbok, som man säger nuförtiden, men den har nog inte ursprungligen varit skriven för barn, utan var avsedd att läsas av stort folk. Jag vet inte vem som har författat den... |
Jag kan inte säga hur det kom sig, att den boken fann sin väg till mitt hem uppe i Värmland. Den hörde inte till husets eget bokförråd, som mest bestod av arbeten på vers och räknade högst få romaner. Det kan ha varit en resande, som har fört den med sig, eller också har min faster, som är en stor romanslukerska, fått ... |
Jag tycker om att läsa, och jag brukar var dag sitta på en låg stol bredvid mor, då hon arbetar med sin sömnad, och läsa högt ur Nösselts allmänna historia för fruntimmer. Vi har hunnit igenom alla sju delarna, men jag förstår mig bäst på första delen med de många sagorna. Jag kan aldrig upphöra att glädja mig åt när O... |
Fritjofs saga, Andersens Æventyr, Fänrik Ståls sägner hör också till mina goda vänner, men någon roman har aldrig förr kommit för mina ögon. Jag tänker inte heller på att läsa den tjocka boken; det förefaller mig, som skulle det behövas åratal för att hinna igenom den, utan jag bara bläddrar i den. Men som lyckan vill ... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.