text stringlengths 0 2.04k |
|---|
»Jag är tillbaka om ett ögonblick,» sade Silfverbrandt och gick ut i förstugan. |
Hushållerskan gled tyst som en skugga bort från salskammardörren. En sekund därefter stod hon inne i skafferiet med ansiktet tryckt mot ett litet fönster, som vette ut mot förstugan. |
Där stod Silfverbrandt lutad över tomten. Gamlefar höll en liten lykta i handen, och från den spreds en smula ljus i det mörka rummet. |
»Vad ger du mig, om jag lagar så, att du vinner igen gården?» frågade tomten. |
»Jag ger dig vad du vill,» sade Silfverbrandt. |
Tomten stoppade handen i fickan och tog fram ett par tärningar. »Om jag lånar dig de här tärningarna och du spelar med dem i natt, så tror jag nog, att du vinner igen gården,» sade han till Silfverbrandt. |
Silfverbrandt sträckte ut handen. »Ge hit! Ge hit!» sade han. |
»Du får dem bara på det villkoret, att du i morgon spelar med mig om en insats, som jag själv bestämmer,» sade tomten. |
Just i detta ögonblick skrek den stackars ugglan högt och hemskt. Silfverbrandt såg upp och lyssnade. |
Den gamla hushållerskan märkte hur tomtens ögon började gnistra elakt och hatfullt. Hon ville slå in rutan och ropa åt sin herre att akta sig för att ingå något förbund med honom. Men i detsamma såg tomten upp mot henne med en fruktansvärd blick. Hon förblev stilla utan att våga röra ett finger. |
Men även Silfverbrandt tycktes ha sett något fasansfullt hos tomten. Han drog tillbaka handen och stod på väg att bege sig in i salen. |
Så stannade han. »Jag vet inte varför jag ska tro ont om dig, Gamlefar, du har ju alltid haft stor omsorg om den här gården,» sade han. »Du vill mig nog inte något annat än gott. Ge mig då tärningarna! I morgon får det gå hur det vill, bara jag i natt kan göra Duwe lika fattig, som han var, då han i förrgår steg in i d... |
Ögonblicket därefter var Silfverbrandt inne i salen. |
»Nu sitter jag inte här längre och hör på ugglelåt och storm utan att få spela,» utbrast Duwe. »Nu går jag och lägger mig.» |
»Ska du inte först vinna av mig den där tallholmen?» sade Silfverbrandt, i det han slog sig ner vid spelbordet. |
Han tog upp den lilla bägaren, i vilken tärningarna lågo, och skakade om dem. Sedan spelade han och Duwe i flera timmar, men Silfverbrandt vann i varje omgång. Under tiden avstannade ovädret, ugglan fann vägen in till sitt bo, den gamla hushållerskan måste för trötthets skull gå till sängs, men Silfverbrandt gick inte ... |
Det blev en präktig morgon efter den där ovädersnatten: hög, blå himmel, frisk luft och en speglande, klar sjö. |
Den gamla hushållerskan blev kallad in till husbonden, medan han ännu låg. |
Då hon öppnade sängkammardörren, tyckte hon, att något, som var litet och grått, skymtade förbi henne. Hon såg det bara så mycket, att hon hann att rycka till. Så var det borta. |
Ryttmästar Silfverbrandt låg mycket blek borta i sängen. »Såg hon honom?» frågade han. |
»Nej,» sade hushållerskan av gammal vana. Det ansågs, att det inte var tomten angenämt, att man talade om, att man hade sett honom. |
»Det var Gamlefar,» sade ryttmästaren. »Han gick, just som hon kom. Han har varit här inne och spelat tärning med mig.» |
Hushållerskan stod och stirrade på husbonden. |
»Gamlefar är inte riktigt nöjd med mig,» sade ryttmästaren. »Han vill hellre, att min bror ska få gården. Och det önskar kanske hon också.» |
Ryttmästaren såg helt besynnerlig ut. Den gamla kvinnan visste inte vad hon skulle svara. |
»Ja, gamle Duwe fick jag ändå bort från gården,» fortfor Silfverbrandt. »Jag hade tänkt löna Gamlefar för hjälpen med att låta det bli så här på gården, som han vill ha det, men han har ingen rätt tro på mig. Han sätter upp så besynnerliga saker att spela om, den där tomten. Hän är värre än Duwe.» |
Hushållerskan började darra och mumla som under natten: »Herren bevare oss!» |
»Nå, stå inte där, människa, och se bekymrad ut,» sade Silfverbrandt, »utan skynda sig att putsa upp min uniform! Blanka upp bantläret, skura knapparna och ta ur fläckarna! Ridhästen ska också sadlas med den bästa munderingen. Manen ska vara kammad, stigbyglarna ska blänka och läderremmarna ska skina.» |
Hushållerskan såg förvånad på sin herre. Hon gick och kom genast åter med uniformen. På en sådan gård som Töreby fanns ingenting, som inte var putsat och fejat, blankat och välskött. |
Så steg ryttmästar Silfverbrandt upp, iförde sig den blå uniformen, satte den trekantiga hatten till rätta på huvudet, band sabeln vid sidan och drog på sig de långa, styva handskarna. Han steg ut på förstubron och sprang upp på sin häst, som väntade sadlad utanför. |
Han red två gånger runt om gården, sedan svängde han av neråt sjön, där den långa tvättbryggan, som skjuter rätt ut från stranden, fanns redan på den tiden. Han såg så präktig och grann ut, där han red, att allt husfolket kom ut för att se på honom. Och både kusken och hushållerskan sågo, att tomten lutade sig ut genom... |
Då ryttmästaren kom ner till sjöstranden, red han ut på bryggan. Han satt stolt och hög i sadeln som en hjälte, och hästen gick med korta, dansande steg. Då de hade ridit bryggan till ända, uppstod en kort strid mellan ryttare och häst. Hästen ville vända, men ryttmästar Silfverbrandt tvang honom med ridspö och sporrar... |
Alla, som stodo på gården, gåvo sig till att springa ner mot sjön. Men då de kommo dit, voro både häst och ryttare försvunna. De hade gått till botten genast utan att komma åter upp till vattenytan. |
De unga karlarna hoppade i båtar och rodde ut på sjön. Alla talade och sökte ge råd och hjälp, men den gamla hushållerskan höll sig stilla. »Det tjänar ingenting till,» sade hon. »Det är tomten. Han har spelat bort sitt liv till tomten för den hjälp, som han gav honom i natt.» |
Då människorna, bestörta och förfärade, vände tillbaka upp till gården, stod Töreby tomte synlig för alla i stalluckan och viftade segerstolt med sin röda mössa. |
Ty nu visste han, att det åter skulle bli ordning och stillhet och allvarligt liv på Töreby. |
DÖDSKALLEN |
Det var en karl i Svartsjö socken i Värmland, som hade gått omkring i bygden en julafton för att bjuda främmande till sig på kvällen, men han hade inte kunnat få fatt i någon, som den dagen ville gå bort från sin stuga. Han strövade omkring både länge och väl, men till sist, när det började skymma, utan att det hade ly... |
Karlen borde verkligen ha sagt till sig själv, att det inte kunde ha gått på annat sätt, och tagit saken med lugn, men det gjorde han inte, utan han hade blivit ytterligt förargad över alla de avslag, som han hade fått mottaga. Han hade köpt hem både mat och brännvin, och hans hustru höll nu som bäst på att laga till k... |
Denna anklagelse var alldeles orättvis, för säga vad man vill om Svartsjöfolket, så har det aldrig fallit en människa från den socknen i sinnet att säga nej till en bjudning, därför att tillställaren skulle vara en för ringa man. Den här karlen var ju inte heller någon vanlig dödgrävare. Han hette Anders Öster och var ... |
Till på köpet var han inte bara dödgrävare, utan han var också kyrkvaktare, en befattning, som inte alls har något avskräckande med sig, men i den sinnesstämning, vari han nu befann sig, tänkte han endast på livets mörka sidor. |
»Eftersom ingen annan vill komma till mig, får jag väl bjuda ett par gastar från kyrkogården,» mumlade han. »De ska väl åtminstone inte skämmas för att gå på kalas till dödgrävarn.» |
Han gick just då förbi den gamla gråstensmuren, som omger Svartsjö kyrkogård, och det var naturligtvis därför, som en sådan tanke hade uppstått i hans hjärna, men ännu så länge hade han visst ingen avsikt att göra allvar av den. |
Då han hade gått ännu ett par steg, märkte han emellertid, att ett runt, vitt föremål skymtade fram i det torra gräset, som kantade gångstigen. Det blänkte mycket vitare än en vanlig sten, och han stannade för att se efter vad det kunde vara för slag. Då varseblev han i det bleka skymningsljuset ingenting mindre än en ... |
Under vanliga omständigheter skulle mannen säkerligen ha tagit upp denna kvarleva av en människa, som kunde ha varit en av hans förfäder och i alla händelser hade levat och dött i samma socken som han, och burit in den i bårhuset, men nu var han inte i lynne att företa sig något så enkelt och naturligt. I det stället l... |
»Goafton, goafton,» sade han, »och väl mött! Ja, nu får jag önska en god jul för det första, och för det andra får jag tala om, att jag är ute för att bjuda på kalas. Jag undrar om ni håller er för god att komma till mig i kväll? Det är ingen stor tillställning, förstår ni, men nog ska ni få så mycket av både mat och b... |
När han hade framfört bjudningen, blev han stående med hatten i hand liksom för att invänta svar. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.