text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Jag såg det på de magra, starka händerna och på klänningen, som inte hade en knapp eller ett veck eller en bandögla mer, än som var strängt nödvändigt. Fast först och främst såg jag det nog på den blanka glansen i de uppåtvända ögonen, som icke kom sig av tårar eller av något annat jordiskt. Jag hade framför mig en av ... |
«Mathilda Wrede, hon är väl ett helgon?« sa jag, under det att jag med all makt försökte göra rösten stadig, ty det låg något obeskrivligt rörande över bilden av den ensamma kvinnan, som bar sin börda med hänförelse, fastän man förstod, att den höll på att tynga henne till marken. |
«Ja, hon är väl något i den vägen,« sa finnen. «Hon tillbringar sin tid med att bedriva räddningsarbete bland fångar. Hon är nog en fyrtio års människa nu, och hon har hållit på med detta alltifrån sin ungdom. Hon tillhör en gammal, förnäm släkt, men ingenting annat finns till för henne än de stackars brottslingarna. D... |
Vi fortsatte en lång stund att tala om Mathilda Wrede. Han berättade, att hon underhöll bekantskapen med sina skyddslingar, också sedan de hade kommit ut ur fängelset, men för att kunna med tillräckligt eftertryck förmana dem att leva arbetsamt och ärligt hade hon själv beslutat sig för att leva på samma summa, som en ... |
På min fråga talade han också om hurudan hon själv var. Tavlan här var i viss mån vilseledande. Den angav bara hennes livs huvudriktning. När man i vanliga fall råkade henne och såg den smärta gestalten och den stora, djärva örnnäsan fick man ett annat intryck. Då tänkte man snarast på att hon härstammade från en gamma... |
Till sist frågade jag om hon hade haft framgång. |
«Ni ser själv,« sa finnen och pekade på porträttet. «Det är nog inte så lätt att i längden stå emot henne.« |
Några dagar senare fick jag göra personlig bekantskap med Mathilda Wrede, men det är inte om detta vårt sammanträffande, som jag nu vill tala. Här skall jag endast framställa några tilldragelser ur hennes liv, som delvis har berättats mig av henne själv, delvis av några bland hennes vänner. |
2. |
Då Mathilda Wrede ännu var en ung flicka på en aderton eller nitton år, drömde hon flera nätter å rad om en man, som anropade henne om hjälp. Hon såg honom tydligt, hörde honom jämra sig och klaga, rördes till medlidande och ville bispringa honom, men som det vanligen går i drömmen, kunde hon inte utföra sin avsikt, ut... |
Denne man, som Mathilda Wrede hade sett i drömmen, kom hon snart nog att råka i verkligheten. Hennes far, som på den tiden var styresman över Vasa län, hade en dag låtit hämta upp till guvernörshuset en straffånge, som förr i världen hade varit måleriarbetare, och uppdragit åt honom att måla om några gamla möbler. Meda... |
Fastän mannen ingenting sade, kunde hon i själva verket inte komma lös från sin föreställning, att han levde i stor ångest och att något måste göras för honom. Han stod där helt lugn vid sitt arbete, ingenting förrådde, att hans inre var i olag, men hon var i alla fall övertygad, att det måste förhålla sig så. |
Drömmen och drömstämningen kom tillbaka med sådan kraft, att hon inte kunde göra klart för sig, att de inte ägde full verklighet. Det enda viktiga tycktes henne vara att göra något för den fångne nu, då hon var i stånd därtill, för att inte återigen nästa natt behöva våndas för hans skull under sömnen. |
Nästan utan att hon visste hur det gick till, började hon tala med honom om hans själstillstånd, om syndanöd och frälsning. Hon var visserligen redan då varmt religiös, läsare eller pietist, vad man nu skall kalla det, men hon var också blyg och skygg, och hon skulle inte ha kunnat företa sig något sådant en annan dag.... |
Hon skyndade sig att avsluta det, som hon hade att säga, med några korta meningar. Därefter blev hon stående tyst och kände sig ovillkorligen rätt illa till mods. Hon undrade vad hon kunde ha sagt. Det kändes smärtsamt, att hon hade låtit förleda sig att förråda denna kärlek till Kristus, som utgjorde hennes unga hjärt... |
Hon hade helst velat skynda bort från alltsammans, men så tänkte hon, att det skulle vara fegt. Vad hon nu än hade sagt, så ville hon stå för det. |
Straffången, som hon hade talat med, förhöll sig alldeles stilla. Han arbetade vidare långsamt och omsorgsfullt liksom för att dra ut på tiden. I alla fall dröjde det bara en kort stund, innan han var färdig. Därpå sysslade han ett par minuter med att stryka av penslarna. Först då detta var gjort, vände han sig mot hen... |
Då såg hon, att han var rörd. Han hade visst inte skrattat åt henne. Han hade gråtit, medan han hade stått lutad över arbetet. |
Det såg ut, som skulle han ha genomlevat stora ting, men han berättade henne ingenting om detta. Till henne sade han bara ett par ord. |
«Det är skada,« sa han med stark tonvikt, «att inte fröken kan komma ner till fängelset och tala med de andra också.« |
Därmed gick han, men hans ord verkade på den unga flickan som en uppenbarelse. |
Allt, som hade hänt henne denna dag, tycktes henne vara ett kungörande av den Högstes vilja med henne. I sitt hjärta kände hon närvaron av sin Gud, som hon älskade, och full av hängivenhet och lydnad knäppte hon sina händer. |
«Om du vill, att jag ska gå till alla dem, som försmäktar i bojor och fängelser, och tala med dem om dig, varför skulle jag inte göra det?« |
3. |
Det var en gammal man, som hette Lauri. Han satt på cellfängelset i Åbo, och en förmiddag hade Mathilda Wrede varit inne hos honom i cellen en hel timme. Hon hjälpte honom att skriva brev till hemmet, och det var så mycket, som hon skulle säga, och så mycket, som hon inte skulle säga. Gubben talade fram och tillbaka oc... |
Denna samma dag blev hon inkallad till fängelsedirektören, och hos honom blev hon uppehållen ända bortemot halv tre. Hon brukade annars gå in till staden och äta middag mellan två och tre, men nu tyckte hon, att det var bäst att uppskjuta middagsätningen, därför att hon måste vara tillbaka i fängelset redan klockan tre... |
Hon kände sig rätt trött efter att ha varit upptagen hela dagen, och hon blev missnöjd, när hon kom in i mottagningsrummet och fick se, att gubben Lauri stod där och väntade på henne. |
«Nej, Lauri,« sa hon, för hon tyckte sig inte kunna stå ut med att höra på hans långtrådiga historier än en gång, «jag har ju talat med Lauri en hel timme förut i dag. Nu får inte Lauri ta opp tiden för de andra.« |
Men Lauri frågade inte efter tillrättavisningen. |
«Fröken ska inte vara rädd,« sa han. «Jag ska inte vara så långsam av mig denna gången. Men ser fröken, det har fallit sig så, att jag har haft arbete nere på gårdsplan i dag för att snickra lite på en vagn, och jag har inte sett fröken gå hem, så jag kan förstå, att fröken ingen middag har fått.« |
«Nej, det är nog sant, Lauri, men just fördenskull ...« |
Gubben lyste till av belåtenhet, då han hörde, att han hade gissat rätt. |
«Jag tänkte på fröken, när jag fick min middag,« sa han. «Och det bar så väl till, att vi fick köttsoppa med potatis. Se, om det hade varit ärter, då hade det varit omöjligt att gömma någe. Men nu kunde jag komma åt att spara både potatis och bröd åt fröken.« |
Därmed dök gubben Lauri ner i fickan och fick upp två små potatis och ett stycke solkigt bröd, som han räckte henne i sin våta, smutsiga hand. |
«Se, vad solsken och blommor är för dem, som lever fria ute i världen, det är fröken för oss, som sitter inne,« sa gubben, «och därför så ...« |
Hon visste inte själv, när hon tog emot gåvan, om hon var mest rörd eller mest rädd för att han också skulle vilja ha den njutningen att se hur hon stillade sin hunger. Men till all lycka gick han sin väg strax utan att begära tack en gång. |
Men då rusade hon efter honom. «Lauri!« ropade hon. «Ni ska få tala hur länge ni vill nästa gång. Ni har gett mig mer än bröd. Ni har gett mig något, som jag kan tänka på med glädje i hela mitt liv.« |
4. |
Juho Jokinen och hans kamrat Eino Ilonen sitter en lördagskväll i Brunnsparken i Hälsingfors. Det är intet behagligt väder, det blåser och småregnar, men Jokinen och Ilonen, som inte har för vana att fästa mycket avseende vid väder och vind, är i det bästa humör. Det skulle ju också vara obilligt annars. Sitter de inte... |
Jokinen är gammal Hälsingforsbo, medan Ilonen är tämligen nykommen till huvudstaden och inte fullt inne i alla dess förhållanden. Han har kommit in från landet för att bli droskkusk, och han håller sig egentligen för god att umgås med Jokinen, som är en för detta tukthusfånge, men han har inte kunnat motstå lockelsen a... |
Medan Jokinen drar upp korkskruven och börjar tvinga ner den i korken på den första flaskan, prisar han ivrigt platsen, där de befinner sig. «Säg, min gosse lilla, har du sett en bättre belägenhet? Det är inget fel på den. Fin utsikt över havet, du! Och ingen polis har gått här förbi under de sista tio årena.« |
Jokinen slår ut med handen, medan han säger detta, och tar sig en rundblick över omgivningen. Hela parken ligger så gott som öde. Ett enda fruntimmer bara skymtar fram långt borta mellan träden. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.