text
stringlengths
0
2.04k
Den gamla kvinnan stängde till dörren efter sig och vandrade ut i natten. Hon gick mycket fort, som jagad av en stor förskräckelse, och mumlade oupphörligt: »Herren bevare oss! Herren bevare oss!»
Hon lyste för sig med en hornlykta, men hon var så upptagen av att tänka på det, som skrämde och ängslade henne, att hon inte gjorde sig nytta av skenet, utan trampade ner i vattenpussar, som hon väl kunde ha undvikit. Gång på gång vek hon i förvirringen av från den tilltrampade stigen, kom upp i gräsvallen och trassla...
Äntligen kom hon fram till stallbyggnaden. Hon steg uppför loftstrappan, som liten och smal smög fram utanpå huset, och stannade vid luckan till höloftet.
Det glimtade ljussken innanför luckan, och då hushållerskan böjde sig framåt, kunde hon se in i ett litet rum, vars väggar voro behängda med selar, tömmar, sadlar och remtyg. Egentligen var det inte något rum, endast en avbalkning av höloftet. Höet pöste in genom de glesa brädväggarna, och mitt på golvet fanns en stor ...
Hushållerskan knackade på, och kusken kom och öppnade. Han började genast ursäkta sig för att han satt med bart ljus där på loftet. Han tycktes tro, att hon hade gått ut i natten endast för att bedja honom fara varsamt med elden. »Jag vet nog, att det är farligt,» sade han, »men jag tyckte det behövdes, att någon läste...
Den gamla kvinnan svarade inte på detta. Hon satte sig ner på en lår, som var full av läderbitar och järnskrot. Det var alltjämt en sådan skräck över henne, att hon inte var vid sina sinnen, händerna sleto i förklädet, och läpparna rörde sig i ett ofattbart mummel.
Kusken satt och såg på henne, till dess att skräcken, som tyngde henne, också meddelade sig till honom. Det började darra i hans gamla matta händer och i hans tandlösa käkar.
»Har du kommit i möte med Gamlefar?» frågade han viskande.
Gamlefar, det var tomten. Han gick aldrig under något annat namn där på gården.
»Nej,» sade hushållerskan, »och för Gamlefar skulle jag väl inte heller vara rädd. Han vill oss inget annat än gott.»
»Du ska inte vara så säker på det,» sade kusken. »Han är allt en sträng herre, och på sista tiden har det nog hänt en hel mängd saker här på gården, som han inte har tyckt om.»
»Om han vore så sträng, som du tror, skulle han väl inte låta ryttmästarn fara fram, som han gör.»
Kusken sökte lugna henne: »Du får lov att tänka på att du talar om husbonden.»
»Jag kan väl inte fördenskull låta bli att se, att han förstör både sig själv och gården,» klagade hon.
»Det är ryttmästarn, som är herre på gården. Vi är bara hans fattiga tjänare,» upprepade kusken med viktig röst. Men plötsligen slog stämman över, och han frågade med den yttersta ångest: »Har han nu hittat på någon ny galenskap?»
»Jag har stått vid salskammardörrn hela kvällen och hört på hur han har spelat bort alla sina pengar,» sade hushållerskan, i det hon satt och vaggade fram och åter med kroppen. »Då det blev slut med pengarna, spelade han bort hästar och kor. Då det blev slut med djuren, började han spela bort gården. Han sätter ut torp...
Kusken reste sig halvt upp från sin plats, då han hörde detta, som ville han skynda bort och förhindra all denna ofärd. Men så satte han sig ner igen i en känsla av vanmakt. »Det är ryttmästarn, som är herre,» sade han. »Han kan göra vad han vill med det, som är hans. Men jag kan inte förstå, att Gamlefar inte blandar ...
»Han håller alltid till här i stallet, han vet väl inte vad som händer inne hos oss,» sade hushållerskan.
Det blev tyst en lång stund på loftet. Äntligen frågade kusken: »Vem är det, som spelar med honom i natt?»
»Det är kapten Duwe, han, som vinner, bara han rör vid tärningarna.»
»Den karln är lika fattig på gods som på hjärtelag,» sade kusken eftersinnande. »Av honom kan ryttmästarn inte vänta någon barmhärtighet.»
»Rätt nu äger han hela Töreby,» sade hushållerskan.
Kusken tog upp bibeln, vände sig åt sidan för att komma i rätt dager och började läsa.
»Jag trodde, att jag skulle förlora förståndet, medan jag stod och hörde på dem,» sade hushållerskan, »så hemskt var det. I början var de muntra och vår husbonde skrattade åt allt, vad han spelade bort. Men nu är de tysta, utom då vår ryttmästare har förlorat en ny åker. Då svär han, och den andre skrattar.»
Den gamla kusken mumlade och läste, men han uttalade inga bibelord. Över hans darrande läppar kom ingenting annat än detta: »Torp efter torp, skogsmark efter skogsmark, hage efter hage, åker efter åker.»
»Vad hjälper det, att du läser?» sade hushållerskan. »Om du vore något till karl, skulle du gå dit in och med lock och pock få honom att sluta, innan han har spelat bort hela gården.»
»Jag har tjänat så länge på det här stället, att jag vet hur lätt det är att få en Silfverbrandt att sluta upp med något, som han har kommit i gång med. Lika gärna kunde jag försöka väcka upp de döda.»
»Ja, nog borde detta vara tillräckligt för att väcka hans far och mor upp ur mullen,» sade hushållerskan.
Kusken slog igen boken. »Det är det värsta med hela saken, att han inte förstår, att det inte går an att föra sådant liv på den här gården. Jag minns hur många gånger jag sa till hans salig far: ’Ge inte Töreby till herr Henrik,’ sa jag, ’han kan aldrig bli en herre efter Gamlefars sinne. Ge det till hans bror, som är ...
»Ja, nu går inte Töreby varken till herr Henrik eller herr August. Nu går det till den där kapten Duwe, tills han spelar bort det till någon annan.»
Kusken reste sig beslutsamt. Han knäppte tröjan och tog törestickan ur klykan. Det syntes tydligt, att hans mening var att gå och försöka tala med husbonden.
Men då han lyfte upp törestickan, kom han att hålla den så, att det föll ljussken över den fyrkantiga öppningen i golvet, genom vilken han plägade klättra ner till stallet. Och nu sågo både kusken och hushållerskan, att det stod en tomte på stegen, som stack upp genom hålet. Han stod på översta stegpinnen, liten och gr...
Kusken och hushållerskan vände genast bort blickarna. Ingen av dem gjorde en min, som visade, att de hade sett tomten.
»Ja, nu tror jag det är bäst, att vi gamla människor går och lägger oss,» sade kusken i en ton, som han sökte göra obesvärad. »Du vet, att på den här gården behöver man inte sitta uppe om nätterna, också om olycka vore att vänta. Här finns den, som vakar.»
»Ja, du har rätt. Här finns en, som vakar,» sade hushållerskan undergivet. Utan ett ord vidare lyfte hon upp lyktan från golvet, kröp ut genom luckan och försvann utför loftstrappan.
Då den gamla kvinnan kom tillbaka in i huset, var det hennes bestämda avsikt att genast gå till sängs, eftersom hon väl visste, att onödigt nattvak var det, som tomten minst av allt kunde förlåta. Hon trodde också, att han skulle ställa saken till rätta, då han nu hade hört vad som stod på. Men hon hade knappast hunnit...
Då hon böjde sig ner och satte ögat till nyckelhålet, såg hon, att ryttmästar Silfverbrandt och kapten Duwe sutto kvar vid spelbordet. Ryttmästaren såg förfärligt trött och matt ut. Hushållerskan tyckte, att han hade blivit alldeles förändrad på den lilla stund hon hade varit borta. Han var varken vacker eller ung elle...
Hushållerskan hade inte lyssnat vid salskammardörren i två minuter, förrän Silfverbrandt sköt tillbaka stolen och utropade: »Nu är det slut, Duwe. Nu har jag inte mer kvar av hela gården än tallholmen här ute i sjön. Den får du låta mig ha kvar, så att det finns något på jorden, som jag kan kalla mitt.»
Duwe skrattade, men han såg inte nöjd ut. »Det är synd att bryta av spelet,» sade han. »Då du har vågat allt det andra, så kan du väl också låta oss raffla om det där stenröset.»
Silfverbrandt gick fram och tillbaka i rummet. Det syntes nog, att han ännu var besatt av spellusten. Han sörjde inte så mycket över att han hade förlorat allting som däröver, att han inte kunde fortsätta att spela.
»Vad sätter du upp emot holmen?» frågade han.
Duwe betänkte sig ett ögonblick. Hushållerskan förstod, att han sökte finna ut en insats, som med säkerhet skulle förmå Silfverbrandt att fortsätta.
»Jag sätter upp din ridhäst,» sade Duwe.
Silfverbrandt älskade sin ridhäst mer än något annat i världen. Han började svära alldeles förfärligt. Han frågade Duwe om han var den lede själv, eftersom han frestade honom på detta sätt.
Hushållerskan märkte, att var gång ryttmästaren under sin vandring kom till en mörk vrå av kammaren, så att Duwe inte såg honom, knöt han händerna i vrede.
»Det värsta är, att jag vet, att jag kommer att slå ihjäl dig, då jag får se dig rida på min häst och befalla på min gård,» sade han till Duwe.
»Kan du inte unna en fattig karl att få det en smula sorgfritt på gamla dar?» sade Duwe och skrattade. »Du är ju ung och stark, du får dig snart både häst och gård på annat håll.»
Hela tiden, som hushållerskan hade stått där, hade hon undrat vad det stod på med den dörren, som från salen ledde ut i förstugan. Gång på gång öppnades den på glänt och slöts igen. Men varje gång Silfverbrandt gick förbi den där dörren, föreföll det, som om en liten hand stacks in genom öppningen och vinkade åt honom.
Silfverbrandt gick förbi dörren flera gånger utan att märka något, men så blev han stående och stirrade på den.
»Nå, kommer du nu?» frågade Duwe.