text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Han hade det dessutom bra på många sätt: lugna, ordnade förhållanden, ett vackert skrivrum. Livet var vänligt och glatt omkring honom. Vardagsarbetet på redaktionen hindrade honom inte. Bekymmer hade han naturligtvis, men nu, då han hade fått tillbaka arbetsförmågan, tryckte de inte mer och hindrade. De verkade nog egg... |
Så grep han sig då an med att utarbeta sitt livs stora, gömda skatt: sagan om Laureatus, den trotsige diktaren, landsvägspoeten, bespottaren, den aldrig lagerkrönte, han, som strider mot sitt samhälle och sin tid kanske mest därför, att han har gammalt krigarblod i ådrorna, är en finsk soldatgosse och måste slåss, – de... |
Han satte sig till arbetet med liv och lust, men tyvärr var det redan nu långt lidet med sommaren. Visbysäsongen närmade sig sitt slut. Ångbåtarna var fulla av passagerare, när de i de stilla sommarkvällarna lämnade hamnen, och det sades, att paviljongen, där vi åt middag, rätt snart skulle stängas. Det allmänna uppbro... |
Han skrev om nätterna, satt uppe till två och tre utan att känna trötthet. Då vi råkades om middagarna, skröt han med att han hade format femton, tjugu strofer, sedan han sist såg oss. Han var inte längre ivrig att visa vad han hade skrivit, men första sången fick vi dock höra. Vi blev glada åt den. Den var alldeles öv... |
Den sista veckan av augusti var den vackraste på hela sommaren. Vi kunde inte förstå varför alla människor reste sin väg, vi kunde inte tro annat, än att det goda vädret skulle vara länge ännu, och vi beslöt oss för att stanna några veckor in i september. Tavaststjerna var av samma mening. Han ville inte lämna Visby, f... |
Det visade sig emellertid, att de hade haft rätt, som hade gett sig av i augusti. I och med att september hade ingått, började en tredagars storm, som drev all värme så långt mot söder, att den inte hittade tillbaka mer under den hösten. Vinden trängde igenom alla väggar, det blev ohyggligt kallt inomhus, och ute kunde... |
Men storm och regn, det var Tavaststjernas väder, och i denna otrevnad var det han, som höll modet uppe på oss alla tre. |
Han tog sig för att berätta om Björneborgstidningen. Det var som ett levande väsen, det där bladet. Det gick sina egna vägar, ingen kunde styra det, allra minst redaktören. Ingen tidning i Europa hade så många tryckfel. Detta fanns det ingen hjälp för, utan man fick bära det. Och ibland innehöll den smädedikter mot sin... |
En annan dag sökte han intressera oss för ett stort företag. Kung Oskars jubileum firades det året, och han föreslog, att vi skulle sända omkring cirkulär till alla Sveriges tidningar och erbjuda dem hyllningsdikter. Han var övertygad om att alla tidningar ämnade införa undersåtliga och högstämda kväden, och om vi satt... |
Detta hände en av de sista dagarna, som vi åt middag i paviljongen. Det var otrevligt och ruskigt där, borden stod odukade, stolarna var uppstaplade i högar, och alla gäster utom vi var borta. Men om någon hade gått förbi, så hade han nog fått höra ett sådant glam där inifrån, att han kunde ha trott, att det hade blivi... |
Sedan, då paviljongen stängdes, fick vi lov att söka oss ett annat matställe, och vi fruntimmer beslöt att intaga våra måltider på hushållsskolan. Det var mörkt och instängt där, men den låg nära vår bostad, och där var billigt. Var Tavaststjerna skulle äta, visste vi inte; vi tog för givet, att han skulle flytta till ... |
Ingen stad i världen kan anta ett så ödsligt utseende som Visby, sedan badgästerna har försvunnit. Vi kunde gå hela gator utan att möta en människa. Stadsborna tycktes förstå konsten att göra sig osynliga. De borde ju ändå ha varit tvungna att gå ut någon gång, men man såg dem aldrig. Vi gick så ensamma, vi tre försena... |
Det var just under dessa veckor, då vi var så hänvisade till varandra, som vi riktigt kom att hålla av Tavaststjerna. Vi arbetade alla tre nu, vi var trötta, då vi råkades, och ingen av oss var så särskilt briljant. Men Tavaststjerna var enkel och vardagstrevlig och mån om att glädja och hjälpa. Vi blev mer än en gång ... |
En dag hade Sophie Elkan blivit sjuk, och jag kom ensam till middagsmålet. Tavaststjerna frågade genast efter henne, och då han fick höra, att hon inte kunde komma, blev han nedstämd och tyst, nästan mer än som var artigt mot mig, tyckte jag. Men efter middagen kom förklaringen. Han hade ämnat bjuda oss på kaffe hemma ... |
Jag fick lov att följa med honom hem, för att inte hans missräkning skulle bli alltför stor. Han hade gjort sig otroligt besvär. Han hade säkert valt ut brödet själv hos bagaren, det var bullar så stora som till en fettisdagsmiddag, och han hade låtit bära upp brickan i ett litet utsiktstorn, som hörde till hans bostad... |
Han hade nog varit så glad som ett barn, medan han gjorde sina tillrustningar. Det kan göra mig ledsen än i dag, att det skulle lyckas så illa för honom. |
På kvällen låg Sophie Elkan och yrade i stark feber, då jag fick höra någon komma med tunga steg uppför trappan och över vinden fram till våra rum. Så knackade det, och då jag öppnade, stod där en karl i slokhatt och vid slängkappa och sträckte fram en butelj mot mig. Det var Tavaststjerna, som hade kastat kappan över ... |
Hela tiden var han i en ljus och glad stämning. Han arbetade oerhört, lade sig ingen natt före två och lyckliggjordes av en trogen, aldrig svikande inspiration. Det var knappt mer än en eller två gånger, som han lät oss få en aning om att han gick och bar på tunga tankar och olycksdrömmar. |
Vi kom gående alla tre framåt Tranhusgatan en eftermiddag. Det var inte mörkt, men djup skymning, och gatan låg tom som vanligt. Helt tvärt kom en meteor ljungande förbi, klar och tydlig, som om en fackla hade slungats över vår väg. «Såg ni den?« sa Tavaststjerna. «Den betyder lycka.« – Visst hade vi sett den. Det var ... |
En av de sista kvällarna, som vi var kvar i Visby, hade vi varit ute och gått i skymningen. Det var storm igen, och man fick vackert hålla sig innanför ringmuren. Vi längtade emellertid ut till havet, och vi gick fram till en av de västra murportarna för att få se det. Utanför porten låg en bastion, som var förvandlad ... |
Detta annalkande moln stod Tavaststjerna och såg in i, stod länge med korslagda armar, medan vi dröjde i portöppningen och väntade på honom. |
«Vad tror du att han ser?« viskade jag till Sophie Elkan. – «Han ser ut, som om han såge döden,« sa hon. |
Men jag är inte säker på att hon hade rätt. Jag tror, att han såg in i allt det livets mörker, som ville kasta sig över honom. Det var tystnadens och glädjelöshetens mörker, som dövheten skulle sänka över honom om några få år. Det var fattigdomens och ensamhetens och glömskans mörker, som skulle komma, ifall hans begåv... |
Dock, han stod där ju stolt och rak ännu. Han trotsade det alltsammans. Han var en diktare ännu. Han bar ljuset inom sig. Mörkret skulle inte kunna betvinga honom. |
Vi lämnade Visby ett par dagar därefter. Då vi stod på ångbåten, färdiga att fara, syntes Tavaststjerna inte till. «Nu har han glömt avgångstiden,« sa vi, för vi trodde nog, att han hade velat komma och säga farväl till oss. Men i sista ögonblicket kom han med en stor massa rosor. Det var säkert dessa, som hade vållat ... |
Så kom det sig, att det första som det sista vi fick av honom var rosor. |
Men härmed var också allt slut. Han försvann så helt och hållet ur vår synkrets, som om det svarta molnet från strandpromenaden hade kastat sig över honom och kvävt honom. |
Till julen kom Laureatus ut emellertid, men han sände den inte till oss. Vi fick julkort från hans hustru. Hon berättade, att han var ute i Tyskland hos henne, men från honom själv hörde vi ingenting. |
Jag vet inte om han var nöjd med det mottagande, som Laureatus fick. Jag vill minnas, att den vann stor anklang; man sade, att det var hans förnämsta verk, men jag är rädd, att det inte var honom nog. Ingen tänkte väl på att säga, att nu hade han skapat sitt mästerverk, det, som skulle bära hans namn till odödligheten.... |
Sedan hörde vi ingenting om honom förrän efter några månader, då dödsnotisen stod i tidningarna. |
Vi var inte tillsammans då, men vi genomfors av samma känslor av bedrövelse och saknad. Det var något mycket rikt och lysande, som var borta. En meteor hade flugit förbi oss i ljus och prakt bara för att slockna. |
Vi tänkte sedan ... ja, vi tänker och undrar än i dag. Om vi inte hade varit så okunniga, om vi hade vetat litet mer om hans förhållanden, hur hade det då gått? Vi hade kanske kunnat göra honom mer nytta. Eller kanske inte just honom själv – ty vem har makt att länka ett människoöde? – men hans dikt, hans Laureatus, ha... |
Om vi hade haft förstånd och mod att tvinga honom att arbeta omsorgsfullare, långsammare! Om vi hade inpräntat hos honom, att hans dikt verkligen kunde bli allt, som han ville ha den till, kanske hade vi då kunnat förmå honom att skänka den ett par år av sitt liv. Om vi hade vetat, att detta var det sista tillfälle, so... |
Om vi hade vågat gripa in, hade vi kanske kunnat hindra honom från att sätta in i dikten all denna klagan, som man ofrivilligt finner inte gå ihop med hans själs mod och tålamod. Vi skulle ha försökt att få honom att fullfölja det första, raska uppslaget och inte tynga ner dikten med sådant, som måste ha varit tillfäll... |
Vi hade kanske förmått honom att fullfölja arbetet ännu några sånger, så att det hade fått en verklig avslutning och hade förlorat intrycket av att vara något ofullbordat. |
Men alla våra frågor är gagnlösa. Vi vet inte om vårt ingripande hade kunnat gagna. Han hade andra vänner, bättre och klokare rådgivare än vi, och de kunde intet göra. Hans hjärna var redan försvagad. Han hade formgivningens gåva kvar, men de finaste och ömtåligaste delarna av intelligensen tycktes vara på ett besynner... |
För oss återstår det blott att bära vittne om vad han ville och säga, att vi tror, att han var ämnad att i detta sångens Finland bestiga skaldetronen. Ty hos Tavaststjerna fanns dock inte så litet av det, som utmärkte honom, som i dag firas som Finlands störste son. Också hos Tavaststjerna fanns den stora hänförelsen ö... |
Men hur som helst, vårt minne av Tavaststjerna är inte bara vemodigt. Han var en sårad och slagen man, redan då vi träffade honom, men det var vackert att se honom resa sig till sin sista strid. Det var inte att vänta, att han skulle segra, men om det finns en lager också för modet, som vågar storverket, för viljan, so... |
MATHILDA WREDE |
1. |
Jag påminner mig mycket väl hurusom då jag vintern 1912 för första gången i mitt liv besåg Hälsingfors museum, min finske ledsagare helt hastigt stannade framför en av målningarna. |
«Den här tavlan,« sa han, «tror jag, att vi minst gärna ville mista av allt, som finns här på museet.« |
Då han sade detta, kastade jag en blick på tavlan. Det var ett porträtt av ett fruntimmer med slätkammat hår och klädd i en enkel, mörk klänning. Hon var inte ung längre, hon var inte heller vacker, och hela målningen var så utförd, att man märkte, att artisten hade velat undvika att göra den på något sätt påfallande. |
«Vem föreställer den?« frågade jag, alltmedan jag stod där och strävade att göra klart för mig varför den hade fått ett så varmt beröm. |
«Det är Mathilda Wrede av Järnefelt,« sa finnen, och det hördes på tonen, att han inte ansåg sig behöva säga mer, för att jag skulle förstå. |
Jag hade emellertid aldrig förut hört talas om Mathilda Wrede, så att namnet sade mig ingenting. Men innan han hade talat ut, tyckte jag, att en hinna drogs från mina ögon, så att jag kunde se vem det var jag hade framför mig. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.