text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Ilonen kan inte tänka sig någon mindre farlig, men Jokinen börjar svära långa rader över att just hon ska hitta på att gå i Brunnsparken, då en stackare hade hoppats att få sig en förnöjlig stund efter allt veckans slit och släp. |
«Vem är det, som du blir så rädd för?« säger Ilonen. |
«Känner du inte henne?« utropar Jokinen. «Nåja, det är sant, du har ännu inte haft någe med henne att göra. Det är en fröken, som bruka’ gå till oss i fängelset.« |
Ilonen skrattar föraktfullt. «Jaså, en så’n där, som går och talar Guds ord med er, medan ni sitter inburade. Men du ska väl inte vara nå’n stolle, karl? Du är ju en fri människa nu.« |
Jokinen ser sig omkring helt rådvill och sticker buteljen bakom ryggen. «Ser du om hon kommer hitåt?« |
«Ja, det tror jag att hon gör. Men ta nu mod till dig!« säger Ilonen och storskrattar. «Låt du henne komma hit och predika bara! Jag ska ge henne svar på tal.« |
Han får Jokinen till besinning. Den förre tukthusfången sätter sig till rätta igen och börjar skruva ner korkskruven. |
«Ja, ser du,« säger han urskuldande, «hon predikar inte. Hon är inte som de andra. På tukthuset satt vi och räkna’ dagarna, tills hon skulle komma. Hon gick till min hustru och hörde efter hur hon hade det, medan jag var borta. Jag tyckte, att jag inte hade nå’n annan vän än hon i hela världen. Det är som förbannat, at... |
«Äsch,« säger Ilonen, «bry dig inte om henne! Allt det där är bara knep, som de hittar på för att göra er mjuka. Så’nt där folk vill omvända er, för att de själva ska kunna bo lugnt och tryggt i sina fina hus.« |
«Det kan vara så med en del av dem,« säger Jokinen. «Men inte med den här. Hon är dotter till en guvernör, men hon bor i ett enda rum, och hon har det inte finare, än att både du och jag kan gå till henne och hälsa på.« |
«Nå, om du är så rädd av dig,« föreslår Ilonen, «så låt oss kasta buteljerna i sjön och gå hem!« |
«Har jag sagt annat, än att det var en satans otur, att hon skulle komma just nu? Men inte är jag rädd inte. Här ska du se!« |
Proppen far ur buteljen med en utmanande knall, just som det ensamma fruntimret går förbi dem. Hon har gått med nedböjt huvud och inte förut gett akt på dryckesbröderna vid vägkanten. Nu vänder hon mot dem en lång blick, stannar till och med en sekund, men fortsätter strax backen uppför. |
Då hon har gått förbi, knuffar Jokinen till Ilonen med armbågen. «Såg du ögona?« frågar han med ett nästan förskrämt tonfall i sin sträva brännvinsröst. |
Han har talat så högt, att den förbigående mycket väl har hört honom, men hon fortsätter sin vandring. |
Jokinen håller handen hårt om buteljhalsen. Han vill lyfta den och dricka, men han sätter ner den igen. |
«Äsch då, Jokinen!« säger Ilonen och vill lägga handen på buteljen, men kamraten stöter undan honom. |
«Fröken!« ropar han. |
Den tilltalade vänder sig mot honom och blir tveksam stående. |
«Se nu hit!« ropar han och höjer buteljen. |
«Mathilda Wredes skål!« vrålar han till med ett obeskrivligt tonfall, och i detsamma vänder han buteljen och låter allt dess innehåll rinna ut på marken. |
Och Ilonen, som mot sin vilja har blivit gripen av detta skådespel, ser allt ölet flyta bort utan att göra en rörelse. |
Ögonblicket därefter är Mathilda Wrede framme hos dem. |
«Ack, Jokinen,« säger hon, «vad ni har gjort mig glad! Vet ni, att just i kväll var jag så ledsen. Jag tyckte, att allt, vad jag strävade, tjänade till rakt ingenting. Till sist gick jag ut, för jag tänkte, att jag skulle få lite bättre mod ute i friska luften. Men när jag såg er sitta här, blev jag ännu mer ledsen. Oc... |
«Å, inte kan fröken gå med oss.« |
«Jo, vad jag det kan.« |
Och Mathilda Wrede vandrar in till staden i sällskap med Jokinen och Ilonen, de två stoltaste karlarna i Hälsingfors. |
5. |
Det är en cell i fängelset i Hälsingfors. En lång, mager dam, mycket enkelt klädd i en åtsittande grå klänning, har just nyss blivit insläppt, och dörren har stängts efter henne. Framför henne på golvet ligger utsträckt en man i fångkläder. Han har inte gjort den minsta rörelse, då dörren öppnades, och förblir alltjämt... |
Den besökande damen företar sig ingenting på en stund, utan nöjer sig med att betrakta den liggande. Det är en karl, som hon har hört mycket omtalas, ingen vanlig liten tjuv eller förfalskare, utan en stor brottsling, en skogsrövare, som har mördat ett halvt dussin människor, plundrat resande och gjort flera härader os... |
«Halonen!« säger hon till sist med en låg, men ganska myndig röst. «Jag kommer till er med en hälsning från era släktingar borta i Vasatrakten.« |
Den liggande mannen svarar ingenting på detta tilltal. Han sover eller låtsar sova. Hon vet inte rätt vilketdera. |
Hon väntar en stund, därpå börjar hon som nyss förut. |
«Jag har hälsningar till er, Halonen, från era släktingar.« |
Mannen envisas fortfarande att inte svara henne. Då böjer hon sig ner och rycker till ett litet tag i hans rockärm. |
I samma ögonblick, som hon vidrör honom, studsar mannen, som ligger där med bojor om både händer och fötter, upp från golvet och står upprätt liksom genom ett under. Hon häpnar över hans utomordentliga vighet och snabbhet, och hon häpnar än mer över honom själv, sådan han nu står inför henne. Han är den största karl, s... |
Den besökande hade ovillkorligen dragit sig ett steg tillbaka, då han så plötsligt for upp från golvet. I själva verket har hon fullt skäl att bli rädd, för rövarns ansiktsuttryck är mer än hotande. Han ser ut som en man, vars tålamod blivit prövat till det yttersta och som nu vid minsta anledning är färdig att lyfta s... |
Han har genast uppfattat, att han har skrämt henne, och han ler ett föraktfullt leende. |
«Vad är ni för en?« säger han med en min, som om han talade till en krypande myra på skogsstigen. |
Hon nämner sitt namn, och hon upprepar, att hon kommer till honom med hälsningar. Hon är ond på sig själv, därför att hon märker, att hon talar i en betryckt ton. Hon har dock redan övervunnit det första, ögonblickliga intrycket av rädsla. Det hon nu känner är en nedslående hopplöshet. Hon tycker, att hon har kommit in... |
Rövarn bryr sig allt fortfarande inte om hennes hälsningar, men han fäster sig vid hennes namn. |
«Mathilda Wrede,« säger han. «Då är ni kanske släkt med generaln i Vasa?« |
«Min far var general och guvernör i Vasa. Kände Halonen honom? Han är död nu.« |
Den store, ståtlige fången mäter henne med ett ringaktande ögonkast. |
«Generaln var en grann karl. Det är skada, att ni inte är lik honom.« |
Då han har sagt detta, drar sig hans kropp samman till språng, och hans ögon glittrar elakt. Man skulle kunna tro, att han försöker reta sin gäst till att ge honom ett ovänligt eller bestraffande svar för att få anledning att angripa henne. Medan Mathilda Wrede ännu tvekar om hon skall svara något på den sista anmärkni... |
«Alla kan inte vara så vackra som Halonen och min far,« svarar hon käckt, «men vi måste ju försöka leva i alla fall.« |
Spänningen i rövarns hållning slappas, och han rätar ut sig. Detta är inte rätta tillfället att slå till. Hennes svar har avväpnat honom. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.