text stringlengths 0 2.04k |
|---|
Nej, hon hade inte sett honom i hans hem. Han hade ju varit mycket äldre än hon. Men hon hade råkat honom ett par gånger i Karlstad, sedan hon hade blivit gift. |
»Då var han kanske redan förfallen?» inföll jag. |
»Kalle Frykstedt!» utropade prostinnan med ett skarpt tonfall. Och hon såg på mig undrande, som om hon inte alls förstod vad jag talade om. |
Det förhöll sig så med min faster, att hon hade fått gå igenom världen med sin egen trollkrets omkring sig. Vacker och intagande och rikt begåvad, som hon hade varit, och alltjämt var, hade alla, som hon hade råkat, velat visa henne sina bästa sidor, och till tack var hon dem trogen och såg dem för sig ädla och goda oc... |
Hon satt tyst en stund med stickningen vilande i sitt knä. Men snart såg hon upp med ett fint småleende. »Vänta nu, så ska du få höra hurudan Kalle Frykstedt var,» sade hon, och jag förstod, att nu ville hon visa mig hur felaktigt jag hade skildrat mina värmlänningar. |
»Det var på den tiden, då jag var nygift,» började hon, och nu visste jag, att jag skulle få höra något riktigt vackert. Min faster hade inga älskligare historier än dem, som rörde sig om den tiden, då hennes man som ung magister var anställd vid gosskolan i Åmål och de hade så förunderligt litet att leva av. Jag glömm... |
Nu talade hon om, att då hon hade varit gift ett år, hade hennes man beslutat sig för att avlägga prästexamen. Han hade redan tagit magistergraden i Uppsala, men det var brukligt då för tiden, att skolmagistrarna också skulle vara präster. |
»Skulle han då resa tillbaka till Uppsala?» frågade jag. |
»Nej, bara till Karlstad,» upplyste min faster. »Det gick an att avlägga prästexamen inför domkapitlet i Karlstad.» |
Faster Nana och hennes man lämnade alltså sitt lilla hem i Åmål och flyttade till Karlstad, där de stannade, så länge som studierna för prästexamen varade. Och hela tiden måste de leva på lånta pengar. »Tänk, att ni vågade er på ett sådant äventyr!» sade jag. — »Det måste göras,» svarade min faster, och det hördes på r... |
»Men nu var det inte om oss jag skulle tala,» fortfor hon, »utan om Kalle Frykstedt. Han var med bland dem, som skulle ta prästexamen, och låg i Karlstad och studerade, han som Hammargren. Han hade de sista åren farit omkring från ett ställe till ett annat som informator, men nu hade några vänner övertalat honom att ta... |
»Och när faster råkade honom, så blev väl faster förtjust i honom som alla andra?» — »Till en början var jag mest rädd för honom, för han var nästan aldrig nykter.» — »Å!» sade jag och blev helt häpen. »Men jag trodde ...» — »Du frågade om han var förfallen,» sade min faster. »Men han hade så stora kunskaper och ett så... |
Då jag hörde detta, tyckte jag, att det passade bättre ihop med min beskrivning av Gösta-Berlings- figuren, än jag hade väntat, men jag aktade mig noga för att göra någon anmärkning i den vägen. |
»Kom han någonsin att ta sin examen?» frågade jag. |
»Jo, han tog den på samma gång som Hammargren och med bästa betyg. Fast jag må säja, att jag helst hade sett, att det inte hade gått för honom,» tillade hon. |
Det föll mig in, att min faster hade märkt, att Kalle Frykstedt inte passade för prästämbetet, men det skulle hon nog aldrig ha velat erkänna. Det fick inte finnas något tadelvärt i gamla tiders bruk och inrättningar, och hon låtsade inte om annat, än att det var alldeles i sin ordning, att Kalle Frykstedt skulle präst... |
Nej, det var av en helt annan orsak, som hon hade önskat, att han skulle bli kuggad. Hon och hennes man ansågo sig tvungna att ge middag på examensdagen för biskopen, domkapitlet och examenskamraterna. Min faster hade inte velat ha Kalle Frykstedt med på festen, därför att hon var övertygad om att han skulle dricka sig... |
Det var inte med några glada känslor, som min faster gjorde sina förberedelser till den middagen. Hon och hennes man hyrde en liten lägenhet med sängkammare och matsal en trappa upp, medan det lilla köket och mannens arbetsrum lågo på nedre botten. Man måste ge henne rätt i att detta inte var någon passande lokal för e... |
Det värsta bekymret var ändå, att hon inte kunde komma ifrån att bjuda Kalle Frykstedt. |
Middag blev det i alla fall. Biskopen kom med hela domkapitlet, examenskamraterna infunno sig, och magister Frykstedt uteblev inte heller. Och underbart nog blev detta den allra största framgång i kalasväg, som min faster någonsin hade upplevat. |
Jag tänkte på vilken intagande och underhållande värdinna min faster kunde vara ännu på gamla dagar. På den tiden, då hon ägde skönhet och ungdomlig glättighet, måtte hon ju ha varit oemotståndlig. Och jag frågade stillsamt om det hade varit hennes förtjänst, att bjudningen hade lyckats så förträffligt. |
Men därtill nekade hon på det bestämdaste. Förtjänsten var inte hennes, utan magister Frykstedts. |
Han hade varit så vacker för det första med de djupa, melankoliska ögonen och det rika, vågiga håret. Det hade varit något högstämt och strålande över honom. Den glädje han kände över att ha lyckats komma in på en ny levnadsbana hade fyllt honom med vacker, allvarlig entusiasm. |
Min faster hade aldrig tänkt sig, att en människa kunde vara mäktig av så stark inspiration. Han höll det ena talet efter det andra, och det var inga vanliga bordstal, utan de voro fulla av de djupaste tankar. Allt, vad han yttrade vid den middagen, ägde ett sådant intresse, att alla ville lyssna till honom. Han blev m... |
Det fanns många framstående personer bland de inbjudna. Biskop Agardh var själv ett snille, värden jämte flera av gästerna voro lärda och begåvade män. De rycktes med av Kalle Frykstedt, de höjde sig alla från sina gråa vardagstankar och fällde vältaliga och djupsinniga yttranden. Men ingen var ändå som han. |
Så länge som magister Frykstedt satt vid middagsbordet, rörde han knappast vid vinet, och över huvud taget ägnades inte mycken uppmärksamhet åt mat och dryck vid det gästabudet. Men de inbjudna sutto ändå kvar vid bordet timme efter timme. Till sist reste sig biskopen och sade farväl, i det han tackade det unga värdfol... |
Men en hel del av dem, som hade varit med om middagen, kunde inte förmå sig att gå till sängs. De buro ner flaskor och glas till arbetsrummet på nedre botten, och där fortsatte de festen till ljusan dag. |
Magister Frykstedt höll härliga tal hela tiden, men nu började han också dricka. Mot morgonen stod han och talade, stödd mot bordet, där dryckessakerna voro uppställda. Helt plötsligt raglade han till, föll omkull och drog med sig bordduken och allt, som stod på den av flaskor och glas. |
När min faster vaknade nästa morgon, hade hon knappt hunnit tänka tillbaka på gårdagen och glädja sig över att allt hade gått så väl, förrän hon fick veta, att en massa glas och karaffiner voro sönderslagna. Man kan tänka sig hennes bestörtning och grämelse. Detta hade varit bedrövligt, även om det förstörda hade varit... |
Fram på förmiddagen kom magister Frykstedt på visit. Min faster torkade tårarna ur ögonen och tog emot honom alldeles som vanligt. Han var nu nykter och lugn, tackade för den angenäma middagen och satt sedan kvar en stund och språkade om alldagliga saker. Men det var en viss oro över honom. Han såg forskande på min fas... |
»Jag minns inte rätt ...» sade han och strök sig med handen över pannan. »Det står för mig något dunkelt ... Jag måtte väl inte ha burit mig illa åt här i går?» |
»Nej,» sade min faster, och jag kunde föreställa mig hur hon samtidigt såg på honom med sitt mest förtjusande leende, »magister Frykstedt bar sig visst inte illa åt. Magister Frykstedt var den, som roade, ja, det är för litet sagt, som hänförde oss alla.» |
Han såg på henne undrande. Hennes svar hade inte alldeles lugnat honom. »Jag ville be om ursäkt, om det ändå var något ...» |
»Magistern har ingenting att be om ursäkt för,» sade min faster med bestämd röst. |
Jag förstod så väl varför hon hade svarat på detta sätt. Mannen, som stod inför henne, hade vållat henne förtret och stora kostnader, men hon hade lärt känna honom som ett högtstående geni, och hon kunde inte förmå sig att bekänna, att hon visste om hans förnedring. |
»Å, vad jag är glad!» hade den arma stackaren utropat. »Å, vad jag är glad!» Han hade kysst min fasters hand liksom en tiggare, som hade fått en nådegåva. Sedan hade han rätat upp sig och blivit strålande och snillrik som dagen förut. |
Också jag kysste min fasters hand och hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Det fanns alltid något hos henne, som var på en gång tjusande och rörande. Det vilade poesi över hela hennes varelse. De gamla tidernas människors poesi. |
Jag förstod gott vad hon hade velat lära mig, men på samma gång som jag kände läxan, uppstod ett stort jubel inom mig. |
»Forna tiders kvinnor och forna tiders män,» tänkte jag, »ni må neka till det själva, men ni voro ändå sådana, som jag har sett er framför mig under en lång dröm.» |
TOMTEN PÅ TÖREBY |
Jag kommer ihåg, att jag en gång som barn reste förbi en gammal gård, där man visste att det fanns en tomte. Gården låg mycket ensligt och fult på en flack sjöstrand. Det fanns ingen trädgård omkring det höga, vita boningshuset, bara ett par förvuxna träd. Det var det tråkigaste ställe jag någonsin sett. Men det såg no... |
Det märkvärdigaste var att se den ordning, som rådde överallt. Jag minns, att vi körde långsamt förbi gården för att se hur väl dikena voro grävda, hur rakt vägarna löpte och hur fast broarna voro byggda. Vi lade märke till de nätta, målade båtarna, som gungade vid stranden, och till en ofantligt lång tvättbrygga, som ... |
Det var ingen, som tvivlade på att allt var sådant det var där på gården för tomtens skull eller att folket, som bodde där, trodde på honom. Det var av skräck för tomten, som det inte fick ligga kvar ett halmstrå eller en sticka på gårdsplanen, som ladugården var putsad likt ett förmak och åkrarna voro som trädgårdssän... |
Den där tomten hade funnits på gården i alla tider, och från alla tider fanns det historier om honom. Här skall jag berätta en, som torde ha tilldragit sig för omkring två hundra år sedan. |
Det var en mörk höstnatt med regn, som skvalade ner utför de grå timmerväggarna, ty på den tiden var herrgården varken brädfodrad eller målad, och med storm, som kom alla kvistarna på den höga vildapeln, som stod vid gaveln, att piska mot takåsen. |
Mitt under det värsta ovädret kom en uggla flygande. Hon hade sitt bo uppe bland takstolarna på en av de stora vindarna och brukade flyga in dit genom en liten glugg tätt under takrännan. Men innan hon kunde hitta gluggen, tog vinden fatt i henne, pöste upp hennes täta fjäderskrud, så att hon såg ut som en rund boll, o... |
Inne i byggnaden var det mycket tyst och stilla, men av ljusskenet, som silade ut genom springorna i fönsterluckorna, märktes det, att husfolket inte var gånget till sängs. En och annan gång hördes stoj och ett högt skratt, strax därpå blev det dödstyst på nytt. |
Fram mot elvatiden på natten kom gårdens gamla hushållerska, som var fullt klädd och bar sina nycklar vid sidan, som kunde hon inte skiljas från dem varken natt eller dag, ut i förstugan. Den tunga dörren var stängd med fyra olika lås, och det dröjde länge, innan den gamla kvinnan kunde öppna den. Så snart hon hade fåt... |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.