text stringlengths 0 2.04k |
|---|
»Ja, ni säjer då inte nej åtminstone,» fortfor han, då han hade väntat en skälig stund, »så jag får väl hoppas, att ni kommer. Jag bor där borta i det stora huset mitt på kyrkbacken, så att ni har ingen lång gästabudsväg.» |
Därmed skrattade Anders Öster högt och vilt, satte på sig hatten och begav sig till sitt hem utan att göra flere uppehåll på vägen. |
Det var sant, att han var närmaste granne till kyrkogården. Han hade sin bostad i själva sockenstugubyggningen i ett par små vindsrum. När han nu hade gått över förstukvisten och öppnade ingångsdörren, möttes han av en syn, som inte var ägnad att förbättra hans dåliga lynne. Hans hustru låg nämligen på golvet strax inn... |
»Jo, det är just passande, att du ligger och skurar ännu, då främmanden kan komma i vad stund som helst,» sade mannen, då han steg in. |
Hon höjde ansiktet, som var överraskande vackert med rena och fina drag, och gav honom en hastig blick. Hon uppfattade genast hur saken stod. |
»Jaså, det var ingen, som ville komma,» sade hon. »Ja, det var det jag trodde. En har väl aldrig hört talas om att människor låter bjuda bort sig på julafton.» |
»Nej, de hade det för bra allihop för att vilja komma till oss,» sade han med en häftighet, som om han utslungade en anklagelse mot henne. »Jo, en var det i alla fall, som tog emot bjudningen,» fortsatte han vårdslöst, »men han kommer inte förrän litet senare.» |
»Gå då opp till vårt och vänta på honom!» sade hustrun. »Där är tänt och dukat. Jag är strax färdig här nere.» |
Men Anders Öster hade inte alls någon lust att handla så, som han hade blivit ombedd. Han stod kvar i förstugan mitt i vägen för den skurande. Det visste han, och det fyllde honom med en bitter tillfredsställelse. |
Till höger om honom öppnade sig dörren till sockenstugan, ett stort rum, där sockenfolket brukade hålla sina stämmor och sammanträden. I den öppna spisen brann en stor, lågande brasa, som lyste upp hela rummet, och Anders Öster blev stående och såg dit in. Rummet var inrett på gammaldags vis med grova, osmyckade bjälkv... |
Hustrun hade skurat där inne också samt därpå strött golvet med vit sjösand och hackat enris. I det spelande skenet från den lågande brasan föreföll rummet Anders Öster ansenligt och behagligt, och han sade till hustrun: |
»När du blir färdig, kan du ta ner julmaten och duka opp den här i sockenstugan. Jag tror, att jag vill fira julkalaset här inne.» |
Hustrun såg upp helt förfärad. |
»Vad menar du?» frågade hon. »Ska du sitta och supa här nere med den, som du väntar? Det finns ju inte någonting att dra för fönsterna. Om någon skulle gå förbi, så bleve ni ju sedda.» |
Hon var helt upprörd. Sockenstugan liksom kyrkan tillhörde församlingen, och hon betraktade den nästan som en helig plats. Hon kunde inte tänka sig den tagen i bruk för ett dryckeslag. |
Men Anders Öster ville inte finna sig i att denna dag bli nekad allt, som han önskade sig. |
»Var inte bråksam, Bolla!» sade han. »Jag säjer dig, att jag vill sitta här inne och äta julmaten i kväll.» |
Det var det stora bordet, den stora stolen och det stora rummet, som lockade honom. Om han finge hålla sin julfest sittande i en så vördig stol, spisande vid ett bord, där en tjugo, trettio man gott kunde ha fått rum jämte honom, seende ut över ett rum, där alla de mäktiga i socknen brukade församlas, skulle han känna ... |
»Du kan vara viss om att du mister tjänsten, om du gör detta,» sade hustrun. »Du kommer inte att ställa till med en sådan galenskap, så länge jag lever.» |
När hustrun på detta bestämda sätt satte sig emot hans önskan, kände hans vrede ingen gräns. Allt det missmod, som under hela dagen hade samlat sig inom honom, sjöd upp och ville komma till utbrott. Han svarade henne inte med ett ord, bara sprang uppför trappan över vinden och in på deras rum, där han ryckte ner jaktbö... |
Därpå smög han sig med lätta steg tillbaka över vinden fram till trappan och lutade sig över trappräcket, så att han kunde se hustrun, som alltjämt låg och skurade förstugolvet. |
»Bolla, Bolla,» sade han med en stämma, som var så len och mjuk, att den nästan dröp av honung, »är det din mening, att jag inte får sitta och äta min julmat vid sockenstubordet, så länge som du är i livet?» |
»Ja, det är det,» ropade hon raskt tillbaka, men just som det var sagt, tänkte hon på att den där flöjttonen i stämman aldrig brukade ha något gott att betyda. Hon kastade en snabb blick uppåt och fick syn på en blank bössmynning ett par alnar ovanför sitt huvud. |
Hon kastade sig bakåt. I samma ögonblick var förstugan fylld med rök och eld, och en kula slog i golvet rätt framför henne. |
»Herre du allsmäktige!» Hon lämnade tvaga och diskbalja och flydde huvudstupa ut i mörkret. |
Anders Öster gjorde inte något försök att förfölja henne. Han skrattade till kallt och skärande, på samma sätt som nyss förut ute på vägen. Därpå gick han helt lugnt upp med bössan och hängde den på sin plats. |
Sedan började han med mycken raskhet och behändighet inrätta sig så, som han ville ha det. Han skuffade undan skursakerna till en vrå av förstugan för att få fri genomgång och flyttade sedan ner i sockenstugan allt det, som hustrun hade dukat upp till kalaset. Han bredde ut duk på sockenstämmobordet, satte fram två pry... |
När allt var i ordning, satte han sig i ordförandestolen, åt och drack i god ro med en stark känsla av välbefinnande. |
Det var troligen så, att den hopade vreden inom honom, som hade plågat honom så, att det hade värkt i varenda lem, hade fått ett utlopp genom det skott, som hade blivit avlossat. Han kände en sådan lättnad, att han inte kunde tycka annat, än att han hade handlat rätt. |
Varför skulle hustrun sätta sig emot honom i detta, som var en så oskyldig önskan? Det tillkom ju henne att vara sin man underdånig. Nu hade det gått henne så, som hon hade förskyllt. Det var full rättvisa, som han hade övat mot henne, och det var inte nog med att det var rättvist, utan det var klokt också. |
Han satt och påminde sig en hel mängd tillfällen, da hon hade varit uppstudsig. Men nu blev det nog slut med allt dylikt. Nu hade hon fått lära sig vem som var herre i huset. Det var ett riktigt bra påhitt att skjuta på henne, hädanefter skulle han få njuta bättre dagar och ha mer hugnad av sitt äktenskap. |
Han var både trött och hungrig och lät sig maten väl smaka. Om en stund, då han började känna sig mätt, tänkte han emellertid med ny saknad på att han inte hade varit i stånd att skaffa sig något sällskap. |
Då kom han med ens ihåg dödskallen. »Jag tror, att han ämnar göra som de andra och låta bli att komma,» sade han. »Det blir kanske ingen annan råd, än att jag går åstad och hämtar honom.» |
Han satte på sig hatten, gick de få stegen bort till kyrkogården och kom snart tillbaka med dödskallen i handen. |
Det satt ert hel mängd jord fast vid den, och han doppade den i skurbaljan och torkade av den med trasan. Då han hade gjort den så fin han förmådde, ställde han den på bordet mitt framför sig. |
Hustrun satt emellertid uppskakad och förgråten i en bondgård, som låg några få steg från kyrkan. Hon hade kommit in till goda vänner och grannar, som försökte trösta henne, och som det var julafton, gjorde hon sitt yttersta för att åtminstone sluta upp att gråta, så att hon inte skulle förstöra deras julglädje med sin... |
Hade han varit full, då hade det inte varit något att räkna med. Men han hade varit nykter, och han hade velat döda henne för en sådan småsaks skull. |
Hon tänkte på den långa tid, som de hade levat samman. De hade delat ljuvt och lett i över tjugo år, och nu hade det kommit till detta, att han hade skjutit på henne. Det fanns då inte det minsta spår av ömhet för henne i hans hjärta efter all den nöd och alla de bekymmer, som de hade genomgått tillsammans. |
I gården, dit hon hade tagit sin tillflykt, fanns det ett par småpojkar, som voro utomordentligt intresserade av hela händelsen. De sprungo ut gång på gång, tittade genom fönstren i sockenstugan och berättade för henne vad de hade sett. »Nu tar han ner mat och dukar opp på det stora sockenstämmobordet,» berättade de. O... |
Nästa gång talade de om, att han satt och talade, alldeles som om någon skulle vara inne i rummet hos honom. Han lyfte glaset och skålade med någon, som barnen inte kunde se. |
Hustrun frågade blott litet efter vad mannen tog sig till. Hon kunde inte tänka på något annat än detta enda, att han hade skjutit på henne. Tänk, att den mannen, som hade lovat att älska henne i nöd och lust, hade skjutit på henne! |
Hon tyckte, att det skulle vara omöjligt att gå tillbaka till honom. Det var inte så mycket den tanken, att hon skulle komma att leva i ständig skräck för en man, som grep till bössan vid minsta motsägelse, som hindrade henne från att vända åter till hans hus. Det var väl snarare den hjärteförlamande känslan, att han m... |
Detta var ohjälpligt. Detta kunde aldrig botas, aldrig göras ogjort. Själva grunden, varpå de hade byggt sin lycka, hade rasat. Nu fanns det inte mer något fäste för den. |
Hon skakades av täta rysningar, medan hon hjälpte bondhustrun att röra i gröten och duka julbordet. »Han har ändå dödat mig med sitt skott,» tänkte hon. »Det har gått rätt igenom hjärtat på mig.» |
Hon hade just slagit sig ner vid julbordet med de andra, då dörren sakta sköts upp och mannen kom in. Han gick inte fram i rummet, utan stannade i skuggan nere vid dörren. Han vinkade inte åt henne, att hon skulle komma till honom, gjorde inte en rörelse, bara stod där. |
I första ögonblicket kände hon intet annat än harm över att han åter vågade komma i hennes närhet, och hon tvingade sig att inte se på honom eller låtsa om, att han fanns där. Men naturligtvis kunde hon inte låta bli att sända ett och annat snabbt ögonkast neråt dörren, och hon blev förvånad över att han stod så stilla... |
Hon steg upp från bordet och sade lågmält: »Nu ska ni ha tack för mig,» och gick mot dörren. Mannen sköt upp den och gick före henne ut ur huset och fram mot sockenstugan. Han gick tyst hela vägen, och hon tyckte, att hon följde efter hans gengångare snarare än honom själv. |
Hon visste ju hur han hade haft det uppdukat i sockenstugan, men därav fanns nu inte mer något spår, utan allt var ställt till rätta. Han gick uppför trappan till deras egna rum på vinden. Också där såg allt ut på samma sätt, som då hon hade sprungit hemifrån. |
Det enda, som var främmande för henne, var en dödskalle, som stod på ett bord i ett hörn av rummet. Mannen ställde sig bredvid bordet och pekade på skallen. |
»Se på den!» sade han. |
Subsets and Splits
No community queries yet
The top public SQL queries from the community will appear here once available.